I tisdags förmiddags var det dags att ta en taxi till flygplatsen, för vidare färd till Pittsburgh, PA. Då flygplatsen i Greensboro är relativt liten, trots att den heter International Airport, så finns inga direktflyg till Pittsburgh, utan jag fick mellanlanda i Washington DC. Kände mig lite vilsen på Reagan National Airport, men som tur var så var den inte så fruktansvärt stor.
Efter runt en timme så var det dags för boarding och jag promenerade iväg till angiven gate. Boardingen gick jättesmidigt och det visade sig att jag slapp stolsgranne, så jag hade två säten helt för mig själv. Väldigt tacksamt, eftersom flertalet av Commuter Aircrafts här är av typen Bombardier CRJ-700, CRJ-900 eller motsvarande typer. Ganska smala kroppar och relativt trånga säten, således. Nog om flyglektioner, dags för departure. Bara några minuter efter vi lyft så tittade jag ut från fönstret och insåg att vi passerade Pentagon, häftigt värre. Utöver Buckingham Palace och Vita Huset torde Pentagon vara en bland världens mest kända byggnader och det kändes spännande att få se den ovanifrån.
Runt en timme senare landade vi på Pittsburgh International Airport, och den är internationell på riktigt. Hämtade ut väskan och beställde en taxi för vidare färd till hotellet. Vid ankomst insåg jag att klockan var runt 16-tiden och efter att ha pratat med ett par svenska kollegor, som kommit hit under gårdagen, så passade jag på att ta en promenad i omgivningarna – innan det var dags för middag.
Efter kvällens middag satte vi oss på hotellets takbar, där man hade jättefin utsikt över downtown, och det hann bli relativt sent innan vi återgick till våra hotellrum för lite skönhetssömn.
På onsdagen var det dags att åka till gruvan för att göra sig förtjänt av sin lön. Syftet med den här resan var lite workshops och dryfta eventuella problem/hinder i projektet. Mycket trevligt, och det var framförallt kul att få träffa kollegorna från Sverige i verkligheten, samt även personalen på partner-företaget – vi hade tidigare bara ”träffats” i otaliga Teams-möten. Dagen gick i ett rasande tempo och helt plötsligt var det dags för hemgång. Kvällen avslutades med middag på en restaurang som låg i en källarlokal, tillsammans med partner-företaget. Mycket trevligt, och bra mat!
Torsdagen gick i ungefär samma tema, med skillnaden att kvällen istället tillbringades på ett taproom med svenska kollegor. Lämpligt nog stod det även en food truck precis utanför, så kvällsmaten fixades på ett smidigt sätt.
Efter en stund insåg jag att taproomet var connectat till untappd (en öl-app, kan man säga), som jag använder och jag blev inte så lite förvånad när mitt namn scrollade upp i deras ölmeny, som visades på TV-skärmar. Så, nu måste jag ju vara kändis på riktigt 😉
Fredagen var inplanerad som reservdag, som senare visade sig inte behövas. Men eftersom jag hade bokat billigast möjliga flygbiljetter, p.g.a. firmapolicy så besökte jag partner-firman även på fredagen, där jag hann beta av lite backlog i mailboxen, samt snacka lite med folk jag lärt känna på företaget.
Vid lunchtid tog jag en taxi till flygplatsen för hemresa, och den här gången skulle jag byta plan på Charlotte Douglas International Airport. Det var drygt en timme tills nästa plan skulle avgå, men på grund av nånting så blev flighten nästan en timme försenad.
Till slut landade jag hemma i Greensboro, och efter en kort taxiresa hem kastade jag in väskan i lägenheten och knallade omgående iväg till Rody’s Tavern för lite mat. Kom hem vid 21-tiden och efter lite TV-tittande somnade jag som en stock.
Resten av helgen har gått i slapphetens tecken, samt tvättat massa kläder sedan veckans resande. I morgon måndag är det åter dags för att dra på sig pannlampan, greppa hackan och bege sig till gruvan för ännu en arbetsvecka. Det slog mig just att det är drygt fyra månader sedan jag flyttade till USA. Tiden går fort, verkligen riktigt fort!
Idag, måndag, är det helgdag här i staterna. Möjligen någon annan stans också, men det har jag dålig koll på. Hur som helst, långhelg och det var dags för min första roadtrip!
