Vaknade ett par timmar före klockan i morse. Vad sjutton är det här? Jag lyckades dock slumra nån timme, innan jag till slut beslutade mig att kliva upp. Idag var det dags för besök hos DMV! Kände mig ungefär lika nervös som när man gjorde när man var 18. Klev upp, duschade, gjorde mig i ordning och några hyperventileringar senare var jag på väg till förorten High Point. Ankom till DMV i god tid, och gick in för att registrera mig. Behövde inte vänta särskilt länge innan jag blev framropad till ena disken. Där sitter en, förvånansvärt ung kvinna – jag har fått till mig att DMV är motsvarigheten till statsanställdas soptipp, alltså att det enbart jobbar föråldrade bittra människor som är jättebesvikna på hela sitt liv. Ungefär. Så var inte fallet här, uppenbarligen. I alla fall anade jag tendenser att det huserade ”maktposition” här, och det var givetvis bara att agera därefter. Hon satt och registrerade mina uppgifter i datorn, frågade mig allehanda ting och tog även ett foto på mig. För körkortet, kan man förmoda, annars vill jag nog inte veta vad hon har för sig om kvällarna. Efter en relativt kort stund var hon äntligen klar och det var dags för teoriprov. Var en smula nervös, som alltid inför teoretiska prov, men fem minuter senare insåg jag att jag hade noll fel och hade förstås klarat teoridelen.

Jag fick sätta mig ner och vänta en stund. Processflödet på det här stället var lite oklart, men det var givetvis bara att följa seden – och därmed sätta sig ner. Efter en ganska rejäl stund, kanske närmare en halvtimme, blev jag uppropad och det var dags för körprov. Naturligtvis lika nervöst det; jag tror ingen är särskilt förtjust i att bli granskad. Nå, ut till min groteskt stora pickup och jag tänkte i mitt stilla sinne ”hoppas inte jag måste fickparkera, eller något liknande ”omöjligt”, för då kommer jag få problem. Å andra sidan, dags att komma på det nu…”. God min och sätta sig till rätta i bilen och åka iväg. Vi tog en sväng kring ett relativt lokalt kvarter och på en gata i ett villaområde sluttade det svagt utför. Detta kombinerat med en pickup som väger en bra bit över 2 ton och man inser snabbt att gravitationen påverkar detta en hel del i nerförsbackar. Upptäckte således lite för sent att hastighetsmätaren hade krupit upp till 40mph – hastighetsgränsen var 35… Jag tänkte omgående ”fan också!”, samtidigt som jag fick tag på bromspedalen och sänkte hastigheten till den lagstadgade diton. Sedan var det dags för trepunktsvändning och backa längs en lågtrafikerad gata. Detta gick förstås alldeles galant, jag har dock haft körkort över 30 år, och backkameror var nog knappt ens uppfunna på den tiden.

På tillbakavägen skulle jag göra en vänstersväng, där det var ”specialfil”. Inte ett dugg special om man befinner sig i North Carolina, men definitivt special ifall man kommer från någon annan stat – eller som i mitt fall, land. Jag satte igång och blinkade vänster, samtidigt som jag satt och funderade febrilt: ”Vad fan, visst ska man lägga sig i mittenfilen ifall man ska svänga vänster? Nej? Jo? Vad fan? Äh, jag chansar!” och till slut gled jag in i mittfilen och gjorde sedan en vänstersväng.

Till slut var vi tillbaka och jag fick avsluta med att ställa bilen i en parkeringsficka(?). Givetvis en baggis, och jag stängde av bilen. Följde med kvinnan in, samtidigt som jag tänkte att ”Någon gång ska vara den första, men det här gick åt pipsvängen!”. Väl tillbaka vid disken så frågade hon, med antydan till arrogans i rösten, hur jag tyckte att det här gick. Jag svarade sanningsenligt att förutom det där med hastigheten och mittfilsgrejen så gick det bra. Hon blev lite paff, men bekräftade omgående att exakt så var fallet. Jag blev således underkänd på uppkörningen. Eftersom jag befann mig på en statlig myndighet, där människorna är gud – i princip – så höll jag käft och väntade på att hon skulle fortsätta. ”Kom tillbaka nästa måndag, kom bara hit, du behöver inte boka tid!”. Jag bugade och bockade och avlägsnade mig därifrån, innan jag hann sparka sönder någonting, över min egna klantighet. På vägen tillbaka till jobbet fick nog pickupens kupé höra fler svavelosande eder än vad den kommer göra under sin resterande livstid. Herregud så förbannad jag var på mig själv. Främst för att det kommer innebära ytterligare en vecka med hyrbil, vilket är riktigt duktigt på att dränera bankkontot. Nå, skadan är skedd och jag fick skaka av mig eländet. Jag har både MC- och bilkörkort och har vare sig kuggat teori eller uppkörning – men, någon gång ska väl vara den första. Ni är välkomna att sparka på den som ligger, jag bjuder på det.

Väl tillbaka på jobbet så fick jag ett meddelande på Teams att jag hade fått brev – skickat till kontoret. Åkte dit efter jobbet, och insåg att jag hade fått mitt bankkort. På samma dag som min första lön ramlat in på kontot. Hurra!