Veckorna går verkligen i ett hejdundrande tempo här. Det känns lite grann som man äter, jobbar och sover – och helt plötsligt är det helg. Woho!
Det är fortfarande en del uppförsbacke gällande jobbet. Jag hade på känn att det skulle vara en viss skillnad att kliva över till R&D från manufacturing/industrial – adderar man därtill ”annat land” i ekvationen, så får man en ordentlig bergodalbana. Nåväl, det känns i alla fall som att det går framåt – om än något långsammare än jag trodde/hoppades på.
I onsdags åkte jag och ett par konsultkollegor till Charlotte, cirka 150km härifrån, för att titta på MLS (Major League Soccer) och där Charlotte FC tog emot Toronto FC. Även om nivån inte är paritet med de stora europeiska ligorna, så var det riktigt kul. Jag kom hem ungefär 00:30 och somnade nästan omedelbart. Däremot var man kanske inte så värst pigg dagen efter, men det är smällar man får ta.
Igår, lördag, var vi ute och åt middag på en riktigt bra restaurang. Det närmaste ”fine dining” jag sett hittills. Supermysig miljö, riktigt bra vinlista – med mängder av europeiska viner – och bra mat. Anledningen till att vi steppade upp lite var för att en svensk kollega fått jobb i Österrike. Efter sju år här i staterna så kunde han, tydligen, inte låta bli att tacka ja till erbjudandet han fick. Så, idag flyger han hem till Sverige, för nån veckas semester, innan han drar ner till Österrike. Stort grattis till nya jobbet, Ahmad, du kommer vara saknad! Kvällen blev längre än jag trodde, så den inplanerade Oktoberfesten på ett bryggeri i downtown struntade jag helt sonika i.
Idag, söndag, har det inte gjorts många knop här hemma. Jag har druckit massor av kaffe, testat min nya dammsugare (köpt av nyss nämnda Ahmad), samt surfat runt lite kring potentiella road trips framöver.
Nu är det kväll, och dagens middag blev ett experiment. Oxfilé med klyftpotatis, och till det serverade jag en salsa verde från ett recept jag fått från en mexikans kollega. Behöver jag nämna att det var ”ganska” spicy? Tänkte väl det…
Middagen avklarad. Nu är det dags för lite TV-serier innan min dejt med John Blund. På snart återseende!
Jajamensan, så har det hänt igen. Sen uppdatering av vad som händer, och fötter, här omkring. Inlägget här kanske inte blir strikt kronologiskt, men jag ska försöka.
Till att börja med så fick jag ett impulsryck för några veckor sedan och en TV införskaffades. Jag har inga TV-kanaler (än, i varje fall), men det började helt enkelt bli tråkigt att titta på Amazon Prime på surfplatta och dator. Detta renderade således i att jag stack till Best Buy och köpte en riktigt billig TV. Märket är för mig helt okänt, men TV:n är i alla fall kapabel att visa bild med hygglig kvalitet, och eftersom det är en så kallad Smart TV så går det installera alla möjliga appar och grejer. Nöjd så!
Insåg efter ett par dagar att det kanske inte var så praktiskt att sitta på golvet och titta på TV. Visserligen erbjöd täcke och kuddar aningen behagligare tillvaro, men det kändes inte riktigt rätt. Återigen dags för impulsinköp nummer två; en soffa. Beställde hem en på nätet, som såg trevlig ut, och den levererades hem till mig ett par dagar senare. Hemma i Sverige hade jag antagligen aldrig någonsin köpt en soffa utan att ens provsuttit den innan. Jag är dock inte hemma i Sverige, så då blir det lite bananas av saker och ting. Det visade sig sedermera att soffan var riktigt bra, åtminstone sett till priset. Jag hade möjligen önskat mig något högre armstöd, samt ryggstöd, men man kan inte få allt här i världen. Har någon påstått.
I fredags, för drygt en vecka sen (do the math!), var jag på en föreläsning som anordnades av SACC Carolinas (Swedish American Chamber of Commerce Carolinas), där de bjudit in före detta handelsminister Anna Hallberg som föreläsare. Mycket intressant föreläsning, och kul(?) erfarenhet av att skaka hand med en tidigare riksdagsledamot. Star Struck blev jag dock inte. Tror jag.
Dagen efter var det dags att gå på rodeo. Helt etiskt är det sannerligen inte, men jag har lärt mig att man ska ta seden dit man kommer – och eftersom bull riding är en del av USAs kultur, så fick det bli så. Jag måste, tyvärr, tillstå att det var riktigt spännande, och tyvärr tänkte jag nog just där och då inte så mycket på tjurarna. Däremot hejade jag på flera av dem och hoppades att de skulle kasta av sin ryttare, vilket också skedde flertalet gånger. En gång råkade tjuren trampa över bröstkorgen på en av cowboysen – det gjorde antagligen en smula ont. Nå, nu har jag bockat av det åtminstone!
Under en av pauserna passade de på att hylla en, av cirka 150 amerikaner som fortfarande lever och som deltagit i andra världskriget. Mannen, vars namn jag inte minns, är född 1921 – jisses vad han varit med om grejer under sin livstid. Andra världskriget, Koreakriget, Kalla kriget, Vietnamkriget, rymdkapplöpningen, färg-TV… det är faktiskt nästan så man blir lite avundsjuk.
Efter spektaklet lyckades jag ta helt fel utgång från arenan, så jag hamnade ute på bilparkeringen istället. Just in time för att få se två stycken bull riders bäras ut till varsin ambulans för vidare färd till sjukhus. En hård sport, det där.
Igår, lördag, var det dags för kräftskiva, anordnad av SACC Carolina – och givetvis hade jag anmält mig. Värdparet, som är svenskar, har tydligen gjort detta till tradition, och det här var tolfte gången de anordnade detta – hemma i deras egna bostad. Det kan alltså nämnas att jag, via min arbetsgivare, automatiskt är medlem i SACC Carolinas och det är någonting jag kommer utnyttja framöver. Även om jag inte direkt jobbar med business, så ser jag detta som ett bra tillfälle att träffa och lära känna intressanta människor. Igår var vi ungefär 50 personer. De flesta var svenskar, men jag stötte även på ett par amerikaner, så tydligen var nyfikna på svensk kultur – och antagligen även intresserade av att göra affärer med svenska företag. Det var en riktigt trevlig kväll och jag samtalade med en hel hög av människor, däribland värdparet själva – som jag uppfattar som fantastiskt trevliga människor. En kväll jag med glädje adderar till minnesbanken.
Nu är det söndag kväll och det vankas lite TV-serier innan sängdags. Det slog mig just att i morgon har jag bott här i fem månader. Göta Petter vad tiden gått fort!
Nästa helg är det oktoberfest på ett av stadens bryggerier och som jag planerar att gå på. Är någon intresserad? Kasta er på första bästa flyg och kom hit!
