Inga ursäkter, löpning, baseball och dragracing

Posted on by

Nej, det finns inga ursäkter alls. Tiden har sprungit fortare än jag hunnit med, helt enkelt.

Det är enormt länge sedan jag skrev något senast, så det kommer mestadels bli en bildkavalkad vad som försiggått senaste dryga månaden.

Helgen efter förra inlägget blev det återigen en löpartävling, och den gick av stapeln på Greensboro Airport. Jag sprang samma tävling ifjol, men i år fick jag något stolleryck och anmälde mig till 10 km istället för 5 km, som ifjol. Ingen minns en fegis, och så vidare. 🙂 Det var lite kyligt och blåsigt och de där tio kilometrarna tog sin lilla stund att avverka. Till slut kom jag i mål, och insåg att man inte fick någon medalj det här året heller. Tur det var sista gången jag sprang den tävlingen i alla fall! 🙂

Veckan efter (typ slutet av mars) insåg jag att våren var på full ingång, då varenda träd och buske stod i full blom. Helt fantastiskt!

Helgen därpå var det äntligen dags för säsongspremiär i baseball, och eftersom Grasshoppers spelade hemma så var det givet att vi skulle gå. Jag samlade ihop ett gäng på runt tio personer, men Eric och Anton var de enda som lyckades fastna på bild. Stackarna. Jag minns inte slutresultatet, men kul var det i alla fall! 🙂 Som brukligt avslutades kvällen med ett hejdundrandes fyrverkeri – det är alldeles för lite av den varan hemma i Sverige.

Helgen efter, tror jag, var det dags för picknick med Greensboro Running Club. Det var riktigt kyligt, runt tio grader, så det dök inte upp så många. Riktigt trevlig förmiddag blev det i alla fall och det är det viktigaste.

Dagen efter satt jag i köket och njöt av en kopp kaffe när det dök upp finfrämmat. En rådjursmamma med sina två kid stannade upp precis utanför köksfönstret för att käka gräs. Ibland känns det nästan som man bor mitt ute i skogen, trots att det är ett villaområde. Helt fantastiskt.

Veckan efter fick jag äntligen tummen ur och åkte till banken för att växla in mynt. Detta har jag dragit på i, jag vet inte hur länge, men till slut blev det äntligen av. Det visar sig att min bank givetvis inte har en mynträknarmaskin, utan jag fick sonika helt enkelt sätta mig ner och pilla in mynten i en plastmackapär. Det tog sin lilla tid, men till slut kunde jag inkassera drygt $30 i växelmynt. Heja!

Fredagen där på var det, återigen, dags för baseball. Den här gången var det dags för Malmö Oat Milkers. Den minnesgode minns inlägget från ifjol, så jag kommer inte gå in på detaljer. Minns du inte, vänligen bläddra tillbaka själv. 🙂 Eftersom det var påskafton så var jag inbjuden till Maria och Sebastian för lite käk och samkväm innan matchen. Väl framme på arenan mötte vi upp Eric och så gick vi in. Det blev en fantastiskt fin kväll och det gör verkligen inte ont att sitta i 28 graders värme med en kall öl och titta på baseball – jag lovar.

Den gångna helgen var det äntligen dags för dragracing igen – som jag och kompisen Anton hade längtat! Vi släpade med oss Axel, en svensk trainee som ska vara här ett år, och drog iväg till Concord, NC för att sniffa på avgaser och njuta av ylande motorer. För dig som aldrig varit på dragracing kan jag varmt rekommendera det. Särskilt tävlingsklasserna Nitro Top Fuel och Nitro Funny Car – det är helt hysteriskt och starkt beroendeframkallande. Går inte förklara, måste upplevas – live, inte på TV!

I lördags var det dags för tredje avgörande semifinalen i Comissioners Cup för Carolina Thunderbirds. Det är FPHL:s motsvarighet till Stanley Cup kan man säga. Jag släpade med min kompis Fredrik och det blev en rafflande kväll, där matchen till slut avgjordes i den femte perioden(!) till Thunderbirds fördel. Vi är i final!!!! Där väntar ett benhårt motstånd i form av Binghampton Black Bears från staten NY. Jag kommer högst troligt missa finalspelet pga orsaker, men ska försöka följa på TV åtminstone.

Igår, söndag, kände jag ”måste ha mer!” när jag vaknade. Slängde iväg en fråga till kompisen Anton som svarade ”jepp!”. ”Vad sjutton?”, tänker du säkert nu. Jajamensan, vi var förstås tvungna att åka tillbaka till dragracingbanan för att kolla på eliminations – ”slutspelet” helt enkelt.

Det blev en heldag i solskenet och jag brände mig nästan inte alls.

Vi hann också med att kika runt lite i depåerna och lyckades hitta ett stall där chefsmekanikern är svensk. Heja Sverige. Eftersom jag inte är känd för att vara blyg så började vi förstås snacka med honom, hej Johnnie! Det blev en kort men trevlig pratstund och vi fick även en snabb rundvandring i deras mobila garage. Himla häftigt.

Jag lyckades även med konststycket att tjata till mig en avgasventil från deras Nitro Funny Car! Vad jag ska göra med den? Ingen aning, men troligen rama in, eller liknande. Riktigt kul minne!

Lite nyheter också. Det är officiellt sedan ett bra tag, åtminstone bland de närmaste. Jag har sagt upp mig och har beslutat att flytta hem till Sverige igen. Jag har haft två helt fantastiska år här och definitivt minne för livet. Jag kan absolut tänka mig att flytta tillbaka till USA någon gång i framtiden, men här och nu känner jag att jag vill hem en sväng. Med det sagt, måndag nästa vecka är min sista arbetsdag och sedan kommer jag ge mig ut på en längre roadtrip innan British Airways tar mig tillbaka till Sverige igen. Man ska inte säga för mycket, men jag tror man kallt kan utgå ifrån att det kan dröja nån månad tills nästa inlägg. Men det går givetvis nå mig på andra sätt, ifall man vill. Till dess, stay tuned!

Löpning, hockey och cabriolet

Posted on by

Japp, det har runnit lite vatten under broarna sedan senast. Tiden går så fort och jag hänger inte riktigt med i svängarna. Fast på ett bra sätt, dock.

Inlägget kan bli en smula rörigt, men det börjar egentligen med lördag den 1:a mars. Då var det dags för SACC Carolinas att anordna semle-fika strax utanför Raleigh, NC. Jag som inte ätit semla på två år tackade givetvis ja på stående fot till den inbjudan. Man är väl inte den som är den, tänker jag. 🙂

Semlan smakade riktigt bra, en svensk kvinna som driver svensk/amerikansk bageri i stan. Det var inte riktigt som hemma, men inte långt ifrån. Mumsigt! Alltid kul att träffa folket som är involverade i SACC Carolinas också!

Efter fikastunden stack jag och min kollega iväg till ett snabbmatsställe för lite käk. På kvällen väntade NHL-hockey i Raleigh, kollegans första NHL-match. Skandalöst nog, eftersom han bott här ett halvår längre än jag. Men, nu har han bockat av den i alla fall. Matchen var lite sisådär, trist nog, men NHL är alltid kul att titta på. Dessvärre ganska dyra biljetter, så det blir inte särskilt ofta.

