Category Archives: Flight

European Tour 2024

Posted on by

Så var jag dock äntligen hemma i USA igen, efter nästan tre veckors jobbresa. Minnet sviktar lite, av förklarliga skäl, men jag ska försöka sammanfatta det så gott det går.

Söndagen den 3:e november avgick flyget från Greensboro, NC och som via Atlanta och Köpenhamn skulle ta mig till Stockholm. Jag fick ett par timmars skön avkoppling i loungen, och tillsammans med en Gin&Tonic fick jag från loungens terrass se en fantastisk solnedgång – som var svår att få med på bild.

Måndag den 4:e november landade jag på Arlanda flygplats vid lunchtid och tog mig raka vägen in till stan.

Det var en märklig känsla att komma till Centralstationen igen, då jag inte varit i stan på över 1,5 år. Det var precis som vanligt, och för egen del har det hänt massor med saker under den här tiden. Det kändes nästan litegrann som att tiden stått helt still i Stockholm, vilket den givetvis inte har gjort – folk sprang i rulltrapporna, knökade sig in på tunnelbanan och så vidare. Precis som vanligt. Helt klart kul att vara tillbaka i stan i alla fall. Efter incheckning på hotellet så tog jag en kort promenad på stan, och passade också på att äta en tidig middag.

På tisdag morgon åkte jag ut till Scania i Södertälje, där veckans workshop skulle hållas. Där har jag inte heller varit sedan jag slutade i april förra året. Men, det var sig naturligtvis precis som vanligt. Dock konstig känsla att vara tillbaka efter så lång frånvaro.

På onsdagen åt jag lunch med min gamla chef, och det var ett riktigt kärt återseende. Lunchen drog ut ”litegrann” på tiden, men vi hade en hel del att avhandla, då även hon passat på att byta jobb. Jag tog dock ingen selfie på oss, så egentligen har den där lunchen aldrig inträffat. 🙂

Workshopen pågick tills på torsdagen, och direkt efter jobbet hoppade jag på ett X2000 för att besöka mina hemtrakter. Då jag inte varit i Sverige sedan januari så blev det ett kärt återseende med familjen och några vänner. Besöket var dock väldigt kort, då jag på söndagen flög vidare till Frankfurt i Tyskland, då en workshop i Nürnberg vankades.

Det blev en väldigt bra och givande vecka, där jag också träffade en av mina amerikanska kollegor, som flög direkt till Tyskland från USA. Han deltog alltså inte i förra veckans workshop i Södertälje.

På onsdagen var vi ute med en av våra tyska kollegor och käkade middag. Det blev en fantastiskt trevlig kväll med mycket skratt. Digitala möten i all ära, men man ska verkligen inte förringa styrkan i fysiska möten.

På torsdagen efter jobbet så passade jag och kollegan på att besöka byggnaden där Nürnbergrättegångarna hölls under åren 1945-1946. Viktigt med historielektioner emellanåt.

På fredagen  stack jag och min amerikanska kollega iväg till varsin flygplats. Men slutdestinationen var densamma; vi båda skulle upp till Stockholm för ytterligare en workshop. Puh! Jag landade i Stockholm på fredagskvällen och det fick bli pizza och en öl i hotellbaren innan jag stupade i säng. Kvällen till ära var det dock stand up-kväll i hotellets bar, så jag fick lite rolig underhållning medan jag åt.

Lördagen bestod ganska mycket av slappande, men på kvällen stack jag hem till en av mina bättre vänner för umgänge och struntprat. Ett par flaskor vin, och otaliga diskussionsämnen senare var det dags för en taxi hem till hotellet.

Söndagen ägnade jag åt en långpromenad i det aningens kalla, men fantastiskt fina Stockholm. Jag avverkade Gamla Stan, Södermalm, Västerbron, Kungsholmen och sen tillbaka till city. Sju härliga kilometrar hamnade på kontot och visst är stan fantastiskt fin?

På tisdagen var jag ute med en annan Ciborg och käkade middag. Det blev en fantastiskt trevlig kväll, på en fantastiskt bra – och en smula dyr – restaurang.

Efter jobbet på onsdagen var det dags för AW med mina gamla Scania-kollegor. Det blev ett kärt återseende, med stort kramkalas, innan vi betade av flera timmars ”gamla lumparminnen”. Det var otroligt kul att se dem igen, och de vill gärna att jag kommer tillbaka till Stockholm så snart som möjligt.

Torsdagen var sista dagen för workshopen, så efter jobbet fick det såklart bli en middag med alla inblandade kollegor. Det var folk från alla håll och kanter, men majoriteten var från Sverige, Tyskland respektive USA. Eftersom ”arrangören” på Scania är brasilianare till ursprunget, så passade det givetvis ypperligt med middag på en brasiliansk restaurang på Kungsholmen. Bra mat, härlig miljö och sköna diskussioner är en bra kombination.

På fredagsförmiddagen var det dags för mig och min kollega att åka hem, så vi drog till flygplatsen runt 08 på morgonen. Vi hade dock olika destinationer, med olika flygbolag, så efter en fika skildes vi åt inne på flygplatsen. Tack för en grym vecka, Joe!

För min del väntade en kort flygtur till Köpenhamn, där jag skulle byta till planet till Atlanta. Vid gaten i Köpenhamn stod en av mina bättre vänner och väntade på att kliva på ”mitt” plan. Världen är liten! 😀

Knappt tio timmar senare var jag framme i Atlanta, och customs, checka ut/in väska samt security check avhandlades på mindre än 30 minuter. Det måste vara nytt världsrekord, allra minst. Normalt tar den proceduren minst 2 timmar, ofta mer än så.

Där hade jag drygt tre timmar att slå ihjäl. Turligt nog hade jag access till lounge, så lite plockmat samt ett par Gin&Tonic fick stå för nöjet.

Jag kom hem till min lägenhet vid 23-tiden igår kväll, efter att ha varit på resande fot i ungefär 18 timmar. Somnade som en klubbad säl och vaknade 06:30 i morse. Hej, jetlag!

Dagen har spenderats åt att städa, dricka kaffe och tvätta kläder. I morgon får jag besök från Sverige – det ska bli ruskigt kul!