I tisdags förmiddags var det dags att ta en taxi till flygplatsen, för vidare färd till Pittsburgh, PA. Då flygplatsen i Greensboro är relativt liten, trots att den heter International Airport, så finns inga direktflyg till Pittsburgh, utan jag fick mellanlanda i Washington DC. Kände mig lite vilsen på Reagan National Airport, men som tur var så var den inte så fruktansvärt stor.
Efter runt en timme så var det dags för boarding och jag promenerade iväg till angiven gate. Boardingen gick jättesmidigt och det visade sig att jag slapp stolsgranne, så jag hade två säten helt för mig själv. Väldigt tacksamt, eftersom flertalet av Commuter Aircrafts här är av typen Bombardier CRJ-700, CRJ-900 eller motsvarande typer. Ganska smala kroppar och relativt trånga säten, således. Nog om flyglektioner, dags för departure. Bara några minuter efter vi lyft så tittade jag ut från fönstret och insåg att vi passerade Pentagon, häftigt värre. Utöver Buckingham Palace och Vita Huset torde Pentagon vara en bland världens mest kända byggnader och det kändes spännande att få se den ovanifrån.
Runt en timme senare landade vi på Pittsburgh International Airport, och den är internationell på riktigt. Hämtade ut väskan och beställde en taxi för vidare färd till hotellet. Vid ankomst insåg jag att klockan var runt 16-tiden och efter att ha pratat med ett par svenska kollegor, som kommit hit under gårdagen, så passade jag på att ta en promenad i omgivningarna – innan det var dags för middag.
Efter kvällens middag satte vi oss på hotellets takbar, där man hade jättefin utsikt över downtown, och det hann bli relativt sent innan vi återgick till våra hotellrum för lite skönhetssömn.
På onsdagen var det dags att åka till gruvan för att göra sig förtjänt av sin lön. Syftet med den här resan var lite workshops och dryfta eventuella problem/hinder i projektet. Mycket trevligt, och det var framförallt kul att få träffa kollegorna från Sverige i verkligheten, samt även personalen på partner-företaget – vi hade tidigare bara ”träffats” i otaliga Teams-möten. Dagen gick i ett rasande tempo och helt plötsligt var det dags för hemgång. Kvällen avslutades med middag på en restaurang som låg i en källarlokal, tillsammans med partner-företaget. Mycket trevligt, och bra mat!
Torsdagen gick i ungefär samma tema, med skillnaden att kvällen istället tillbringades på ett taproom med svenska kollegor. Lämpligt nog stod det även en food truck precis utanför, så kvällsmaten fixades på ett smidigt sätt.
Efter en stund insåg jag att taproomet var connectat till untappd (en öl-app, kan man säga), som jag använder och jag blev inte så lite förvånad när mitt namn scrollade upp i deras ölmeny, som visades på TV-skärmar. Så, nu måste jag ju vara kändis på riktigt 😉
Fredagen var inplanerad som reservdag, som senare visade sig inte behövas. Men eftersom jag hade bokat billigast möjliga flygbiljetter, p.g.a. firmapolicy så besökte jag partner-firman även på fredagen, där jag hann beta av lite backlog i mailboxen, samt snacka lite med folk jag lärt känna på företaget.
Vid lunchtid tog jag en taxi till flygplatsen för hemresa, och den här gången skulle jag byta plan på Charlotte Douglas International Airport. Det var drygt en timme tills nästa plan skulle avgå, men på grund av nånting så blev flighten nästan en timme försenad.
Till slut landade jag hemma i Greensboro, och efter en kort taxiresa hem kastade jag in väskan i lägenheten och knallade omgående iväg till Rody’s Tavern för lite mat. Kom hem vid 21-tiden och efter lite TV-tittande somnade jag som en stock.
Resten av helgen har gått i slapphetens tecken, samt tvättat massa kläder sedan veckans resande. I morgon måndag är det åter dags för att dra på sig pannlampan, greppa hackan och bege sig till gruvan för ännu en arbetsvecka. Det slog mig just att det är drygt fyra månader sedan jag flyttade till USA. Tiden går fort, verkligen riktigt fort!
Idag, måndag, är det helgdag här i staterna. Möjligen någon annan stans också, men det har jag dålig koll på. Hur som helst, långhelg och det var dags för min första roadtrip!
Jag hade sedan tidigare bestämt mig för att köra längs med Blue Ridge Parkway (BRP), som är en lång väg genom bergskedjan Appalacherna, för att förenkla det hela en smula. Jag insåg tidigt att jag inte skulle hinna med att köra hela, så min strategi var att börja från norra änden och sedan ta mig söderut, och avsluta resan i Asheville, NC. Sagt och gjort, direkt efter jobbet i fredags så åkte jag hem och hämtade min packning och stack iväg. Första anhalt var Waynesboro, VA, som ligger bara några miles från North End av BRP. En tripp på cirka tre timmar (175mi/281km), då man sällan använder distans här, utan avstånd mäts i tid. Jag kom fram vid 19:30-tiden, och eftersom magen knorrade så var det bara att leta upp närmsta ställe för lite kvällsmat. Jag skulle upp relativt tidigt dessutom.
Hittade ett ställe ganska nära motellet, så jag knallade in och satte mig till bords. De flesta restauranger jag varit på hittills är relativt enkla, men har allt som oftast riktigt god mat – även om den kanske inte är så värst hälsosam alltid. Men när man får vinet serverat i en aluminiumburk och tillhörande ölglas, då vet man att man möjligen tagit ett snäpp neråt på skalan. 🙂 Maten var dock fullt ätlig, och det var det viktigaste.
Frukosten på motellet var inget att skriva hem om. Så undermålig att jag inte ens bemödade mig att ta några bilder. Men, två skivor rostbröd med smör och ett glas apelsinjuice blev det. Allting serverat på papptallrikar och plastbestick. Nej, du behöver inte uppsöka Specsavers, du läste helt korrekt. Nå, stor sak i det, dags att inhandla vatten och Beef Jerky (torkat kött) på Walmart och sen var det dags att dra iväg! Första anhalt blev en gammal tågtunnel, Blue Ridge Tunnel, som byggdes under 1850-talet, och som är nedlagd sedan länge. Jag parkerade bilen och gick sedan cirka 800 meter till tunnelns ingång, därefter var det på med pannlampa och sätta igång och traska i kolmörkret. Häftig upplevelse! Tunneln är c:a 1300 meter lång, och när jag var ute på andra sidan så var det bara att dricka lite vatten och sedan gå tillbaka samma väg igen. Totalt fick jag ihop en liten promenad på närmare 4 kilometer, jag trodde inte det var så långt, men bra med motion i alla fall.
Efter tunneln så var det äntligen dags att äntra Blue Ridge Parkway, spännande!