Dagen efter, söndag, var det dags för mig att bege mig till mina gamla hoods. Jag hade fått nys om att Rody’s Tavern firade 10 år och det får man ju verkligen inte missa. Det var smockat med folk, det spelades livemusik och diverse trevligheter, och efter käket fick man en giveaway i form av ett ölglas och en t-shirt. Man tackar!

På lördagen veckan därpå var det återigen dags för löpartävling, och jag hade lyckats släpa med mig ett par gamla kollegor från Volvo, samt min chef Maria – hennes första tävling på amerikansk mark. Tävlingen hette Running of the Leprechauns och flirtar förstås litegrann med Irlands S:t Patricks Day, som är den 17:e mars. Temat var givetvis ”grönt” och naturligtvis var det bara att gå all-in där.

Tävlingen gick hyfsat, definitivt inget personbästa – men vad gjorde väl det när man fick två öl efter loppet? Lycka var bara förnamnet! 🙂

I fredags förra veckan var det min födelsedag, och jag passade på att ta semester för att sticka iväg på en roadtrip över helgen. Eftersom min bil behöver servas så valde jag att hyra en bil istället, bara för att vara på den säkra sidan. Genom jobbet så har vi ”status” hos en av hyrbilsfirmorna och då kan man boka något som kallas för emerald car. Det innebär att hyrbilskostnaden motsvarar en bil av mellanklass, men att man får plocka vad som finns tillgängligt i garaget. När jag kom till hyrbilsfirman på fredagsförmiddagen så inser jag att de har inne en, visar det sig, sprillans ny Ford Mustang cabriolet – den var det ju bara att hugga omgående! Vilken fin födelsedagspresent!

Resmålet i helgen var Greenville, SC, ett ställe jag inte besökt tidigare. Resan dit tar ungefär tre timmar och jag cabbade förstås ner så fort vädret tillät. Det gör inte det minsta ont att åka nercabbat i 23 graders värme och strålande solsken. Heja fredag! 🙂

Väl framme i Greenville så checkade jag in på hotellet och duschade av mig resdammet. På kvällen väntade, naturligtvis, en ishockeymatch i ECHL – två pinnhål nedanför NHL, och jag var nyfiken på hur den nivån är. Sen att laget heter Greenville Swamp Rabbits går ju inte alls att motstå. Dags för hockey!

Jag mötte upp en kvinna jag lärt känna litegrann via SACC Carolinas, då hon bor i stan, och vi knallade in på arenan för en bit mat innan matchen. Det blev en riktigt trevlig kväll, där hemmalaget spöade Kansas City Mavericks (de har ingen brist på fantasi här i landet) med hela 4-1.

Under min promenad hem till hotellet passerade jag en pickup av det lite mer ovanligare slaget. Jag måste erkänna att jag tycker det finns någon slags charm över hillbilly, eller hur? 🙂

Efter en välförtjänt natts sömn så var det dags att beskåda S:t Patricks Parade. Egentligen två dagar för tidigt, men det går ju inte ha parader mitt i veckan liksom. Paraden var något det knasigaste jag varit med om, det känns som att de slängt in precis allting som går att visa upp, ungefär. ”Nisse, du känner ju några snubbar som åker Corvette?! Kan inte du samla ihop dem och så kan ni vara med i paraden?!”, skulle en fiktiv dialog ha gått till under planeringen. Ingen som helst röd tråd således, men himla kul. Som grädde på moset visade Mrs South Carolina upp sig (japp, du läste helt rätt)! Se bildspel här nedan, det är endast ett pyttelitet urval av vad jag såg under den dryga timmen som paraden pågick. Hilarious!

Efter paraden lyckades jag hitta ett öltält, där de lämpligt nog serverade grönfärgad öl. Vad annars? Stötte ihop med min bekantskap från gårdagskvällen och hennes väninna. Det blev lite trevligt häng innan det var dags för mig att gå hem till hotellet för en power nap.

Efter jag vilat upp mig lite begav jag mig ut i stan för lite upptäcksfärd. Det finns ett jättefint vattenfall mitt inne i downtown och det var jag givetvis tvungen att bocka av.

Efter en vätskepaus på ett bryggeri så promenerade jag ner till det som är Historical district – riktigt mysiga omgivningar.

Hittade en restaurang där jag slank in för lite kvällsmat. Efteråt blev det ytterligare ett par öl på bryggeri innan det var dags att gå till hotellet för kvällen.

Igår, söndag, checkade jag ut strax före lunch och körde hemåt via småvägar istället. Betydligt behagligare tempo, och framförallt ser man mycket mer. Stannade till en kort stund vid Lake Norman, NC för att njuta lite av utsikten och också passa på att ”cabba ner” – termometern hade krupit över 20 grader.

Hemresan förflöt i ett sävligt tempo och tog nästan två timmar längre än ditresan – men det var det verkligen värt, jag ville passa på att njuta lite extra av min fina hyrbil också. Nu är det måndag kväll och bara fyra dagar kvar till helg. Då väntar ännu en löpartävling. Stay tuned!

Kyla, värme, ny bostad

Posted on by

Ja, det var ju ett tag sedan sist, men det beror också på att det varit en del att göra på jobbet – och så har jag bytt bostad. Mer om det i slutet av det här inlägget.

På torsdagen veckan efter mitt förra inlägg så blev det helt plötsligt jättebra väder. Så bra att jag kunde springa utomhus i shorts och t-shirt! Sagt och gjort, det fick bli en 5km hemma på trottoaren efter jobbet. Lite kyligt när solen började gå ner, men riktigt skön runda.

På onsdagen veckan där på var det dags för NHL 4 Nations att dra igång, och först ut var USA mot Kanada. Eftersom jag inte har några TV-kanaler fick det helt enkelt bli ett besök på min gamla trotjänare Rody’s Tavern. Jag misstänkte att det skulle bli en stentuff match, på alla sätt, men jag hade nog inte riktigt förväntat mig tre våldsamma slagsmål under matchens nio första sekunder! Jistanes. Det blev en riktigt bra match, där USA gick segrandes ur striden. För den ointresserade kan nämnas att Kanada vann hela turneringen, efter att ha slagit just USA i finalen. Den matchen missade jag dock.

På lördagen var det dags för löpartävling igen, eftersom jag råkat gå och anmäla mig till 10km terräng i ren impuls. Bra jobbat, Robert! Sagt och gjort, jag klev upp på lördagsmorgonen och åkte iväg till startplatsen. Det var ungefär fem plusgrader och regnigt, så det blev en ganska jobbig och rejält nedkyld tillställning. I mål kom jag i alla fall och inkasserade en miniatyr av en vikingasköld som medalj – inte så konstigt kanske, eftersom loppet heter just Viking Dash. Kul upplevelse, men jag tycker det var lite halvdant arrangerat. Jag åkte hem fortare än kvickt efter målgång och tog en lång rykande het dusch. Det behövdes, för jag var frusen ända in i märgen.