Kräftskiva, nattskift och weekend i Köpenhamn

Posted on by

De senaste veckorna har verkligen gått i ett huj, och minnet kan svikta en del, så det kommer mestadels handla om ”större händelser”.

Helgen efter mitt förra inlägg så var det dags för den årliga kräftskivan, som anordnas av SACC Carolinas (Swedish American Chamber of Commerece Carolinas) – jag deltog även ifjol. Platsen i år var i Apex, NC och det var som vanligt knytkalas-style över det hela. Precis som ifjol så valde jag att göra en Västerbottenspaj, men eftersom Västerbottensost är förbjudet här i landet så gjorde jag den på parmesan istället. Precis som ifjol. Vi var nog ett 50-tal personer på kräftskivan, merparten svenskar, men det fanns även några ”utlänningar” med också. Träffade flera nya ansikten och på det stora hela en riktigt kul kväll. Eftersom jag hade ”fyllechaffis” kvällen till ära, så blev kvällen lite extra kul för min del. 🙂

På måndagen veckan efter stack jag till Charlotte, NC för att hämta upp min kollega Heaven på flygplatsen. Vi har jobbat tillsammans i två månader, men hittills aldrig träffats. En av baksidorna med det nya moderna digitala samhället. Det finns givetvis fördelar också, annars hade hon behövt pendla från Alabama, där hon bor. Men, hon var precis som jag hade inbillat mig hon skulle vara, så det blev ett par riktigt trevliga arbetsdagar, innan hon reste hem igen. Vi hann dock med att käka middag och köra en krogrunda först. Fattas bara annat! 🙂

Resten av veckan gick i ett rasande tempo, och helt plötsligt var det helg. Förmodligen gjorde jag inget särskilt den helgen, eftersom jag inte minns någonting av den. Förra veckan hölls det en workshop i Nürnberg, men då det blev för dyrt att skicka dit mig så beslutade jag istället att köra nattskift – så jag anpassade mig mot europeisk tid. Folk tyckte jag var allmänt dum i huvudet, men jag hade en baktanke med det hela. Mer om det om en stund.

Workshopen förflöt riktigt bra, även om det är ganska drygt att sitta i Teams-möte åtta timmar i sträck, ja minus bensträckare och lunchrast förstås. Lunchrast för min del innebar alltså att jag satt och käkade matlåda klockan sex på morgonen, amerikansk tid. Jag kände mig lite allmänt knäpp i huvudet, men det blev ganska bra ändå av det hela. Eftersom jag är som jag är, och inte blev som jag skulle, så var jag givetvis tvungen att anpassa min arbetsklädsel utifrån gällande förutsättningar.

Workshopen tog slut på torsdagen, och vid 11-snåret stämplade jag ut för veckan, då jag tog ledigt på fredagen. Åkte hem och packade väskan och tog en taxi till flygplatsen. Vad som väntade var en helgtripp (japp, du läste helt rätt) till Köpenhamn. Ingen minns en fegis! Men, här kommer alltså min baktanke med nattskiftet tidigare i veckan. På det där sättet så var jag redan hyfsat anpassad till Europeisk Tidszon och jag var inte alls sådär knasigt trött som man normalt blir när man reser österut. Ibland blir jag rädd över min egen smarthet.

Varför jag åkte till Köpenhamn enbart över en helg, handlar helt enkelt om att jag hade blivit inbjuden till workshop/konferens med andra Ciborgs – denna hålls vartannat år i just Köpenhamn. Jag blev tillfrågad för någon månad sen ifall jag vill komma, och jag tackade ja på stående fot. Alltid lika kul att träffa de två övriga svenskarna, samt sex-sju danskar – där vi alla är så kallade mentorer åt fabrikatet vi har på våra implantat.

Första flighten tog mig till Hartsfield-Jackson i Atlanta, GA – en av världens mest trafikerade flygplatser, och helt ny erfarenhet för min del. Logistiken är dock helt fantastiskt bra, så man tänker inte på hur stor den faktiskt är. Jag letade omgående upp en lounge och satte mig ner med en öl och lite plockmat, i väntan på nästa flight.

Jag landade i Köpenhamn på fredagsförmiddagen och checkade in på hotellet. Tog en kort tupplur innan det hela brakade igång vid 17-snåret. Fredagen var dock mjukstart, så efter att Dorte hade hälsat oss alla välkomna, och snabbt gått igenom helgens agenda, så var det dags för middag.

Efter middagen blev det lite stadsvandring, då det var kulturafton just i fredags. Vi slank in i en kyrka och lyssnade på en gospelkör, fantastisk stämning och otroligt bra.

Efteråt gick vi runt lite till och kikade, men eftersom det var lite blåsigt och allmänt busvädrigt, enligt skylten här nedan, så valde vi att gå tillbaka till hotellet. Efter ett par öl i hotellbaren vankades det sömn.

Lördagsförmiddagen ägnades åt grupparbete, spela in videos (Hollywood ringer nog när som helst), samt allmäna diskussioner. Otroligt givande, även om danskan är ett förfärligt knepigt språk. Efter en riktigt bra lunch på ett bättre kebabhak så var det dags att bege sig till en actionpark som har Zip Lines. Det har jag aldrig provat på tidigare, men det var förfärligt kul. Fruktansvärt jobbigt också, och jag har använt – och överansträngt – muskler jag inte ens visste existerade i kroppen. Men det var det värt!

Efter lite stadsvandring, där vi bland annat passerade Carlsbergs gamla bryggeri så var det dags för vila lite på hotellet innan middag. Märkligt nog tog jag inga bilder på middagen, men vi åt på en indisk restaurang, som hade fantastiskt bra mat. Kvällen avslutades i sedvanlig ordning i hotellbaren innan det var dags att hoppa i bingen.

På söndagen var det lite avrundning och som avslutades med ett yoga-pass. Som jag dock inte hann färdigt, eftersom det var dags att bege sig till flygplatsen. Nästan prick 51 timmar efter ankomst, så avgick min flight tillbaka till USA, så nu kan jag bocka av ”jetset” i min bucket list! 🙂

Hemresan skedde åter igen via Atlanta och jag kom hem till lägenheten strax efter 23:00 igår kväll.