Första spontanstopp (eftersom jag inte har läst in mig stenhårt på BRP så blev de flesta av stoppen lite spontana) blev vid Humpback Rock, efter endast 9km körning. Jag hade vagt minne av att jag läst något om det, så den skulle vi naturligtvis kolla in! Jag gick in till Visitors Center, där jag hämtade lite information om de olika lederna som fanns. Eftersom jag hade en lång väg till Asheville (cirka 600km på BRP) så ville jag såklart ta den kortaste leden upp till klipporna, en strapats på cirka 1,3km. Obönhörligen uppåt, sedan ännu mer uppåt, för att sedan vara flackt några tiotal meter, innan det återigen var dags för uppåt. Kort sammanfattning; de cirka 1,3 kilometrarna tog ungefär 50 minuter att avverka. Då kan ni själva räkna ut hur ”fort” det gick, på grund av lutningen… Till slut var jag i alla fall uppe, och utsikten därifrån var verkligen värt mödan. Herrejösses!
Stairway to heaven?
Tillbakavägen tog nog bara runt 25 minuter att avverka. Men jag insåg snabbt att om jag skulle hålla på med massa såna här stopp så skulle jag inte vara framme i Asheville förrän framåt oktober. Läxan fick bli att jag hädanefter bara stannade till vid Overlook’s som finns precis överallt längs vägen, och som erbjuder fantastisk utsikt. Det här inlägget skulle kunna bli flera kilometer långt, med hundratals bilder. Men det är inte särskilt hanterbart, så jag ger istället lite glimtar från färden.
Under ett stopp, där jag tog en bensträckare så parkerade jag bredvid någon som uppenbarligen gillar både roadtrips och nationalparker.
Min ursprungsplan var att jag skulle ta mig till gränsen mellan Virginia och North Carolina under lördagen, för att inte ha så himla långt kvar till Asheville. Sent under eftermiddagen insåg jag att den planen fick hamna i papperskorgen och istället bokade jag snabbt in mig på ett hotell i utkanten av staden Roanoke, VA. Jag kom dit runt 19-tiden och efter en snabb dusch letade jag omgående upp ett närbeläget matställe. Som visade sig vara en Texas-restaurang.
Att allting är stort i Texas avslöjas redan av storleken på biffarna man kan välja.
Barnstol, modell Texas.
Mat, modell Texas.
Mätt och belåten kröp jag i säng och sov som en stock. Vaknade upp med en smula träningsvärk efter gårdagens lite halvt oplanerade bergsklättrning, men en varm dusch gjorde susen. Tryckte i mig en snabb frukost och sedan var det dags att hoppa på hästen igen. Bilen menar jag.
Det är inte enbart häpnadsväckande utsikter man ser längs färden, även fantastiskt härliga landskap.
Men, rent generellt så liknar vägarna som synes på nedanstående bilder. Jag skulle nog vilja påstå att stora delar av den 750 kilometer långa Blue Ridge Parkway ser ut som nedanstående. Hastighetsbegränsningen varierar mellan 35mph (c:a 56km/h) och 45mph (72km/h), så det tar en del tid att åka, ifall man vill åka hela.
Givetvis var jag tvungen att stanna till en kort sväng vid Mabry Mill också. Dels för en bensträckare, men dels för att titta på hur det faktiskt var förr i tiden i de här trakterna.
Runt en timme senare var jag äntligen framme i North Carolina. Hit skulle jag alltså ha hunnit redan igår, enligt min ursprungsplan. Tur man är flexibel. 🙂 Efter bara några kilometer så visade det sig att BRP var avstängd pga nåt vägarbete, så all trafik blev omdirigerade. Efter cirka en timma ute på landsvägar/highways så insåg jag att jag får släppa BRP för den här gången, ifall jag ska hinna fram till Asheville i någorlunda vettig tid. Klockan var nu cirka 13:00 och till Asheville återstod närmare 300 km, så jag bad bilens navigator att hitta snabbaste väg dit.
Sagt och gjort och efter bara någon mil så kommer jag fram till, just det, Blue Ridge Parkway! Så, jag åkte på en en bit men var tvungen att stanna till eeeeeen gång till för att beundra utsikten – navigatorn lät mig bara köra någon mil på BRP innan det var dags att komma ut till en highway. Så, framme vid resans sista magiska utsiktsplats.
Hök av okänd sort
Det stod några stycken bredvid mig och fotade, två män och en kvinna. Helt plötsligt tycktes det som att de pratade svenska. Nej, självklart inte – det är CI som spökar, tänkte jag. Men, efter bara en stund igen så tyckte jag mig höra ”…vilken fantastisk utsikt i bergen”, varpå jag absolut inte kunde låta bli att kläcka ur mig ”Ja, visst är bergen helt fantastiska?” – varpå de tre blev helt superpaffa och började skratta. Då visar det sig att de jobbar på ett företag i Lysekil och var i Charlotte, NC på affärsresa. Visst är världen allt bra liten ibland? Vi stod och pratade om ditten och datten i säkerligen en halvtimme, innan jag ursäktade mig med att jag fick avvika. Asheville väntar!
Resan till Asheville tog bara ett par timmar och jag var slutligen framme strax efter 17:30. Min ursprungsplan var att jag skulle kommit hit redan runt 15, men det var bara att gilla läget. Hotellrummet såg bättre ut än på bilderna, och jag kände mig hemskt nöjd, trots den lilla förseningen.
Asheville, ja. Om man har minsta intresse för öl i olika varianter, så rekommenderas ett besök hit. Det är alltså i Asheville som IPA ”uppfanns” någon gång på 80-talet, och man kan alltså säga att den här staden är craft beers vagga. Staden har runt 90.000 invånare och enligt rykten finns det över 50 bryggerier i stan. Det är ganska många… De flesta av bryggerierna har taprooms i stan, alltså en slags pub/restaurang, där de enbart säljer sina egna öl. Min ursprungstanke var alltså att jag skulle besöka flertalet taprooms, då de ibland har öl i sitt sortiment som enbart går dricka just på det taproom:et, ingen annan stans. Nå, jag hann åtminstone med ett taproom, och jag valde ett av bryggerierna vars sorter jag provat vid något tillfälle; Wicked Weed. Oklart om de finns hemma i Sverige, men flera av deras öl jag testat är helt fantastiskt bra!
På vägen hem till hotellet passerade jag en skojig buss.
Efter en öl på hotellets egna restaurang var det dags att sluta mina blå och jag sov som en stock under natten. Checkade ut strax före 11, och det var dags att bege sig hemåt, en tripp på 3 timmar, inklusive ett snabbt matstopp.
På färden hem stötte jag även på en bil som verkade vara en smula långt hemifrån.
