…och så var det helt plötsligt tisdag. Vad hände där? Fort gick det i varje fall. Söndagen tillbringade jag med att åka runt bland lite affärer för att kika på grejer till bostaden. Tittade bland annat på säng – luftmadrass kan man inte sova på i evigheter, såvida man inte bryr sig hur ens rygg mår – och det vore ju förfärligt trevligt med någonting att sitta på. Efter några timmars snokande och farandes kors och tvärs i stan gav jag upp. Resultatet blev två badrumsmattor och en hållare för hushållspapper. Samt något annat krafs som jag just nu inte ens minns. Badrumsmattor är naturligtvis mycket viktigare än en säng. Bra prioriterat, Robert! Efter de senaste veckornas kaloridekadens kände jag att det nog borde vara dags att äta något annat – således inhandlades ingredienser till en, visade det sig, riktigt mumsig sallad – där jag dock bytte ut standardvalet kyckling och istället körde med strimlat nötkött – resultatet blev riktigt bra! Troligen så bra att Robertsallad hädanefter kommer konkurrera ut Caesarsallad per omgående! Fick till slut tummen ur och beställde bredband, och valde att hämta ut grunkorna direkt i butiken istället för att vänta på postgången. USPS är antagligen lika söliga som Postnord. Tror jag i varje fall. Hur som helst, söndagen avslutades med filmtittande och sedan var det dags att kojsa.

I måndags åkte jag till jobbet i vanlig tid och körde på ett par timmar. Insåg omgående att jag råkat få med mig fel apparatsladd i datorväskan. Bra jobbat, europeiska kontakter finns givetvis inte i USA. Min snälla kollega lånade dock ut sin apparatsladd så jag kunde ladda upp mitt uttömda batteri på den bärbara datorn.

Vid halv elva-tiden var det dags att åter åka till DMV, för att genomföra en andra uppkörning. Kvinnan förra veckan sa åt mig att vara där vid 11-tiden, och som skötsam svensk var jag där tio i elva. Insåg omgående att det var kö, utanför stället. Jaha, det var bara att ställa sig i kön och se glad ut. Kön rörde sig dock relativt fort, så det dröjde nog inte mer än tio minuter innan jag var inne. För att omgående upptäcka att det var kön till nummerlappsmaskinen jag hade stått i. Jeez! Så fort nummerlappen fanns i handen så fick man omgående gå ut, eftersom väntrummet var fullsatt. Ja, det här kunde nog ta en stund, eller två. Mitt nummer var C311 (det fanns A, B, D och H-serier också, men jag förstod aldrig skillnaden) och precis när jag fick min nummerlapp så var C302 framropad. Bara nio nummer, nå det kanske går hyfsat fort ändå, tänkte jag naivt. Cirka klockan ett var det slutligen min tur, och jag fick gå till disk nummer 6. Den här gången blev jag hjälpt av en äldre kvinna, som faktiskt var riktigt trevlig. Det började med att jag fick visa legitimation. Efter det ombads jag visa non-owners insurance, I-94 och något papper till. I mitt stilla sinne tänkte jag ”men, jag visade ju alla dessa papper förra veckan, och de var i sin ordning?”. Men för säkerhets skull sa jag ingenting utan lät henne sköta sitt jobb. Vilket till att börja med handlade om att hon satt och fyllde i alla mina uppgifter i datorn. Detta gjorde såklart även förra veckan, men jag har ingen aning om hur deras – uppenbarligen genomruttna – IT-system fungerar. Effektivt är helt okänt begrepp i alla fall. Nå, efter cirka tio minuters knattrande och bläddrandes bland mina papper så var hon klar, äntligen! Vi gick ut till bilen och stack iväg, på exakt samma runda som förra veckan visade det sig. Med den lilla skillnaden att när vi kom till ”specialfilen”, som jag beskrev i måndags förra veckan, så talade hon om hur jag skulle göra. Eh, va? Nu hade jag visserligen tränat litegrann på just specialfilerna, men jag tog tacksamt emot instruktionerna från henne. Ett par kvarter senare skulle jag svänga in på en mindre otrafikerad gata, för att visa att jag kunde göra en trepunktsvänding och backa. Det sistnämnda naturligtvis utan att använda backkameran. Herregud, när jag tog körkort var backkameror inte ens uppfunna! Backningen gick givetvis utmärkt, och jag fick till och med ett möte med en bil medan jag backade. Hon utbrast: ”riktigt bra backat!” och gav mig tummen upp. Det här var tydligen en uppvisning i extrem-skills, fick jag känslan av. Återfärden till DMV gick som en dans, och vi passerade ytterligare en specialfil – och jag fick instruktioner även där. Väl tillbaka på DMV så parkerade jag och stängde av motorn och hon gav mig en stor tumme upp. Yes! Jag fick följa med henne in, för att hämta ut mitt tillfälliga körkort, då det tar cirka sju arbetsdagar innan det riktiga körkortet kommer. Stor sak i det, nu har jag amerikanskt körkort! Var nästan lika stolt som när jag tog körkort som artonåring för…tja, några år sedan. Jag satte mig i bilen och åkte tillbaka till jobbet igen, och väl där insåg jag att jag hade varit borta i 2,5 timmar. Min närmsta kollega bara garvade och sa ”told ya!” när jag bad om ursäkt om att det tog lite tid. Vad jag fått till mig så är byråkratin lite sölig här, men DMV ligger allra längst ner på listan. Hatad av amerikanerna själva.