Jag hann knappt få av mig kläderna, innan jag sov som en stock. Jag vaknade drygt en timma före klockan i morse, och dagen har förflutit förvånansvärt väl. Jag misstänker dock att jag kommer sova som en stock ikväll. Träningsvärk har jag dessutom fortfarande. Så kan det gå! 🙂

Jobbresa, roadtrip och idrott

Posted on by

Nu är det nästan tre veckor sedan jag skrev något, så det här inlägget får bli lite längre.

Dagen efter mitt förra inlägg så flög jag upp till Pittsburgh ett par dagar, för att ha en workshop med en av våra partners. Jag hamnade långt fram i planet på båda flighterna – jag bytte plan i Washington – så både ombordstigning och avstigningen gick himla smutt.

Väl framme på flygplatsen i Pittsburgh styrde jag kosan till hyrbilsfirman för att hämta ut en bil. Hoppades förstås få en Ferrari, men fick nöja mig med en Kia. Nå, den var nästan sprillans ny och hade både fyra hjul och stängningsbara dörrar. Den här gången testade jag ett annat hotell, då kollegan jag reste med bodde på samma ställe. Jag kom fram ganska sent till hotellet, så det blev bara att slänga in väskorna för att sedan bege sig ut i ösregnet och försöka hitta någonting ätbart.

Workshopen gick ganska bra, även om ett par utfall inte blev riktigt som önskat. Deras kontor ligger dock fint, och eftersom det är ett start-up inom tech-branschen så var givetvis inredningen riktigt modern – där dricka, lunch, frukost är helt gratis för de som jobbar där. Sugen på en chokladbit? No worries, det finns också, lika så chips, kakor, frukt eller vad man nu kan tänkas vara sugen på. Det här hade nog inte fungerat hemma i Sverige, eftersom Skatteverket troligen sett det som en förmån, och beskattat därefter.

På lördagen samma vecka, var det dags för en liten roadtrip. Jag och min kollega Martin gled ner i skinnsätena i hans Ford Mustang cabriolet och styrde kosan nordväst-vart. En ganska lång bilresa väntade oss.

Sjutton bensträckare senare var vi slutligen framme i Sandusky, OH, där vi skulle tillbringa ett par hotellnätter. När vi satt och letade efter restauranger så hittade vi Knucklehead Saloon i en närliggande ort. Med det namnet så kändes det helt givet att åka dit. Det visade sig dock vara ett ganska sömnigt ställe, och jag vet inte ifall det beror på att sommarsäsongen inte riktigt kommit igång, eller någonting annat. Kul att ha bockat av ställe med knasigt namn i alla fall.

Dagen efter tänkte vi ta en tur till Cleveland, OH längs kustvägen. Precis när vi satte oss i bilen så såg vi en jättelik bergodalbana. Då slog det mig helt plötsligt; det är här som nöjesparken Cedar Point ligger! Jag har känt till parken sedan många år tillbaka, då de är kända för att ha de största, värsta, läskigaste, bästa bergodalbanorna i världen – men det slog mig aldrig att det var just här som parken ligger. Den hade fortfarande inte öppnat för säsongen, men bergodalbanorna syns på håll – milt uttryckt. 🙂

Efter lite fotande utanför parken styrde vi kosan mot Cleveland för lite sightseeing under några timmar. Jättefin stad, det lilla vi hann se – och jag skulle gärna vilja åka tillbaka igen och utforska mer.

Sent på eftermiddagen var vi tillbaka på hotellet igen, och det var dags att äta. Den närbelägna The Thirsty Pony kändes klockren – givetvis på grund av sitt fåniga namn. Utbudet av mat och dricka var som vilken amerikansk restaurang som helst skulle jag vilja säga; hamburgare, grillat och lite annat. Väldigt gott, men det kan bli lite enformigt i längden. Eller, nej, det kan det egentligen inte alls. Hamburgare är nog något jag skulle kunna äta sju dagar i veckan. Precis som pasta så kan man variera dem i det närmaste oändliga.

Det blev en relativt tidig kväll, då vi skulle upp och jobba ”hemifrån” under måndagsförmiddagen. Vid lunchtid stämplade vi ut och började röra oss hemåt. En bit på vägen kom jag på att jag hade ett ganska viktigt möte vid halv ett, så vi styrde kosan mot den lilla staden Milan, OH där jag tänkte uppsöka stadsbiblioteket för tillgång till Wi-Fi. Det visade sig dock vara stängt för dagen, och anledningen kommer lite senare i det här inlägget. Då gick jag istället och satte mig i stadsparken och lät telefonen agera hotspot. Riktigt härlig känsla att sitta i möte i stadsparken i en amerikansk småstad. När mötet var slut såg jag en skylt i parken och var givetvis tvungen att läsa vad det stod. Då visar det sig att Milan är Thomas Alva Edison’s födelsestad! Spännande, det hade jag ingen som helst aning om. Ifall du inte vet vem Edison var bör du skämmas en smula. 🙂

Vi köpte på oss lite vatten och styrde sedan kosan hemåt. Efter någon timma var det dags för lunch och vi stannade till på ett Subway utanför nån stad jag inte minns namnet på. Vi var dock fortfarande kvar i Ohio. Efter intagen lunch insåg vi att tiden var kommen, så vi valde att stanna kvar på parkeringsplatsen.

Det var nämligen dags för total solförmörkelse, och anledningen till att vi gjorde just den här roadtripen. Från början hade vi planerat att se den från Sandusky, men myndigheter hade varnat för trafikkaos och liknande saker, så vi valde att försöka komma en bit på vägen hem, ifall vi skulle hamna i långa köer. Det är trots allt i runda slängar 8-10 timmars körning hem det är frågan om, och eftersom vi skulle jobba dagen efter ville man ogärna komma hem klockan tre på natten.

Men, solförmörkelse alltså. Det var en riktigt häftig upplevelse att få vara med om, och lätt värt den långa bilresan. Solförmörkelser händer även hemma i Sverige till och från, men just total solförmörkelse är väldigt ovanligt där hemma – jag gissar på att det beror på att Sverige ligger så långt norrut, men det är bara en gissning. Nästa totala solförmörkelse i Sverige inträffar 2126, och jag tvivlar ganska starkt på att jag fortfarande är i livet då. 🙂

Att fota solförmörkelse med en mobilkamera visade sig vara betydligt svårare än gjort, men så här såg den i alla fall ut.