I onsdags den här veckan så gick slutligen flyttlasset. Det kändes lite konstigt att lämna tillbaka nycklarna, jag har trots allt bott där i snart två år (21 månader minus en dag, för att vara exakt) och har trivts jättebra med både bostad och område. ”Varför flyttar du då?”, frågar sig säkert någon. Jo, här i USA är systemet lite annorlunda med hyresbostäder. Man skriver kontrakt på en viss tid, och mitt kontrakt gick ut just den 19:e februari. Att jag inte förlängde handlade om att min hyresvärd inte accepterade så kort kontrakt som tre månader (ifall jag nu ska flytta hem under våren/sommaren), och jag ville inte krita på för sex månader (som var deras minimum), då planen (som fortfarande kan ändras) är att jag inte är kvar i landet så länge. Det fanns en möjlighet att hyra month-to-month, MTM även kallat, alltså motsvarigheten till det svenska tillsvidare – men då skulle min hyra öka med ungefär $600 i månaden, och det har jag helt enkelt inte råd med. Så, jag valde helt sonika att inte förlänga mitt hyreskontrakt, och i onsdags var det helt enkelt sista dagen.

Sista veckorna har handlat väldigt mycket om att röja runt och försöka få sålt så mycket som möjligt. Även om jag medvetet levt minimalistiskt under där här två åren så samlar man (åtminstone jag) på sig mer bråte än vad man kan tro. Men jag lyckades bli av med alla mina möbler, utöver TV-bordet, som dock ändå var i lite halvskabbigt skick. Så de sista fem nätterna sov jag på luftmadrass. Något jag för övrigt gjorde mina första tre månader här i lägenheten. Återbruka mera. Eller nåt. 🙂

Hela den här situationen har löst sig otroligt smidigt, då min arbetskollega Erik (samma person vi firat midsommar hos de två senaste åren) helt enkelt erbjöd sig att hyra ut ett rum i hans stora hus. Fantastiskt snällt av honom, och nu får jag även lite andrum att bestämma mig för ifall jag ska flytta hem i början av sommaren, eller ifall jag ska stanna kvar lite till. Numera bor jag i High Point, NC och inte längre i Greensboro, NC. De två städerna tillsammans med Winston-Salem bildar The Triad – helt enkelt tre städer som ligger väldigt nära varandra.

I fredags var det återigen dags för ishockey i Winston-Salem och där Carolina Thunderbirds skulle ta emot Danville Dashers. Jag hade samlat ihop ett glatt gäng på sju personer och vi möttes upp på ett ställe innan för lite käk och samtal. Av outgrundlig anledning lyckades jag inte ta några foton i fredags, men det var fem glada svenskar och två amerikaner. En av amerikanerna har dock bott nästan hela sitt vuxna liv i Sverige, så jag kallar honom snarare Svensk-Amerikan. Kul hade vi i alla fall. Vilket man inte kan säga om motståndarna. Dashers åkte på däng med hela 11-0 och det var av förklarliga skäl inte den allra mest spännande matchen jag varit på.

Eftersom min sedvanliga fredagsmiddag utgick på grund av hockeyn, så fick den bli av igår istället. Erik tipsade mig om en bra mataffär relativt nära bostaden. Jag har besökt kedjan förut, men inte just den här affären. Utöver att de har ett riktigt bra sortiment, så har de även en egen bar inne i affären. Japp, du läste helt korrekt. Inte nog med det, kundvagnarna har mugghållare(!), så man kan helt enkelt köpa sig en ”stor stark” i baren och sen gå runt och smutta på den medan man handlar. Helt knasigt, och himla roligt. Lowes Foods i Jamestown, NC är definitivt mitt nya to-go-to-ställe! 😀

Idag är det söndag och det är fint väder. Det har varit rena vårvädret idag, med temperaturer kring 10-12 i skuggan och säkerligen närmare 18 i solen. Riktigt härligt, och vi passade på att sticka iväg och spela lite disc golf strax efter lunchen.

Jag skulle deklarera förut, men det verkar vara nåt knas med mina papper, så jag ska fråga löneavdelningen i veckan. Förmodligen är det inte ens fel, utan bara jag som inte begriper. Snart är det kvällning och det blir nog lite Netflix innan man kryper till kojs inför en ny arbetsvecka. Auf Wiedersehen!

Snö, löpning, lera och fester

Posted on by

Det blev inte så värst snart återhörande, sorry för det. Det har varit lite stökigt på jobbet senaste tiden, inget allvarligt dock, men det har tagit en del på krafterna.

Några dagar efter mitt förra inlägg så var jag på årsfest med arrangören av alla löptävlingar jag sprang ifjol. Kul kväll, även om jag bara var bekant med några stycken.

Ett par dagar vaknade jag upp till ett snötäcke, ve och fasa! Jag vet att det kan snöa här, men det är väldigt ovanligt. Min första snö i North Carolina! 🙂

Helgen därpå, den 18:e, var det dags för löptävling, årets första för min del. Terränglopp på 8km och det var lite småkallt och regnigt, så delar av banan var rena geggamojan. Men, kul var det och i mål kom jag också. Där satt en iskall öl som en smäck, tillsammans med den skimrande medaljen. Heja!

Helgen efter så var det dags för ishockey igen. Ett gäng glada svenskar fick se Carolina Thunderbirds besegra Hudson Valley Venom med 4-1. Det blev, som vanligt, en riktigt kul kväll med käk, hockey, några öl och ett par slagsmål. Högklassig fredagskväll!

Igår var det den första februari och det var också dags för Greensboro Running Club årsfest. Den skulle egentligen gått av stapeln i mitten av januari, men på grund av köldsmockan så valde de att flytta fram festen. Det blev en riktigt kul kväll och jag träffade även på nytt folk som man stod och snackade med. Festen hölls i en arkadhall, så vi passade naturligtvis på att spela lite flipper också. Trots att det var fritt i baren så höll vi allihop en vettig nivå. Hemma i Sverige hade det antagligen blivit sjöslag utan dess like.

När jag stod och väntade på min Uber ute på trottoaren blev jag uppraggad av några vackra yngre kvinnor i bil. Jag tackade artigt nej, och de körde fnissande iväg. Precis när min Uber kom så kom en annan kvinna förbi och började flirta. Jag borde kanske använda kostym oftare. 🙂

Jag ska försöka bli lite bättre på att uppdatera, men jag står i begrepp att byta bostad inom kort, så jag lovar ingenting.

Year end dinner, svinfula tröjor och kebabpizza

Posted on by

Till att börja med; Gott Nytt År, önskar jag alla mina, typ, fyra läsare! Det var ett tag sedan sist, men det beror på att december mer eller mindre alltid springer iväg i ett rasande huj.

Eftersom det förflutit en del tid sedan senast, så kommer det bli lite fragmentariskt. Ifall ni inte gillar fragmentariska inlägg så kan ni sluta läsa redan här.

Första helgen i december var det Year End Dinner med jobbet. Man skulle kunna säga att det är motsvarigheten till våra svenska julbord, förutom att man inte käkar julmat här. Jag stack först hem till min kompis Fredrik för lite ”förfest”, innan vi tog en Uber till festlokalen. Sammanfattningsvis kan säga att det blev en riktigt trevlig kväll, men maten lämnade – återigen – en del att önska. Kockarna här verkar ännu inte upptäckt salt och peppar, dessvärre. Nåväl, himla trevligt var det, och jag lyckades nalla till mig skjuts hem på kvällen också. Stort tack, Maria och Sebastian!

Veckan därpå var det dags för fotografering av Ugly Sweater, något som typ 5 pers (av 100) hade uppmärksammat. Skitland! Hur som helst tycker jag fotot blev riktigt fint, med mina härliga jobbkollegor.

