Återigen har veckan gått ruskigt fort, och jag har helt glömt av att skriva något! På jobbet är det fortfarande en del utbildning som gäller, men jag har börjat följa med på lite möten också. Man känner sig alltid exakt lika pantad när man är ny på ett ställe och hoppar in i sitt första möte. Diskussioner om ”Ja, XYZ måste vara klar till PY, annars riskerar PPAP att bli försenad – och i värsta fall hamnar vi i D62” – och inser att de lika gärna hade kunnat prata koptiska, eller något annat utdött språk. Samtidigt vet jag att så här är det alltid de första veckorna/månaderna, innan man kommer in i tugget.

I tisdags följde jag med på min första lunch run. Vi åkte iväg till ett ställe som ligger cirka 5 minuters resa med bil och som de alltid åker till. Det hela är alltså en slags cykelväg, som sträcker sig åtskilliga kilometer, och tydligen finns det flera stycken såna här cykelbanor runt om i stan. Givetvis är de inte anslutna till varandra på något sätt – hur skulle det se ut, då skulle ju folk kanske sluta åka bil? Hur som helst, idén är väldigt enkel; spring 15 minuter, vänd och spring tillbaka exakt samma sträcka. Synnerligen smart och praktiskt upplägg, eftersom då går alla i mål ungefär samtidigt, oavsett hur bra eller dålig kondis man har. I tisdags var vi fyra personer och de tre övriga var förstås rena gasellerna och försvann fort i fjärran. Jag hasade på i makligt tempo i nån kombinerad löpning/gång, och efter 15 minuter var det dags att vända, för att springa tillbaka. Med tanke på att jag inte rört en löparsko sedan september ifjol och att det är ”ganska” varmt runt lunchtid här, så hade jag absolut inga krav alls på mig själv. Röra sig i 30 minuter kändes som en bra start. Väl tillbaka så insåg jag att jag ändå hade lyckats ta mig 3,4km på den tiden, och det var mer än jag trodde. Därefter hoppade vi in i bilen och åkte tillbaka till jobbet, där en uppfriskande dusch väntade oss – för att sedan jobba några timmar till.

I onsdags efter jobbet så åkte jag iväg till en affär som säljer skyddsskor, då det är något jag kan komma behöva emellanåt. Det första jag fick se när jag kom in i affären var dessa, och jag var farligt frestad att slå till på dem! Utbudet på skyddsskor här är ett helt annat än vad man är van vid där hemma. Utöver de ”vanliga” skyddsskorna, så finns det sneakers, kostymskor, stövlar och allehanda utseenden – alla med stålhätta givetvis. Jag hittade till slut ett par och slängde iväg en beställning.

I torsdags var det dags för lunchjogg igen, och det var om möjligt ännu varmare. Eller, främst betydligt högre luftfuktighet, det var som att springa inne i en bastu. Eftersom jag inte vill förstöra kroppen, så blev givetvis tempot helt annorlunda mot i tisdags, men trots det klarade jag av hela 3 kilometer – jag blev paff på riktigt, med tanke på hur ångande varmt det var! Efter jobbet så åkte jag till min konsultfirmas kontor för att hänga lite. Hamnade i samtal med ett par stycken och jag passade på att fråga var någonstans man kan köpa dragon och andra sorters kryddor, som inte används så värst mycket av amerikanerna själva. Fick tips om Super G Mart, jag tackade för tipset och pös iväg omgående dit. Stället visar sig vara riktigt stort, kanske ungefär som en ICA Kvantum där hemma och var fylld till brädden med kryddor, örter, grönsaker, frukt, mat, you-name-it från alla världens hörn – dock låg nog fokus på sydostasien. Jag smög omkring i säkert en timme inne i butiken, herrejösses vad massa grejer det fanns där! En hel del saker vi normalt inte äter hemma i Sverige också, visade det sig. (Nej, jag slog inte till.)

Äntligen blev det fredag, där jag i vanlig ordning ställde mig i köket så fort jag kommit hem från shoppingrundan efter jobbet. Kvällens anrättning blev oxfilé med ugnsbakade rotfrukter och en gräddbaserad shiitake-sås. Maten blev så bra att jag glömde ta foto på den.

Helgen gick i lugnets tecken, och jag tillbringade halva lördagen vid poolen. Förfärligt praktiskt med privat pool när det är riktigt varmt ute. På kvällen gick jag än en gång till Rody’s Tavern för att äta. Jag hann knappt bli ledsagad till mitt bord, när ett glatt ansikte poppar fram och kläcker ur sig ”Hej igen! Kul att se dig!”. Då visar det sig att jag blivit tilldelad exakt samma servitris som förra veckan, och av någon helt outgrundlig anledning så kom hon ihåg både mig och att jag var från Sverige. Det är verkligen häpnadsväckande! Jag beställde in en iskall IPA och ett par grillade babyback ribs. Fruktansvärt kaloririkt, fruktansvärt mättande och fruktansvärt gott. Kvällen avslutades med TV-serier och lite tittande på Youtube.

