Efter en natts usel sömn – resfeber, någon? – på flygplatshotellet så gick jag med stapplande ben till incheckningsdisken på Landvetter och hivade in mina två välpackade resväskor. Kön till security check var hysteriskt lång, jag misstänker att det var en skock solresenärer som skulle iväg. Hur som helst, jag var ute i god tid och det gick ändå ganska smidigt. Väl innanför där var det naturligtvis dags för den obligatoriska flygplatsölen. Att klockan var grisottan bryr man sig givetvis inte om alls, det är alltid Happy Hour någonstans på jordklotet. Sedan var det dags för boarding, den första av tre och den söta lilla Airbus:en stod och väntade på oss så fint.

Dagens första leg var GOT-LHR och efter knappt två timmars flight var det dags att landa på mäktiga Heathrow. Där skulle jag tillbringa ett par timmar, innan nästa leg av resan, men som p.g.a. nånting blev försenat med nästan två och en halv timme.

Det gjorde dock inte så mycket, jag satte mig till ro, slöt ögonen och lyssnade på lite poddar. Till slut var det dags att kliva på en betydligt kralligare sak; nämligen en B787-9 i American Airlines flotta. Nu började det, nästan, bli lite nervöst på riktigt – men benen bar mig stadigt in på planet och plats 10A. Nu väntade en cirka åtta timmar lång flygresa, som förflöt klanderfritt. Utom det faktum att vi hade startat ganska försenade från LHR, vilket gjorde att jag satt och funderade lite på hur det skulle bli med min connection flight i PHL. Nåväl, det löser sig alltid. Till slut landade vi i Philadelphia, på Terminal A, och det var dags att ställa sig i kö till Custom Border Protection – om man tycker security check hemma i Europa kan vara lite söligt, då ska man inte prova på CBP… Slutligen hade jag en finfin stämpel i passet och jag var nu officiellt working immigrant i det stora landet i väster. Herregud, jag kissade nästan på mig av förväntan! Därefter var det dags att checka ut sina väskor, för att checka in dem på ett annat ställe. Jajamensan, du läste helt korrekt. Tid tar det också. Till slut var allting klart och jag letade upp en informationsskärm, för att se varifrån min sista flight skulle avgå från. Naturligtvis från Terminal F, visar det sig! På grund av förseningen från London så var ”några timmar på PHL” helt utbytta till ”jag kan fasen missa flighten!”. Nåja, ingen anledning att måla fan på väggen, så det var bara att ställa sig i kön till security check. Den gick förvånansvärt fort och direkt efteråt frågade jag en hjälpsam säkerhetsvakt hur sjutton man tar sig till Terminal F på kortast möjliga tid. ”Shuttle bus!” var det korta svaret och jag satte antagligen svenskt rekord i gång under promenaden till busshållplatsen. Turligt nog stod en buss där, redo för avgång och vi satte iväg i hög (nåja!) hastighet mot Terminal F. Väl framme så insåg jag att jag inte ens hinner gå på toaletten, eftersom boarding till min sista flight hade påbörjats, och det var bara att förtränga nödigheten och ställa sig i kön. Till en ruskigt trång Embraer-145, tacksamt nog fick jag singelsäte och hamnade långt fram i planet. Efter en kort flygtur var vi framme och vi landade på GSO strax före klockan 21 lokal tid, den andra maj, 2023. Äntligen framme!