Tiden förflöt och helt plötsligt var det 19:e december och dags att resa hem till Sverige för lite hederligt julfirande. Eftersom jag hade en relativt lång stopover i London så passade jag, återigen, på att ta en fika med min fina vän Anneli. Hon hämtade upp mig vid T5 och ”fraktade” mig till T3, där min sista flight skulle avgå. Nu har jag åkt bil i Storbritannien också, och det var sjukt läskigt att sitta som passagerare på fel sida. Skitland!

Efter ett par timmars himla trevligt fikande så blev det dags att knalla in i flygplatsen igen. Hann, givetvis, med ett par G&T i loungen innan avfärd mot Göteborg. Väl framme på Landvetter upptäcker jag att min ena resväska blivit illa behandlad, med följden att dragkedjan gått åt pipsvängen. Var all min sprit borta?

Nej, det visar sig att jag – förmodligen – endast förlorat ett par strumpor. Just de strumporna var dessutom säkerligen extra illaluktande. De var förvisso nytvättade, men i alla fall!

På Landvetter blev jag upphämtad av en kompis och hennes man – så otroligt tacksamt att slippa trassla med buss och tåg de sista 10 milen. Tack!

Kom hem relativt sent till min pappa, så efter lite kort snackande så blev det rakt ner i bingen för min del. Till lunch dagen efter blev det – naturligtvis – kebabpizza! Som jag hade längtat!

Dagen innan julafton så var det i sedvanlig ordning Uppesittarkväll som gällde. Och i helt sedvanlig ordning vann jag inte ett dyft. Men det blev en himla trevlig kväll i alla fall hemma hos min ena bror.

Julafton anlände, där jag och pappa firade hos nyss nämnda bror med familj. Svärföräldrar och syskon, inklusive barn, också, så det var ett rejält gäng. Av helt outgrundlig anledning fick jag ett par julklappar. Undrar vad jag hade hittat på för lustigheter under året. Julklapparna blev typ fem till antalet och innehöll böcker allihop. Något jag dessutom önskat mig. Fantastisk julafton! Än mer fantastiskt att titta på sin 2,5 år gamla brorson som formligen slet isär sina paket. Vilken lycka för en gammal gråhårig farbror att se glädjen i hans, och hans systrars, ögon över sina julklappar.

Dagarna förflöt och helt plötsligt var det nyårsafton. Eftersom jag var förkyld stora delar av november och en bit in i december så hade jag inte sprungit på ett tag. Jag blev förbannad på mig själv, snörde på mig skorna och stack iväg på en 5km-runda. Med tanke på avsaknaden av kontinuitet så gick det lite långsammare än normalt, men det var fantastiskt skönt att ta sig en runda i snöandet.

Plötsligt blev det sen eftermiddag, och dags att svida på sig stassen för att fira nyår. Som, i sedvanlig ordning, firades tillsammans med ovanstående bror, samt ett par grannfamiljer. Det blev en helt fantastiskt afton, och det var en glad – och möjligtvis en smula salongsberusad undertecknad – som trillade ner i säng framåt 3-tiden på morgonen. Nu var det helt plötsligt 2025! Som vanligt undrade man också; var i helskotta hände med fjolåret? Det sa bara swish!

På eftermiddagen stack jag till Göteborg, för lite skönt häng med en av mina bättre vänner – Pontus – innan det var dags att krypa ner i bingen. Sov helt förfärligt uselt, och det var en hålögd undertecknad som satte sig i taxin tidigt på morgonen. Dags för återresa till USA!

Jag kom tillbaka hit i torsdags kväll, och blev upphämtad i Raleigh, NC av min snälla kollega Anton. Tack Anton! På fredagen var jag återigen på jobbet. Tillsammans med typ tre andra, så det blev en ganska sölig historia innan dagen var slut.

Helgen tillbringades i tvättandets och lugnhetens tecken, men igår söndag blev det förstås dags för årets första söndagsmiddag. På Rody’s naturligtvis!

Idag är det måndag, vecka två, och det börjar vakna till liv jobbmässigt. Vi hörs snart igen!

Besök, casino, salooner och slagsmål

Posted on by

På söndagseftermiddagen satte jag mig i bilen och stack iväg till flygplatsen i Charlotte, NC för att hämta upp kompisen. Alltid kul med besök! Det blev raka vägen hem och sen middag på Rody’s Tavern, precis som vilken söndag som helst. Jag lurade i honom chicken wings, och han verkade riktigt nöjd med valet.

Efter middagen gick vi hem till mig för att prata lite strunt, men också diskutera lite hur vi skulle lägga upp kommande vecka. På grund av orkanen Helene, som härjade runt ordentligt i sydvästra delarna av NC för ett par månader sedan, så var det lite osäkert ifall vi skulle kunna röra oss i den riktningen. Efter lite rotande på nätet insåg vi att det gick visst alldeles utmärkt.

Runt lunchtid på måndagen drog vi iväg och första anhalt var casinot i Cherokee, NC. Den minnesgode kommer alldeles säkerligen ihåg att jag var där vid samma tidpunkt ifjol. Det blev en riktigt kul kväll, med god mat, god öl och vänligt sinnade slot machines.

Dagen efter stack vi iväg igen, målet var Cherohala Skyway, men först ett stopp på en mexikansk sylta för att få i sig lite brunch, i form av väldigt ohälsosam mat. Väldigt gott också, förvisso. Ställets badrum hade dock den knepigaste layout jag någonsin skådat. Personen som byggde den måste förväxlat vattenflaskan med tequila-flaskan.

Nåväl, vi satte kurs mot Cherohala Skyway, som börjar i North Carolina och slutar en bit in i Tennessee (TN). Slingan är några mil och helt fantastiskt fin att köra på. Utsikten lämnar inte mycket att önska heller, för den delen.

Sent framåt eftermiddagen nådde vi dagens slutmål; en liten skithåla med drygt 300 invånare i nordöstra Tennessee. Jag och kompisen är ganska lika på den punkten, vi båda föredrar okända småhålor istället för de klassiska turistställena – inget fel på dem dock. Vi checkade in på ett motell, som visade sig vara både prisvärt och i riktigt fräscht skick. Efter ”förfest” med varsin öl så gick vi ut ”på stan” för att hitta något ställe att äta på. Vi slank in på en riktigt trevlig lokal restaurang där vi fick i oss lite middag.

Efter besöket var det dags att besöka Caboose Saloon, ett ställe som vi hittat tidigare under dagen, medan vi scrollat igenom Google Maps. Det visar sig  vara en riktigt härlig lokal sylta. Ganska nedgången, men med fantastisk charm. En man närmare 70 satt i bardisken och hällde upp whisky åt sig själv, precis som man sett på film. Toalettdörren hade sett sina bästa dagar, men den hade de hjälpsamt lagat med wellpapp samt en plansch på utsidan. Dörren var i princip som nyskick. Nästan.

Efter ett par timmars häng var det dags att promenera tillbaka till motellet för välbehövlig sömn – det sliter en del att tillbringa stora delar av dagen sittandes i en bil.

På morgonen efter kände vi båda att vi behövde en uppfriskande promenad, för att få igång maskineriet lite. Vi hittade snabbt ett mindre berg, som verkade innehålla någonting sevärt uppe på toppen. De knappa två kilometrarna tog närmare trekvart på sig att avverka, på grund av uppförsstigningen. Väl framme på toppen visar det sig vara Tri-State-Peak, alltså en variant på det svenska treriksröset – dock med skillnaden att här var det Tennessee (TN), Kentucky (KY) och Virginia (VA) som möttes. Så, nu har jag befunnit mig i tre stater samtidigt. Stort!

