Ja, det var det verkligen. Jag har heller ingen särskild ursäkt, mer än att det inte hänt så värst mycket de senaste veckorna.
För ett par veckor sedan var det sommarfest på jobbet. Tanken var att den skulle hållas utomhus, men ett fruktansvärt skyfall satte stopp för det – så de som fixade festen tog ett sent beslut att den istället skulle hållas hemma på kontoret. Det blev lite trångt, men riktigt trevligt ändå. Det bjöds på mat, i mängder – hey, det här är USA! – och utlottning av diverse prylar och allehanda ting. Då personal även fick ta med sig barnen, så hade de fixat så att ungarna kunde få ansiktsmålning. Det måste givetvis jag också ha!
Eftersom jag har implantat i både huvudet och ena armbågen så känner jag mig ofta som en cyborg. Vad passar då bättre än att försöka efterlikna Arnold Schwarzeneggers rollfigur T-800 från filmen Terminator 2? Killen som målade gjorde det helt på frihand, så jag får säga det blev riktigt bra. Eller? Min jobbkollega, Angelica, vågade inte riktigt gå bananas fullt ut, men jag tycker det blev bra ändå. 🙂
Förra veckan var det en slags minifestival med 4-5 lokala rockband här i stan. Ett par av mina jobbkollegor spelar i ena bandet, så givetvis stack jag dit för att lyssna. Det var, tyvärr, extremt lite folk, men ändå kul att lyssna på lite live-musik.
Den största händelsen senaste veckorna är nog fredagens baseballmatch. Greensboro spelar i Minor League Baseball, förkortat MiLB och grovt uttryckt är MiLB indelat i fyra olika divisioner och totalt är det 120 lag utspridda över hela landet och indelat i olika ligor – det skulle bli alldeles för dyrt för en småklubb härifrån att resa till västkusten t.ex. Hur som helst, i år hade det tillkommit ett 121:a lag, men laget saknar spelare och är alltså ett slags spöklag. Huh?
Jo, sedan ifjol är svenska Oatly en av sponsorerna i ligan och i år valde de att skapa ett ”lag” som heter, håll i hatten, the Malmö Oat Milkers! Upplägget är alltså så att i en hemmamatch under säsongen så får varje hemmalag ikläda sig Oat Milkers matchställ, och just nu i fredags så var det Greensboro Grasshoppers tur – och det kunde man ju bara inte missa!
Sagt och gjort, jag släpade med några kompisar och stack dit. Det blev en riktigt kul kväll, trots att de inte hade tagit fram någon merchandise för Oat Milkers. Oatly, läser ni det här, fixa det till nästa säsong, jag måste ha en keps!
Resten av helgen har gått i lugnets tecken. Jag har tittat på film, sovit, fått en träflis i foten (en del sitter fortfarande kvar) och igår lagade jag Texas Chili för första gången. Det blev aningens starkt, men bra ändå. Nästa gång får jag dock ta ett par chilifrukter färre. Nästa helg är långhelg, pga ledig måndag. Ska försöka hitta på något, men vet ännu inte riktigt vad. Det visar sig nog dock. Adios, för den här gången!
I tisdags förra veckan avslutade jag mitt förra projekt genom att skicka in slutrapport till kund. Onsdagen vek jag som reservdag, ifall kund hade påpekanden eller annan typ av feedback. Inte ett ljud hördes från kunden, så jag stämplade ut lite tidigare på onsdagen för att äntligen fira in min hiskeligt långa två dagars semester. Woho! Det första jag gjorde när jag kom hem var, givetvis, att knäppa en öl på balkongen. Varmt så ini bängen var det också, så det var riktigt skönt att sitta på balkongen en stund.
Efter att ha lagt mig ganska sent under onsdagen – hey, jag har S E M E S T E R ! – så började jag min första semesterdag genom att hänga vid poolen ett par timmar. Himla skönt, och naturligtvis förbaskat varmt. Notera skrapmärket på mitt vänstra knä – resultatet efter förra veckans flygtur. 🙂
Framåt eftermiddagen var det dags att snygga till sig för att sticka till Winston-Salem och vinka av en kollega med (amerikansk) fru, som ska flytta till Sverige. Det blev en riktigt trevlig, och aningens sen, torsdagskväll med dem och en skock andra människor – givetvis glömde jag fota, ni får hålla tillgodo med bild på en öl. Ni kommer vara saknade, Erik och Nicole!