Till slut var jag äntligen hemma, och jag började med att stortvätta, eftersom jag flyger till Pittsburgh med jobbet i morgon förmiddag. Det här var min första roadtrip, men definitivt inte den sista. Framförallt har jag för avsikt att ”köra klart” hela BRP vid tillfälle – dels de cirka 250km som jag hoppade över igår, men dels också slutklämmen, då den fortsätter cirka 100km till efter Asheville. Det får dock ske vid ett annat tillfälle. Min resa i siffror kan i alla fall kokas ner till 1250km bilåkande och ett minne för livet.
Det är bara att inse; det blev definitivt ingenting av bloggandet under semestern, sorry. Även om jag hann med att göra lite grejer så försvann ändå drygt två veckor fruktansvärt fort. Den korta semestern till trots, så får jag ändå ge en kort sammanfattning.
Mitt flyg avgick strax innan lunch på fredagen (28:e juli således). Första stopp var en kort flygtur till Philadelphia, där jag skulle tillbringa några timmar, innan min vidare färd till Heathrow.
Men innan dess måste jag dra upp en lite lustig anekdot, som hänger ihop med allting. När jag anlände till USA i början av maj så kontaktade jag CING (Chalmerska INGenjörsföreningen), via ett webformulär, där jag helt enkelt undrade ifall de hade medlemmar i mina trakter. CING har ”chapters” i flertalet länder, utöver Sverige. Dagen innan hemresa till Sverige fick jag ett mail från deras webmaster, och han bad om ursäkt för dröjsmålet, eftersom de haft något strul med hemsidan. Det slutade med att han ringde upp mig och vi satt och pratade om ditten och datten. Vi pratade bland annat om att det vore kul att ses vid tillfälle, och att vi skulle återuppta kontakten när jag kommit hem från min semester. I samma veva kläckte jag ur mig att jag skulle flyga hem till Sverige via Philadelphia och London, varpå han svarar ”men, jag bor ju i Philadelphia! Kan vi inte ta en lunch?”. Sagt och gjort, när jag landade på Philadelphia så gick jag helt enkelt ut från flygplatsen, där jag mötte upp Pelle, som han heter. Efter det följde en lunch på två timmar, där allt mellan himmel och jord avhandlades. Faktum är att vi nästan pratade i munnen på varandra, trots att vi sedan dagen innan inte ens kände till varandras existens. Förfärligt roligt! Så roligt att jag glömde ta en selfie på oss, men det kommer säkerligen fler tillfällen. Riktigt kul att ”bonda” med lite folk i alla fall!
Därefter gick jag tillbaka till flygplatsen, igenom security check och sedan var det dags för boarding för min flight till London. Resan förlöpte helt utan missöden, vi tappade faktiskt inte vingarna en enda gång – vilken skön känsla att slippa råka ut för det! Vi landade himla tidigt på Heathrow, och jag tyckte det definitivt var dags för frukost och en dusch (ja, du läste rätt) i loungen.
Då jag hade fruktansvärt lång layover i London, drygt tio timmar, så hade jag redan innan bestämt att jag skulle möta upp en vän som bor i stan och käka lunch. Men först, dags för dusch!
Efter duschen slängde jag i mig en stabil frukost och sedan var det dags att ta Heathrow Express in till stan. Jag har genom åren besökt massvis med länder, backpackat i Tanzania och det ena med det andra – men av helt outgrundlig anledning har jag aldrig besökt London, eller Storbritannien överhuvudtaget. Flertalet besök på Heathrow räknar jag inte riktigt som att ha besökt landet. J Hur som haver, resan in till stan gick supersmidigt, och efter cirka tjugo minuter var jag framme vid Paddington Station, där jag skulle byta till tunnelbana och specifikt Bakerloo Line, som skulle ta mig vidare till Piccadilly Circus. Herregud så spännande!
Väl framme vid Paddington var det inga konstigheter alls att byta till tunnelbana, för vidare färd till Piccadilly.
Min kompis var på ingång, så innan dess hann jag med att strosa runt en smula. Första stopp var, naturligtvis(?) Savile Row, där alla skräddare huserar och tar fram snygga kostymer för dem som har råd. James Bond’s alla kostymer och smokingar är från Savile Row, för övrigt. Jag är ingen kostymnisse, även om jag tycker det är snyggt, men det var ändå kul att ha promenerat på ”klassisk mark”. Efter en stund var kompisen på ingång och vi möttes upp vid Piccadilly Circus, för att sedan leta upp ett schysst ställe att luncha på.
Efter att ha strosat runt en smula, så hittade vi till slut ett ställe som serverade italiensk mat, och vi slog till per omgående. Lunchen var exakt lika god som den ser ut!
Vi satt och snackade bort en bra stund, innan det var dags för att strosa runt litegrann, innan min avfärd tillbaka till Heathrow.
Tillbakafärden och passera security check gick förfärligt smidigt, och det kan möjligen hjälpt till att jag hade Fast Track, passera alla utan att passera gå. Ungefär. Letade omgående upp loungen, för att omedelbart inse att flyget hem till Göteborg var försenat med någon timme. Nå, stor sak i det, i loungen fanns obegränsat med mat, snacks, dricka och alkohol, så den där extra timmen skulle det inte bli några problem att slå ihjäl. Jag blandade en GT (Gin&Tonic) och slog mig till ro i en fåtölj. Efter en liten stund passerar en kvinna mig, på väg mot toaletterna – jag såg henne enbart från sidan, men hon påminde definitivt en jobbkollega. Efter en stund var hon på väg tillbaka, och mycket riktigt var det just en jobbkollega! Hon hämtade sina grejer och slog sig ner hos mig, där hon berättade att hon ursprungligen skulle åkt hem till Göteborg via Boston och Amsterdam. Men på grund av strul på alla håll och kanter så missade hon sitt flyg i Boston och blev ombokad på ett flyg via London istället. Som någon slags kompensation så hade de även passat på att uppgradera henne till Business Class, vilket även gav henne access till loungen, och här satt vi och snackade. Helt osannolikt, verkligen! Men, jättekul. Flyget hem till Göteborg fördrev jag med att sova. I stort sett hela vägen. Väl framme så tog jag en taxi in till stan, checkade in på hotell och mötte sedan upp en gammal jobbkollega på en pub, där resten av kvällen avverkades. Himla kul!
Väl hemma-hemma så blev det ett kärt återseende med familjen – det var trots allt tre månader sedan jag såg dem!
