Nu var det återigen länge sedan jag skrev. Måste försöka skärpa mig, men det säger jag å andra sidan varje gång. Kanske ska schemalägga, så jag tvingas skriva minst ett inlägg varannan vecka eller liknande? Risken med långt mellan inläggen är att jag dessutom själv glömmer av vad som hänt, då det blir en gröt av det hela. Nåväl, jag ska försöka sammanfatta 12 maj till idag den 27 maj så gott det går.
Jag har varit uppe i företagets fabrik i Virginia fem veckor i rad nu. Även om det bara är dryga två timmars körning hemifrån, så tar det ut sin rätt på kroppen att bo i kappsäck ”hela tiden”. Helgerna har ägnats åt att sova och tvätta kläder, i stort sett.
Den 14 maj åkte jag upp till Virginia, och för en gångs skull hade jag tur med hyrbilen. Enligt företagets policy ska man boka ”standard car”, vilket jag också gjorde. Kom till hyrbilsfirman, där de omgående kläckte ur sig att det finns problem. ”Åh, nej!”, hann jag knappt tänka, innan kvinnan frågade mig ”although, we have a RAM, would that be acceptable?”. ”Yes, box!”, var mitt spontana svar. För de som inte vet är RAM alltså ett bilfabrikat, och de är främst kända för att göra stora pickuper, som är otroligt vanligt här i landet. De flesta är även utrustade med bränsletörstiga V8-motorer med förfärligt massa hästkrafter under huven. Det är tur Greta inte bor här i landet. 🙂 Hur som helst, jag fick nycklarna och åkte upp till Virginia.
Kortveckan bestod i att jobba, äta och sova. På fredagen var det dags att åka hem, och återigen stannade jag till i den söta småstaden Stuart, VA för att äta lunch. Helgen tillbringades med att sova, löpträna och tvätta kläder. Men, på söndagen stack jag in till stan för att käka brunch med en kompis. Väl vid restaurangen såg jag en riktigt stor pickup. Betydligt större än den RAM jag hade tidigare i veckan. Go big or go home, som de säger här. 🙂
Efter brunchen åkte jag till North Carolina Aviation Museum, som visade sig vara lite av en besvikelse.
I tisdags åkte jag återigen upp till fabriken och stannade till fredag. Som vanligt tog jag landsvägen upp, istället för Interstate, och man kanske förstår varför när man ser såna här landskap?
Den här veckan var det workshop med vårt partnerföretag, så naturligtvis passade vi på att äta en lite finare middag. Mysig restaurang, inrett i en gammal lada, och väldigt bra kött!
Efter jobbet i torsdags så åkte killarna från partnerfirman hem till Pittsburgh, PA så jag fick äta middag ensam. Det var rejält varmt efter jobbet, så istället för den inplanerade löprundan så tog jag en långpromenad i den mysiga lilla universitetsstaden Radford, VA.
Efter middagen passade jag på att ta en öl på hotellets fina takterrass. Fin utsikt, som inte går få nog av.
Innan jag reste hem på fredagen, så tog jag en sväng till Christiansburg, VA – då det finns en butik som har väldans bra utbud av hantverksöl. På vägen dit passerade jag en Tr*mp Store och jag kunde bara inte låta bli att titta in en sväng. Well, jag låter nog bilderna tala för sig själva. Men, jösses…
Väl hemma var jag så trött att min sedvanliga fredagsmiddag byttes ut mot Rody’s Tavern. Slocknade som en klubbad säl ganska tidigt, och vaknade följaktligen tidigt på lördagen. Via ryktesvägen hade jag fått höra att några serber årligen anordnar en SerbFest, så jag stack iväg dit. Väl där var det raka vägen till mathörnan, för att beställa čevapćići, som jag inte ätit sedan hemma i Sverige förra året. I delar av balkan äts den vanligtvis med pitabröd, lök och kajmak, som är något mellanting mellan creme fraiche och grekisk yoghurt. Tror jag. Jättegott, även om jag nog föredrar med pommes frittes och ajvar, som man vanligtvis får dem serverade vid kroatiska kusten.
Eftersom jag inte kände en kotte blev jag inte så värst långvarig där, utan åkte istället vidare till en gammal kvarn, som fortfarande är i bruk. Hemskt rogivande att stå och titta på kvarnhjulet, och jag passade även på att köpa med mig lite närproducerad honung. Då jag inte är någon bak-människa köpte jag således inget nymalt mjöl.
Sent på eftermiddagen blev jag lite rastlös, så jag spontanköpte biljetter till kvällens baseball-match. ”Vi” förlorade dessvärre, men blev en riktigt trevlig kväll ändå.
Igår, söndag, hade jag tänkt besöka Hanging Rock för första gången, för lite vandring och bestiga klippan med samma namn. Det verkar ungefär resten av North Carolina också tänkt på, så när jag kom dit var parken stängd – eftersom parkeringen var proppfull. Snopet värre! I den efterföljande sorgen styrde jag istället kosan mot den pyttelilla staden Pilot Mountain där jag unnade mig en espresso och en banana split. Den sistnämnda var hur stor som helst, så jag orkade inte äta upp mer än hälften. Eftersom det var rejält varmt igår så gjorde det inte så mycket, eftersom det ändå hann smälta.
På kvällen seglade ett rejält åsk- och regnoväger in från ingenstans och regnet formligen vräkte ner under en kort stund. Efter ett kortare uppehåll så kom det ett ännu värre åskväder in, och jag såg mängder med blixtar. Häftigt, och väldigt respektingivande!
Idag är Memorial Day och följaktligen helgdag. Jag vaknade supertidigt i morse, så jag passade på att sticka iväg till Bur-Mil Park för att ta mig an 8 kilometer långa Owls Roost Trail. Det märktes att det hade varit busväder igår, då jag såg flertalet nerblåsta träd. Spåret var fullt av grenar och kvistar och smått geggigt efter gårdagens skyfall.
Vid hemkomst fick jag för första gången se en tvättbjörn, på nära håll dessutom. Den stod och spanade in mig en bra stund, innan den vände och gick in i buskagen igen. Kanske stank jag svett? Jag vet inte, men kul att ha sett en i varje fall!
En välbehövlig dusch och sedan åka till Carolina Field of Honor för att närvara vid ceremonin var tanken. Istället råkade jag somna i soffan, och sov en hel timme. Så kan det gå! Resten av dagen har ägnats åt tvätt och allmänt pyssel i hemmet. Det lutar åt att det blir middag på Rody’s ikväll igen, då jag inte känner mig särskilt sugen på att laga mat. Hörs snart, jag lovar att jag ska försöka!