Idag, söndag, hade jag en riktigt lugn och skön morgon och förmiddag. Hann med att prata lite med min pappa på telefon och sedan stack jag iväg till Farmers Market för första gången. Vad det är för någonting behöver nog ingen förklaring. Det var stort, men jag tyckte det såg lite tunnsått ut bland stånden. Insåg då två saker; jag har hört från nån kollega att lördagar tydligen är bäst. Idag är det dessutom fars dag här i USA, så det kanske inte var så konstigt trots allt. Det verkar vara ett himla bra ställe, som jag defintivt kommer besöka fler gånger. Passade på att köpa lite tomater, basilika och på hemvägen kompletteringshandlade jag på Harris Teeter. Med tanke på gårdagens svullerier så fick jag kontra med en enkel, men ruskigt god, caprese istället. Molto Bene!

Den här veckan kan sammanfattas med ett: ”huitt!”, ”warpspeed 7”, whatever. Den har helt enkelt gått i ett rasande tempo, fast på ett bra sätt. På arbetstid har veckan till stor del ägnats åt att bonda med folk, lära sig att inte gå vilse i byggnaden och en hel del e-kurser a.k.a. korvstoppning. Jag har också haft ett par avstämningsmöten med min chef, där vi benat ut litegrann exakt vad jag ska syssla med, då detta inte varit helt tydligt – inte för honom heller. Jag har också fått reda på att flera i gruppen kör en lunch-löprunda varje tisdag och torsdag och denna har jag tänkt haka på, så den gångna helgen har bland annat ägnats åt att införskaffa vattenflaska och ett par andra bra-att-ha-grejer som jag glömt ta med mig hemifrån.

Lördagen ägnades åt att köpa hem en flaska sprit och lite örter och grejer. Tanken är att göra eget kryddat brännvin inför midsommar, som dock kommer firas på lördagen, eftersom midsommarafton är en helt vanlig arbetsdag här i landet. Det ser helt förfärligt ut, vi får se ifall det går dricka. Att flaskan ser halvtom ut beror på att jag lyckades få hälften av spriten i vasken. Bra jobbat, Robert! En ny flaska sprit får helt enkelt införskaffas. Tacksamt nog är det billigt här.

Dagen ägnades också åt premiärdopp i communityt’s egna pool, då vädret var helt strålande bra. Telefonens väder-app och bilens termometer var inte helt överens, men igår, lördag, låg temperaturen kring 28-30 grader och strålande sol – perfekt tillfälle att inviga poolen således och inte en enda klagade över mina magnecylvita ben!

På kvällen beslutade jag att jag måste inviga en närliggande restaurang också, Rody’s Tavern, och som visade sig vara en sportbar i stil med O’Learys där hemma. Bra att veta var jag kan titta på dam-VM, som börjar i slutet av juli! Beställde, naturligtvis, in en hamburgare och den var i vanlig ordning to die for. Det här landet snålar inte på kalorierna, men de kan definitivt göra hamburgare!

På vägen hem från stället, jag promenerade faktiskt, så började en bil tuta när jag stod vid ett övergångsställe och väntade på grön gubbe. En stor pickup till råga på allt. ”Vad fan är det frågan om?”, tänkte jag, innan jag insåg att i bilen sitter säljkoordinatorn och hennes sambo, som till råga på allt är produktionschef, från mitt förra uppdrag! Herregud, jag höll på att kissa i byxorna! De körde in bilen på en parkering och jag fick en trevlig pratstund med dem! Hade en himla bra känsla när de åkte iväg, tänk att de faktiskt tutade och ville snacka lite. Det, om något, torde vara ett tecken på att man inte gjort sig fullständigt hatad här borta i det stora landet i väster. Kul värre, och båda två råkar dessutom vara sjukt trevliga. Hoppas jag stöter på dem igen framöver.

Idag, söndag, har jag egentligen inte gjort ett dyft. Varit och handlat, försökt få en app att lira ihop med min bil, utan att lyckas, och haft ett långt Zoom-samtal med min kompis Anna, himla kul! När vi var klara så tänkte jag slinka ner en sväng till poolen, då det varit nästan lika varmt idag. Från ingenstans alls kom istället en rejäl störtskur, så det var bara att stanna inomhus och istället passa på att tvätta lite kläder och liknande ”superroliga” saker. Nu vankas alldeles strax matlagning, sen får det bli lite TV-serier innan jag smyger iväg på en date med John Blund. Hoppas ni haft en finfin helg, och får en fantastisk vecka!

Finns det högst garanterat inget ord som heter, men det ger jag faktiskt blanka katten i. Blank katt? Va? Nå, strunt samma. Som nämndes i fredags förra veckan så gjorde jag alltså min sista dag på det en månad långa projektet, och idag var det dags för att ta sig an nya utmaningar; ett uppdrag som projektledare inom R&D på Volvo Trucks. Nu måste jag fasen tagit mig vatten över huvudet, jag har aldrig nånsin jobbat inom R&D. Oh well, den sorgen. Jag åkte dig med mitt gladaste leende och nykammad, alltid lurar det någon stackare.

