Det är bara att inse; det blev definitivt ingenting av bloggandet under semestern, sorry. Även om jag hann med att göra lite grejer så försvann ändå drygt två veckor fruktansvärt fort. Den korta semestern till trots, så får jag ändå ge en kort sammanfattning.

Mitt flyg avgick strax innan lunch på fredagen (28:e juli således). Första stopp var en kort flygtur till Philadelphia, där jag skulle tillbringa några timmar, innan min vidare färd till Heathrow.

Men innan dess måste jag dra upp en lite lustig anekdot, som hänger ihop med allting. När jag anlände till USA i början av maj så kontaktade jag CING (Chalmerska INGenjörsföreningen), via ett webformulär, där jag helt enkelt undrade ifall de hade medlemmar i mina trakter. CING har ”chapters” i flertalet länder, utöver Sverige. Dagen innan hemresa till Sverige fick jag ett mail från deras webmaster, och han bad om ursäkt för dröjsmålet, eftersom de haft något strul med hemsidan. Det slutade med att han ringde upp mig och vi satt och pratade om ditten och datten. Vi pratade bland annat om att det vore kul att ses vid tillfälle, och att vi skulle återuppta kontakten när jag kommit hem från min semester. I samma veva kläckte jag ur mig att jag skulle flyga hem till Sverige via Philadelphia och London, varpå han svarar ”men, jag bor ju i Philadelphia! Kan vi inte ta en lunch?”. Sagt och gjort, när jag landade på Philadelphia så gick jag helt enkelt ut från flygplatsen, där jag mötte upp Pelle, som han heter. Efter det följde en lunch på två timmar, där allt mellan himmel och jord avhandlades. Faktum är att vi nästan pratade i munnen på varandra, trots att vi sedan dagen innan inte ens kände till varandras existens. Förfärligt roligt! Så roligt att jag glömde ta en selfie på oss, men det kommer säkerligen fler tillfällen. Riktigt kul att ”bonda” med lite folk i alla fall!

Därefter gick jag tillbaka till flygplatsen, igenom security check och sedan var det dags för boarding för min flight till London. Resan förlöpte helt utan missöden, vi tappade faktiskt inte vingarna en enda gång – vilken skön känsla att slippa råka ut för det! Vi landade himla tidigt på Heathrow, och jag tyckte det definitivt var dags för frukost och en dusch (ja, du läste rätt) i loungen.

Då jag hade fruktansvärt lång layover i London, drygt tio timmar, så hade jag redan innan bestämt att jag skulle möta upp en vän som bor i stan och käka lunch. Men först, dags för dusch!

Efter duschen slängde jag i mig en stabil frukost och sedan var det dags att ta Heathrow Express in till stan. Jag har genom åren besökt massvis med länder, backpackat i Tanzania och det ena med det andra – men av helt outgrundlig anledning har jag aldrig besökt London, eller Storbritannien överhuvudtaget. Flertalet besök på Heathrow räknar jag inte riktigt som att ha besökt landet. J Hur som haver, resan in till stan gick supersmidigt, och efter cirka tjugo minuter var jag framme vid Paddington Station, där jag skulle byta till tunnelbana och specifikt Bakerloo Line, som skulle ta mig vidare till Piccadilly Circus. Herregud så spännande!

Väl framme vid Paddington var det inga konstigheter alls att byta till tunnelbana, för vidare färd till Piccadilly.

Min kompis var på ingång, så innan dess hann jag med att strosa runt en smula. Första stopp var, naturligtvis(?) Savile Row, där alla skräddare huserar och tar fram snygga kostymer för dem som har råd. James Bond’s alla kostymer och smokingar är från Savile Row, för övrigt. Jag är ingen kostymnisse, även om jag tycker det är snyggt, men det var ändå kul att ha promenerat på ”klassisk mark”. Efter en stund var kompisen på ingång och vi möttes upp vid Piccadilly Circus, för att sedan leta upp ett schysst ställe att luncha på.

Efter att ha strosat runt en smula, så hittade vi till slut ett ställe som serverade italiensk mat, och vi slog till per omgående. Lunchen var exakt lika god som den ser ut!

Vi satt och snackade bort en bra stund, innan det var dags för att strosa runt litegrann, innan min avfärd tillbaka till Heathrow.

