Inatt var en riktigt bra natt, jag sov i stort sett hela natten – och vaknade, i princip, när väckarklockan brakade igång i morse. Insåg att ”idag är en stor dag”, eftersom jag ska titta på lägenhet efter jobbet. Jösses, man kan bli kissnödig för mindre!

Väl framme på jobbet var det dags att ta fram gruvhackan och börja bryta järnmalm. Arbeta således. Blev inviterad till Engineering Meeting vid 09-snåret, där folk återigen verkade lyssna på mig. Du milde, jag börjar snart drabbas av hybris! Mötet förflöt väl och vi hade väldigt bra diskussioner. Mötet tog slut vid 10-snåret, men vi satt kvar nästan en timme till och brainstormade en hel del, högt i tak således. Mycket bra jobbkollegor, som jag gillar skarpt. Att de sedan verkar förstå min ”Hällo, ajm fråmm Sviden”-engelska riktigt bra gör ju inte saken sämre. Hur som haver, det blev dags för lunch. Igår köpte jag en färdig sallad på Trader Joe’s – kom jag ihåg att ta med den i morse? Givetvis inte! Så, det blev till att avlägga ett besök på Rio Grande och stoppa i sig en mexikansk lunch. Beställde in fajitas och de frågade ifall jag ville ha nachos vid sidan om. Eh, va? Nåväl, in kommer servitrisen med en rejäl korg nachos och salsa – det var alltså förrätten. Alltså, jag kommer behöva börja gymma elva dagar i veckan här! Satt och mumsade nachos i godan ro när lunchen ramlade in. Himla gott, och jag började misstänka att eftermiddagen kan komma bli ”en smula” gasig…

Efter lunch var det dags för webbinarium med affärssystem-leverantör. Höll på att somna, men det var faktiskt intressant. Ganska, i alla fall. Efter mötet hade vi återigen väldigt bra diskussion och hur mina tankegångar gick – det tyckte de lät helt förfärligt bra, och jag har börjat fila ihop presentation att framlägga för berörda avdelningar. Hagelbösseexekvering eller hyllad? Tiden får utvisa, jag njuter åtminstone så länge det varar. 🙂

Eftermiddagen avslutades med att jag hade ett kort snack med COO, samt bad Engineering Manager att printa ut massa grejer åt mig. Diktator? Självklart är jag det! Han knotade åtminstone inte det minsta, utan hjälpte mig hemskt gärna. Mina fördomar om att alla amerikaner är benhårda och skriker You’re fired!!! till höger och vänster börjar komma rejält på skam. Jag är faktiskt inte den som är den. Faktiskt!

Äntligen blev det dags för lägenhetsvisning! Petade in lämplig adress i GPS:en – jo, den är fasligt välanvänd här borta! – och åkte iväg. Kom fram till stället, gled in i receptionen och sa ”Tadaaaa, här är jag!”. Inte riktigt, men nästan. Ungefär. En trevlig yngre kvinna (alla är å andra sidan yngre än jag, nu för tiden) vid namn Andie mötte upp mig och visade mig runt. Omgivningarna, hur saker funkar och sen vad det dags för själva lägenheten. Den såg superfräsch ut och jag kände ganska omgående ”den tar vi!”.

Vi fortsatte diskutera och hon förklarade hur man fyllde i ansökan, vilket jag skulle göra omgående, så fort jag kom tillbaka till hotellet. Hon svarade på alla mina fyrahundratrettioåtta frågor, och det var dags att åka ”hem”. Väl vid hotellet utbrast magen: ”Grrrrrr!” och jag sprang genast iväg till Ruby Tuesday (no shit?). Ikväll fick det bli en Phillysteak cheese hoagie, som förmodligen landade kring en halv miljard kalorier, och som var helt galet god.

Jag måste börja gymma, som sagt! Väl tillbaka på hotellet fyllde jag i lägenhetsansökan, mailade lite klagomål till hyrbilsfirman, och messade lite med en kompis (undrar fortfarande vad denne gjorde uppe missinassen där hemma i Europa…) och slängde sedan igång TV:n. Plita ner dagens händelser i dagboken, TV-tittande och god natt. Så ser således resterande av min kväll ut. Och, håll hemskt gärna tummarna att min lägenhetsansökan går igenom – det börjar bli förfärligt tråkigt, och ganska dyrt, att bo på hotell!