Veckan efter mitt förra inlägg hände i princip ingenting alls. Det var en regelrätt äta, jobba och sova-vecka. Jag var också lite halvseg några dagar, på grund av tidsomställningen, så efterföljande helg ägnades i stort sett åt att sova.
Förra veckan gick i ett rasande huj och helt plötsligt blev det fredag. En kväll som jag tog synnerligen lugnt, eftersom jag skulle upp tidigt på morgonen på lördagen.
På lördagsmorgonen var det nämligen dags för en ny löptävling, tio kilometer den här gången. Starten skulle gå av stapeln 07:45 och jag var där redan strax efter 07:00. Mötte upp mina vänner från Greensboro Run Club, då de ställde upp som volontärer den här tävlingen, genom att dela ut vatten, prisutdelning och så vidare. Vi hann dock språkas vid lite grann innan det var dags för start. Jag blir alltid glad av att träffa dem.
Tävlingen gick i några villakvarter här i Greensboro, och vi avverkade två varv – upptäckte jag under loppet – på en slinga, som följaktligen var just fem kilometer lång. Jag är inte förtjust i att springa fler än ett varv runt en bana, men jag skulle tro det är en mental grej det där. Hur som haver, det var riktigt kul att springa runt i ett lugnt och fint medelklassområde och det var hyfsat kuperat, så stundtals var mina ben inte särskilt förtjusta i vad jag sysslade med. Mitt under loppet dök dock en fotograf upp och då måste man ju se proper ut, så jag bad mina ben fara åt pipsvängen, om så för en liten stund.
Loppet fortsatte och jag höll hyfsat bra tempo. Jag hade tagit sikte på en pacer, som skulle hålla 65 minuters-tempo, min plan var helt enkelt att jag ville försöka mig på att slå personbästa. Det var stundtals hyfsat tufft och någonstans kring sex kilometer så tappade jag tyvärr helt kontakten med pacern och dess följeskara. Någonstans kring åtta kilometer vände jag mig om, av okänd anledning, och fick till min fasa se 70 minuters-pacern vara bara femtio meter bakom mig. Det där går ju inte för sig, tänkte jag, så jag sprang på för glatta livet. Strax efter nio kilometer så började det dock göra förbaskat ont i benen, så jag var tvungen att gå en stund. Då ser jag att pacern återigen är mig i hasorna, så nära som kanske tjugo meter. Då blev jag förbannad, på mig själv, och tänkte att nu får det fasen bära eller brista – och jag satte igång i ett rejält tempo. Några hundra meter innan mål var det en nerförsbacke, som jag passade på att utnyttja – så jag höjde tempot lite till. När jag var ett par hundra meter från mål började jag känna av mjölksyra i benen, men lyckades ignorera det helt och hållet. Nästan. Jag tog mig dock i mål, och insåg att jag lyckades slå mitt personbästa med nästan tre minuter!
Den efterföljande gratisölen och pizzaslice:arna satt som en smäck kan jag lova. Att dricka öl klockan halv nio på morgonen är inget konstigt alls här i landet. 🙂 Efter en stund stack jag dock hem för att ta en efterlängtad dusch och en tupplur. Det vankades konsert på kvällen.
Sent på eftermiddagen tog jag en taxi till stan och mötte upp ett par kollegor och vi tog ett par öl och pratade lite strunt, innan vi knallade iväg till arenan. Kvällens huvudakt heter Hatebreed och min relation till dem är att jag hört ungefär fem låtar tidigare. Men konserter är kul! Kvällen till ära var det även tre förband, vi missade dock det första. De två efterföljande förbanden hade jag ingen relation till alls, förutom att jag hört en låt med ett av banden. Riktigt kul kväll dock!
När jag satt i bilen på väg hem efter jobbet nu i tisdags så insåg jag att det är ju Halloween på torsdag. Det var bara att styra sin kosa mot närmsta supermarket – pumpor stod på inköpslistan! Det hann bli sen kväll innan jag hade karvat klart, men jag blev nöjd med resultatet. Vad tycks?
På torsdagens fika på jobbet så var det Halloween-tema och pris för bästa outfit delades ut. Jag kan meddela att jag inte kom på pallplats, och jag hade blivit enormt förvånad ifall jag faktiskt gjort det. 🙂
Igår, fredag, var det äntligen hemmapremiär för Carolina Thunderbirds. Ni som följt med tidigare vet att det givetvis är ishockey jag talar om, något som ligger mig varmt om hjärtat. Särskilt när man kan se den live på plats. Sagt och gjort, jag hade lyckats skramla ihop ett gäng på elva tappra själar och givetvis körde vi lite tailgate-party innan, det hör till. Vi grillade hamburgare, snackade strunt och umgicks i nästan två timmar innan det var dags att gå till arenan.
Det var nästan fullsatt, och ett jäkla oväsen. Precis som vanligt på Thunderbirds fredagsmatcher. Hyfsat bra match och ganska grinigt stundtals. Jag tror det var runt två-tre tjafs/fighter innan matchklockan ens visade tio minuter. Fredagsunderhållning när det är som bäst. 🙂
Blueridge Bobcats var dock tufft motstånd ikväll och ”vi” fick se oss besegrade med 5-4 efter förlängning. Trist, men det är sånt som händer. Det blev en himla rolig kväll i alla fall, och jag var en smula trött när jag ramlade in i lägenheten vid 01-tiden inatt.
Idag håller jag på och tvättar och packar för fullt. En längre jobbresa väntar och jag flyger till Stockholm i morgon, söndag. En vecka i Stockholm, följt av en vecka i Tyskland och sen tillbaka för en vecka i Stockholm, innan återresa till USA. Jag känner mig nästan som en rockstjärna som ska på European Tour. 🙂 Det kommer bli riktigt kul, även om det antagligen kommer vara lite slitigt.
Det slog mig också under dagen, när jag satt med en kopp kaffe och väntade på att tvättmaskinen skulle bli klar, att idag är det exakt 1,5 år sedan jag flyttade hit. ”Tiden går fort” är definitivt dagens understatement!
Men, nu vet ni också varför det kommer dröja en stund till nästa inlägg. Den här gången har jag faktiskt skäl. På återseende!