Mycket nöjda med upplevelsen styrde vi kosan hemåt, och hemresan tog bara nio timmar, så vi var hemma före midnatt till och med. Skönt!

På torsdagen var det dags för lite häng hemma hos Eric, en amerikan jag lärt känna via andra svenskar. Vi var runt åtta personer, varav ungefär hälften svenskar. Vi grillade hamburgare, pratatde strunt och spelade brädspel. Riktigt trevlig kväll och att det blev lite sent gjorde inte så mycket.

Dagen efter var en ren transportsträcka, och äntligen var det dags för helg! Tog det dock väldigt lugnt, då söndagens löprunda hade bytts ut mot löprunda på lördagen istället – tillsammans med några kollegor/vänner, och vi träffades runt nio på morgonen, så man slapp den värsta värmen. Den här gången sprang vi på, för mig, ett helt nytt ställe – en slinga runt Salem Lake, som är cirka 11 kilometer lång. Det blev en riktigt härlig löptur, trots att mina ben var en smula sega de sista fyra kilometrarna.

Lördagskvällen tillbringade jag med matlagning och TV-serier, precis vad jag behövde. Dagen efter var det återigen rejält varmt, uppåt 28 grader, så jag tänkte passa på att premiärbada. Poolen är öppen året runt – men halva min genbank är ju sydeuropeisk, och jag är riktigt kinkig när det kommer till vattentemperatur. Vissa kallar mig badkruka, själv påstår jag att jag inte nöjer mig med vad skräp som helst. 🙂 Det var en smula kyligt i vattnet, ingen termometer till hands men gissar kring 20-21, men kroppen vande sig snabbt. Simmade ett par längder, innan det var dags att kliva upp och torka sig i den varma och sköna solen.

På kvällen unnade jag mig middag på Rody’s Tavern, något som nästan blivit tradition numera. På vägen dit såg jag några gamar stå och mumsa på något okänt, jag gissar på en ekorre, men tog inte reda på det.

Middagen blev, naturligtvis, hamburgare. Det är himla tur att jag håller på med löpträning, för det här är kaloribomber, och förfärligt gott dessutom!

Nuvarande vecka har gått i ett huj, främst för att det är ganska mycket att göra på jobbet. I onsdags blev jag varse att vi hade svenskbesök på jobbet och det visar sig vara en gammal konsultkollega till mig, som jag inte träffat sedan 2019! Så i torsdags släpade jag och Martin med oss Douglas och hans kollega Kristoffer för att titta på baseball. Årets första match för min del, men definitiv inte den sista. Ja, spelet är väldigt långsamt, men jag gillar det ändå. Antagligen för att man har tid att sitta och prata med sina vänner, dricka öl, och i det här fallet; även njuta av trettiogradig värme. Livskvalitet kallar jag det. 🙂

Fredagen gick i ett rasande tempo och jag somnade vråltidigt på kvällen, i TV-soffan naturligtvis. Igår, lördag, var det återigen dags för en löprunda kring Lake Salem. Den gick för min del otroligt trögt, och jag var tvungen att börja gå redan efter ett par kilometer. Resterande runda blev just gå-springa och det tog en smärre evighet att ta sig i mål. Någon tänker säkert: ”Varför vände du inte?”. Av den enkla anledningen att i min hjärna är det never quit som gäller. Således, jag ska i mål även om det tar tre timmar. Det var en riktigt jobbig runda, och mina ben var verkligen helt tokslut vid målgång. Samtidigt kändes det otroligt skönt att ha den avklarad. Dags att åka hem för en efterlängtad dusch och på eftermiddagen hade jag ett Zoom-samtal med en av mina bättre vänner; Anna. Riktigt kul och det var ett bra tag sedan vi hördes.

Jag hann till och med fixa lite lunchlådor, innan min jobbkollega Anders hämtade upp mig – och sedan hämtade vi upp min kompis Fredrik. Det var dags för slutspelshockey! Carolina Thunderbirds möter Port Huron Prowlers i en matchserie bäst av tre. Fredagens match uppe i Port Huron slutade med förlust för Thunderbirds, så det var kniven på strupen som gällde igår. De spelade som pottor i första perioden, men vaknade sedan till liv. Matchen slutade 4-2, vilket innebär att en tredje avgörande spelas klockan 18 idag, söndag. Jag kommer inte se matchen på plats, men förmodligen på deras Youtubekanal. Olidligt spännande, let’s go, Thunderbirds! Först var det dock dags för ett pit stop på Wise Man Brewing, ett mikrobryggeri som bara ligger några minuters bilkörning från arenan.

Idag, söndag, har jag en riktig latardag, såna behövs emellanåt. Det är tvätta kläder, röja runt i lägenheten och dricka kaffe som gäller. Vädret har störtdykt sedan igår, så vid skrivande stund är det bara 12 grader ute. Brrr!

O’Hare, London, jul, nyår, vattenskada och skönt häng

Posted on by

Det är lika bra att passa på och önska ett gott nytt år! Hoppas just ditt 2024 blir helt splendid.

Jag är nu tillbaka på amerikansk mark efter ett par riktigt sköna veckor hemma i Sverige, som i sedvanlig ordning avverkades i en rasande takt. Det har hänt alldeles för mycket på den tiden för att jag ska komma ihåg detaljer på minut-nivå, så det får bli en hyfsat kort sammanfattning över hur just mina senaste veckor sett ut.

Onsdagen den 20:e december klev jag ombord på den första, av fyra(!), flighterna som slutligen skulle ta mig hem till Sverige. Mitt första stopp var Charlotte (CLT), en kort flygtur på cirka 45 minuter. Där fick jag tillbringa ett par timmar innan det var dags att ta sig vidare till mäktiga O’Hare (ORD) i Chicago. Stor flygplats är bara förnamnet. Stor stad också för övrigt.

Tre timmars häng i loungen avverkades fort och det var dags för nästa flight, som skulle ta mig till London. Väl framme i London hade jag valt att förlägga ett stopp, så jag checkade helt sonika ut på flygplatsen och stack in till stan. Det vankades julmarknad och strosande. Mötte upp en kompis och hade en trevlig men ganska kort kväll, eftersom jag började känna av jetlag.

