Jag har under ganska många år varit nyfiken på hur det är att leva och arbeta i ett annat land, egentligen inte så nödvändigt var någonstans – men länder som Kina och USA har väl legat ganska högt upp på listan, eftersom de varit (och är, till viss del) förknippade med mitt jobb. Längtan och nyfikenheten efter detta eskalerade en smula när jag under flera år hade konsultuppdrag på ett välkänt företag – jag flaggade också ett flertal gånger mitt intresse när det fanns tillgängliga utlandsuppdrag, men föll alltid på målsnöret eftersom jag just var konsult. De skickade enbart iväg fastanställda, rimligt nog.

För några år sedan kom jag dock i kontakt med en amerikansk konsultfirma, som har ganska nära band till Sverige, och jag hade några videomöten med dem, vilka gick mycket bra. Sen kom farbror Corona på besök och allting sköts förstås totalt i sank.

Tiden gick och jag hade ett riktigt roligt och utmanande uppdrag på en större fordonstillverkare i Stockholmstrakterna – därtill helt fantastiska människor i min arbetsgrupp. Men, kring sommaren 2022 hörde företaget av sig igen, och undrade ifall jag fortfarande var intresserad. Det var jag förstås, så vi fick till ett par Teams-möten och återupptog diskussionerna. Sommaren och semestrarna försvann, hösten kom och jag började nästan glömma bort det hela, då jag helt plötsligt fick ett mail om att ”jag tror jag har nånting på G till dig!”. Nytt möte och även ett Teams-möte med tilltänkt kund gick i rask takt. Några dagar senare damp plötsligt ett e-mail ner i mailboxen innehållandes ett kontraktsförslag, att skrivas på inom senast fem dagar (tror jag det var). Ett låååångt telefonsamtal med en av mina bättre vänner senare och påskriften var ett faktum. Hoppsan!

Därefter väntade visumansökan, vilket innebär ett joxande utan dess like. Det var nästan så man fick svara hur många ägg ens non-existenta undulat la per vecka. Inte riktigt, men det kändes i varje fall så. Hösten gick, vintern kom och äntligen fick jag tid för intervju på amerikanska ambassaden i Stockholm – och denna skulle ske i början av januari. Januari kom och det var dags för intervju. Tid var bokad till 08:30 och så svensk man är så kom jag till ambassaden runt 08:15 – för att omgående inse att det var 50-60 pers före mig, som alla hade just 08:30 inbokade. Ambassadens IT-system kan tydligen inte hantera tidsbokning på ett korrekt sätt, så 08:30 är tydligen enda valbara tiden… Nåväl, jag behövde bara stå i kö i tre timmar. Själva intervjun var avklarad på mindre än en kvart!

Nån vecka senare fick jag ett mail om att visumet var färdigt att hämta, det där gick verkligen fort!

Tänkt avresedatum var i början av februari, 2023, men på grund av en sent inplanerad operation så blev avresedatumet framflyttat på halvt okänd framtid. Detta utkristalliserade sig dock relativt snart, och det insågs att jag skulle kunna åka i slutet av april/början av maj. Några veckor senare insågs att första veckan i maj, den andra närmare bestämt, får bli avresedatumet. Äntligen fanns det ett konkret datum att ta hänsyn till!

Den 21:a april gjorde jag min sista arbetsdag på Den Kända Fordonstillverkaren i Stockholmstrakterna och det var med tunga steg man lämnade stället på fredagseftermiddagen. Jag ville egentligen inte lämna, men den här typen av erbjudanden får man inte sjutton gånger i veckan å andra sidan – och på söndagen lämnade jag Stockholm, en stad jag heller egentligen inte ville lämna. Fick superbra hjälp och support av min fantastiska konsultchef det sista, och blev också skjutsad till Centralstationen, med min 300-kilospackning. Det kändes åtminstone som det. När tåget började rulla ut från stationen så var separationsångesten ett faktum, och det var nästan så jag började ifrågasätta mig själv – men jag insåg fort att ett par år i USA kommer gå fort, och superfina Stockholm finns alltid kvar. Nu väntade en dryg veckas semester/förberedelser innan The Big Leap. Den veckan gick fort, kan jag meddela!