Jag vaknade i vettig tid på fredagsmorgonen, turligt nog eftersom jag skulle iväg på en liten roadtrip över helgen. Ursprungsplanen var kusten, antingen Myrtle Beach, eller Carolina Beach, men då väderprognoserna snackade om regn så planerade jag istället in en weekend i Atlanta, GA. Det där diskuterades litegrann under torsdagshänget, med bland annat min kanonbra chef, Maria, och hennes sambo Sebastian. De, samt ett par till, pratade sig varma om Washington D.C. – sagt och gjort, det fick bli det sistnämnda. Avståndet är nästan på minuten samma som till Atlanta, men ”DC” ska tydligen vara en betydligt trevligare stad. Samt lite andra grejer avgjorde det hela.
På ditvägen stannade jag till vid ett vineyard jag fått rekommenderat, för att inta lunch och insupa omgivningarna. Jag kan förstå varför jag fick tipset (tack Maria och Sebastian!) – det var nämligen helt makalöst fint ställe och tillhörande omgivningar. Wow-faktorn är skyhög! Eftersom jag är som jag är, så babblade jag naturligtvis en rejäl stund med min servitör. Av någon anledning – det förekommer ofta, kan jag meddela – så lyckades jag på något sätt baka in att jag är svensk. Jag tror jag aldrig någonsin varit så patriotisk som när jag flyttade hit. Uppenbarligen hörde mina ”grannar” det, och en kvinna vänder sig om och frågar ifall jag är svensk. Efter jakande svar till henne så pekar hon på sin man och kläcker ur sig ”det är han också! :-)”. Det visar sig vara en gosse i min ålder, som bott i landet, Florida för att vara exakt, sedan 1994, och de var på semester-roadtrip medan deras ungar var på nåt sommarläger i North Carolina någonstans. Vi är ta mig tusan precis överallt, vi svenskar. Heja Sverige!
Efter en stund blev jag serverad min lunch, som var helt utsökt delikat. Lika så omgivningarna. Har ni vägarna förbi så rekommenderar jag starkt ett besök till Pippin Farm & Vineyards i Virginia. Jistanes vilket fint ställe!
Efter intagen lunch fortsatte jag färden mot USA’s huvudstad, och strax efter 15 var jag framme vid hotellet, i Arlington – som är en stadsdel/förort till huvudstaden. Checkade in på hotellet och letade därefter upp ett parkeringshus för att ställa av bilen.
Därefter knallade jag iväg till tunnelbanan för att turista i stan en sväng. Staden är relativt stor, och helger försvinner snabbt, så jag checkade främst av jätteuppenbara saker som man ”måste ha sett”: däribland obelisken (Washington Monument), Vita huset, FBI-byggnaden och nåt mer, innan det var dags för middag och hemfärd till hotellet. Jag kan tillägga att fredagen var helt vansinnigt varm. Jag gillar värme, men det var 40 grader varmt när jag kom till Washington under eftermiddagen, och det är lite väl too much – även för mig, med mina sydeuropeiska gener och allt.
Somnade som en klubbad säl efter hemkomst till hotellet, och vaknade relativt tidigt på lördagen. En dusch, en kaffe och det var dags att intaga stan. Jag betade av Lincoln Park och sedan tog jag en promenad till Capitol Hill – för att omgående konstatera att de har verkligen storhetsvansinne i det här landet. Byggnaden är helt enormt stor, och Vita Huset framstår som en stuga på landet i jämförelse. Ett par statyer senare satte jag mig på tuben för att besöka Arlington Cemetery – som jag tror de flesta känner till.
Jag visste att den var stor, men först när jag kom dit så förstod jag att den är helt enorm. För att ge någon slags uppfattning om hur stort Arlington är så kan nämnas att den är 259 hektar stor och inhyser ungefär 400.000 (ja, du läste rätt) gravar. Säger siffrorna ingenting, så kan nämnas att Slottsskogen i Göteborg är ungefär 156 hektar, som en jämförelse. Jag insåg snabbt att där kan man utan problem tillbringa minst en halv dag och strosa omkring. Även om det är en kyrkogård, så är det fantastiskt fint. Jag fick komprimera ner det hela, så jag fokuserade på att beskåda John F Kennedy’s grav, samt Den okände soldaten – där den sistnämnda övervakas av en vakt dygnet runt, året runt.
Därefter var det dags att åka hem till hotellet en snabbis, för en dusch och klädbyte. Det var ruskigt varmt på lördagen också, även om det ”bara” var kanske 36 grader så var kläderna helt genomsura. Efter den uppfriskande duschen så var det dags att ta tuben in till stan, för att checka av en av mina högst prioriterade bucketlist-grejer jag haft sedan jag flyttade hit – det var dags för baseball i högsta ligan, MLB. Dagen till ära var det en match mellan Washington Nationals och Milwaukee Brewers och det blev en himla trevlig eftermiddag. På grund av avsaknad av tak där jag satt så var det också helt fruktansvärt varmt och jag fick kyla ner mig med ett helt batteri av iskall öl. Stackars mig.