Dagen efter skulle mitt flyg mot Landvetter inte gå av stapeln förrän 15-tiden, så jag fick ett spontanimpuls och stack iväg och införskaffade ett par skor. Mycket nöjd med inköpet!

Dags för fjärde och sista flighten, äntligen på väg mot Sverige!

Jag kom hem till mina hemtrakter väldigt sent på fredagen, så det var i princip bara att hoppa i bingen omgående. Sov som en stock hela natten, jetlag:en satt definitivt kvar i kroppen. Dagen efter fick det bli en efterlängtad kebabpizza till lunch, det har börjat bli en tradition. 🙂

Lördagen den 23:e december tillbringade jag hemma hos min ena bror med hans familj, givetvis stod Uppesittarkväll på agendan. Jag vann varken taggtråd, kallt kaffe eller en lägenhet i Thailand, men däremot rasade det in svindlande tvåhundra spänn. Alltid något!

Julafton tillbringades hos samma bror och där jag hade huvudansvaret för både köttbullar och Janssons Frestelse. Missade foto på köttbullarna, men frestelsen fastnade på bild i alla fall – och den blev mycket uppskattad.

Någon gång i höstas rasade ett ordentligt regnoväder i hemtrakterna och min pappa var en av dem som drabbades av vatten i källaren. Försäkringsbolag, besiktningsmän och hela konkarrongen var givetvis redan inblandade, men jag tog under ledigheten på mig rollen som projektledningskoordinator för återställandet av källaren. Så här såg det ut i gillestugan under mellandagarna. Spännande värre!

Dagarna förflöt och helt plötsligt var det dags för nyår och nyårsafton tillbringade jag hos tidigare nämnd bror tillsammans med ett par andra familjer, samt ett halvt fotbollslag med ungar.

Den 2:a januari var det slut på sötbrödesdagarna, det var dags att börja jobba igen. Jag jobbade från Sverige under den veckan, men på torsdagen åkte jag till Göteborg. Besök hos min hörselingenjör på Sahlgrenska väntade, men även en riktigt trevlig kväll med en gammal kollega. Det blev både middag med vin, och ett antal öl innan det var dags att åka till hotellet och sova.

Besöket på Sahlgrenska gick lysande och därefter hade jag ett par timmar att slå ihjäl innan jag skulle möta upp min före detta chef, för lite återkoppling och umgänge. Det blev två helt fantastiskt trevliga dagar, med mycket snack, skratt och superkorta promenader i det svinkalla Göteborg.

Supertidigt i söndags morse ringde min väckarklocka. Det var dags att checka ut från hotellet och bege sig till Landvetter, för vidare avresa mot USA. Tre byten även den här gången, och en del strulande på Newark (EWR) hanns med, innan jag slutligen var hemma i min lägenhet.

Jag kom hem vid 01-tiden på natten mellan söndag och måndag och insåg att det hade tagit 24 timmar och 45 minuter från det jag lämnade hotellet. Om jag var trött? Gissa, jag stöp i säng som en klubbad oxe och sov ”ända till” 07 på måndag morgon, då det var dags att vattenkamma sig och sedan åka till kontoret. När det här skrivs är det tisdag kväll och jag är förvånansvärt pigg ändå, jag blir inte lika jetlag:ad när jag reser västerut som österut. Men, söndagens resande sitter fortfarande i kroppen, inget snack om saken. Idag rev jag även av årets första löprunda med en jobbkollega. Tio grader och spöregn utomhus gjorde dock att vi valde att springa på löpband. Det passade dock mig bra, eftersom löpningen legat i träda ett par månader för min del. Jobbigt var det definitivt, men det kändes ändå skönt att ha kommit igång igen. Nästa löprunda är på torsdag, håll tummarna att vi kan köra den utomhus.

Till dess, på återseende!

Julkalender, babyshower, bärs och hockey

Posted on by

Nu var det tre veckor sedan jag plitade ner någonting här – så jag tänkte passa på innan julledigheter och liknande.

December rivstartades med att jag köpt en julkalender med chokladbitar. Inte haft en sådan på evigheter, men det kändes lite svenskt på något vis.

Första lördagen i månaden var det dags för årets ”julbord”, som här på andra sidan pölen kallas Year-End Dinner och som i år var en lite mer formell tillställning med tillhörande middag – och fritt fram i baren. Dagen till ära hade jag passat på att införskaffa mig en ny kostym – då jag glömt ta med någon hit – och valet föll på en mellanblå:ish. Passformen är kanske inte helt hundraprocentig, men jag tycker det blev rätt bra ändå.

Middagen var riktigt bra, förutom den lilla detaljen att kocken hade varit extremt försiktig med salt och peppar – det var ganska smaklöst, så jag gick bananas med både salt och peppar. Till slut blev det riktigt schysst.

Efter middagen delades det ut lite priser till folk som gjort något utöver det vanliga på jobbet, och sedan var det dags för lite musik och ståhej. Bland annat fanns det en photo boot, där man kunde spöka ut sig lite som man ville och sedan ta foto. Knäpp i huvudet som man är så krävde jag givetvis att jag, Maria, Sebastian och Fredrik skulle ta ett gruppfoto. Karma is a bitch brukar det ju sägas, och i det här fallet råkade jag se gravt bortkommen ut på fotot. Nå, kul var det i alla fall!

Dagen efter var lite seg, men jag kände inte riktigt för att slösa bort dagen i soffan, så jag impulsköpte en biljett till eftermiddagens match mellan Carolina Thunderbirds och Port Huron Prowlers. Det blev inte i närheten lika många slagsmål den här matchen, men det var kul i alla fall.

Sedan kom en jobbvecka som bara sa ”huitt”, innan det återigen var fredag. Helgen fördrevs med att göra så lite som möjligt, då jag kände mig lite sliten. På söndagen vankades en babyshower hos min kollega Fredrik och hans fina fru – de väntar sin första knodd, och naturligtvis hade jag köpt en onesie med Carolina Thunderbirds logga på bröstet. Fint ska det va’! 🙂

I måndags var det återigen dags för en tripp upp till Pittsburgh, via mellanlandning i Philadelphia. Den här gången hade vi bara bokat in två dagars workshop, men det känns som att vi ändå fick ut någonting av det hela.

