Nej, det finns inga ursäkter alls. Tiden har sprungit fortare än jag hunnit med, helt enkelt.

Det är enormt länge sedan jag skrev något senast, så det kommer mestadels bli en bildkavalkad vad som försiggått senaste dryga månaden.

Helgen efter förra inlägget blev det återigen en löpartävling, och den gick av stapeln på Greensboro Airport. Jag sprang samma tävling ifjol, men i år fick jag något stolleryck och anmälde mig till 10 km istället för 5 km, som ifjol. Ingen minns en fegis, och så vidare. 🙂 Det var lite kyligt och blåsigt och de där tio kilometrarna tog sin lilla stund att avverka. Till slut kom jag i mål, och insåg att man inte fick någon medalj det här året heller. Tur det var sista gången jag sprang den tävlingen i alla fall! 🙂

Veckan efter (typ slutet av mars) insåg jag att våren var på full ingång, då varenda träd och buske stod i full blom. Helt fantastiskt!

Helgen därpå var det äntligen dags för säsongspremiär i baseball, och eftersom Grasshoppers spelade hemma så var det givet att vi skulle gå. Jag samlade ihop ett gäng på runt tio personer, men Eric och Anton var de enda som lyckades fastna på bild. Stackarna. Jag minns inte slutresultatet, men kul var det i alla fall! 🙂 Som brukligt avslutades kvällen med ett hejdundrandes fyrverkeri – det är alldeles för lite av den varan hemma i Sverige.

Helgen efter, tror jag, var det dags för picknick med Greensboro Running Club. Det var riktigt kyligt, runt tio grader, så det dök inte upp så många. Riktigt trevlig förmiddag blev det i alla fall och det är det viktigaste.

Dagen efter satt jag i köket och njöt av en kopp kaffe när det dök upp finfrämmat. En rådjursmamma med sina två kid stannade upp precis utanför köksfönstret för att käka gräs. Ibland känns det nästan som man bor mitt ute i skogen, trots att det är ett villaområde. Helt fantastiskt.

Veckan efter fick jag äntligen tummen ur och åkte till banken för att växla in mynt. Detta har jag dragit på i, jag vet inte hur länge, men till slut blev det äntligen av. Det visar sig att min bank givetvis inte har en mynträknarmaskin, utan jag fick sonika helt enkelt sätta mig ner och pilla in mynten i en plastmackapär. Det tog sin lilla tid, men till slut kunde jag inkassera drygt $30 i växelmynt. Heja!

Fredagen där på var det, återigen, dags för baseball. Den här gången var det dags för Malmö Oat Milkers. Den minnesgode minns inlägget från ifjol, så jag kommer inte gå in på detaljer. Minns du inte, vänligen bläddra tillbaka själv. 🙂 Eftersom det var påskafton så var jag inbjuden till Maria och Sebastian för lite käk och samkväm innan matchen. Väl framme på arenan mötte vi upp Eric och så gick vi in. Det blev en fantastiskt fin kväll och det gör verkligen inte ont att sitta i 28 graders värme med en kall öl och titta på baseball – jag lovar.

Den gångna helgen var det äntligen dags för dragracing igen – som jag och kompisen Anton hade längtat! Vi släpade med oss Axel, en svensk trainee som ska vara här ett år, och drog iväg till Concord, NC för att sniffa på avgaser och njuta av ylande motorer. För dig som aldrig varit på dragracing kan jag varmt rekommendera det. Särskilt tävlingsklasserna Nitro Top Fuel och Nitro Funny Car – det är helt hysteriskt och starkt beroendeframkallande. Går inte förklara, måste upplevas – live, inte på TV!

I lördags var det dags för tredje avgörande semifinalen i Comissioners Cup för Carolina Thunderbirds. Det är FPHL:s motsvarighet till Stanley Cup kan man säga. Jag släpade med min kompis Fredrik och det blev en rafflande kväll, där matchen till slut avgjordes i den femte perioden(!) till Thunderbirds fördel. Vi är i final!!!! Där väntar ett benhårt motstånd i form av Binghampton Black Bears från staten NY. Jag kommer högst troligt missa finalspelet pga orsaker, men ska försöka följa på TV åtminstone.

Igår, söndag, kände jag ”måste ha mer!” när jag vaknade. Slängde iväg en fråga till kompisen Anton som svarade ”jepp!”. ”Vad sjutton?”, tänker du säkert nu. Jajamensan, vi var förstås tvungna att åka tillbaka till dragracingbanan för att kolla på eliminations – ”slutspelet” helt enkelt.

Det blev en heldag i solskenet och jag brände mig nästan inte alls.

Vi hann också med att kika runt lite i depåerna och lyckades hitta ett stall där chefsmekanikern är svensk. Heja Sverige. Eftersom jag inte är känd för att vara blyg så började vi förstås snacka med honom, hej Johnnie! Det blev en kort men trevlig pratstund och vi fick även en snabb rundvandring i deras mobila garage. Himla häftigt.

Jag lyckades även med konststycket att tjata till mig en avgasventil från deras Nitro Funny Car! Vad jag ska göra med den? Ingen aning, men troligen rama in, eller liknande. Riktigt kul minne!

Lite nyheter också. Det är officiellt sedan ett bra tag, åtminstone bland de närmaste. Jag har sagt upp mig och har beslutat att flytta hem till Sverige igen. Jag har haft två helt fantastiska år här och definitivt minne för livet. Jag kan absolut tänka mig att flytta tillbaka till USA någon gång i framtiden, men här och nu känner jag att jag vill hem en sväng. Med det sagt, måndag nästa vecka är min sista arbetsdag och sedan kommer jag ge mig ut på en längre roadtrip innan British Airways tar mig tillbaka till Sverige igen. Man ska inte säga för mycket, men jag tror man kallt kan utgå ifrån att det kan dröja nån månad tills nästa inlägg. Men det går givetvis nå mig på andra sätt, ifall man vill. Till dess, stay tuned!