Ber om ursäkt, men jag var helt väck i skallen igår och orkade inte uppdatera. Gårdagen började med att jag åkte till ett Social Security Administration-kontor, för att skaffa SSN, som jag tidigare berättat om. Jag hade blivit förvarnad om att det kan ta väldans lång tid, och man bör vara där i god tid för att hamna så långt fram i kön som möjligt. Kontoret öppnade klockan 09, så jag åkte dit och var framme vid 08:45 ungefär. Med mig hade jag både vattenflaska och en fulladdad powerbank till telefonen – det här kan definitivt ta tid, som sagt!
Det stod redan ett femtontal personer i kö framför mig – och jag slogs av att att det faktiskt handlar om försäkringskassan/socialkontoret där hemma i Sverige. Framför mig i kön stod ett par som jag – utan att nedvärdera på något sätt – antog vara typiska socialfall. Således, rednecks med säkerligen en himla massa åsikter om saker och ting, snack om att man ska göra Amerika stort igen och så vidare, men som själva varken har utbildning eller jobb. Hur som helst, mannen i paret var, för mig, en typisk redneck. Nån camouflagefärgad keps och – naturligtvis! – pistolhölster fastspänt kring benet. Han var dock tillräckligt intelligent för att inte ha med själva pistolen.
Nåväl, klockan 09 öppnades dörrarna och vi blev insläppta. En trevlig kvinna stod och delade ut nummerlappar, som hon i sin tur tryckte fram ur en maskin. Enkla jobb? Jo, såna finns uppenbarligen.
Efter cirka en kvart så hörde jag ”R sixtysix” i högtalaren och var först helt säker på att jag hade hört fel. Hallå, det här skulle ju ta svinlång tid? Men, jag hade hört rätt och knallade således fram till tilldelad kassa. Väl där satte jag mig ner och lämnade fram mina förifyllda ansökningshandlingar samt pass. Nästan omgående började kvinnan vid disken fråga mig om jag hade med mig ifylld ABC17, I-29, I-94, Bäver-33, Tjottahejti-242 och nåt till papper. Jag insåg att jag fasen måste missat något och lämnade istället fram mitt jobbkontrakt och försökte se lite dum ut – samtidigt som jag förklarade att ”den informationen” har jag inte fått, glittrade lite extra med mina nordiska blå ögon och försökte se allmänt snäll ut. Hur fasen man nu gör det? Hur som haver, då tände kvinnan på alla cylindrar och började söka i deras system och grejsa runt för glatta livet. Hittade nånting som tydligen var jättebra, och printade ut det. Efter en minut kom hon tillbaka och visade glatt att ”jag hittade din I-94!”. Herregud, jag höll på att kissa i byxorna. Därefter satte hon igång och hamra på tangentbordet för glatta livet, samtidigt som hon ställde massa frågor om Sverige, hur jag trivs i landet och allehanda ting. Fem minuter senare sköt hon fram ett papper till mig, samtidigt som hon kläckte ur sig: ”Ditt SSN-kort kommer skickas till ditt kontor (min nuvarande ”hemadress” p.g.a. hotellboende) inom 7-10 arbetsdagar”, önskade mig en finfin dag och vinkade sedan av mig. Jag rafsade åt mig pappret och gick utomhus igen, såg att klockan var 09:40 och insåg att blå ögon är fantastiskt bra att ha ibland!