Ramlade in i receptionen, presenterade mig och när jag blev tillfrågad vem jag skulle träffa svarade jag helt sanningsenligt att jag inte hade en susning. Min blivande chef, som dessutom är svensk, skulle ha semester den här veckan, så jag misstänkte att någon annan skulle möta upp mig. Efter fem minuters väntande kommer just min blivande chef utramlande från en dörr. ”Skulle inte du ha semester?”, frågade jag. ”Nästa vecka!”, var hans svar. Jisses, jag måste definitivt ha något fel på hörseln. Eller minnet, kanske. Vi skakade hand och knallade in i kontorslandskapet och han ledde mig fram till min mentor, en kvinna som naturligtvis också visar sig vara svensk. Till råga på allt är hon anställd på samma konsultfirma som jag. Hon tog hand om mig under resten av dagen, visade mig runt och presenterade mig för lite folk. Insåg ganska omgående att det var flertal svenskar som jobbar där. Fan också, det var ju just de där märkliga människorna jag flyttade ifrån! Väl? Urtrista lallare som står med händerna djupt nerkörda i fickan, det funkar ju inte alls – jag behöver vara omgiven av massa extroverta amerikaner. Eller inte.

Skämt åsido, jag tror det här kommer bli riktigt kul, även om det kommer dröja ett tag innan man blir varm i kläderna. Vi hämtade ut dator, konfigurerade den och samtalade en hel del. Fick en crash course, deluxe, i hur de olika systemen fungerar och vilket som gör vad. Ungefär. Sedan var arbetsdagen slut och jag slog på stort genom att åka till Best Buy för att köpa en USB-kabel. Fint ska det va’! Nu är den här gossen dock helt äppelmos i skallen och ska alldeles strax ta ett snack med John Blund. I morgon är en viktig dag, då börjar nämligen arbetsdag nummer två på Volvo Trucks i Greensboro, North Carolina, USA. (Att det i morgon också råkar vara prick 500 år sedan Gustav Vasa kröntes till Sveriges första kung, i Strängnäs – och att det är därför som nationaldagen är just den 6:e juni – har förstås inte alls med det hela att göra. Glad nationaldag på er! Själv ska jag jobba…)

Idag, lördag, unnade jag mig en rejäl sovmorgon, men lyckades ändå med konststycket att vakna runt 08 – vad är det här för trams? Låg och drog mig i sängen (ja, men petimeter där; luftmadrass då!) till halv 10, då jag klev upp och kokade lite kaffe. Jajamensan, tvättäkta snabbkaffe är införskaffat! Avnjöt(?) kaffet och hivade sedan in mig själv i duschen. Dags att skaka liv i det gamla maskineriet! Idag var det dags att återlämna hyrbilen, som både dränerat sparkontot men även gjort mig smått förälskad. Jag förstår definitivt varför de groteskt stora pickuperna är populära här i landet. Med tanke på att bensinen, i skrivande stund, kostar cirka 9,25:- per liter, så spelar det heller liksom ingen roll att den förbrukar bränsle som en uttorkad kamel – jag har ändå haft betydligt lägre milkostnader än vad man har med en VW Golf, eller motsvarande, där hemma. Nåväl, bilen skulle lämnas tillbaka idag, det hade jag bestämt sedan innan. Plan B var att jag i värsta fall helt enkelt fick ta mig runt med Uber tills bilfrågan hade löst sig. Precis innan jag kom till hyrbilsfirman blev jag uppringd, av ett för mig, okänt nummer. Det visade sig vara bilhandlaren jag var i kontakt med tidigare i veckan, och som jag skulle träffa idag för att se ifall mina ”problem” kunde lösas. Jag svarade att jag var på väg för att lämna tillbaka hyrbilen. Då bad han mig om adressen, eftersom han ville komma och hämta mig. Vad säger man? Världsklass! Han hämtade upp mig, naturligtvis i en ännu större pickup än den jag hyrt, och med betydligt kraftigare motor. Ska det va’ så ska det va’! Väl tillbaka på bilfirman började vi samtala lite kring en bil jag hade visat intresse för, och hur man skulle lösa finansieringsbiten. Jag ska inte trötta ut med detaljer, men sammanfattningsvis: fem timmar senare (ja, du läste helt rätt. Fem TIMMAR) så åkte en nöjd Robert iväg från Volvo Cars Greensboro i en alldeles egen (nåja, banken äger en betydande kaka) bil. Äntligen har jag bil!

Inom safarivärlden brukar man ofta prata om ”the big five”, alltså fem olika djurarter – leopard, lejon, elefant, noshörning och afrikansk buffel (jag har sett dem alla, för övrigt) – som man ska ha betat av för att det ska anses att man avverkat en riktig safari. Här i USA (förmodligen i andra länder också) har jag kommit fram till att det finns ett ”big five” här också. Alltså fem stycken ”superviktiga” punkter som man måste beta av – helst så fort som möjligt. Dessa är, i icke-kronologisk ordning, skaffa SSN (social security number, ”personnummer”), bankkonto, amerikanskt körkort, en bostad, samt en bil. Av de fem punkterna är det endast bil jag hade kvar, vilket nu också är ordnat. Så himla skönt! Naturligtvis återstår mängder med grejer, så som möbler till bostaden och diverse saker, men de fem ovanstående punkterna är på något sätt Det Här Måste Fixas Så Fort Som Möjligt.

Kvällen avslutas med ett leende på läpparna, en kall öl och lite TV-serier; jag håller för tillfället på och tittar ikapp Sveriges Mästerkock VIP, då jag ligger några avsnitt efter.