Följande tisdag passade jag och en kompis på att åka till en Drive In-bingo, hemmavid även kallat tutbingo, och det är ungefär vad det låter som. Man parkerar sin bil på en jättestor gräsplan och spelar bingo – om man har turen att få bingo så hänger man på bilens signalhorn, därav tutbingo! Skittramsigt, men ändå ganska kul tidsfördriv. 🙂
Sedan följde några dagar av slappande, och grillkväll – där jag också passade på att överlämna födelsedagspresent till mitt yngsta syskonbarn, som fyllde hela ett år i juni. Han fick en gammaldags ”spark-bil”, eller vad de nu kan tänkas heta, och blev eld och lågor. Jag insåg att han fortfarande kanske var lite för liten för den, men han såg förfärligt glad ut ändå. Farbror fick uppenbarligen en stor guldstjärna i kanten! 🙂
Dagen efter passade jag på att cykla in till ”stan”, en ohemul cykelstrapats på dryga två kilometer, för att besöka ortens kvarterskrog. Mötte upp en gammal vän och hennes särbo och det blev en riktigt trevlig kväll. På vägen hem var jag tvungen att stanna till halvvägs, för att slå en sjua, och passade på att ta ett foto. Svensk sommar ändå!
Dagen efter passade jag på att sticka till Kungshamn, för ett par dagars mini-semester. En semester i semestern, kan man säga. Förutom att sommarvädret såg till att både Kungshamn och Smögen var snudd på folktomt, så var det ändå riktigt härligt att komma ut till kusten ett par dagar.
Min sista helg i frihet, höll jag på att säga, var det dags för den årliga kräftskivan hemmavid. En riktigt kul och trevlig kväll och jag hade i stort sett inte ont i håret dagen efter. I princip ingen blykeps heller, även om det sista fotot skulle kunna antyda det. Men, så var alltså inte fallet, utan jag är helt enkelt inte snyggare än så här.
Söndagen kom och jag for till Göteborg, där jag bodde på hotell ett par dagar, då jag passade på att träffa lite projektfolk som sitter just i Göteborg – och på onsdagen var det dags att lämna fifty shades of grey och återvända till Det Stora Landet i Väst – och detta skedde, återigen, via London. Dock hade Philadelphia bytts ut, och jag landade istället i Dallas. Anledningen var, för mig, enkel; till Dallas flyger nämligen British Airways med Airbus 380, och eftersom jag som flygnörd inte hade flugit med en sån kärra så var det givetvis dags att passa på. ”Stor” är ett understatement, du milde vilken stor (och ganska ful) kärra det är!
Väl hemma i lägenheten var det nästan midnatt och jag stöp omgående i säng. Efter första arbetsdagen var det förstås dags för ett dopp i poolen – klimatet är, som sagt, väldigt bra här. Äntligen hemma! Folk som är ute och reser lite kors och tvärs, och framförallt ifall man bor utomlands, brukar efter ett tag upptäcka ”sina grejer”. Efter att ha bott några månader i USA, så insågs att landet är himla trevligt på alla sätt och vis – men de har inga riktiga disktrasor! Jag är fullt medveten om att det är vuxenvarning på den, snudd på pensionärsvarning, men det kan inte hjälpas – istället för att ta med mig godis, Kalles Kaviar, och andra typiskt svenska grejer, så fyllde jag halva resväskan med Wettextrasor – äntligen har jag riktiga disktrasor!
Jodå, det gick ju helt fantastiskt bra det där med att jag skulle börja blogga oftare. Den här gången finns ingen ursäkt alls – möjligen att min hjärna hamnat i semester-mode i förväg och inte orkat ta sig an någonting vettigt efter arbetstid. Men, hur som helst, här kommer en kort sammanfattning vad som hänt sedan förra inlägget.
Eftersom det är varmt som bängen här, så har jag nyttjat communityt’s pool ganska friskt senaste tiden. Kommer normalt hem från jobbet vid 17:30-tiden, raskt ombyte till badbyxor och sedan ner till poolen för att hänga någon timme. I fredags för ett par veckor sedan så var det märkligt nog helt folktomt, de hade säkert bättre för sig. Men, det gjorde inte mig någonting att få hela poolen för mig själv. Gjorde dock inte ”bomben”, även om jag var fasligt nära att göra det.
Ibland känns det mer som att man bor på en semester-resort, och inte ett permanentboende. Det var lite konstig känsla i början, men nu har jag vant mig – och uppskattar det förstås också, det här är ett klimat jag gillar. Hittills, vi får se hur det blir när höststormarna brakar loss framåt oktober. 🙂
Lunchrundorna med jobbkollegor två gånger i veckan fortsätter, jag har dock missat ett par gånger på grund av en höft som trilskats lite. Eller ifall jag sovit konstigt. Osäker på vilket, men den har förhindrat ett par gånger. Ibland undrar jag dock inte ifall jag är riktigt klok, då det ofta är brutalt varmt runt lunchtid. Förstås. Jag tar det dock väldigt lugnt, och springer efter pulsmätare, inte tidtagning.
I fredags förra veckan så bjöd hyresvärden på frukost. Jajamensan, du läste helt korrekt. Himla generöst, även om frukosten av förklarliga skäl var ganska avskalad så tycker jag det var en fin gest. Det där har jag aldrig någonsin varit med om hemma i Sverige. Om någon fastighetsägare läser det här; se och lär!
I tisdags fick jag ett ryck och stack på baseball, efter jobbet. De har alltid något tema på matcherna, och tisdagsmatcherna är Two dogs Tuesday, rea på varmkorv således. Det kunde jag förstås inte motstå! 🙂 Sporten är, som nämnt tidigare, ganska långsam, men när väl en slagman lyckas träffa bollen – ja, då jädrar händer det massor av grejer på väldigt kort tid, och man sitter som klistrad. Kul värre. Att det är varmt och skönt utomhus, och iskall öl, skadar förstås inte alls. Heja baseball. I tisdags gjorde Greensboro Grasshoppers dessutom en helt makalös 8:e inning, då de skramlade ihop hela 10 poäng – normalt är att innelaget får ihop 0-2 poäng under en inning.
Igår, på vägen till jobbet fick jag se en pickup modell ”krallig”. Pickuperna här är ju betydligt större än hemma i Sverige, men sen finns det ännu större pickuper. Man känner sig ganska liten bredvid ett sånt där monster.
Motsvarigheten till Postnord heter USPS – US Postal Service, och de är ungefär lika omtyckta. Men, jag har hittills bara väldigt goda erfarenheter av dem, och en riktigt bra feature är att man kan logga in på mina sidor på deras hemsida – och välja att pausa postutdelning. Exempelvis ifall man ska iväg på semester. Vilket jag ska, så sagt och gjort, i förrgår loggade jag in på hemsidan och satte utdelning på pause. Idag, efter ett dopp i poolen så tittade jag till brevlådan en sista gång innan hemresa till Sverige, för att se ifall jag hade fått något. Ingen post, däremot såg jag det här.
Det där kallar jag verkligen riktigt bra, och en smart service. Om jag förstått det hela rätt, så kan jag även under semester logga in och se ifall jag har post som väntar. Heja USPS!
