Återigen har veckan gått ruskigt fort, och jag har helt glömt av att skriva något! På jobbet är det fortfarande en del utbildning som gäller, men jag har börjat följa med på lite möten också. Man känner sig alltid exakt lika pantad när man är ny på ett ställe och hoppar in i sitt första möte. Diskussioner om ”Ja, XYZ måste vara klar till PY, annars riskerar PPAP att bli försenad – och i värsta fall hamnar vi i D62” – och inser att de lika gärna hade kunnat prata koptiska, eller något annat utdött språk. Samtidigt vet jag att så här är det alltid de första veckorna/månaderna, innan man kommer in i tugget.

I tisdags följde jag med på min första lunch run. Vi åkte iväg till ett ställe som ligger cirka 5 minuters resa med bil och som de alltid åker till. Det hela är alltså en slags cykelväg, som sträcker sig åtskilliga kilometer, och tydligen finns det flera stycken såna här cykelbanor runt om i stan. Givetvis är de inte anslutna till varandra på något sätt – hur skulle det se ut, då skulle ju folk kanske sluta åka bil? Hur som helst, idén är väldigt enkel; spring 15 minuter, vänd och spring tillbaka exakt samma sträcka. Synnerligen smart och praktiskt upplägg, eftersom då går alla i mål ungefär samtidigt, oavsett hur bra eller dålig kondis man har. I tisdags var vi fyra personer och de tre övriga var förstås rena gasellerna och försvann fort i fjärran. Jag hasade på i makligt tempo i nån kombinerad löpning/gång, och efter 15 minuter var det dags att vända, för att springa tillbaka. Med tanke på att jag inte rört en löparsko sedan september ifjol och att det är ”ganska” varmt runt lunchtid här, så hade jag absolut inga krav alls på mig själv. Röra sig i 30 minuter kändes som en bra start. Väl tillbaka så insåg jag att jag ändå hade lyckats ta mig 3,4km på den tiden, och det var mer än jag trodde. Därefter hoppade vi in i bilen och åkte tillbaka till jobbet, där en uppfriskande dusch väntade oss – för att sedan jobba några timmar till.

I onsdags efter jobbet så åkte jag iväg till en affär som säljer skyddsskor, då det är något jag kan komma behöva emellanåt. Det första jag fick se när jag kom in i affären var dessa, och jag var farligt frestad att slå till på dem! Utbudet på skyddsskor här är ett helt annat än vad man är van vid där hemma. Utöver de ”vanliga” skyddsskorna, så finns det sneakers, kostymskor, stövlar och allehanda utseenden – alla med stålhätta givetvis. Jag hittade till slut ett par och slängde iväg en beställning.

I torsdags var det dags för lunchjogg igen, och det var om möjligt ännu varmare. Eller, främst betydligt högre luftfuktighet, det var som att springa inne i en bastu. Eftersom jag inte vill förstöra kroppen, så blev givetvis tempot helt annorlunda mot i tisdags, men trots det klarade jag av hela 3 kilometer – jag blev paff på riktigt, med tanke på hur ångande varmt det var! Efter jobbet så åkte jag till min konsultfirmas kontor för att hänga lite. Hamnade i samtal med ett par stycken och jag passade på att fråga var någonstans man kan köpa dragon och andra sorters kryddor, som inte används så värst mycket av amerikanerna själva. Fick tips om Super G Mart, jag tackade för tipset och pös iväg omgående dit. Stället visar sig vara riktigt stort, kanske ungefär som en ICA Kvantum där hemma och var fylld till brädden med kryddor, örter, grönsaker, frukt, mat, you-name-it från alla världens hörn – dock låg nog fokus på sydostasien. Jag smög omkring i säkert en timme inne i butiken, herrejösses vad massa grejer det fanns där! En hel del saker vi normalt inte äter hemma i Sverige också, visade det sig. (Nej, jag slog inte till.)

Äntligen blev det fredag, där jag i vanlig ordning ställde mig i köket så fort jag kommit hem från shoppingrundan efter jobbet. Kvällens anrättning blev oxfilé med ugnsbakade rotfrukter och en gräddbaserad shiitake-sås. Maten blev så bra att jag glömde ta foto på den.

Helgen gick i lugnets tecken, och jag tillbringade halva lördagen vid poolen. Förfärligt praktiskt med privat pool när det är riktigt varmt ute. På kvällen gick jag än en gång till Rody’s Tavern för att äta. Jag hann knappt bli ledsagad till mitt bord, när ett glatt ansikte poppar fram och kläcker ur sig ”Hej igen! Kul att se dig!”. Då visar det sig att jag blivit tilldelad exakt samma servitris som förra veckan, och av någon helt outgrundlig anledning så kom hon ihåg både mig och att jag var från Sverige. Det är verkligen häpnadsväckande! Jag beställde in en iskall IPA och ett par grillade babyback ribs. Fruktansvärt kaloririkt, fruktansvärt mättande och fruktansvärt gott. Kvällen avslutades med TV-serier och lite tittande på Youtube.