Äntligen fredag! Veckan har i vanlig ordning gått i ett helt rasande tempo. Igår, torsdag, var det Townhall Meeting på konsultfirmans kontor efter arbetsdagens slut, så dit styrdes förstås kosan. Väl där bjöds på pizza (hey, det här är USA!) samt en uppsjö av olika drycker. Träffade VD, som gav mig beröm för mitt utförda arbete hos kunden. ”Jag har ju knappt gjort något?”, var mitt svar. Han menade på att han tyckte det var fantastiskt bra jobbat att som nyanländ ”svennebanan” kliva rakt in på ett helamerikanskt, familjeägt dessutom, företag, rota runt ordentligt med pinnen i myrstacken – och på köpet göra kunden oerhört nöjd. Stor sak i det, tänkte jag, men innerst inne förstod jag exakt vad han menade. Jag slogs också, återigen, av hur förfärligt dålig jag är på att ta beröm – i det avseendet är jag nog alldeles för svensk, man kan/får givetvis inte vara duktig på något vis alls, enligt den helt igenom genomkorkade jantelagen. Hur som helst, inombords blev jag förstås himla glad och det var en rejäl egoboost att få höra något sådant. Särskilt med tanke på att kunden är helt ny och min förstudie hos dem kommer högst troligt innebära fler uppdrag för företaget – jävla snällt av dem att kasta mig åt vargarna, men det gick ju tydligen bra. Måste varit på grund av mina blå ögon, ingenting annat…

Hur som haver, idag var sista dagen för projektet och strax före hemgång skickade jag iväg min, ganska informella, slutrapport till COO hos kunden. Jag hann knappt komma ut till bilen innan han ringde upp mig och tackade för ett fantastiskt samarbete och han berättade att han var sjukt nöjd med mina analyser och utförda jobb. Vadå, jag har ju fasen bara druckit kaffe och suttit och snusat i fyra veckor? Stor sak i det? Givetvis blev jag glad att få höra något sådant, men de får fan sluta ge mig beröm – jag kan ju få hybris!

Idag är det dessutom prick en månad (nästan på minuten, medan det här inlägget skrivs) som jag varit bosatt i USA. En månad? Det är ju helt galet vad tiden gått fort! Men, på grund av detta och ovanstående projektavslut så tänkte jag på hemvägen att det här givetvis måste firas. Så, det var raka vägen till Harris Teeter för storhandling. Passade dessutom på att inviga mitt nyanlända amerikanska kreditkort, så nu är jag skuldsatt upp till tänderna, precis som varenda amerikan är således. Inte lika tjock dock. Än, i varje fall!

Nåväl, kvällens middag fick bli oxfilé, ugnsbakade rotfrukter och en färdigköpt, och vansinnigt god, Kansas City style BBQ sauce, som förstås innehåller cirka 242% socker – fattas bara annat – och till detta avnjöt jag en riktigt fin italiensk barbera. Dåligt foto, god middag!

Nu är klockan cirka 20:45 och eftersom det fortfarande är över 25 grader varmt ute, så tänkte jag tillbringa nån timme på balkongen. Synd att klaga!

Ja, den här långhelgen lär inte gå till historien gällande ”vackert väder”, den saken är klar. Har varit blyertsgrått hela helgen, regnat till och från och jag tror det till och med åskade en skvätt inatt.

Igår, söndag, var givetvis den tilltänkta bilfirman stängd – antagligen just för att det var söndag. Idag är det helgdag, så inte mycket öppet idag heller. Istället sov jag ut idag igen, och efter frukosten blev jag riktigt sugen på kaffe – och insåg omgående att något sådant har jag förstås inte skaffat, så snabbt på med kläderna för att sticka till Harris Teeter och köpa lite förnödenheter. Väl på parkeringen ser jag en hederlig gammal Volvo 740GLE i, vad det verkar, riktigt fint skick. Länge sedan jag såg en sådan, här i USA har jag inte sett dem alls – förrän idag. Naturligtvis bultade det patriotiska hjärtat lite extra!

Väl inne i butiken rafsade jag åt mig lite grejer jag behövde, samt kaffe också förstås. När väl kom till kassan så frågade de återigen Do you have a VIC card?, och jag tänkte att nu är det väl lika bra att jag skaffar ett. VIC card är således typ ”ICA-kortet” där hemma. Misstänker att man får rabatter och erbjudanden och grejer. Nå, lika bra att skaffa det och det fick mig att känna mig ännu mer amerikansk. I stort sett i varje fall.

Några muggar fann jag dock inte, men misstänkte att närbelägna DollarTree (typ ÖoB, skulle jag tro) hade dylika ting. Mycket riktigt. Investerade i två kaffemuggar och när jag närmade mig kassan fick jag se ”Swedish Fish” i godishyllan – misstänkt likt Malaco-fiskar. Givetvis var jag tvungen att köpa!