Semester ja. I morgon fredag åker jag hem till Sverige på semester. Det är en ganska konstig känsla att man ska resa till Sverige på semester – normalt är ju annars precis tvärtom. Jag har förstått att vädret där hemma är allt annat än trevligt, men jag kan ju trösta mig med att det fortsatt kommer vara glödhett här i Greensboro när jag återvänder efter semestern. Jag ser också väldigt mycket fram emot att träffa familj och vänner, och givetvis koppla av en smula. Datorn kommer jag ta med hem till Sverige, och jag ska verkligen försöka rafsa ihop något/några inlägg medan jag är hemma. Men, nu ska jag fortsätta packa resväskan, så jag slipper stressa med det i morgon bitti. Hej hopp!
Det är lite oklart ifall det är tiden som går fort, eller om det är jag som glömmer av att skriva. Högst troligt det sistnämnda, och jag ska köpa bättre minne omgående.
Förra veckan var ju lite av en kortvecka, då 4th of July inträffade på tisdagen. Arbetsveckan avslutades i vanlig ordning med att sparka igång spisen vid hemkomst. Oxfilé fick som så många gånger förr agera proteinkälla, ugnsbakad klyftpotatis som tillbehör och så gick jag lite bananas när det kom till själva såsen; hittade ett recept på kaprissås, som jag tyckte lät himla spännande – så det fick det bli! Pyntade tallriken med lite grönt också, något jag annars är ganska usel på. Uppläggningarna ger mig nog inte heller jobb på någon restaurang värd namnet, men gott blev det. Jag lyckades också med konststycket att bränna mig på stekolja, som passade på att skvätta till rejält när jag släppte ner köttbiten i pannan. Mycket rutinerat, bra jobbat, Robert!
Lördagen ägnades åt sovmorgon och häng vid poolen – det känns nästan lite lyxigt att ha tillgång till pool, och jag klagar inte alls i och med det medelhavsliknande klimatet som råder här. Framåt eftermiddagen var det dags att vattenkamma sig och sedan ta en Uber in till stan. Det var dags för lite samkväm med några jobbkollegor, däribland Maria och Sebastian – som jag nämnt tidigare – där vi började med att mötas upp på en restaurang. Naturligtvis(?) beställde jag hamburgare, och till det avnjöts ett par riktigt goda lokalproducerad öl. Maten var dock, i sedvanlig ordning, förbaskat god, så god att jag lyckades med konststycket att fotografera den. Turligt nog vet alla hur en hamburgare ser ut.
Efter maten blev det en kort promenad till First National Bank Field för att avnjuta lite baseball. För några av kvällens deltagare var det första baseballmatchen, så de var nästan lite taggade. Tyvärr gick matchen käpprätt åt tjottahejti för stackars Greensboro Grasshopper’s; de åkte på storstryk. Det hjälpte uppenbarligen inte alls att jag supportade dem fullt ut.
Söndag och måndag försvann i ett huj, och det var helt plötsligt tisdag. Efter jobbet mötte jag upp en annan svensk kollega, som jag lärt känna här borta, för att käka lite. Valet landade på en mexikansk restaurang, och i mitt fall tacos. Gott!
Efter middagen begav vi oss till Carolina Theatre för att helt enkelt gå på bio. De verkar köra någon slags ”klassiker i sommar!”-kampanj, så de visar klassiska filmer ett par gånger i veckan nu i sommar. I tisdags visades thrillern JAWS, som jag aldrig sett på bio. Kanske inte så konstigt, då den är från 1975, och jag tror inte mamma hade släppt iväg sin lilla parvel i blöjor och med napp i munnen för att kolla på Hajen. 🙂 Jag har sett filmen flera gånger, men tänkte passa på att se den i storbildsformat när nu chansen gavs. Riktigt bra film och det var några i salongen som skrek högt flera gånger, haha.
Igår, onsdag, var det dags för mitt nya onsdagsnöje(?); nämligen spela fotboll med en skock människor. Jag tror vi var 21 personer, inklusive jag, men eftersom jag dels är usel fotbollsspelare, men även för tillfället har genomrutten kondition, så kan man säga att vi var 10,2 pers i mitt lag, och 10 i det andra. Jag var i vilket fall helt slut efter matchen. Ont som fasen i ena stortån också, eftersom jag lyckades bli stämplad i stridens hetta. Kul var det i alla fall och det är väl det viktigaste. I morgon är det fredag, och dessutom bara två veckor kvar till semester – den är efterlängtad!
Söndagen förblev en lugn dag, där jag röjde upp lite i lägenheten och hängde ett par timmar vid poolen på eftermiddagen.
I måndags var ganska många lediga från jobbet, eftersom Fourth of July inträffar på en tisdag i år, som jag tidigare nämnt. Dagen var ganska seg, men till slut var det dags att stämpla ut. Kvällen började med att jag lagade middag – den här gången en enkel variant, eftersom det trots allt inte var fredagsmiddag, så det fick bli oxfilé med smörstekt sparris och brynt smör. Enkelt men himla gott. Resten av kvällen ägnades åt att leta flygbiljetter och lite slötittande på Youtube.
Igår, tisdag, var det då dags för Fourth of July, eller Independence Day – självständighetsdagen, då landet (på den tiden var det bara 13 kolonier (”stater”)) utropade sin självständighet från England och året var 1776. Nog om historia, nu skriver vi 2023 och jag skulle för första gången i mitt liv få uppleva det hela på plats. Jag tog en Uber till stan framåt eftermiddagen och första stopp var, givetvis, ett kombinerat nanobryggeri och pub – det var ruskigt varmt, så en törstsläckare satt som en sportmössa. Lägligt nog låg puben precis i början av Elm Street, där festligheterna pågick. Det var massor med glada människor, live-musik, DJ’s och givetvis möjligheter att köpa street food, godis och drycker i alla de slag. De hade stängt av delar av gatan från biltrafik, kanske c:a 500 meter, där själva festligheterna ägde rum.
Efter ett par promenader upp och ner för gatan, inklusive ytterligare ett pub-stopp, var det dags att promenera bort till First National Bank Field, för att beskåda mitt livs första baseball-match – med efterföljande fyrverkeri. Jag har sett litegrann baseball på TV tidigare, och har halvhyfsad koll på reglerna. Grundprincipen är ungefär som brännboll, ”bränn” tre spelare och så får man bli ”innelag”, alltså använda slagträet. I baseball är det endast innelaget som kan ta poäng, så utelaget gör givetvis allt de kan för att ”bränna ut” dem så snabbt som möjligt. När båda lagen varit innelag varsin gång så är en inning avslutad, och en match består av nio innings.
Sorry för lektionen! Jag visade upp min biljett och knallade in på arenan. Lokaliserade ganska snabbt sektionen där jag skulle sitta, för att sedan ställa mig i kö till kiosken för att beställa det mest klassiska av dem alla när det kommer till baseball; nämligen varmkorv och öl! När detta var gjort var det dags att leta upp min sittplats.