Efter nedkomst satte vi oss återigen i bilen och styrde kosan norrut, målet var ett destilleri i Kentucky. Statens Kentucky Bourbon är världskänd, med flera stora märken (som jag dock inte tänker skriva här, men flera av dem känner ni säkert igen, och återfinns även på Systembolaget). Vi hittade dock ett mindre destilleri, som inte verkade ha några guidade turer, så det slutade med att jag köpte med mig en flaska Moonshine, samt en flaska Kentucky Bourbon (som naturligtvis inte går få tag på i Sverige). Kul minne! Så kul att jag uppenbarligen glömde ta foto på förvärvet.

Därefter styrde vi kosan mot Princeton, VA, där vi skulle tillbringa natten. Det visade sig dock vara ett riktigt tråkigt ställe och varken restaurang eller baren är något att skriva hem om.

På torsdagen var det dags att styra kosan hemåt – som skedde via en mindre ort i Virginia, som jag givetvis glömt av namnet på. Vi stannade dock till en sväng där, för att besöka ett gammalt fängelse/rättssal av något slag. Det var egentligen stängt när vi kom dit, men av en ren tur så var föreståndarinnan på plats och hon smälte givetvis som smör av vår exotiska accent – och låste omgående upp dörren. Blå ögon och svengelska är synnerligen en vinnande kombination. Heja Sverige!

Vi kom hem till Greensboro på eftermiddagen, och efter en uppfriskande dusch var det dags att bege sig till restaurangen jag hade bokat bord på. Det vankades Thanksgiving Dinner – och eftersom det var en bättre restaurang så var även maten av det bättre slaget. Till efterrätt valde vi varsin Creme Brulée, som jag dock verkar glömt fota. Bra jobbat!

Under fredagen tog vi en biltur i omgivningarna, passade på att ta promenader i ett par stycken av de fantastiskt fina parkerna som finns i och kring stan. Sent på eftermiddagen tog vi en Uber till Winston-Salem – det vankades ishockey! Carolina Thunderbirds tog emot Athens Rock Lobsters och redan fem sekunder in i första perioden så var det två spelare som kastade handskarna och drog igång ett riktigt raggarslagsmål. Kvällen blev helt fantastiskt rolig, och matchen slutade 6-2 till hemmalaget. Let’s go, Thunderbirds!

Lördagen blev en riktig slappardag. Vi tog dock en kortare biltur, och lyckades även få till en promenad i en av de andra parkerna. På kvällen stack vi in till downtown, där det blev middag, följt av några timmar i en kombinerad bar och arkadhall. Riktigt kul ställe, och jag begriper inte varför jag inte besökt stället tidigare.

Söndagen blev också en riktigt loj historia, och efter en tidig middag på Rody’s så skjutsade jag kompisen till flygplatsen i Charlotte. Jag kom hem riktigt sent, runt 23-tiden tror jag, och var rejält trött. Det blev en intensiv vecka, med cirka 1400km bilkörning, men fantastiskt roligt. Tack för besöket, Patrik, kom gärna snart igen! I söndags var också första december, och jag hade påpassligt nog sett till att skaffa mig en julkalender på IKEA. Känns nästan som hemma i Sverige!

I tisdags hände något riktigt märkligt. Jag vaknade nämligen upp till snö! Inte mycket, förvisso, men i alla fall. Min första snö på amerikansk mark. Fem minusgrader och sommardäck är ingen bra kombination. Det var mängder med bilolyckor på vägen till kontoret, och jag körde långsammare än en sköldpadda.

Nu har det hunnit bli torsdag. Den här veckan har varit riktigt konstig, i brist på bättre ord. Lite halvstökigt och småstressigt på jobbet, samt brist på sömn. Nåväl, i morgon är det fredag, och på lördag är det dags för Year End Dinner med jobbet – ungefär motsvarigheten till julbord, fast här äts ingen julmat – det ska bli kul, hoppas jag. Auf Wienerschnitzel!

European Tour 2024

Posted on by

Så var jag dock äntligen hemma i USA igen, efter nästan tre veckors jobbresa. Minnet sviktar lite, av förklarliga skäl, men jag ska försöka sammanfatta det så gott det går.

Söndagen den 3:e november avgick flyget från Greensboro, NC och som via Atlanta och Köpenhamn skulle ta mig till Stockholm. Jag fick ett par timmars skön avkoppling i loungen, och tillsammans med en Gin&Tonic fick jag från loungens terrass se en fantastisk solnedgång – som var svår att få med på bild.

Måndag den 4:e november landade jag på Arlanda flygplats vid lunchtid och tog mig raka vägen in till stan.

Det var en märklig känsla att komma till Centralstationen igen, då jag inte varit i stan på över 1,5 år. Det var precis som vanligt, och för egen del har det hänt massor med saker under den här tiden. Det kändes nästan litegrann som att tiden stått helt still i Stockholm, vilket den givetvis inte har gjort – folk sprang i rulltrapporna, knökade sig in på tunnelbanan och så vidare. Precis som vanligt. Helt klart kul att vara tillbaka i stan i alla fall. Efter incheckning på hotellet så tog jag en kort promenad på stan, och passade också på att äta en tidig middag.

På tisdag morgon åkte jag ut till Scania i Södertälje, där veckans workshop skulle hållas. Där har jag inte heller varit sedan jag slutade i april förra året. Men, det var sig naturligtvis precis som vanligt. Dock konstig känsla att vara tillbaka efter så lång frånvaro.

På onsdagen åt jag lunch med min gamla chef, och det var ett riktigt kärt återseende. Lunchen drog ut ”litegrann” på tiden, men vi hade en hel del att avhandla, då även hon passat på att byta jobb. Jag tog dock ingen selfie på oss, så egentligen har den där lunchen aldrig inträffat. 🙂

Workshopen pågick tills på torsdagen, och direkt efter jobbet hoppade jag på ett X2000 för att besöka mina hemtrakter. Då jag inte varit i Sverige sedan januari så blev det ett kärt återseende med familjen och några vänner. Besöket var dock väldigt kort, då jag på söndagen flög vidare till Frankfurt i Tyskland, då en workshop i Nürnberg vankades.

Det blev en väldigt bra och givande vecka, där jag också träffade en av mina amerikanska kollegor, som flög direkt till Tyskland från USA. Han deltog alltså inte i förra veckans workshop i Södertälje.

På onsdagen var vi ute med en av våra tyska kollegor och käkade middag. Det blev en fantastiskt trevlig kväll med mycket skratt. Digitala möten i all ära, men man ska verkligen inte förringa styrkan i fysiska möten.

På torsdagen efter jobbet så passade jag och kollegan på att besöka byggnaden där Nürnbergrättegångarna hölls under åren 1945-1946. Viktigt med historielektioner emellanåt.

På fredagen  stack jag och min amerikanska kollega iväg till varsin flygplats. Men slutdestinationen var densamma; vi båda skulle upp till Stockholm för ytterligare en workshop. Puh! Jag landade i Stockholm på fredagskvällen och det fick bli pizza och en öl i hotellbaren innan jag stupade i säng. Kvällen till ära var det dock stand up-kväll i hotellets bar, så jag fick lite rolig underhållning medan jag åt.