Naturligtvis hann vi även med att se en NHL-match, man måste passa på att se dem på hemmaplan också. Vi var ett gäng på ungefär 10 personer, blandat från båda företagen och det blev en riktigt trevlig kväll. Extra kul var det för ett par av mina kontakter hos affärspartner, då de är födda och uppvuxna i stan – och fick se deras Penguins spöa Arizona Coyotes med 4-2.

Sista dagen i Pittsburgh, i torsdags alltså, vaknade jag upp på morgonen och kände att kroppen inte var riktigt helt hundra. Vi hade ett morgonmöte inbokat innan det var dags för hemfärd, så det var bara att stålsätta sig. Mötet på två timmar kändes som sju veckor, men äntligen var det dags att åka till flygplatsen. Den här flighten innebar en mellanlandning i Washington DC i drygt två timmar, och där kände jag att febern bröt ut ganska ordentligt. Satt och hackade tänder och bara väntade på avresa. Till slut landade jag äntligen i Greensboro, var hemma i lägenheten vid 19-tiden. 19:30 sov jag som en stock och vaknade upp mitt i natten av feberfrossa. Byte av sängkläder och jag somnade om igen. På fredag morgon kände jag att febern var borta åtminstone, så jag klarade av att jobba. Helgen har tillbringats med att sova och kurera mig själv. Mår betydligt bättre nu, och hoppas verkligen det inte vänder neråt igen – eftersom jag reser hem till Sverige om tre dagar. Efterlängtad julledighet vankas, och hörs vi inte innan dess så vill jag passa på att önska en riktigt God Jul och ett Gott Nytt 2024!

Pittsburgh

Posted on by

I tisdags förmiddags var det dags att ta en taxi till flygplatsen, för vidare färd till Pittsburgh, PA. Då flygplatsen i Greensboro är relativt liten, trots att den heter International Airport, så finns inga direktflyg till Pittsburgh, utan jag fick mellanlanda i Washington DC. Kände mig lite vilsen på Reagan National Airport, men som tur var så var den inte så fruktansvärt stor.

Efter runt en timme så var det dags för boarding och jag promenerade iväg till angiven gate. Boardingen gick jättesmidigt och det visade sig att jag slapp stolsgranne, så jag hade två säten helt för mig själv. Väldigt tacksamt, eftersom flertalet av Commuter Aircrafts här är av typen Bombardier CRJ-700, CRJ-900 eller motsvarande typer. Ganska smala kroppar och relativt trånga säten, således. Nog om flyglektioner, dags för departure. Bara några minuter efter vi lyft så tittade jag ut från fönstret och insåg att vi passerade Pentagon, häftigt värre. Utöver Buckingham Palace och Vita Huset torde Pentagon vara en bland världens mest kända byggnader och det kändes spännande att få se den ovanifrån.

Runt en timme senare landade vi på Pittsburgh International Airport, och den är internationell på riktigt. Hämtade ut väskan och beställde en taxi för vidare färd till hotellet. Vid ankomst insåg jag att klockan var runt 16-tiden och efter att ha pratat med ett par svenska kollegor, som kommit hit under gårdagen, så passade jag på att ta en promenad i omgivningarna – innan det var dags för middag.

Efter kvällens middag satte vi oss på hotellets takbar, där man hade jättefin utsikt över downtown, och det hann bli relativt sent innan vi återgick till våra hotellrum för lite skönhetssömn.

På onsdagen var det dags att åka till gruvan för att göra sig förtjänt av sin lön. Syftet med den här resan var lite workshops och dryfta eventuella problem/hinder i projektet. Mycket trevligt, och det var framförallt kul att få träffa kollegorna från Sverige i verkligheten, samt även personalen på partner-företaget – vi hade tidigare bara ”träffats” i otaliga Teams-möten. Dagen gick i ett rasande tempo och helt plötsligt var det dags för hemgång. Kvällen avslutades med middag på en restaurang som låg i en källarlokal, tillsammans med partner-företaget. Mycket trevligt, och bra mat!

Torsdagen gick i ungefär samma tema, med skillnaden att kvällen istället tillbringades på ett taproom med svenska kollegor. Lämpligt nog stod det även en food truck precis utanför, så kvällsmaten fixades på ett smidigt sätt.

Efter en stund insåg jag att taproomet var connectat till untappd (en öl-app, kan man säga), som jag använder och jag blev inte så lite förvånad när mitt namn scrollade upp i deras ölmeny, som visades på TV-skärmar. Så, nu måste jag ju vara kändis på riktigt 😉

Fredagen var inplanerad som reservdag, som senare visade sig inte behövas. Men eftersom jag hade bokat billigast möjliga flygbiljetter, p.g.a. firmapolicy så besökte jag partner-firman även på fredagen, där jag hann beta av lite backlog i mailboxen, samt snacka lite med folk jag lärt känna på företaget.

Vid lunchtid tog jag en taxi till flygplatsen för hemresa, och den här gången skulle jag byta plan på Charlotte Douglas International Airport. Det var drygt en timme tills nästa plan skulle avgå, men på grund av nånting så blev flighten nästan en timme försenad.

Till slut landade jag hemma i Greensboro, och efter en kort taxiresa hem kastade jag in väskan i lägenheten och knallade omgående iväg till Rody’s Tavern för lite mat. Kom hem vid 21-tiden och efter lite TV-tittande somnade jag som en stock.

Resten av helgen har gått i slapphetens tecken, samt tvättat massa kläder sedan veckans resande. I morgon måndag är det åter dags för att dra på sig pannlampan, greppa hackan och bege sig till gruvan för ännu en arbetsvecka. Det slog mig just att det är drygt fyra månader sedan jag flyttade till USA. Tiden går fort, verkligen riktigt fort!

Semesterglömska och fifty shades of grey

Posted on by

Det är bara att inse; det blev definitivt ingenting av bloggandet under semestern, sorry. Även om jag hann med att göra lite grejer så försvann ändå drygt två veckor fruktansvärt fort. Den korta semestern till trots, så får jag ändå ge en kort sammanfattning.