Matchen skulle börja 18:30, dit var det cirka en kvart, tjugo minuter, så jag hann även med att se när lagen värmde upp och lite allehanda jippon före ”avspark”, eller avkast, avslag, eller vad det nu kan tänkas heta. Matchstart således, och Greensboro Grasshoppers tog emot Aberdeen Ironbirds. Baseball är ett relativt långsamt spel, men jag får ändå säga att det var betydligt roligare att titta på än vad jag trodde. Så kul att jag faktiskt funderar på att se dem igen senare i veckan.
Efter närmare tre timmar var matchen slut, och där Grasshoppers stod som vinnare efter en grym upphämtning i åttonde inningen. Nu var det dags för fyrverkerier och dessa avfyrades alltså inne på arenan, som för kvällen hade besök av cirka nio tusen personer. Bilden är ett screenshot från filmen jag spelade in och gör inte riktigt fyrverkeriet rättvisa. Klippet blev nio minuter långt, och då missade jag ändå filma de första två minutrarna… Go big or go home, som amerikanerna säger.
Det utannonserade busvädret i måndags slapp jag helt och hållet, tacksamt nog. Det kom inte ens en regndroppe, men min balkong ligger i söderläge och på måndagskvällen såg jag åska på håll och det var det mäktigaste åskoväder jag någonsin skådat! Det blixtrade konstant och vissa blixtar såg ut som om det förekom explosioner på marken, helt otroligt att få se. Definitivt tacksamt att få slippa också.
Idag slog det mig att det är det den första juli, vilket innebär att i morgon har jag bott i USA i två månader. Att tiden gått fort är det definitivt ingen tvekan om, för det känns inte alls som två månader – några veckor på sin höjd. Hur som helst, det som är bra är att saker och ting börjat falla lite på plats, jag har börjat lära känna lite folk och så vidare. Även om mitt sociala liv efter arbetstid fortfarande är synnerligen torftigt, så är det ändå inte totalt stendött – och det känns riktigt bra att det börjar röra lite på sig. Livet i övrigt har börjat stabilisera sig också, jag har bostad, bil, internetabonnemang, massa olika försäkringar och till och med stamkundskort hos en av matvarukedjorna. Att det sedan är en hel del saker som är ganska annorlunda i det här landet är något man bara får ta till sig och acceptera hur det hela är.
I veckan kom äntligen min nummerskylt, så nu är jag ägare på riktigt av en amerikanskregistrerad bil, det kändes otroligt stort!
Samtidigt som nummerskylten levererades så damp även ett inbetalningskort på fordonsskatten ner i brevlådan – och som ska betalas senast 31:a augusti. Dagen efter dimper återigen ett brev ner från DMV (trafikverket) med en påminnelse om fordonsskatten och brevet är daterat samma dag(!) som det första brevet skrevs. Helt makalöst, men det är ett riktigt bra exempel på vad jag skrev här ovan om att landet är lite annorlunda.
I tisdags var det återigen dags för lunchlöpning. Det var skönt att komma ut och springa lite, men det är ganska tufft för min del – dels för att jag är dåligt tränad, dels för att det både är ganska varmt, men även också hög luftfuktighet. Jag lever trots allt i en delstat som har subtropiskt klimat.
Dagen efter blev jag tillfrågad av en kollega ifall jag ville med att sparka lite fotboll på kvällen – även om jag inte varit aktiv fotbollsspelare på massa år så hakade jag givetvis på. Vi var nog ett tjugotal skulle jag tro, varav ungefär fem, sex stycken var från konsultfirman. Resten av folket var, för mig, helt okända människor, men jag tror att det helt enkelt är folk som en av kollegorna lärt känna under sina sex år i landet – alltså ”vanligt folk” som varken har med konsultfirman, eller Volvo att göra. Det var riktigt skoj, även om jag naturligtvis är en fantastiskt usel fotbollsspelare. Hellre än bra, således. Det var också helt förfärligt varmt, så för min del blev det ofta vätskepauser under de 1,5-2 timmarna som vi höll på. Men det var riktigt kul, och för en supersocial människa, som jag råkar vara, så känns det också väldigt bra och viktigt att någon form av socialt liv börjar etableras.
På torsdagen var det återigen dags för lunchlöpning och det gick riktigt trögt. Misstänker att mina stackars ben inte helt återhämtat sig från gårdagens fotbollsspelande, men ”sprang” det gjorde jag.
Igår, fredags, var det relativt tunnsått med folk på jobbet. Jag misstänker att många passade på att ta ledigt både igår och på måndag. Detta eftersom Independence Day, fjärde juli alltså, infaller på tisdag. För egen del kommer jag ”tyvärr” jobba på måndag, eftersom jag ännu inte hunnit bygga upp särskilt många semesterdagar, och eftersom jag kommer åka hem till Sverige två veckor senare i sommar (29/7-c:a 14/8) så väljer jag att plocka ut dagarna där istället. I annat fall hade jag hakat på några kollegor som hyrt hus i Outer Banks över helgen. Det ska vara ett jättefint ställe/område ute vid kusten. Lite trist, men jag får helt enkelt åka dit en annan gång. Som kuriosa kan nämnas att det var just vid Outer Banks som bröderna Orville och Wilbur Wright utförde den allra första flygningen, i deras flygplan Kitty Hawk. Det är också därför det står First in Flight på registreringsskyltar från North Carolina.
Idag sov jag hemskt länge, främst för att jag sov otroligt dåligt natten till igår. Tror jag klev upp runt 12-tiden, så idag har inte många knop gjorts. Tänkte gå ner och hänga lite vid poolen, men det fanns en hel del mörka moln på himlen som hintade om regn. Varmt som sjutton har det varit i alla fall, och är fortfarande. Med facit i hand blev det aldrig något regn. Istället vevade jag ihop en tidig middag, som blev en asiatisk variant. Strimlad biff med pak choi, spetskål, teriyakisås, sesamgurka och sriracha-majonnäs toppat med lite grovhackad koriander. Allting hemgjort förstås, utom majonnäsen – eftersom jag inte skaffat mig någon stavmixer ännu. Det skulle givetvis varit ris till också, men jag skippade det, och det blev riktigt bra ändå.
I morgon, söndag, ska jag försöka komma iväg och köpa en säng. Har sovit på en sån där lyxvariant av luftmadrass sedan jag flyttade in, men det börjar kännas lite tradigt. Soffa och övrigt kommer jag dock inte ta tag i förrän efter semestern. Men, i morgon är i morgon och nu är nu. Kvällen ska jag ägna åt att börja titta efter flygbiljetter för min returresa hit, samt försöka hitta nån film/TV-serie att avverka. God kväll!