Lördagen bestod ganska mycket av slappande, men på kvällen stack jag hem till en av mina bättre vänner för umgänge och struntprat. Ett par flaskor vin, och otaliga diskussionsämnen senare var det dags för en taxi hem till hotellet.

Söndagen ägnade jag åt en långpromenad i det aningens kalla, men fantastiskt fina Stockholm. Jag avverkade Gamla Stan, Södermalm, Västerbron, Kungsholmen och sen tillbaka till city. Sju härliga kilometrar hamnade på kontot och visst är stan fantastiskt fin?

På tisdagen var jag ute med en annan Ciborg och käkade middag. Det blev en fantastiskt trevlig kväll, på en fantastiskt bra – och en smula dyr – restaurang.

Efter jobbet på onsdagen var det dags för AW med mina gamla Scania-kollegor. Det blev ett kärt återseende, med stort kramkalas, innan vi betade av flera timmars ”gamla lumparminnen”. Det var otroligt kul att se dem igen, och de vill gärna att jag kommer tillbaka till Stockholm så snart som möjligt.

Torsdagen var sista dagen för workshopen, så efter jobbet fick det såklart bli en middag med alla inblandade kollegor. Det var folk från alla håll och kanter, men majoriteten var från Sverige, Tyskland respektive USA. Eftersom ”arrangören” på Scania är brasilianare till ursprunget, så passade det givetvis ypperligt med middag på en brasiliansk restaurang på Kungsholmen. Bra mat, härlig miljö och sköna diskussioner är en bra kombination.

På fredagsförmiddagen var det dags för mig och min kollega att åka hem, så vi drog till flygplatsen runt 08 på morgonen. Vi hade dock olika destinationer, med olika flygbolag, så efter en fika skildes vi åt inne på flygplatsen. Tack för en grym vecka, Joe!

För min del väntade en kort flygtur till Köpenhamn, där jag skulle byta till planet till Atlanta. Vid gaten i Köpenhamn stod en av mina bättre vänner och väntade på att kliva på ”mitt” plan. Världen är liten! 😀

Knappt tio timmar senare var jag framme i Atlanta, och customs, checka ut/in väska samt security check avhandlades på mindre än 30 minuter. Det måste vara nytt världsrekord, allra minst. Normalt tar den proceduren minst 2 timmar, ofta mer än så.

Där hade jag drygt tre timmar att slå ihjäl. Turligt nog hade jag access till lounge, så lite plockmat samt ett par Gin&Tonic fick stå för nöjet.

Jag kom hem till min lägenhet vid 23-tiden igår kväll, efter att ha varit på resande fot i ungefär 18 timmar. Somnade som en klubbad säl och vaknade 06:30 i morse. Hej, jetlag!

Dagen har spenderats åt att städa, dricka kaffe och tvätta kläder. I morgon får jag besök från Sverige – det ska bli ruskigt kul!

Personbästa, konsert, Halloween och hockey

Posted on by

Veckan efter mitt förra inlägg hände i princip ingenting alls. Det var en regelrätt äta, jobba och sova-vecka. Jag var också lite halvseg några dagar, på grund av tidsomställningen, så efterföljande helg ägnades i stort sett åt att sova.

Förra veckan gick i ett rasande huj och helt plötsligt blev det fredag. En kväll som jag tog synnerligen lugnt, eftersom jag skulle upp tidigt på morgonen på lördagen.

På lördagsmorgonen var det nämligen dags för en ny löptävling, tio kilometer den här gången. Starten skulle gå av stapeln 07:45 och jag var där redan strax efter 07:00. Mötte upp mina vänner från Greensboro Run Club, då de ställde upp som volontärer den här tävlingen, genom att dela ut vatten, prisutdelning och så vidare. Vi hann dock språkas vid lite grann innan det var dags för start. Jag blir alltid glad av att träffa dem.

Tävlingen gick i några villakvarter här i Greensboro, och vi avverkade två varv – upptäckte jag under loppet – på en slinga, som följaktligen var just fem kilometer lång. Jag är inte förtjust i att springa fler än ett varv runt en bana, men jag skulle tro det är en mental grej det där. Hur som haver, det var riktigt kul att springa runt i ett lugnt och fint medelklassområde och det var hyfsat kuperat, så stundtals var mina ben inte särskilt förtjusta i vad jag sysslade med. Mitt under loppet dök dock en fotograf upp och då måste man ju se proper ut, så jag bad mina ben fara åt pipsvängen, om så för en liten stund.

Loppet fortsatte och jag höll hyfsat bra tempo. Jag hade tagit sikte på en pacer, som skulle hålla 65 minuters-tempo, min plan var helt enkelt att jag ville försöka mig på att slå personbästa. Det var stundtals hyfsat tufft och någonstans kring sex kilometer så tappade jag tyvärr helt kontakten med pacern och dess följeskara. Någonstans kring åtta kilometer vände jag mig om, av okänd anledning, och fick till min fasa se 70 minuters-pacern vara bara femtio meter bakom mig. Det där går ju inte för sig, tänkte jag, så jag sprang på för glatta livet. Strax efter nio kilometer så började det dock göra förbaskat ont i benen, så jag var tvungen att gå en stund. Då ser jag att pacern återigen är mig i hasorna, så nära som kanske tjugo meter. Då blev jag förbannad, på mig själv, och tänkte att nu får det fasen bära eller brista – och jag satte igång i ett rejält tempo. Några hundra meter innan mål var det en nerförsbacke, som jag passade på att utnyttja – så jag höjde tempot lite till. När jag var ett par hundra meter från mål började jag känna av mjölksyra i benen, men lyckades ignorera det helt och hållet. Nästan. Jag tog mig dock i mål, och insåg att jag lyckades slå mitt personbästa med nästan tre minuter!

Den efterföljande gratisölen och pizzaslice:arna satt som en smäck kan jag lova. Att dricka öl klockan halv nio på morgonen är inget konstigt alls här i landet. 🙂 Efter en stund stack jag dock hem för att ta en efterlängtad dusch och en tupplur. Det vankades konsert på kvällen.

Sent på eftermiddagen tog jag en taxi till stan och mötte upp ett par kollegor och vi tog ett par öl och pratade lite strunt, innan vi knallade iväg till arenan. Kvällens huvudakt heter Hatebreed och min relation till dem är att jag hört ungefär fem låtar tidigare. Men konserter är kul! Kvällen till ära var det även tre förband, vi missade dock det första. De två efterföljande förbanden hade jag ingen relation till alls, förutom att jag hört en låt med ett av banden. Riktigt kul kväll dock!

När jag satt i bilen på väg hem efter jobbet nu i tisdags så insåg jag att det är ju Halloween på torsdag. Det var bara att styra sin kosa mot närmsta supermarket – pumpor stod på inköpslistan! Det hann bli sen kväll innan jag hade karvat klart, men jag blev nöjd med resultatet. Vad tycks?

På torsdagens fika på jobbet så var det Halloween-tema och pris för bästa outfit delades ut. Jag kan meddela att jag inte kom på pallplats, och jag hade blivit enormt förvånad ifall jag faktiskt gjort det. 🙂

Igår, fredag, var det äntligen hemmapremiär för Carolina Thunderbirds. Ni som följt med tidigare vet att det givetvis är ishockey jag talar om, något som ligger mig varmt om hjärtat. Särskilt när man kan se den live på plats. Sagt och gjort, jag hade lyckats skramla ihop ett gäng på elva tappra själar och givetvis körde vi lite tailgate-party innan, det hör till. Vi grillade hamburgare, snackade strunt och umgicks i nästan två timmar innan det var dags att gå till arenan.