Mitt flyg avgick strax innan lunch på fredagen (28:e juli således). Första stopp var en kort flygtur till Philadelphia, där jag skulle tillbringa några timmar, innan min vidare färd till Heathrow.

Men innan dess måste jag dra upp en lite lustig anekdot, som hänger ihop med allting. När jag anlände till USA i början av maj så kontaktade jag CING (Chalmerska INGenjörsföreningen), via ett webformulär, där jag helt enkelt undrade ifall de hade medlemmar i mina trakter. CING har ”chapters” i flertalet länder, utöver Sverige. Dagen innan hemresa till Sverige fick jag ett mail från deras webmaster, och han bad om ursäkt för dröjsmålet, eftersom de haft något strul med hemsidan. Det slutade med att han ringde upp mig och vi satt och pratade om ditten och datten. Vi pratade bland annat om att det vore kul att ses vid tillfälle, och att vi skulle återuppta kontakten när jag kommit hem från min semester. I samma veva kläckte jag ur mig att jag skulle flyga hem till Sverige via Philadelphia och London, varpå han svarar ”men, jag bor ju i Philadelphia! Kan vi inte ta en lunch?”. Sagt och gjort, när jag landade på Philadelphia så gick jag helt enkelt ut från flygplatsen, där jag mötte upp Pelle, som han heter. Efter det följde en lunch på två timmar, där allt mellan himmel och jord avhandlades. Faktum är att vi nästan pratade i munnen på varandra, trots att vi sedan dagen innan inte ens kände till varandras existens. Förfärligt roligt! Så roligt att jag glömde ta en selfie på oss, men det kommer säkerligen fler tillfällen. Riktigt kul att ”bonda” med lite folk i alla fall!

Därefter gick jag tillbaka till flygplatsen, igenom security check och sedan var det dags för boarding för min flight till London. Resan förlöpte helt utan missöden, vi tappade faktiskt inte vingarna en enda gång – vilken skön känsla att slippa råka ut för det! Vi landade himla tidigt på Heathrow, och jag tyckte det definitivt var dags för frukost och en dusch (ja, du läste rätt) i loungen.

Då jag hade fruktansvärt lång layover i London, drygt tio timmar, så hade jag redan innan bestämt att jag skulle möta upp en vän som bor i stan och käka lunch. Men först, dags för dusch!

Efter duschen slängde jag i mig en stabil frukost och sedan var det dags att ta Heathrow Express in till stan. Jag har genom åren besökt massvis med länder, backpackat i Tanzania och det ena med det andra – men av helt outgrundlig anledning har jag aldrig besökt London, eller Storbritannien överhuvudtaget. Flertalet besök på Heathrow räknar jag inte riktigt som att ha besökt landet. J Hur som haver, resan in till stan gick supersmidigt, och efter cirka tjugo minuter var jag framme vid Paddington Station, där jag skulle byta till tunnelbana och specifikt Bakerloo Line, som skulle ta mig vidare till Piccadilly Circus. Herregud så spännande!

Väl framme vid Paddington var det inga konstigheter alls att byta till tunnelbana, för vidare färd till Piccadilly.

Min kompis var på ingång, så innan dess hann jag med att strosa runt en smula. Första stopp var, naturligtvis(?) Savile Row, där alla skräddare huserar och tar fram snygga kostymer för dem som har råd. James Bond’s alla kostymer och smokingar är från Savile Row, för övrigt. Jag är ingen kostymnisse, även om jag tycker det är snyggt, men det var ändå kul att ha promenerat på ”klassisk mark”. Efter en stund var kompisen på ingång och vi möttes upp vid Piccadilly Circus, för att sedan leta upp ett schysst ställe att luncha på.

Efter att ha strosat runt en smula, så hittade vi till slut ett ställe som serverade italiensk mat, och vi slog till per omgående. Lunchen var exakt lika god som den ser ut!

Vi satt och snackade bort en bra stund, innan det var dags för att strosa runt litegrann, innan min avfärd tillbaka till Heathrow.

Tillbakafärden och passera security check gick förfärligt smidigt, och det kan möjligen hjälpt till att jag hade Fast Track, passera alla utan att passera gå. Ungefär. Letade omgående upp loungen, för att omedelbart inse att flyget hem till Göteborg var försenat med någon timme. Nå, stor sak i det, i loungen fanns obegränsat med mat, snacks, dricka och alkohol, så den där extra timmen skulle det inte bli några problem att slå ihjäl. Jag blandade en GT (Gin&Tonic) och slog mig till ro i en fåtölj. Efter en liten stund passerar en kvinna mig, på väg mot toaletterna – jag såg henne enbart från sidan, men hon påminde definitivt en jobbkollega. Efter en stund var hon på väg tillbaka, och mycket riktigt var det just en jobbkollega! Hon hämtade sina grejer och slog sig ner hos mig, där hon berättade att hon ursprungligen skulle åkt hem till Göteborg via Boston och Amsterdam. Men på grund av strul på alla håll och kanter så missade hon sitt flyg i Boston och blev ombokad på ett flyg via London istället. Som någon slags kompensation så hade de även passat på att uppgradera henne till Business Class, vilket även gav henne access till loungen, och här satt vi och snackade. Helt osannolikt, verkligen! Men, jättekul. Flyget hem till Göteborg fördrev jag med att sova. I stort sett hela vägen. Väl framme så tog jag en taxi in till stan, checkade in på hotell och mötte sedan upp en gammal jobbkollega på en pub, där resten av kvällen avverkades. Himla kul!

Väl hemma-hemma så blev det ett kärt återseende med familjen – det var trots allt tre månader sedan jag såg dem!