Jag fastnade på fancam också, och det kan man se här. Jag sitter rakt ovanför sektion 218, så nu är jag officiellt världskändis också – spännande!
Otroligt häftig upplevelse, även om det ”bara” var runt 30.000 på läktarna (arenan har plats för ungefär 41.000) och en himla nöjd gosse åkte tillbaka till hotellet direkt efter matchen. Allt promenerande hade dock gjort sitt, så jag lyckades med konststycket att somna i hotellrummets fåtölj! Vaknade dock efter en stund, oklart ifall det var en kvart eller en timme, och lyckades med konststycket att masa mig de få metrarna till sängen och tvärslocknade omgående. Trött? Ja! 🙂
Igår söndag vaknade jag utsövd i hyfsad tid. Käkade frukost och checkade ut från hotellet vid halv tio ungefär. Planen var ett besök på Smitshsonian Steven F. Udvar-Hazy Center som är ett museum som inhyser mängder av flygplan och rymdskepp – däribland rymdfärjan Discovery samt det legendariska spionplanet SR-71 Blackbird.
Men, när jag kommer till parkeringshuset, där min bil stod, så var det igenbommat! Eftersom det är en storstad så misstänkte jag att det helt enkelt var någon form av extra stöldskydd, och jag försökte klura ut hur jag skulle få grindarna att öppnas. Nej då, helt stenkört! Här någonstans började min hjärna snurra runt i hög fart, och jag var nära att drabbas av panik. Tilläggas kan att jag extremt sällan får ”hjärnsläpp”, men här var det verkligen inte långt ifrån. Dryga fem timmars bilkörning hem, ett nytt uppdrag startar ”i morgon” (idag alltså) och min bil är inlåst. Fy fan, rent ut sagt! Letade febrilt efter någon slags kontaktinformation vid ingången, men gick bet helt och hållet.
Det hela slutade med att jag således promenerade tillbaka till hotellet och förklarade vad som hänt. När jag berättade var min bil var parkerad så såg jag på deras ansikten ungefär ”Oh, no!”, och förstod att här har jag klantat mig ordentligt. De förklarade att just det parkeringsgaraget hade de inget att göra med, och eftersom de inte kunde göra ett dyft rekommenderade de mig att uppsöka ett närliggande p-hus för att försöka få någon slags hjälp därifrån. Sagt och gjort, de snälla receptionisterna lät mig förvara mitt bagage bakom disken, så jag slapp baxa runt på detta, och jag begav mig till det föreslagna p-huset. Väl där förklarade jag för en vakt hur landet låg och jag såg även på hans ansiktsuttryck att ”Oh no!” – där började min hjärna få problem att bearbeta situationen och jag bad honom om hjälp. Han hade heller ingen som helst koll på just det p-huset, så det slutade med att han ringde upp 911! Efter en kort diskussion med dem så visade det sig att de inte har mandat att göra någonting, ifall det inte är akut – typ att ett barn är inlåst, eller nånting som brinner, eller liknande – och vi la på luren.
Herrejösses, min hjärna spann på högvarv, men den snälla parkeringsvakten följde med mig till ”mitt” p-hus och vi försökte hitta någon slags kontaktinformation, helt resultatlöst. Där någonstans började min hjärna utarbeta en ”plan B”, att jag helt enkelt får stanna en natt till i Washington, eftersom p-huset uppenbart är stängt över helgerna. Jag gick tillbaka till hotellreceptionen och berättade hur det hela hade förlöpt. De försökte återigen hjälpa mig genom att börja googla runt, för att försöka hitta någon slags kontaktperson till p-huset. Helt utan resultat. Agh!
Jag gick tillbaka till p-huset för att försöka hitta en lösning. Bankade på ytterdörren (p-huset låg alltså i ”källaren” av ett höghus) i hopp om att få någon vakts uppmärksamhet. Helt resultatlöst. Jag var nära att ge upp hoppet, när jag grep efter sista halmstrået och gick tillbaka till gallergrinden och kikade in – tänkte att man kanske kunde se något vakt-kontor eller liknande inne i garaget istället. Men, nej då. Då, helt plötsligt, ser jag den typen av informationstavla, som enligt mig, EGENTLIGEN borde sitta på utsidan av ett p-hus. Nämligen information om parkeringstaxa, öppettider och kontaktinformation utanför ordinarie tider! Verkligen väldigt intelligent av fastighetsägaren att placera den typen av skylt cirka 15-20 meter ”in” i garaget! Jag tog ett foto på skylten, i hopp om att kunna förstora texten, och lyckades skaka fram ett telefonnummer. Äntligen tändes hoppets lampa inombords!