Det var nästan fullsatt, och ett jäkla oväsen. Precis som vanligt på Thunderbirds fredagsmatcher. Hyfsat bra match och ganska grinigt stundtals. Jag tror det var runt två-tre tjafs/fighter innan matchklockan ens visade tio minuter. Fredagsunderhållning när det är som bäst. 🙂

Blueridge Bobcats var dock tufft motstånd ikväll och ”vi” fick se oss besegrade med 5-4 efter förlängning. Trist, men det är sånt som händer. Det blev en himla rolig kväll i alla fall, och jag var en smula trött när jag ramlade in i lägenheten vid 01-tiden inatt.

Idag håller jag på och tvättar och packar för fullt. En längre jobbresa väntar och jag flyger till Stockholm i morgon, söndag. En vecka i Stockholm, följt av en vecka i Tyskland och sen tillbaka för en vecka i Stockholm, innan återresa till USA. Jag känner mig nästan som en rockstjärna som ska på European Tour. 🙂 Det kommer bli riktigt kul, även om det antagligen kommer vara lite slitigt.

Det slog mig också under dagen, när jag satt med en kopp kaffe och väntade på att tvättmaskinen skulle bli klar, att idag är det exakt 1,5 år sedan jag flyttade hit. ”Tiden går fort” är definitivt dagens understatement!

Men, nu vet ni också varför det kommer dröja en stund till nästa inlägg. Den här gången har jag faktiskt skäl. På återseende!

Kräftskiva, nattskift och weekend i Köpenhamn

Posted on by

De senaste veckorna har verkligen gått i ett huj, och minnet kan svikta en del, så det kommer mestadels handla om ”större händelser”.

Helgen efter mitt förra inlägg så var det dags för den årliga kräftskivan, som anordnas av SACC Carolinas (Swedish American Chamber of Commerece Carolinas) – jag deltog även ifjol. Platsen i år var i Apex, NC och det var som vanligt knytkalas-style över det hela. Precis som ifjol så valde jag att göra en Västerbottenspaj, men eftersom Västerbottensost är förbjudet här i landet så gjorde jag den på parmesan istället. Precis som ifjol. Vi var nog ett 50-tal personer på kräftskivan, merparten svenskar, men det fanns även några ”utlänningar” med också. Träffade flera nya ansikten och på det stora hela en riktigt kul kväll. Eftersom jag hade ”fyllechaffis” kvällen till ära, så blev kvällen lite extra kul för min del. 🙂

På måndagen veckan efter stack jag till Charlotte, NC för att hämta upp min kollega Heaven på flygplatsen. Vi har jobbat tillsammans i två månader, men hittills aldrig träffats. En av baksidorna med det nya moderna digitala samhället. Det finns givetvis fördelar också, annars hade hon behövt pendla från Alabama, där hon bor. Men, hon var precis som jag hade inbillat mig hon skulle vara, så det blev ett par riktigt trevliga arbetsdagar, innan hon reste hem igen. Vi hann dock med att käka middag och köra en krogrunda först. Fattas bara annat! 🙂

Resten av veckan gick i ett rasande tempo, och helt plötsligt var det helg. Förmodligen gjorde jag inget särskilt den helgen, eftersom jag inte minns någonting av den. Förra veckan hölls det en workshop i Nürnberg, men då det blev för dyrt att skicka dit mig så beslutade jag istället att köra nattskift – så jag anpassade mig mot europeisk tid. Folk tyckte jag var allmänt dum i huvudet, men jag hade en baktanke med det hela. Mer om det om en stund.

Workshopen förflöt riktigt bra, även om det är ganska drygt att sitta i Teams-möte åtta timmar i sträck, ja minus bensträckare och lunchrast förstås. Lunchrast för min del innebar alltså att jag satt och käkade matlåda klockan sex på morgonen, amerikansk tid. Jag kände mig lite allmänt knäpp i huvudet, men det blev ganska bra ändå av det hela. Eftersom jag är som jag är, och inte blev som jag skulle, så var jag givetvis tvungen att anpassa min arbetsklädsel utifrån gällande förutsättningar.

Workshopen tog slut på torsdagen, och vid 11-snåret stämplade jag ut för veckan, då jag tog ledigt på fredagen. Åkte hem och packade väskan och tog en taxi till flygplatsen. Vad som väntade var en helgtripp (japp, du läste helt rätt) till Köpenhamn. Ingen minns en fegis! Men, här kommer alltså min baktanke med nattskiftet tidigare i veckan. På det där sättet så var jag redan hyfsat anpassad till Europeisk Tidszon och jag var inte alls sådär knasigt trött som man normalt blir när man reser österut. Ibland blir jag rädd över min egen smarthet.

Varför jag åkte till Köpenhamn enbart över en helg, handlar helt enkelt om att jag hade blivit inbjuden till workshop/konferens med andra Ciborgs – denna hålls vartannat år i just Köpenhamn. Jag blev tillfrågad för någon månad sen ifall jag vill komma, och jag tackade ja på stående fot. Alltid lika kul att träffa de två övriga svenskarna, samt sex-sju danskar – där vi alla är så kallade mentorer åt fabrikatet vi har på våra implantat.

Första flighten tog mig till Hartsfield-Jackson i Atlanta, GA – en av världens mest trafikerade flygplatser, och helt ny erfarenhet för min del. Logistiken är dock helt fantastiskt bra, så man tänker inte på hur stor den faktiskt är. Jag letade omgående upp en lounge och satte mig ner med en öl och lite plockmat, i väntan på nästa flight.

Jag landade i Köpenhamn på fredagsförmiddagen och checkade in på hotellet. Tog en kort tupplur innan det hela brakade igång vid 17-snåret. Fredagen var dock mjukstart, så efter att Dorte hade hälsat oss alla välkomna, och snabbt gått igenom helgens agenda, så var det dags för middag.

Efter middagen blev det lite stadsvandring, då det var kulturafton just i fredags. Vi slank in i en kyrka och lyssnade på en gospelkör, fantastisk stämning och otroligt bra.

Efteråt gick vi runt lite till och kikade, men eftersom det var lite blåsigt och allmänt busvädrigt, enligt skylten här nedan, så valde vi att gå tillbaka till hotellet. Efter ett par öl i hotellbaren vankades det sömn.

Lördagsförmiddagen ägnades åt grupparbete, spela in videos (Hollywood ringer nog när som helst), samt allmäna diskussioner. Otroligt givande, även om danskan är ett förfärligt knepigt språk. Efter en riktigt bra lunch på ett bättre kebabhak så var det dags att bege sig till en actionpark som har Zip Lines. Det har jag aldrig provat på tidigare, men det var förfärligt kul. Fruktansvärt jobbigt också, och jag har använt – och överansträngt – muskler jag inte ens visste existerade i kroppen. Men det var det värt!

Efter lite stadsvandring, där vi bland annat passerade Carlsbergs gamla bryggeri så var det dags för vila lite på hotellet innan middag. Märkligt nog tog jag inga bilder på middagen, men vi åt på en indisk restaurang, som hade fantastiskt bra mat. Kvällen avslutades i sedvanlig ordning i hotellbaren innan det var dags att hoppa i bingen.