Därefter åkte jag tillbaka till kontoret och gled runt litegrann. Chattade med nån HR-kvinna (eller lönekvinna, oklart vilket) på Teams och fick tips om att bankkonto är en jättebra grej att ha! Det hade jag givetvis helt glömt bort, så jag mailade omgående till en ”bra snubbe” på Bank of America, vars kontaktuppgifter jag hade fått till mig. Han svarade ganska omgående och meddelade att han hade tid för möte redan under eftermiddagen. Lysande, så framåt eftermiddagen åkte jag dit – get this, banken har drive in för uttagsautomater (ATM)! Det ser alltså ut som en bensinstation, men istället för bensinpumpar så står där en bankomat. Tror det var sex, åtta stycken till antalet. En smula bisarrt, men samtidigt insåg jag att då slipper man ju kliva ur bilen och promenera flera meter. Smart! Hur som haver, jag knallade in på banken och träffade Matthew, som killen heter. Helt igenom supertrevlig kille, som inte det minsta påminde om mina fördomar om bankfolk i största allmänhet; sliskig uppsyn och försöker pracka på en massa bråte. Eller, det kanske är bilförsäljare? Förmodligen samma skrot och korn i grund och botten. En halvtimme senare hade jag både ett bankkonto och kommer inom någon vecka få både debitkort (”bankkort”) samt kreditkort hemskickat. Till kontoret alltså. Att jag sedan har $0 i kredit på kortet så här i början är en helt annan diskussion.
Tillbaka på kontoret, där jag även träffade min chef, Mike. Han hjälpte mig att ringa biluthyrningsfirman och ”gnälla” lite på dem. Plötsligt var klockan nästan 17 och jag åkte iväg till biluthyraren. Naturligtvis(?) hade killen i disken ingen som helst aning om vad jag pratade om, men efter att jag bett honom kolla upp min bokning så blev det fart på honom. Det visar sig att de inte hade förberett någonting, så han bad mig vänta i cirka 45(!) minuter, så skulle han åka och hämta min bil. Herregud! Men, till slut kom han tillbaka med en fulltankad och en helt nytvättad bil. Vilken lycka! Snygg färg hade den också! Jag kände mig som en femåring i en leksaksaffär och åkte glatt därifrån.
Eftersom det var cinco de Mayo igår (fråga mig inte, jag vet enbart att det är en mexikansk högtid) så valde jag såklart mexikanskt:ish till middag; nachos med massa mumsigheter. Jag beställde en portion, men misstänker att den hade räckt till fyra skogshuggare.
Väl tillbaka på hotellet tittade jag lite på TV för att sedan tvärslockna.
Idag, lördag, startade jag dagen med sovmorgon. Eller, jag vaknade runt halv sju i morses – förmodligen fortfarande spår av jetlag – men tvingade mig kvar i sängen fram till tio-tiden. Upp, frukost, dusch, kläder och sen ut och utforska omgivningarna. Åkte runt lite hit och dit, besökte lite affärer – bland annat Lowe’s, men insåg fort att jag inte hade behov att besöka en bygghandel – och hann med en lunch på Bojangle’s, en budgetvariant av KFC, tror jag. Sylta deluxe, men det gick åtminstone äta. I samma veva fick jag sms från Maria, en konsultchef från Stockholmskontoret som kom hit i vintras, ifall jag ville hänga med på en öl under eftermiddagen. Henne har jag inte träffat sedan oktober ifjol, så det var ett kärt återseende. Med sig hade hon sin sambo Sebastian, och vi beställde in en öl och satt och samspråkade i flera timmar. Fantastiskt trevligt. Ska också tillägga att idag har det varit helt fantasiskt väder – cirka 27° och knallblå himmel. Jag klagar inte alls!
Jag kom tillbaka till hotellet vid 19:30-tiden, och det var givetvis dags för middag. Idag blev det tacos, som var förfärligt gott. Inte så våldsamt stor portion heller, jag blev nästan lite förvånad.
I morgon ska jag högst troligt fortsätta ut och snoka runt i omgivningarna, men också börja förbereda mig lite inför jobb på måndag. Mitt första konsultuppdrag i USA. På ett 100% amerikanskt familjeägt företag! Nervös? Ja, lite, men det beror förmodligen att man sett alldeles för många filmer/TV-serier genom åren och hört frasen ”You’re fired!!! *pekar på dörren*”. Men, det blir säkert jättebra. Eller så blir det skit och jag åker hem och gråter. Det får tiden utvisa. Sjukligt spännande ska det i alla fall bli!