Efter jobbet åkte jag till Spectrum – bredbandsleverantören – för att hämta ut modem och router och grejer. Fick också en handskriven lapp med ett par långa sifferserier på samt ett telefonnummer. Den vänliga kvinnan i kassan berättade då att så fort jag hade kopplat in grejerna där hemma, så skulle jag ringa upp numret och ange den långa nummerserien, för att aktivera uppkopplingen. ”Öh, kan du inte göra det i din dator?” frågade jag lite försynt, samtidigt som jag insåg att min fråga var helt idiotisk. Det går naturligtvis inte alls göra. Jag tappade hakan, tog min kasse med grejer och åkte hem. Kopplade in prylarna och insåg att det gick aktivera hela baletten via mobiltelefonen istället. Den lilla, lilla detaljen glömde kassörskan förstås helt bort att tala om. Strunt samma, nu har jag bredband och trådlöst här hemma, och det känns skönt att slippa använda mobilen som hotspot hela tiden.

Idag var en ganska lugn dag på jobbet, förutom att min konsultchef och ett par kollegor kom till kunden för att prata lite business. Jag satt förstås med på mötet också. Mycket intressant möte, och jag tror vi kan få till ett längre samarbete med dem. Efter jobbet stack jag iväg till en mexikansk restaurang för att käka middag med en annan svensk, som jag stötte på för någon vecka sedan. Han är här av precis samma anledning som jag; således att leva och bo i USA ett par år, eller tolv. Eftersom jag äntligen har körkort innebär detta också att jag slutligen kan köpa bil – och eftersom Martin, som han heter, köpte sin första bil för bara några månader sedan så har han processen ganska färsk i minnet, och jag passade på att tanka av honom på massa nyttig information. På det stora hela är ett bilköp här i landet egentligen inget jättekonstigt, men vissa grejer är lite annorlunda. Vi satt och snackade bilar i största allmänhet ett bra tag, och efter käket så var det dags att få en åktur i hans Mustang cabriolet. Det kan kort sammanfattas med att det var himla kul. Att höra en brölande V8 när man åker nercabbat är en lisa för själen. Att prestandan är helt hiskelig gör inte saken sämre. Man kissar nästan på sig, av lycka och pirr, varje gång gaspedalen pressas ner i golvet. Jo, på pappret är jag en vuxen människa, men man kan ha kul ändå – jag lovar! Det hela ledde till att jag började fråga ut honom om Mustanger, försäkringar och så vidare. Vilken himla rolig leksak! Att åka nercabbat i skön temperatur är inte tråkigt heller förstås. Jag glömde ta foto på bilen, men paellan lyckades jag fotografera åtminstone. Puss och kram, imorrn är det lillörda´n.