Väl hemma insåg jag två saker; fiskarna var precis som jag misstänkte. Kul att de döpt om dem till Swedish Fish i alla fall. Sak nummer två var att jag på något obegripligt vis fått med mig vanligt kaffepulver, och inte frystorkat snabbkaffe som jag hade tänkt mig. Bra jobbat, Robert! Fick i mig en fjärdedels mun ”kaffe” innan allt olöst pulver dök upp i muggen och katastrofen var ett faktum. Hade ingen som helst lust att åka tillbaka till affären, även om det bara är ett par minuters bilfärd, så en kopp kaffe får vänta ett tag till. Efter lite snack med kompisar hemmavid och vevat ihop en riktigt god sallad så tänkte resten av kvällen ägnas åt tuben och nån film eller serie. I morgon, tisdag, börjar arbetsveckan igen. Hej och hå!

Den här veckan har verkligen bara seglat iväg i ett hejdundrande tempo. Vilket egentligen är lite märkligt, eftersom ingenting särskilt har hänt. Det har varit ätajobbasovalösaproblemfixagrejer i vanlig ordning. Eftersom jag numera har körkort, så innebär det att en del fritid läggs på att leta efter en vettig bil. Ifall jag hade badat i pengar så hade problemet varit lättlösnigt; bara att åka till random bilfirma och köpa en helt ny bil, kontant. Den möjligheten har dessvärre inte jag, så jag försöker istället lösa detta på ett så smidigt sätt som möjligt. Jag har fortfarande hyrbil, men den måste bort – då kostnaden för hyrbil är riktigt duktig sparkontodränerare.

Men, allt handlar inte om bilar förstås, jag har beställt andra grejer också. Bland annat bra reseguider. När jag slutade på mitt förra uppdrag i Stockholmstrakterna – jag saknar er, kollegor! – fick jag bland annat ett ordentligt tilltaget presentkort på Amazon, vilket jag nyttjade när jag beställde hem böckerna – och dessa kom i veckan. Här ska läsas!

På jobbet har jag också kallat till möten flera gånger, då jag velat separera de olika avdelningarna. Främst av den enkla anledningen att mina analyser handlar om samma sak, fast på olika sätt. Förstod ni? Utmärkt, för det gjorde knappt jag heller. I vilket fall, inte en enda gång blev jag hotad med ett shotgun – jag börjar faktiskt inbilla mig att det här landet trots allt _är_ ganska civiliserat. Vem hade kunnat tro det? 🙂

Till slut blev det äntligen fredag! Dessutom långhelg i antågande, eftersom det är helgdag på måndag – Memorial Day – och naturligtvis verkar det bli kasst väder hela helgen, precis som ofta inträffar hemma i Sverige vid långhelger. Jag som hade tänkt inviga poolen. Nå, det går antagligen fler tåg. Direkt efter jobbet i fredags åkte jag återigen till Harris Teeter för att handla käk. Igår höll jag det enkelt; oxfilé, klyftpotatis och svampsås. Köpte alla ingredienser och insåg under matlagningen var ganska rinnig, ändå hade jag köpt “high concentrated whipping cream” – som visar sig vara ungefär 12% fett. Hur kan de kalla det grädde, det är ju inte ens kaffegrädde? Skitland! Nåväl, maten blev riktigt bra, förutom den rejält rinniga såsen då!

Idag, lördag, lyckades jag för första gången sedan jag kom hit sova ut ordentligt. Tror inte jag kom ur sängen förrän vid 10-tiden och det kändes riktigt härligt! Åkte till Kernersville, strax utanför grannstaden Winston-Salem, för att titta på en bil. Det visar sig, givetvis, att den var såld! Men jag hittade ett par andra lämpliga objekt, ska bara hem och räkna lite på det. Efter bilfirman kom jag fram till att jag även måste lösa möbelfrågan, jag kan inte sitta på golvet i all evighet. Åkte iväg till ett ställe som heter At Home, men det slutade med att jag köpte ett par köksattiraljer. Vilket alla vet är i stort sett samma sak som möbler. Jag är fulländad när det kommer till konsten att prioritera. Eller, så tycker jag det är urtrist med möbler. Vidare till Target, där jag till slut hittade någonting som kan fungera tillfälligt åtminstone. Äntligen möbler!

Idag fick jag ett infall och köpte en fin köttbit av bisonoxe, det kändes härligt spännande! Lyckades till slut hitta färdig bearnaisesås på burk också. Jodå, hemvevad är givetvis bäst, men jag har inte lyckats hitta dragon än. Vad heter det ens på engelska? Var tvungen att provsmaka bean medan maten tillreddes – för att snabbt konstatera att det var den överlägset sämsta bea jag någonsin ätit. Alla kategorier. För det första smakade den kemikalier och inte någonting som är smörbaserat. För det andra smakade den inte ett spår av vare sig dragon eller den där underliggande syran som är mysig. Det finns förvisso något grönaktigt inblandat i såsen, men jag tror det är vanligt gräs. Möjligen torkat hö, eller klöver. Dragon är det definitivt inte. Ser ni någonsin en bea av det här fabrikatet; köp den inte. Jag ger den betyg 1 av 5, kanske till och med 0,75 av 5 – så riktigt praktusel var den!

Maten blev i alla fall bra, och bisonkött var en ny trevlig bekantskap. Till det avnjöts ett amerikanskt rödvin gjort på Merlot – jag har druckit bättre, men det var definitivt gott.