Tillbakafärden och passera security check gick förfärligt smidigt, och det kan möjligen hjälpt till att jag hade Fast Track, passera alla utan att passera gå. Ungefär. Letade omgående upp loungen, för att omedelbart inse att flyget hem till Göteborg var försenat med någon timme. Nå, stor sak i det, i loungen fanns obegränsat med mat, snacks, dricka och alkohol, så den där extra timmen skulle det inte bli några problem att slå ihjäl. Jag blandade en GT (Gin&Tonic) och slog mig till ro i en fåtölj. Efter en liten stund passerar en kvinna mig, på väg mot toaletterna – jag såg henne enbart från sidan, men hon påminde definitivt en jobbkollega. Efter en stund var hon på väg tillbaka, och mycket riktigt var det just en jobbkollega! Hon hämtade sina grejer och slog sig ner hos mig, där hon berättade att hon ursprungligen skulle åkt hem till Göteborg via Boston och Amsterdam. Men på grund av strul på alla håll och kanter så missade hon sitt flyg i Boston och blev ombokad på ett flyg via London istället. Som någon slags kompensation så hade de även passat på att uppgradera henne till Business Class, vilket även gav henne access till loungen, och här satt vi och snackade. Helt osannolikt, verkligen! Men, jättekul. Flyget hem till Göteborg fördrev jag med att sova. I stort sett hela vägen. Väl framme så tog jag en taxi in till stan, checkade in på hotell och mötte sedan upp en gammal jobbkollega på en pub, där resten av kvällen avverkades. Himla kul!

Väl hemma-hemma så blev det ett kärt återseende med familjen – det var trots allt tre månader sedan jag såg dem!

Följande tisdag passade jag och en kompis på att åka till en Drive In-bingo, hemmavid även kallat tutbingo, och det är ungefär vad det låter som. Man parkerar sin bil på en jättestor gräsplan och spelar bingo – om man har turen att få bingo så hänger man på bilens signalhorn, därav tutbingo! Skittramsigt, men ändå ganska kul tidsfördriv. 🙂

Sedan följde några dagar av slappande, och grillkväll – där jag också passade på att överlämna födelsedagspresent till mitt yngsta syskonbarn, som fyllde hela ett år i juni. Han fick en gammaldags ”spark-bil”, eller vad de nu kan tänkas heta, och blev eld och lågor. Jag insåg att han fortfarande kanske var lite för liten för den, men han såg förfärligt glad ut ändå. Farbror fick uppenbarligen en stor guldstjärna i kanten! 🙂

Dagen efter passade jag på att cykla in till ”stan”, en ohemul cykelstrapats på dryga två kilometer, för att besöka ortens kvarterskrog. Mötte upp en gammal vän och hennes särbo och det blev en riktigt trevlig kväll. På vägen hem var jag tvungen att stanna till halvvägs, för att slå en sjua, och passade på att ta ett foto. Svensk sommar ändå!

Dagen efter passade jag på att sticka till Kungshamn, för ett par dagars mini-semester. En semester i semestern, kan man säga. Förutom att sommarvädret såg till att både Kungshamn och Smögen var snudd på folktomt, så var det ändå riktigt härligt att komma ut till kusten ett par dagar.

Min sista helg i frihet, höll jag på att säga, var det dags för den årliga kräftskivan hemmavid. En riktigt kul och trevlig kväll och jag hade i stort sett inte ont i håret dagen efter. I princip ingen blykeps heller, även om det sista fotot skulle kunna antyda det. Men, så var alltså inte fallet, utan jag är helt enkelt inte snyggare än så här.

Söndagen kom och jag for till Göteborg, där jag bodde på hotell ett par dagar, då jag passade på att träffa lite projektfolk som sitter just i Göteborg – och på onsdagen var det dags att lämna fifty shades of grey och återvända till Det Stora Landet i Väst – och detta skedde, återigen, via London. Dock hade Philadelphia bytts ut, och jag landade istället i Dallas. Anledningen var, för mig, enkel; till Dallas flyger nämligen British Airways med Airbus 380, och eftersom jag som flygnörd inte hade flugit med en sån kärra så var det givetvis dags att passa på. ”Stor” är ett understatement, du milde vilken stor (och ganska ful) kärra det är!

Väl hemma i lägenheten var det nästan midnatt och jag stöp omgående i säng. Efter första arbetsdagen var det förstås dags för ett dopp i poolen – klimatet är, som sagt, väldigt bra här. Äntligen hemma! Folk som är ute och reser lite kors och tvärs, och framförallt ifall man bor utomlands, brukar efter ett tag upptäcka ”sina grejer”. Efter att ha bott några månader i USA, så insågs att landet är himla trevligt på alla sätt och vis – men de har inga riktiga disktrasor! Jag är fullt medveten om att det är vuxenvarning på den, snudd på pensionärsvarning, men det kan inte hjälpas – istället för att ta med mig godis, Kalles Kaviar, och andra typiskt svenska grejer, så fyllde jag halva resväskan med Wettextrasor – äntligen har jag riktiga disktrasor!