Idag vaknade jag, i vanlig ordning, gristidigt. Jetlaggen sitter definitivt i fortfarande. Jag lyckades dock på något magiskt sätt somna om och vaknade vid halv tio. Sköna söndag! Var inte ett dugg sugen på frukost, utan gick direkt stenhårt på kaffe. Eller, ”kaffe” kanske man ska kalla det. Någon tepåse-historia man ska doppa i kokande vatten. Nåväl, det gick dricka och smakade i stort sett nästan som kaffe. Åtminstone i princip. Ringde en av mina bättre vänner och satt och tjötade bort en timma, medan jag sakta vaknade till liv. Under samtalet avhandlades ditten och datten, men fokus får nog sägas att det låg på bilar. Bilar är kul! Att min hyrbil är så långt ifrån Greta man bara kan komma är en helt annan diskussion, som jag inte ens tänker ta upp här.

Hur som haver, gårdagens utforskning skulle givetvis fortsätta en smula. Vilket i det här landet innebär att man sätter sig i sin bil och åker runt. Stan har drygt 200.000 invånare, men ringleden runt stan är på många håll femfilig. Jajamensan, du läste helt korrekt. Det här är ett bilburet land, som nämnts tidigare. Dagens första pit stop bestod i att ”åka till jobbet”, då jag ville lära mig hitta vägen i förväg. Efter det insåg jag att jag var lite kort på cash (vilket används i relativt hög utsträckning här i landet), så jag tänkte att jag givetvis måste testa en sån där drive in-ATM. Sagt och gjort; ut till bilen och knappade in närmsta ATM i navigatorn.

Med massa cash på fickan stack jag iväg till Wendy’s, en snabbmatsrestaurang liknande McDonalds, för att få i mig lite frukost/lunch. Medan jag satt där och åt slängde jag iväg ett sms till Maria och frågade ifall de kunde tänka sig att bjuda på kaffe. Det tyckte de var ett lysande förslag, och jag var välkommen inom ett par timmar. Jag åt färdigt och passade på att besöka ett Best Buy – ungefär som Elgiganten hemmavid – för att köpa en extern hårddisk. Besökte ett igår, men de hade inga hemma på lager, så idag besökte jag deras butik i Winston-Salem istället – grannstaden med cirka 100.000 invånare, och som ligger bara en halvtimme bort. Väl där insågs snabbt att de inte heller hade dylika tingestar hemma och jag lämnade butiken tomhänt. Nu hade jag, nästan, besökt Winston-Salem i alla fall. Det som slagit mig under min korta tid hittills är hur otroligt mycket träd och buskar som planterats. Även när man åker ”inne” i stan, så ser man knappt stan alls. Att jämföra med hemmavid, där man så fort man kommer till en större stad bara ser massa jätteful betong. Träd är dessutom nyttigt, då de binder koldioxid. Hallå, svenska politiker, var är alla träd i städerna med dess omgivningar? Vakna!

Det var dags att åka till Maria och Sebastian på fika, och jag bad GPS:en visa vägen (den kommer vara välanvänd de kommande dagarna/veckorna/månaderna, misstänker jag). Efter cirka en halvtimme var jag framme och jag parkerade ganska nära deras superfina bil.

Fikan råkade bli typ tre timmar lång, då vi hann med att avhandla ungefär sextiotvå tusen saker. Pappersarbete, byråkrati, bilar och flygplan var nog de främsta diskussionsämnena. Och riktigt gott kaffe. Tack, Maria och Sebastian! Väl hemma på hotellet insåg jag att jag faktiskt inte var särskilt hungrig, så kvällen har istället ägnats åt lite förberedelser för morgondagens jobb, telefonsamtal med en gammal jobbkollega som bor i Kalifornien sedan några år, samt bloggande. Klockan är just nu strax efter 20:30 och kvällen kommer avslutas med nån TV-serie innan lampan släcks. I morgon ska jag börja arbeta ”på riktigt” och det ser jag väldigt fram emot!