Jag promenerade tillbaka till hotellet och spelade lite på kortet ”jag är handikappad, kan ni hjälpa mig” (jag syftar förstås på mina hörselimplantat) och mycket riktigt, en av receptionisterna tog sig glatt an uppdraget (det här handlar främst om att jag i situationer som denna inte vill riskera att missa någon slags information). Han ringde upp numret ifråga och efter lite diskuterande fram och tillbaka blev han vidarekopplad till ”rätt instans”. När de slutligen svarade så förstod de inte alls varför han hade blivit vidarekopplad till just dem, för de kunde ingenting göra. Som en parentes, ibland känns det här litegrann som USA i ett nötskal, men det är en annan diskussion. Han la på och ringde återigen upp det ursprungliga numret och förklarade situationen. De diskuterade lite fram och tillbaka och det slutade med att de rekommenderade mig att återigen gå tillbaka till byggnaden för att banka på dörren.
Väl framme så börjar jag banka på dörren, samtidigt som jag ser en kvinna stå med någon slags porttelefon i handen. Jag gick fram till henne och frågade lite försynt ifall vi satt i samma båt. Mycket riktigt, det gjorde vi. Den enda skillnaden var att hon faktiskt jobbade i byggnaden – som jag alltså senare förstod var en kontorsbyggnad och deras p-hus var helt enkelt besöksparkering till kontoret! Ja, men det är ju himla lätt för mig som turist att känna till, särskilt när informationstavlan sitter uppskruvad en bra bit innanför porten! Hur som haver, hon hade sin bil parkerad i huset och skulle hämta ut den, för en affärsresa, men hon hade slarvat bort sin ”tagg”, så hon kom inte heller in i p-huset. Jag visade henne det där telefonnumret jag skrev om här ovan, och hon ringde upp det och började snacka. Där någonstans började det hända grejer, jag misstänker det beror på att hon faktiskt jobbade i byggnaden, och personen meddelade att de skulle skicka dit ”någon” för att hjälpa oss. Under tiden som det samtalet hade pågått så hade en av hennes vänninor, som också visar sig vara jobbkollega, svarat på SMS om att hon kunde få låna _hennes_ ”tagg”.
Sagt och gjort, Abby som hon heter, satte sig i en Uber för att åka hem till väninnan för att hämta taggen – men innan dess utbytte vi telefonnummer, för att kunna hålla kontakten. Uber kom och hämtade henne, och jag gick tillbaka till hotellet för att vänta, då det skulle ta cirka en halvtimme för henne att komma tillbaka. Jag förklarade situationen för receptionisterna och bad dem hålla tummarna. Efter cirka 10 minuter ringer ett, för mig, okänt nummer. Jag svarade och då visar det sig vara nån från vaktbolaget (tror jag). Personen var på förfärligt uselt humör, så jag fick återigen spela på ”dum-kortet”. Han frågade var jag befann mig, och jag svarade att jag kan vara vid p-huset inom ett par minuter. Jag flög ner genom hissen och tillbaka till p-huset. Då har vakten fjärr-öppnat ingången!!! Jag rusade ner till min bil, samtidigt som jag hela tiden hade honom i telefonen. Väl framme vid bommen så var utfartsgrinden fortfarande stängd, vilket jag påtalade, men han menade på att den kommer öppnas så fort jag betalt parkeringsavgiften. Mycket riktigt, efter att ha betalt avgiften så öppnades porten och några sekunder senare var jag äntligen ute i frihet, tillsammans med min bil!
Jag skickade ett sms till Abby och berättade vad som hänt. Hon var just då på väg tillbaka, men blev överlycklig över att jag äntligen blivit ”utsläppt”. Jag körde till hotellet, berättade vad som hänt och tackade receptionisterna så otroligt mycket för hjälpen. Inte för att de faktiskt hade löst någonting, men de hade åtminstone försökt hjälpa mig – och det värderar jag jättehögt!
Då hade klockan hunnit bli lunch och jag insåg att besöket på muséet helt enkelt får utebli – i annat fall hade jag kommit hem brutalt sent. Eller kanske till och med somnat bakom ratten på hemresan.
Så, i korthet, jag hade en helt fantastisk helg – med ett riktigt dramatiskt slut – men till slut kom jag hem, sov i min egna säng och idag började jag mitt nya uppdrag, hos samma kund.