Jag hade sedan tidigare bestämt mig för att köra längs med Blue Ridge Parkway (BRP), som är en lång väg genom bergskedjan Appalacherna, för att förenkla det hela en smula. Jag insåg tidigt att jag inte skulle hinna med att köra hela, så min strategi var att börja från norra änden och sedan ta mig söderut, och avsluta resan i Asheville, NC. Sagt och gjort, direkt efter jobbet i fredags så åkte jag hem och hämtade min packning och stack iväg. Första anhalt var Waynesboro, VA, som ligger bara några miles från North End av BRP. En tripp på cirka tre timmar (175mi/281km), då man sällan använder distans här, utan avstånd mäts i tid. Jag kom fram vid 19:30-tiden, och eftersom magen knorrade så var det bara att leta upp närmsta ställe för lite kvällsmat. Jag skulle upp relativt tidigt dessutom.
Hittade ett ställe ganska nära motellet, så jag knallade in och satte mig till bords. De flesta restauranger jag varit på hittills är relativt enkla, men har allt som oftast riktigt god mat – även om den kanske inte är så värst hälsosam alltid. Men när man får vinet serverat i en aluminiumburk och tillhörande ölglas, då vet man att man möjligen tagit ett snäpp neråt på skalan. 🙂 Maten var dock fullt ätlig, och det var det viktigaste.
Frukosten på motellet var inget att skriva hem om. Så undermålig att jag inte ens bemödade mig att ta några bilder. Men, två skivor rostbröd med smör och ett glas apelsinjuice blev det. Allting serverat på papptallrikar och plastbestick. Nej, du behöver inte uppsöka Specsavers, du läste helt korrekt. Nå, stor sak i det, dags att inhandla vatten och Beef Jerky (torkat kött) på Walmart och sen var det dags att dra iväg! Första anhalt blev en gammal tågtunnel, Blue Ridge Tunnel, som byggdes under 1850-talet, och som är nedlagd sedan länge. Jag parkerade bilen och gick sedan cirka 800 meter till tunnelns ingång, därefter var det på med pannlampa och sätta igång och traska i kolmörkret. Häftig upplevelse! Tunneln är c:a 1300 meter lång, och när jag var ute på andra sidan så var det bara att dricka lite vatten och sedan gå tillbaka samma väg igen. Totalt fick jag ihop en liten promenad på närmare 4 kilometer, jag trodde inte det var så långt, men bra med motion i alla fall.
Efter tunneln så var det äntligen dags att äntra Blue Ridge Parkway, spännande!
Första spontanstopp (eftersom jag inte har läst in mig stenhårt på BRP så blev de flesta av stoppen lite spontana) blev vid Humpback Rock, efter endast 9km körning. Jag hade vagt minne av att jag läst något om det, så den skulle vi naturligtvis kolla in! Jag gick in till Visitors Center, där jag hämtade lite information om de olika lederna som fanns. Eftersom jag hade en lång väg till Asheville (cirka 600km på BRP) så ville jag såklart ta den kortaste leden upp till klipporna, en strapats på cirka 1,3km. Obönhörligen uppåt, sedan ännu mer uppåt, för att sedan vara flackt några tiotal meter, innan det återigen var dags för uppåt. Kort sammanfattning; de cirka 1,3 kilometrarna tog ungefär 50 minuter att avverka. Då kan ni själva räkna ut hur ”fort” det gick, på grund av lutningen… Till slut var jag i alla fall uppe, och utsikten därifrån var verkligen värt mödan. Herrejösses!
Stairway to heaven?
Tillbakavägen tog nog bara runt 25 minuter att avverka. Men jag insåg snabbt att om jag skulle hålla på med massa såna här stopp så skulle jag inte vara framme i Asheville förrän framåt oktober. Läxan fick bli att jag hädanefter bara stannade till vid Overlook’s som finns precis överallt längs vägen, och som erbjuder fantastisk utsikt. Det här inlägget skulle kunna bli flera kilometer långt, med hundratals bilder. Men det är inte särskilt hanterbart, så jag ger istället lite glimtar från färden.
Under ett stopp, där jag tog en bensträckare så parkerade jag bredvid någon som uppenbarligen gillar både roadtrips och nationalparker.
Min ursprungsplan var att jag skulle ta mig till gränsen mellan Virginia och North Carolina under lördagen, för att inte ha så himla långt kvar till Asheville. Sent under eftermiddagen insåg jag att den planen fick hamna i papperskorgen och istället bokade jag snabbt in mig på ett hotell i utkanten av staden Roanoke, VA. Jag kom dit runt 19-tiden och efter en snabb dusch letade jag omgående upp ett närbeläget matställe. Som visade sig vara en Texas-restaurang.
Att allting är stort i Texas avslöjas redan av storleken på biffarna man kan välja.
Barnstol, modell Texas.
Mat, modell Texas.
Mätt och belåten kröp jag i säng och sov som en stock. Vaknade upp med en smula träningsvärk efter gårdagens lite halvt oplanerade bergsklättrning, men en varm dusch gjorde susen. Tryckte i mig en snabb frukost och sedan var det dags att hoppa på hästen igen. Bilen menar jag.