Idag, söndag, hade jag en riktigt lugn och skön morgon och förmiddag. Hann med att prata lite med min pappa på telefon och sedan stack jag iväg till Farmers Market för första gången. Vad det är för någonting behöver nog ingen förklaring. Det var stort, men jag tyckte det såg lite tunnsått ut bland stånden. Insåg då två saker; jag har hört från nån kollega att lördagar tydligen är bäst. Idag är det dessutom fars dag här i USA, så det kanske inte var så konstigt trots allt. Det verkar vara ett himla bra ställe, som jag defintivt kommer besöka fler gånger. Passade på att köpa lite tomater, basilika och på hemvägen kompletteringshandlade jag på Harris Teeter. Med tanke på gårdagens svullerier så fick jag kontra med en enkel, men ruskigt god, caprese istället. Molto Bene!

Den här veckan kan sammanfattas med ett: ”huitt!”, ”warpspeed 7”, whatever. Den har helt enkelt gått i ett rasande tempo, fast på ett bra sätt. På arbetstid har veckan till stor del ägnats åt att bonda med folk, lära sig att inte gå vilse i byggnaden och en hel del e-kurser a.k.a. korvstoppning. Jag har också haft ett par avstämningsmöten med min chef, där vi benat ut litegrann exakt vad jag ska syssla med, då detta inte varit helt tydligt – inte för honom heller. Jag har också fått reda på att flera i gruppen kör en lunch-löprunda varje tisdag och torsdag och denna har jag tänkt haka på, så den gångna helgen har bland annat ägnats åt att införskaffa vattenflaska och ett par andra bra-att-ha-grejer som jag glömt ta med mig hemifrån.

Lördagen ägnades åt att köpa hem en flaska sprit och lite örter och grejer. Tanken är att göra eget kryddat brännvin inför midsommar, som dock kommer firas på lördagen, eftersom midsommarafton är en helt vanlig arbetsdag här i landet. Det ser helt förfärligt ut, vi får se ifall det går dricka. Att flaskan ser halvtom ut beror på att jag lyckades få hälften av spriten i vasken. Bra jobbat, Robert! En ny flaska sprit får helt enkelt införskaffas. Tacksamt nog är det billigt här.

Dagen ägnades också åt premiärdopp i communityt’s egna pool, då vädret var helt strålande bra. Telefonens väder-app och bilens termometer var inte helt överens, men igår, lördag, låg temperaturen kring 28-30 grader och strålande sol – perfekt tillfälle att inviga poolen således och inte en enda klagade över mina magnecylvita ben!

På kvällen beslutade jag att jag måste inviga en närliggande restaurang också, Rody’s Tavern, och som visade sig vara en sportbar i stil med O’Learys där hemma. Bra att veta var jag kan titta på dam-VM, som börjar i slutet av juli! Beställde, naturligtvis, in en hamburgare och den var i vanlig ordning to die for. Det här landet snålar inte på kalorierna, men de kan definitivt göra hamburgare!

På vägen hem från stället, jag promenerade faktiskt, så började en bil tuta när jag stod vid ett övergångsställe och väntade på grön gubbe. En stor pickup till råga på allt. ”Vad fan är det frågan om?”, tänkte jag, innan jag insåg att i bilen sitter säljkoordinatorn och hennes sambo, som till råga på allt är produktionschef, från mitt förra uppdrag! Herregud, jag höll på att kissa i byxorna! De körde in bilen på en parkering och jag fick en trevlig pratstund med dem! Hade en himla bra känsla när de åkte iväg, tänk att de faktiskt tutade och ville snacka lite. Det, om något, torde vara ett tecken på att man inte gjort sig fullständigt hatad här borta i det stora landet i väster. Kul värre, och båda två råkar dessutom vara sjukt trevliga. Hoppas jag stöter på dem igen framöver.

Idag, söndag, har jag egentligen inte gjort ett dyft. Varit och handlat, försökt få en app att lira ihop med min bil, utan att lyckas, och haft ett långt Zoom-samtal med min kompis Anna, himla kul! När vi var klara så tänkte jag slinka ner en sväng till poolen, då det varit nästan lika varmt idag. Från ingenstans alls kom istället en rejäl störtskur, så det var bara att stanna inomhus och istället passa på att tvätta lite kläder och liknande ”superroliga” saker. Nu vankas alldeles strax matlagning, sen får det bli lite TV-serier innan jag smyger iväg på en date med John Blund. Hoppas ni haft en finfin helg, och får en fantastisk vecka!