Jag måste bli bättre på att skriva, då jag knappt kommer ihåg vad som hänt under veckan. Den har återigen gått ruskigt fort i varje fall, och jag börjar mer och mer komma in i jobbet – även om jag ännu inte fått några konkreta arbetsuppgifter att utföra, så har jag deltagit i en uppsjö möten (tyvärr främst via Teams, jag föredrar i allra högsta grad riktiga möten), bondat med lite folk på Volvo hemma i Sverige också. Tisdagslöpningen utgick, då puckot (läs: jag själv) helt sonika glömde ta med mig löparkläderna till jobbet. Bra jobbat! Straffade mig själv med ett pass på gymmet på kvällen istället. Torsdagslöpningen var jag dock med på, och eftersom vädret varit lite huller om buller nästan hela veckan, så passade det lägligt nog på att komma en skvätt regn under löprundan. Himla skönt, och betydligt enklare att andas när man springer. Fredagen kom, och det var rätt tunnsått med folk på jobbet. Att svenskar hade tagit ledigt förstår jag mycket väl, då det faktiskt vad Midsommarafton. Men det kändes även som ganska många amerikaner hade passat på att stanna hemma. Eller möjligen stämpla ut lite tidigare. Helt själv på kontoret var jag dock inte. Det var en lite konstig känsla när man tittade till Facebook-flödet under lunchrasten, och såg himla massa ”Glad midsommar!!!”-inlägg, medan man själv satt och käkade panerad kyckling och drack vatten. På fredagskvällen unnade jag mig dock en bit mat och passade även på att testa en av mina tre olika nubbesorter jag tillverkat här hemma – och det kändes nästan som midsommar. Nästan.
Igår, lördag, var det dock dags för vår variant av Midsommaraftonsfirande, och som är relativt vanligt där hemmavid körde även vi knytkalas-style på det hela, där mitt bidrag alltså var nubbe. Jag blev upphämtad av Maria, som jag lärde känna redan hemma i Stockholm, och vår kollega Ahmad, som körde, vid 14-tiden – och vi begav oss iväg hem till Erik, där festen skulle äga rum. Idel svenskar alltså? Icke! När vi kom hem till Eriks hus så var det redan en hel del folk där, de flesta svenskar, men även amerikaner, ett par mexikaner och en fransos var med också. Jag har till och med för mig att en kanadensiska hade irrat sig dit också. Multinationellt så det förslår, och ruskigt roligt. Jag tror vi var cirka 30 personer allt som allt, varav säkerligen 5-10 inte hade någon koppling alls till konsultfirman jag är anställd på. Det började med att jag minglade runt och presenterade mig för lite folk, av alla som var där så var det nog max 6-8 stycken jag hade träffat tidigare – medan många andra kände jag till enbart genom igenkänning av namn från mailinglistor och liknande, bland annat kvällens värd, Erik.
Efter en stund började de flesta att tillverka sina egna blomsterkransar, och jag tror faktiskt det var första gången jag själv provade på att göra det. Eftersom jag (och många andra i gruppen) inte har de där riktiga superskills:en att fläta ihop själva kransen, så lindade vi med ståltråd istället. Resultatet blev jag dock ändå riktigt nöjd med!
Sedan var det dags för lekar, och festgeneral Tina (också svenska) frågade mig ifall jag ville hjälpa till som domare. Med tanke på att det var väldigt varmt, och framförallt förfärligt hög luftfuktighet (vilket är normalt här under sommaren, där augusti tydligen är värst av dem alla), så var jag jätteglad över att slippa springa och hoppa, studsa runt och greja. Kläderna klibbade fast så fint vid kroppen ändå. Vi höll på med olika sorters lekar i säkert någon timme, eller kanske till och med två timmar, och det var sjukt roligt att bara vara åskådare – samt hålla lite koll, så inget lag fuskade!
Sedan var det dags för mat. Äntligen! Något helsvenskt, tvättäkta svenskt midsommarbord var det givetvis inte, men det fanns hemgjorda köttbullar, potatissallad, smörgåstårta(!), bröd, ost, ägghalvor, Kalles Kaviar och naturligtvis 3-4 olika sorters Abba-sill, som någon hade införskaffat på IKEA i Charlotte – så jag tycker det var ett riktigt fint buffébord vi hade lyckats skaka fram.
Vi svenskar fick försöka förklara vad nubbe var för någonting, och de icke-svenska gästerna tyckte det verkade oerhört spännande. Jag fick beröm för min nubbe av ett par stycken svenskar också, himla kul, med tanke på att jag hade hittat recept på nätet som jag tyckte ”lät gott”. Kul! För att göra det lite mer svenskt så hade jag även tåtat ihop lite hemmasnickrade etiketter i Powerpoint på jobbet och som jag sedan printade ut. Kändes riktigt lyxigt. Snapsvisor sjöng vi också, och för att vara lite extra snälla så hade vi även ett par engelska varianter av Helan går – då de tyckte våra svenska ord var förfärligt knepiga att uttala.
Efter maten var det dags att dansa kring stången och givetvis skulle alla vara med på detta. Små grodorna verkade bli enormt uppskattad och det skrattades en hel del när vi gjorde rörelserna för ej öron och ej svansar hava de. Efter dansen var det dags för prisutdelning till det vinnande laget, som vann en slags såpbubblemaskin. Festligheterna fortsatte med minglande, samtal och det började tunnas ut litegrann på folk. Runt 23-tiden begav vi oss iväg hemåt också, och det var oerhört tacksamt att få skjuts även hem (chauffören drack ingen alkohol alls, ifall någon undrar), så man slapp fippla med Uber och diverse bökigheter. Jag var hemma vid 23:30-tiden, men kunde naturligtvis inte somna, så det fick bli ett par timmars Youtube innan John Blund hälsade på.
Idag, söndag, vaknade jag sent, av förklarliga skäl. Det har inte gått i så många knop här hemma, och jag stack under eftermiddagen iväg till Rody’s Tavern för att få i mig lite flottig mat. Kebabpizza är inget känt begrepp här, så jag nöjde mig med långkokt ribs med Mac’n Cheese och till det drack jag iskall Coca Cola. Kroppen vaknade till liv och jag passade på att inhandla lite mat och grönsaker på min lokala supermarket innan jag åkte hem igen. Jag har nu under kvällen läst på nyheterna att de börjat utfärda vädervarningar för centrala delarna av North Carolina (gissa tre gånger i vilken del av North Carolina jag bor…), där det tydligen är hög risk att det blir ett riktigt busväder under måndagen – med bland annat risk för hagel i spelkulestorlek och starka vindar. Än så länge, klockan är 20:30 på söndagskvällen, så är vädret fint dock och nästan vindstilla. Nå, vi får se vad som händer, det känns lite spännande i alla fall.