Nu är det lördag kväll och klockan börjar bli relativt mycket, så jag får sätta punkt för idag. Väderleksrapporterna är fortsatt usla, så det blir troligen inget poolhäng i morgon heller, så istället tänker jag åka till en annan bilfirma och kika på en bil jag hittat.

…och så var det helt plötsligt tisdag. Vad hände där? Fort gick det i varje fall. Söndagen tillbringade jag med att åka runt bland lite affärer för att kika på grejer till bostaden. Tittade bland annat på säng – luftmadrass kan man inte sova på i evigheter, såvida man inte bryr sig hur ens rygg mår – och det vore ju förfärligt trevligt med någonting att sitta på. Efter några timmars snokande och farandes kors och tvärs i stan gav jag upp. Resultatet blev två badrumsmattor och en hållare för hushållspapper. Samt något annat krafs som jag just nu inte ens minns. Badrumsmattor är naturligtvis mycket viktigare än en säng. Bra prioriterat, Robert! Efter de senaste veckornas kaloridekadens kände jag att det nog borde vara dags att äta något annat – således inhandlades ingredienser till en, visade det sig, riktigt mumsig sallad – där jag dock bytte ut standardvalet kyckling och istället körde med strimlat nötkött – resultatet blev riktigt bra! Troligen så bra att Robertsallad hädanefter kommer konkurrera ut Caesarsallad per omgående! Fick till slut tummen ur och beställde bredband, och valde att hämta ut grunkorna direkt i butiken istället för att vänta på postgången. USPS är antagligen lika söliga som Postnord. Tror jag i varje fall. Hur som helst, söndagen avslutades med filmtittande och sedan var det dags att kojsa.

I måndags åkte jag till jobbet i vanlig tid och körde på ett par timmar. Insåg omgående att jag råkat få med mig fel apparatsladd i datorväskan. Bra jobbat, europeiska kontakter finns givetvis inte i USA. Min snälla kollega lånade dock ut sin apparatsladd så jag kunde ladda upp mitt uttömda batteri på den bärbara datorn.

Vid halv elva-tiden var det dags att åter åka till DMV, för att genomföra en andra uppkörning. Kvinnan förra veckan sa åt mig att vara där vid 11-tiden, och som skötsam svensk var jag där tio i elva. Insåg omgående att det var kö, utanför stället. Jaha, det var bara att ställa sig i kön och se glad ut. Kön rörde sig dock relativt fort, så det dröjde nog inte mer än tio minuter innan jag var inne. För att omgående upptäcka att det var kön till nummerlappsmaskinen jag hade stått i. Jeez! Så fort nummerlappen fanns i handen så fick man omgående gå ut, eftersom väntrummet var fullsatt. Ja, det här kunde nog ta en stund, eller två. Mitt nummer var C311 (det fanns A, B, D och H-serier också, men jag förstod aldrig skillnaden) och precis när jag fick min nummerlapp så var C302 framropad. Bara nio nummer, nå det kanske går hyfsat fort ändå, tänkte jag naivt. Cirka klockan ett var det slutligen min tur, och jag fick gå till disk nummer 6. Den här gången blev jag hjälpt av en äldre kvinna, som faktiskt var riktigt trevlig. Det började med att jag fick visa legitimation. Efter det ombads jag visa non-owners insurance, I-94 och något papper till. I mitt stilla sinne tänkte jag ”men, jag visade ju alla dessa papper förra veckan, och de var i sin ordning?”. Men för säkerhets skull sa jag ingenting utan lät henne sköta sitt jobb. Vilket till att börja med handlade om att hon satt och fyllde i alla mina uppgifter i datorn. Detta gjorde såklart även förra veckan, men jag har ingen aning om hur deras – uppenbarligen genomruttna – IT-system fungerar. Effektivt är helt okänt begrepp i alla fall. Nå, efter cirka tio minuters knattrande och bläddrandes bland mina papper så var hon klar, äntligen! Vi gick ut till bilen och stack iväg, på exakt samma runda som förra veckan visade det sig. Med den lilla skillnaden att när vi kom till ”specialfilen”, som jag beskrev i måndags förra veckan, så talade hon om hur jag skulle göra. Eh, va? Nu hade jag visserligen tränat litegrann på just specialfilerna, men jag tog tacksamt emot instruktionerna från henne. Ett par kvarter senare skulle jag svänga in på en mindre otrafikerad gata, för att visa att jag kunde göra en trepunktsvänding och backa. Det sistnämnda naturligtvis utan att använda backkameran. Herregud, när jag tog körkort var backkameror inte ens uppfunna! Backningen gick givetvis utmärkt, och jag fick till och med ett möte med en bil medan jag backade. Hon utbrast: ”riktigt bra backat!” och gav mig tummen upp. Det här var tydligen en uppvisning i extrem-skills, fick jag känslan av. Återfärden till DMV gick som en dans, och vi passerade ytterligare en specialfil – och jag fick instruktioner även där. Väl tillbaka på DMV så parkerade jag och stängde av motorn och hon gav mig en stor tumme upp. Yes! Jag fick följa med henne in, för att hämta ut mitt tillfälliga körkort, då det tar cirka sju arbetsdagar innan det riktiga körkortet kommer. Stor sak i det, nu har jag amerikanskt körkort! Var nästan lika stolt som när jag tog körkort som artonåring för…tja, några år sedan. Jag satte mig i bilen och åkte tillbaka till jobbet igen, och väl där insåg jag att jag hade varit borta i 2,5 timmar. Min närmsta kollega bara garvade och sa ”told ya!” när jag bad om ursäkt om att det tog lite tid. Vad jag fått till mig så är byråkratin lite sölig här, men DMV ligger allra längst ner på listan. Hatad av amerikanerna själva.