Finns det högst garanterat inget ord som heter, men det ger jag faktiskt blanka katten i. Blank katt? Va? Nå, strunt samma. Som nämndes i fredags förra veckan så gjorde jag alltså min sista dag på det en månad långa projektet, och idag var det dags för att ta sig an nya utmaningar; ett uppdrag som projektledare inom R&D på Volvo Trucks. Nu måste jag fasen tagit mig vatten över huvudet, jag har aldrig nånsin jobbat inom R&D. Oh well, den sorgen. Jag åkte dig med mitt gladaste leende och nykammad, alltid lurar det någon stackare.

Ramlade in i receptionen, presenterade mig och när jag blev tillfrågad vem jag skulle träffa svarade jag helt sanningsenligt att jag inte hade en susning. Min blivande chef, som dessutom är svensk, skulle ha semester den här veckan, så jag misstänkte att någon annan skulle möta upp mig. Efter fem minuters väntande kommer just min blivande chef utramlande från en dörr. ”Skulle inte du ha semester?”, frågade jag. ”Nästa vecka!”, var hans svar. Jisses, jag måste definitivt ha något fel på hörseln. Eller minnet, kanske. Vi skakade hand och knallade in i kontorslandskapet och han ledde mig fram till min mentor, en kvinna som naturligtvis också visar sig vara svensk. Till råga på allt är hon anställd på samma konsultfirma som jag. Hon tog hand om mig under resten av dagen, visade mig runt och presenterade mig för lite folk. Insåg ganska omgående att det var flertal svenskar som jobbar där. Fan också, det var ju just de där märkliga människorna jag flyttade ifrån! Väl? Urtrista lallare som står med händerna djupt nerkörda i fickan, det funkar ju inte alls – jag behöver vara omgiven av massa extroverta amerikaner. Eller inte.

Skämt åsido, jag tror det här kommer bli riktigt kul, även om det kommer dröja ett tag innan man blir varm i kläderna. Vi hämtade ut dator, konfigurerade den och samtalade en hel del. Fick en crash course, deluxe, i hur de olika systemen fungerar och vilket som gör vad. Ungefär. Sedan var arbetsdagen slut och jag slog på stort genom att åka till Best Buy för att köpa en USB-kabel. Fint ska det va’! Nu är den här gossen dock helt äppelmos i skallen och ska alldeles strax ta ett snack med John Blund. I morgon är en viktig dag, då börjar nämligen arbetsdag nummer två på Volvo Trucks i Greensboro, North Carolina, USA. (Att det i morgon också råkar vara prick 500 år sedan Gustav Vasa kröntes till Sveriges första kung, i Strängnäs – och att det är därför som nationaldagen är just den 6:e juni – har förstås inte alls med det hela att göra. Glad nationaldag på er! Själv ska jag jobba…)

Idag, lördag, unnade jag mig en rejäl sovmorgon, men lyckades ändå med konststycket att vakna runt 08 – vad är det här för trams? Låg och drog mig i sängen (ja, men petimeter där; luftmadrass då!) till halv 10, då jag klev upp och kokade lite kaffe. Jajamensan, tvättäkta snabbkaffe är införskaffat! Avnjöt(?) kaffet och hivade sedan in mig själv i duschen. Dags att skaka liv i det gamla maskineriet! Idag var det dags att återlämna hyrbilen, som både dränerat sparkontot men även gjort mig smått förälskad. Jag förstår definitivt varför de groteskt stora pickuperna är populära här i landet. Med tanke på att bensinen, i skrivande stund, kostar cirka 9,25:- per liter, så spelar det heller liksom ingen roll att den förbrukar bränsle som en uttorkad kamel – jag har ändå haft betydligt lägre milkostnader än vad man har med en VW Golf, eller motsvarande, där hemma. Nåväl, bilen skulle lämnas tillbaka idag, det hade jag bestämt sedan innan. Plan B var att jag i värsta fall helt enkelt fick ta mig runt med Uber tills bilfrågan hade löst sig. Precis innan jag kom till hyrbilsfirman blev jag uppringd, av ett för mig, okänt nummer. Det visade sig vara bilhandlaren jag var i kontakt med tidigare i veckan, och som jag skulle träffa idag för att se ifall mina ”problem” kunde lösas. Jag svarade att jag var på väg för att lämna tillbaka hyrbilen. Då bad han mig om adressen, eftersom han ville komma och hämta mig. Vad säger man? Världsklass! Han hämtade upp mig, naturligtvis i en ännu större pickup än den jag hyrt, och med betydligt kraftigare motor. Ska det va’ så ska det va’! Väl tillbaka på bilfirman började vi samtala lite kring en bil jag hade visat intresse för, och hur man skulle lösa finansieringsbiten. Jag ska inte trötta ut med detaljer, men sammanfattningsvis: fem timmar senare (ja, du läste helt rätt. Fem TIMMAR) så åkte en nöjd Robert iväg från Volvo Cars Greensboro i en alldeles egen (nåja, banken äger en betydande kaka) bil. Äntligen har jag bil!