Det är inte enbart häpnadsväckande utsikter man ser längs färden, även fantastiskt härliga landskap.
Men, rent generellt så liknar vägarna som synes på nedanstående bilder. Jag skulle nog vilja påstå att stora delar av den 750 kilometer långa Blue Ridge Parkway ser ut som nedanstående. Hastighetsbegränsningen varierar mellan 35mph (c:a 56km/h) och 45mph (72km/h), så det tar en del tid att åka, ifall man vill åka hela.
Givetvis var jag tvungen att stanna till en kort sväng vid Mabry Mill också. Dels för en bensträckare, men dels för att titta på hur det faktiskt var förr i tiden i de här trakterna.
Runt en timme senare var jag äntligen framme i North Carolina. Hit skulle jag alltså ha hunnit redan igår, enligt min ursprungsplan. Tur man är flexibel. 🙂 Efter bara några kilometer så visade det sig att BRP var avstängd pga nåt vägarbete, så all trafik blev omdirigerade. Efter cirka en timma ute på landsvägar/highways så insåg jag att jag får släppa BRP för den här gången, ifall jag ska hinna fram till Asheville i någorlunda vettig tid. Klockan var nu cirka 13:00 och till Asheville återstod närmare 300 km, så jag bad bilens navigator att hitta snabbaste väg dit.
Sagt och gjort och efter bara någon mil så kommer jag fram till, just det, Blue Ridge Parkway! Så, jag åkte på en en bit men var tvungen att stanna till eeeeeen gång till för att beundra utsikten – navigatorn lät mig bara köra någon mil på BRP innan det var dags att komma ut till en highway. Så, framme vid resans sista magiska utsiktsplats.
Hök av okänd sort
Det stod några stycken bredvid mig och fotade, två män och en kvinna. Helt plötsligt tycktes det som att de pratade svenska. Nej, självklart inte – det är CI som spökar, tänkte jag. Men, efter bara en stund igen så tyckte jag mig höra ”…vilken fantastisk utsikt i bergen”, varpå jag absolut inte kunde låta bli att kläcka ur mig ”Ja, visst är bergen helt fantastiska?” – varpå de tre blev helt superpaffa och började skratta. Då visar det sig att de jobbar på ett företag i Lysekil och var i Charlotte, NC på affärsresa. Visst är världen allt bra liten ibland? Vi stod och pratade om ditten och datten i säkerligen en halvtimme, innan jag ursäktade mig med att jag fick avvika. Asheville väntar!
Resan till Asheville tog bara ett par timmar och jag var slutligen framme strax efter 17:30. Min ursprungsplan var att jag skulle kommit hit redan runt 15, men det var bara att gilla läget. Hotellrummet såg bättre ut än på bilderna, och jag kände mig hemskt nöjd, trots den lilla förseningen.
Asheville, ja. Om man har minsta intresse för öl i olika varianter, så rekommenderas ett besök hit. Det är alltså i Asheville som IPA ”uppfanns” någon gång på 80-talet, och man kan alltså säga att den här staden är craft beers vagga. Staden har runt 90.000 invånare och enligt rykten finns det över 50 bryggerier i stan. Det är ganska många… De flesta av bryggerierna har taprooms i stan, alltså en slags pub/restaurang, där de enbart säljer sina egna öl. Min ursprungstanke var alltså att jag skulle besöka flertalet taprooms, då de ibland har öl i sitt sortiment som enbart går dricka just på det taproom:et, ingen annan stans. Nå, jag hann åtminstone med ett taproom, och jag valde ett av bryggerierna vars sorter jag provat vid något tillfälle; Wicked Weed. Oklart om de finns hemma i Sverige, men flera av deras öl jag testat är helt fantastiskt bra!
På vägen hem till hotellet passerade jag en skojig buss.
Efter en öl på hotellets egna restaurang var det dags att sluta mina blå och jag sov som en stock under natten. Checkade ut strax före 11, och det var dags att bege sig hemåt, en tripp på 3 timmar, inklusive ett snabbt matstopp.
På färden hem stötte jag även på en bil som verkade vara en smula långt hemifrån.
Till slut var jag äntligen hemma, och jag började med att stortvätta, eftersom jag flyger till Pittsburgh med jobbet i morgon förmiddag. Det här var min första roadtrip, men definitivt inte den sista. Framförallt har jag för avsikt att ”köra klart” hela BRP vid tillfälle – dels de cirka 250km som jag hoppade över igår, men dels också slutklämmen, då den fortsätter cirka 100km till efter Asheville. Det får dock ske vid ett annat tillfälle. Min resa i siffror kan i alla fall kokas ner till 1250km bilåkande och ett minne för livet.