Efter jobbet åkte jag till Spectrum – bredbandsleverantören – för att hämta ut modem och router och grejer. Fick också en handskriven lapp med ett par långa sifferserier på samt ett telefonnummer. Den vänliga kvinnan i kassan berättade då att så fort jag hade kopplat in grejerna där hemma, så skulle jag ringa upp numret och ange den långa nummerserien, för att aktivera uppkopplingen. ”Öh, kan du inte göra det i din dator?” frågade jag lite försynt, samtidigt som jag insåg att min fråga var helt idiotisk. Det går naturligtvis inte alls göra. Jag tappade hakan, tog min kasse med grejer och åkte hem. Kopplade in prylarna och insåg att det gick aktivera hela baletten via mobiltelefonen istället. Den lilla, lilla detaljen glömde kassörskan förstås helt bort att tala om. Strunt samma, nu har jag bredband och trådlöst här hemma, och det känns skönt att slippa använda mobilen som hotspot hela tiden.

Idag var en ganska lugn dag på jobbet, förutom att min konsultchef och ett par kollegor kom till kunden för att prata lite business. Jag satt förstås med på mötet också. Mycket intressant möte, och jag tror vi kan få till ett längre samarbete med dem. Efter jobbet stack jag iväg till en mexikansk restaurang för att käka middag med en annan svensk, som jag stötte på för någon vecka sedan. Han är här av precis samma anledning som jag; således att leva och bo i USA ett par år, eller tolv. Eftersom jag äntligen har körkort innebär detta också att jag slutligen kan köpa bil – och eftersom Martin, som han heter, köpte sin första bil för bara några månader sedan så har han processen ganska färsk i minnet, och jag passade på att tanka av honom på massa nyttig information. På det stora hela är ett bilköp här i landet egentligen inget jättekonstigt, men vissa grejer är lite annorlunda. Vi satt och snackade bilar i största allmänhet ett bra tag, och efter käket så var det dags att få en åktur i hans Mustang cabriolet. Det kan kort sammanfattas med att det var himla kul. Att höra en brölande V8 när man åker nercabbat är en lisa för själen. Att prestandan är helt hiskelig gör inte saken sämre. Man kissar nästan på sig, av lycka och pirr, varje gång gaspedalen pressas ner i golvet. Jo, på pappret är jag en vuxen människa, men man kan ha kul ändå – jag lovar! Det hela ledde till att jag började fråga ut honom om Mustanger, försäkringar och så vidare. Vilken himla rolig leksak! Att åka nercabbat i skön temperatur är inte tråkigt heller förstås. Jag glömde ta foto på bilen, men paellan lyckades jag fotografera åtminstone. Puss och kram, imorrn är det lillörda´n.

Vaknade absurt tidigt i morse, i TV-soffan. Vad hände där? Ingen vet, men vaken var jag i alla fall. Seg som en kola också, för den delen. Varför ska jag vakna typ 07:00 en ledig dag? Det är skandal utan dess like! Nåväl, dusch och sen rafsa ihop sina få pinaler. Idag skulle det äntligen vara slut på hotellboende – herregud, jag hade kunnat ge grannen en puss av ren lycka. Vet inte ifall han hade uppskattat det – men i alla fall. Utcheckningen gick strålande, och jag hivade in mina få ägodelar i pickupen och lämnade hotellharvandet bakom mig. Vilken skön känsla! Jag fick igång stereon på hög volym, och insåg efter en stund att jag inte hörde navigatorrösten längre. Dags att sänka kanske. Kom fram till mitt blivande place och parkerade. Knallade in på kontoret och presenterade mig. Den trevliga kvinnan sken upp som en sol – givetvis var hon sjukt glad av att se mig, att det var ett nytt hyreshjon som skulle bidra till ägarnas utdelningar handlade det förstås inte alls om. Hur som helst, hon var verkligen genuint trevlig, och pappersarbetet var snart avklarat. Nu. Nu var det äntligen dags att gå till min alldeles egna (nåja, jag hyr den ju!) lya. Jag var millimetrar från att lägga en skvätt i byxorna – av ren uppspelthet – men lyckades besinna mig. Men, ÄNTLIGEN!