Inom safarivärlden brukar man ofta prata om ”the big five”, alltså fem olika djurarter – leopard, lejon, elefant, noshörning och afrikansk buffel (jag har sett dem alla, för övrigt) – som man ska ha betat av för att det ska anses att man avverkat en riktig safari. Här i USA (förmodligen i andra länder också) har jag kommit fram till att det finns ett ”big five” här också. Alltså fem stycken ”superviktiga” punkter som man måste beta av – helst så fort som möjligt. Dessa är, i icke-kronologisk ordning, skaffa SSN (social security number, ”personnummer”), bankkonto, amerikanskt körkort, en bostad, samt en bil. Av de fem punkterna är det endast bil jag hade kvar, vilket nu också är ordnat. Så himla skönt! Naturligtvis återstår mängder med grejer, så som möbler till bostaden och diverse saker, men de fem ovanstående punkterna är på något sätt Det Här Måste Fixas Så Fort Som Möjligt.

Kvällen avslutas med ett leende på läpparna, en kall öl och lite TV-serier; jag håller för tillfället på och tittar ikapp Sveriges Mästerkock VIP, då jag ligger några avsnitt efter.

Äntligen fredag! Veckan har i vanlig ordning gått i ett helt rasande tempo. Igår, torsdag, var det Townhall Meeting på konsultfirmans kontor efter arbetsdagens slut, så dit styrdes förstås kosan. Väl där bjöds på pizza (hey, det här är USA!) samt en uppsjö av olika drycker. Träffade VD, som gav mig beröm för mitt utförda arbete hos kunden. ”Jag har ju knappt gjort något?”, var mitt svar. Han menade på att han tyckte det var fantastiskt bra jobbat att som nyanländ ”svennebanan” kliva rakt in på ett helamerikanskt, familjeägt dessutom, företag, rota runt ordentligt med pinnen i myrstacken – och på köpet göra kunden oerhört nöjd. Stor sak i det, tänkte jag, men innerst inne förstod jag exakt vad han menade. Jag slogs också, återigen, av hur förfärligt dålig jag är på att ta beröm – i det avseendet är jag nog alldeles för svensk, man kan/får givetvis inte vara duktig på något vis alls, enligt den helt igenom genomkorkade jantelagen. Hur som helst, inombords blev jag förstås himla glad och det var en rejäl egoboost att få höra något sådant. Särskilt med tanke på att kunden är helt ny och min förstudie hos dem kommer högst troligt innebära fler uppdrag för företaget – jävla snällt av dem att kasta mig åt vargarna, men det gick ju tydligen bra. Måste varit på grund av mina blå ögon, ingenting annat…

Hur som haver, idag var sista dagen för projektet och strax före hemgång skickade jag iväg min, ganska informella, slutrapport till COO hos kunden. Jag hann knappt komma ut till bilen innan han ringde upp mig och tackade för ett fantastiskt samarbete och han berättade att han var sjukt nöjd med mina analyser och utförda jobb. Vadå, jag har ju fasen bara druckit kaffe och suttit och snusat i fyra veckor? Stor sak i det? Givetvis blev jag glad att få höra något sådant, men de får fan sluta ge mig beröm – jag kan ju få hybris!

Idag är det dessutom prick en månad (nästan på minuten, medan det här inlägget skrivs) som jag varit bosatt i USA. En månad? Det är ju helt galet vad tiden gått fort! Men, på grund av detta och ovanstående projektavslut så tänkte jag på hemvägen att det här givetvis måste firas. Så, det var raka vägen till Harris Teeter för storhandling. Passade dessutom på att inviga mitt nyanlända amerikanska kreditkort, så nu är jag skuldsatt upp till tänderna, precis som varenda amerikan är således. Inte lika tjock dock. Än, i varje fall!

Nåväl, kvällens middag fick bli oxfilé, ugnsbakade rotfrukter och en färdigköpt, och vansinnigt god, Kansas City style BBQ sauce, som förstås innehåller cirka 242% socker – fattas bara annat – och till detta avnjöt jag en riktigt fin italiensk barbera. Dåligt foto, god middag!

Nu är klockan cirka 20:45 och eftersom det fortfarande är över 25 grader varmt ute, så tänkte jag tillbringa nån timme på balkongen. Synd att klaga!