Följande tisdag passade jag och en kompis på att åka till en Drive In-bingo, hemmavid även kallat tutbingo, och det är ungefär vad det låter som. Man parkerar sin bil på en jättestor gräsplan och spelar bingo – om man har turen att få bingo så hänger man på bilens signalhorn, därav tutbingo! Skittramsigt, men ändå ganska kul tidsfördriv. 🙂

Sedan följde några dagar av slappande, och grillkväll – där jag också passade på att överlämna födelsedagspresent till mitt yngsta syskonbarn, som fyllde hela ett år i juni. Han fick en gammaldags ”spark-bil”, eller vad de nu kan tänkas heta, och blev eld och lågor. Jag insåg att han fortfarande kanske var lite för liten för den, men han såg förfärligt glad ut ändå. Farbror fick uppenbarligen en stor guldstjärna i kanten! 🙂

Dagen efter passade jag på att cykla in till ”stan”, en ohemul cykelstrapats på dryga två kilometer, för att besöka ortens kvarterskrog. Mötte upp en gammal vän och hennes särbo och det blev en riktigt trevlig kväll. På vägen hem var jag tvungen att stanna till halvvägs, för att slå en sjua, och passade på att ta ett foto. Svensk sommar ändå!

Dagen efter passade jag på att sticka till Kungshamn, för ett par dagars mini-semester. En semester i semestern, kan man säga. Förutom att sommarvädret såg till att både Kungshamn och Smögen var snudd på folktomt, så var det ändå riktigt härligt att komma ut till kusten ett par dagar.

Min sista helg i frihet, höll jag på att säga, var det dags för den årliga kräftskivan hemmavid. En riktigt kul och trevlig kväll och jag hade i stort sett inte ont i håret dagen efter. I princip ingen blykeps heller, även om det sista fotot skulle kunna antyda det. Men, så var alltså inte fallet, utan jag är helt enkelt inte snyggare än så här.

Söndagen kom och jag for till Göteborg, där jag bodde på hotell ett par dagar, då jag passade på att träffa lite projektfolk som sitter just i Göteborg – och på onsdagen var det dags att lämna fifty shades of grey och återvända till Det Stora Landet i Väst – och detta skedde, återigen, via London. Dock hade Philadelphia bytts ut, och jag landade istället i Dallas. Anledningen var, för mig, enkel; till Dallas flyger nämligen British Airways med Airbus 380, och eftersom jag som flygnörd inte hade flugit med en sån kärra så var det givetvis dags att passa på. ”Stor” är ett understatement, du milde vilken stor (och ganska ful) kärra det är!

Väl hemma i lägenheten var det nästan midnatt och jag stöp omgående i säng. Efter första arbetsdagen var det förstås dags för ett dopp i poolen – klimatet är, som sagt, väldigt bra här. Äntligen hemma! Folk som är ute och reser lite kors och tvärs, och framförallt ifall man bor utomlands, brukar efter ett tag upptäcka ”sina grejer”. Efter att ha bott några månader i USA, så insågs att landet är himla trevligt på alla sätt och vis – men de har inga riktiga disktrasor! Jag är fullt medveten om att det är vuxenvarning på den, snudd på pensionärsvarning, men det kan inte hjälpas – istället för att ta med mig godis, Kalles Kaviar, och andra typiskt svenska grejer, så fyllde jag halva resväskan med Wettextrasor – äntligen har jag riktiga disktrasor!

Touchdown!

Posted on by

Efter en natts usel sömn – resfeber, någon? – på flygplatshotellet så gick jag med stapplande ben till incheckningsdisken på Landvetter och hivade in mina två välpackade resväskor. Kön till security check var hysteriskt lång, jag misstänker att det var en skock solresenärer som skulle iväg. Hur som helst, jag var ute i god tid och det gick ändå ganska smidigt. Väl innanför där var det naturligtvis dags för den obligatoriska flygplatsölen. Att klockan var grisottan bryr man sig givetvis inte om alls, det är alltid Happy Hour någonstans på jordklotet. Sedan var det dags för boarding, den första av tre och den söta lilla Airbus:en stod och väntade på oss så fint.

Dagens första leg var GOT-LHR och efter knappt två timmars flight var det dags att landa på mäktiga Heathrow. Där skulle jag tillbringa ett par timmar, innan nästa leg av resan, men som p.g.a. nånting blev försenat med nästan två och en halv timme.

Det gjorde dock inte så mycket, jag satte mig till ro, slöt ögonen och lyssnade på lite poddar. Till slut var det dags att kliva på en betydligt kralligare sak; nämligen en B787-9 i American Airlines flotta. Nu började det, nästan, bli lite nervöst på riktigt – men benen bar mig stadigt in på planet och plats 10A. Nu väntade en cirka åtta timmar lång flygresa, som förflöt klanderfritt. Utom det faktum att vi hade startat ganska försenade från LHR, vilket gjorde att jag satt och funderade lite på hur det skulle bli med min connection flight i PHL. Nåväl, det löser sig alltid. Till slut landade vi i Philadelphia, på Terminal A, och det var dags att ställa sig i kö till Custom Border Protection – om man tycker security check hemma i Europa kan vara lite söligt, då ska man inte prova på CBP… Slutligen hade jag en finfin stämpel i passet och jag var nu officiellt working immigrant i det stora landet i väster. Herregud, jag kissade nästan på mig av förväntan! Därefter var det dags att checka ut sina väskor, för att checka in dem på ett annat ställe. Jajamensan, du läste helt korrekt. Tid tar det också. Till slut var allting klart och jag letade upp en informationsskärm, för att se varifrån min sista flight skulle avgå från. Naturligtvis från Terminal F, visar det sig! På grund av förseningen från London så var ”några timmar på PHL” helt utbytta till ”jag kan fasen missa flighten!”. Nåja, ingen anledning att måla fan på väggen, så det var bara att ställa sig i kön till security check. Den gick förvånansvärt fort och direkt efteråt frågade jag en hjälpsam säkerhetsvakt hur sjutton man tar sig till Terminal F på kortast möjliga tid. ”Shuttle bus!” var det korta svaret och jag satte antagligen svenskt rekord i gång under promenaden till busshållplatsen. Turligt nog stod en buss där, redo för avgång och vi satte iväg i hög (nåja!) hastighet mot Terminal F. Väl framme så insåg jag att jag inte ens hinner gå på toaletten, eftersom boarding till min sista flight hade påbörjats, och det var bara att förtränga nödigheten och ställa sig i kön. Till en ruskigt trång Embraer-145, tacksamt nog fick jag singelsäte och hamnade långt fram i planet. Efter en kort flygtur var vi framme och vi landade på GSO strax före klockan 21 lokal tid, den andra maj, 2023. Äntligen framme!