När jag väl hade hivat in mina få ägodelar var det dags att dra ut på stan och shoppa the basics. Något sängliknande, stekpanna, mat, köksattiraljer och 354 andra grunkor. Efter besök på Walmart – ja, det är ett jäkla skitställe, men det är åtminstone billigt – Mattress Firm, Williams-Sonoma (se tidigare inlägg) och förmodligen något ställe till. Jo, HomeGoods minsann. Efter den vändan så kände jag att det var dags att åka hem och hiva in pryttlarna i lägenheten. När detta var gjort så var det dags att avlägga ett besök hos Harris Teeter. Där gick jag runtruntrunt i säkerligen en timme, men till slut hade jag fått med mig en flaska bra italienskt, en mumsig köttbit och sextiofyra andra grejer. Hem till lägenheten och äntligen kunde jag unna mig en kall öl, medan jag försökte klura ut hur ugnen funkar. Jag fick till slut igång den, men det var ungefär lika logiskt som att försöka starta en Saturn V på egen hand. Utan instruktionsbok. Hur som helst, efter lite messande med min vän Camilla – tack för hjälpen! – så var ugnen slutligen igång och jag satte igång att hacka rotfrukter. In med eländet i ugnen och under tiden passade jag på att blåsa upp luftmadrassen som införskaffats tidigare under dagen. Jag kommer givetvis köpa en säng på sikt, men idag kände jag att jag bara behöver något att sova på. Sedan satte jag igång och förbereda köttet, samtidigt som jag insåg att jag förmodligen köpt jordklotets allra dyraste stekspade. Jag tänker inte berätta vad den kostade, men den är i alla fall helt i metall. Plastgrejer funkar inte alls för min del. Bu för plast!

Efter en stund var middagen klar och jag avnjöt den, givetvis, ståendes vid bardisken. Barstolar ligger på inköpslistan, men jag hann inte med dessa idag. Min första egenlagade middag på amerikansk mark – och jag var stolt som en tupp!

Med middagen avslutad så vankas filmkväll, eller youtube-kväll, på surfplattan. TV äger jag förstås inte heller. Än. Inget internet heller. Än. Men, det kommer. Snart. Nu säger jag god natt. Puss och kram, egen lägenhet hela da’n!

En dag i veckan är det fredag. Två dagar i veckan hade förmodligen varit roligare, men man får absolut nöja sig med det lilla! Det gick lite segt att kliva ur sängen i morse – men när jag faktiskt insåg det var fredag, så blev det fart på maskineriet. Upp och hoppa, lite benböj och man var redo för duschen. Råkade fjutta igång skållhett vatten, vilket upptäcktes en smula sent. Varmt, varmt, men det mjukade åtminstone upp lederna. Brakade iväg till jobbet, via inköp av smörgåsmacka på Sheetz. Snus var jag tvungen att införskaffa också. Väl på jobbet fortsatte jag fila litegrann på min ”halvtidspresentation” jag skulle hålla under eftermiddagen.

Helt plötsligt, på riktigt, var det lunch och jag stack iväg till banken för att hämta ut en cashier’s check – som alltså är detsamma som postväxel. Jag var helt övertygad om att de utrotades på 1900-talet, men uppenbarligen inte. Landet har skickat iväg till månen, flera gånger om dessutom, men kör fortfarande med antika lösningar på massor med saker. Enerverande, men samtidigt lite charmigt. Hur som helst, det var inga som helst konstigheter, och den jättetrevliga bankkassörskan hjälpte mig snabbt och smidigt. Vips så kunde jag kvittera ut min första amerikanska postväxel. Ifall det var fredag så hade jag beställt in en drink för att fira. Sen insåg jag att det var just fredag, och satte således upp den där drinken på dagens kom ihåg-lista.

Slank in på Harris Teeter för att köpa en färdigsallad och pinnade iväg till jobbet igen. Skyfflade i mig salladen och fortsatte fila på min presentation. Vid 14:30 var det dags för min ”halvtids-presentation”, och cirka en halvtimme var avsatt. Deltagare var, förutom jag själv; COO och Director of Sales. Fint ska det va’, tänkte ja’… Sorry för jordens sämsta rim. Således, tjuren vid hornen och in och bränna igenom en kort presentation på tvättäkta Oxford-svengelska. För att sammanfatta det kort; en kort presentation resulterade i en diskussion som tog drygt en och en halv timme. Jag blev dock inte skjuten, eller mordhotad, en enda gång; så utkomsten av mötet får ändå sägas blev riktigt bra. Efter mötet var det dags att tidrapportera, prata lite goja med jobbkollegorna och sedan åka ”hem”, för sista gången. I morgon ska jag hämta nycklarna till min lägenhet. Jag är en smula förväntansfull, milt sagt!

Vid hemkomst till hotellet satte jag mig ner och tog det lugnt en stund, innan det var dags att avlägga ett ”sista” besök på Ruby Tuesday. Beställde in hamburgare med friterade lökringar. Ruskigt ohälsosamt. Ruskigt gott.

Efter en stunds digesterande kommer servitrisen förbi och frågade ifall jag ville ha något mer, efterrätt kanske? Efterrätt hade antagligen fått mina byxknappar att lägga ner verksamheten helt och hållet, men en drink fick det bli. Tänkte jag. Således, efter en stund smög det in en drink. En förbannat stor drink!

Väl tillbaka på hotellet slängde jag igång TV:n och kör en chill-fredag, så här sista natten på hotellet. Jag har nu bott på (flera olika) hotell i ganska exakt 2,5 veckor – det känns nästan surrealistiskt att jag i morgon kommer få tillgång till en helt egen lägenhet. Hurra! Puss och kram, freda’ här i sta’n.