På söndagen var det lite avrundning och som avslutades med ett yoga-pass. Som jag dock inte hann färdigt, eftersom det var dags att bege sig till flygplatsen. Nästan prick 51 timmar efter ankomst, så avgick min flight tillbaka till USA, så nu kan jag bocka av ”jetset” i min bucket list! 🙂

Hemresan skedde åter igen via Atlanta och jag kom hem till lägenheten strax efter 23:00 igår kväll.

Jag hann knappt få av mig kläderna, innan jag sov som en stock. Jag vaknade drygt en timma före klockan i morse, och dagen har förflutit förvånansvärt väl. Jag misstänker dock att jag kommer sova som en stock ikväll. Träningsvärk har jag dessutom fortfarande. Så kan det gå! 🙂

Löpning, jobb och dragracing

Posted on by

Redan ett nytt blogginlägg? Är karln knäpp? Därom tvista de lärde, men jag fick en impuls!

I tisdags förra veckan var jag som vanligt och sprang en runda med det härliga Greensboro Run Club, som jag numera är medlem i – och som vanligt träffades vi vid Steel Hands Brewing för lite snack innan vi begav oss. Grupperna brukar ofta automatiskt dela upp sig beroende på tempo och distans, men jag tog rygg på ett par kvinnor – som jag sedan tidigare visste att de håller ungefär samma tempo som jag, och kör en runda på cirka 5km. Det var svalare förra veckan, runt 23 tror jag, men det blev ini bängans varmt efter en stund ändå. Det måste vara något fel på min kropp! Hur som helst, jag halkade efter men lyckades ändå hålla mig inom ett par hundra meter från dem. I slutet drabbades jag av hybris, eller åldersnoja, och sprang ifatt den ena. Då hade hon kroknat fullständigt, så vi peppade varann i mål. Efteråt väntade den sedvanliga ölen, och den satt som en smäck. Som alltid!

Veckan förflöt i ett rasande tempo och helt plötsligt var det fredag. Stämplade, som vanligt, ut lite tidigare och begav mig till Harris Teeter för att gå lite bananas bland göttigheterna. Det resulterade i oxfilé, palsternackspuré och en skysås. Toppade med lite grönt, för extra fräschör och sköljde ner med en ganska hygglig Barolo. Tvärslocknade, i vanlig ordning, i TV-soffan vid XXX-tiden (jag har ingen som helst aning om ifall klockan var 22:00 eller 02:17).

Lördagen tillbringades åt lite shopping, kaffedrickande på balkongen och allmänt häng. Framåt kvällen så gjorde jag chicken wings med hemmagjord Hot Buffalo Sauce för första gången. Det blev bra, men jag fick inte till såsen riktigt så krämig som Markus Aujulay i sin Youtube-video. Övning ger färdighet, antar jag. Men det gick absolut äta. Starkt var det också. 🙂

Igår, söndag alltså, stack jag iväg till Winston-Salem för att hämta upp min kollega Anton. Det vankades dragracing i Charlotte, NC! Första gången för min del, så jag var väldigt förväntansfull. För de som inte vet handlar alltså dragracing om försten till 402m (1/4 mile, eller Quarter Mile som de säger). Precis som inom ishockey och fotboll så finns det olika divisioner och ligor, men det vi tittade på igår var högsta ligan. Dragracingens F1 skulle man kunna kalla det.

Inom dragracing tävlar man i olika klasser, det är allt ifrån bensindrivna sugmotorer till mer extrema varianter. De två värstingklasserna som finns heter Top Fuel samt Funny Car. Bilarna ser lite olika ut, men gemensamma nämnaren är att de har samma restriktioner gällande trimning och så vidare.

Eftersom jag är ingenjör så måste jag förstås rabbla upp lite fakta. Motorerna är alltså V8 och de får ha en maximal slagvolym om 500cui (8,19L). De drivs av nitrometan, som enkelt förklarat egentligen är sprängmedel i flytande form. Detta innebär att de utvecklar någonstans mellan 10000 och 12000 hästkrafter (nej, det är inte en nolla för mycket). Därtill raka rör (ljuddämpare är för mesar, och man förlorar effekt), och man har i princip en atombomb på fyra hjul.

”Det måste vara sjukt högljutt?”. Ja, men samtidigt går det egentligen inte längre prata om ljudvolym, det här är någonting helt annat. Vi stod 10 meter från startlinjen och när de fick grönt ljus så handlar det snarare om en tryckvåg som kommer mot en. Så kraftig att man faktiskt till och med kan känna tänderna skallra. På riktigt. På TV förstår man att ”det här går fort”, men det här måste upplevas i verkligheten för att verkligen förstå vad det är frågan om. Som jag nämnde tidigare; atombomb på fyra hjul är faktiskt en bra beskrivning. Det är verkligen helt vansinnigt!

De flesta har säkert koll på att man brukar mäta bilars prestanda i 0-100km/h. En modern hyfsat potent bil avverkar det där på kanske runt 6-7 sekunder. Sportbilar som typ Ferrari och Porsche är nere kring 3 sekunder för deras vassaste modeller. En Top Fuel avverkar sprinten 0-100 på cirka 0,6s! De kör sitt race på ungefär 4 sekunder och där är sluthastigheten över 500km/h. Som sagt, det här är extremt och jag rekommenderar varmt ifall ni har möjlighet. Hörselskydd är givetvis ett måste. Som sagt, det här är inte längre frågan om ”hög ljudvolym”, det är far beyond det.

Efter några race så begav vi oss till depån för att titta runt lite. Jättehäftig upplevelse att se hur de mekar med bilarna och så vidare. Efter ett tag kläcker Anton ur sig att ”vi får leta upp Ida också!”. Då drog jag mig till minnes – i somras kontrakterade ett av stallen en svensk kvinna till sig. Hon blev Europa-mästare förra året, så jag misstänker att de såg att hon har potential. Att de kontrakterar en Europé är ju häftigt bara det, men att de plockar in en kvinna i en extremt mansdominerad sport är verkligen hur stort som helst. Efter ett tag så hittade vi hennes team (hint: både amerikanska och svenska flaggan vajade utanför lastbilen 🙂 ), och vi lyckades till och med få växla några ord med henne. Eftersom jag är en glappkäft av rang så lyckades jag givetvis snacka till mig en autograf på t-shirten också. Ibland är jag glad över min extroverta sida. Nu är jag hennes största idol! Heja Ida! 🙂

Efter ett tag så var det dags för oss att bege oss tillbaka till strippen, som det kallas, för att se finalerna. Återigen fick man uppleva de där tryckvågorna från bilarna och jag kan säga att det faktiskt är beroendeframkallande. De första racen blev man nästan rädd när de ”exploderade” iväg, men efter ett tag blir man beroende av vibrationerna. Helt fantastiskt! Mitt under finalerna ser vi att ett av teamen är sponsrade av en norsk firma. Världen är liten. Heja Skandinavien! 😀

Nu är det måndag kväll här i North Carolina. Klockan är strax efter 20:00 och det är 23 grader varmt ute, och på spisen står blivande matlådor och puttrar. En kroatisk Paprikaš är in the making och det doftar ljuvligt. God kväll!