Tisdagen sa ”huitt” och sen var dagen slut och det var dags att lägga sig för att sova. Bortsett ”huittet” så var jag på uppdragsintervju under förmiddagen. Rollbeskrivningen var en smula oklar, men ”typ projektledare”, och inget mer än så. Såna där luddiga beskrivningar får min analyshjärna att tända på alla åtta cylindrar och jag åkte iväg till firman med lite fjärilar i magen. Konsultchef och uppdragsgivare stod utanför och väntade på mig, främst för att jag – trots navigator – råkat parkera på fel ställe, några hundra meter ur kurs. Nåväl, handskakning och sedan var det dags för lite diskussioner. Intervjun var kort, koncis och avslutades med att uppdragsgivaren frågade konsultchef: ”När kan han börja?”. Konsultchef: *Kläcker ur sig ett datum i hyfsad närtid*. Uppdragsgivare: ”Det låter toppenbra, varmt välkommen den X:e <månad>!”. Jag: ”Tack!”. Sedan var intervjun slut, och jag undrade, återigen; ”Vad fan har jag sagt nu då?”, och åkte därifrån. Jaha, ja! Javisst, ja. Igår anlände äntligen även mitt SSN-kort, som alltså innehåller mitt Social Security Number, och som verkar användas här istället för födelsenummer. Nu känner jag mig som en fullfjädrad amerikan! I princip åtminstone.

Idag, onsdag, vaknade jag upp före klockan. Det börjar bli en ful ovana det här. Slängde igång TV:n och kollade väderleksrapporter och sportnyheter medan lederna vaknade till liv. Blev påmind att det bara är två veckor kvar till hurricane season. Spännande! Jag får nog se till att bunkra upp med lite vatten och konservburkar. Eller öl och chips, som i stort sett är samma sak.

Åkte iväg till jobbet och hade knappt hunnit komma dit innan jag fick ett ping, med påminnelsen: ”eScreening, to be performed latest before lunch, today!”. Vad fan, den hade jag verkligen helt och hållet glömt bort! Det var bara att fråga Google om adressen och sticka dit. Vad det hela alltså handlade om är alkohol-/drogtest, som är beställt av min arbetsgivare, och detta gäller alla nyanställda. Jag har aldrig testats för droger, men det var inte mer komplicerat än att man skulle slå en sjua i en plastmugg – förstås under särskilda villkor. Man fick inte göra si och man fick inte göra så. Innan testet fick jag dessutom tömma fickorna på allt innehåll, och visa att jag inte hade något gömt innanför byxorna. Det fick mig, för ett kort ögonblick, att känna mig som en pundare – konstig känsla, samtidigt kändes det nästan spännande. Nåväl, testet var snabbt avklarat och sedan ilfart tillbaka till gruvan.

Jobbade som en gnu resten av dagen och åkte sedan hem, via Harris Teeter och drive in-ATM. Det sistnämnda tycker jag fortfarande är helt hilarious, samtidigt är det faktiskt väldigt praktiskt.

Ikväll har jag även lyckats beställa el-leverantör till lägenheten också, vilket kändes mycket bra. Nu återstår endast resten…

Vaknade ett par timmar före klockan i morse. Vad sjutton är det här? Jag lyckades dock slumra nån timme, innan jag till slut beslutade mig att kliva upp. Idag var det dags för besök hos DMV! Kände mig ungefär lika nervös som när man gjorde när man var 18. Klev upp, duschade, gjorde mig i ordning och några hyperventileringar senare var jag på väg till förorten High Point. Ankom till DMV i god tid, och gick in för att registrera mig. Behövde inte vänta särskilt länge innan jag blev framropad till ena disken. Där sitter en, förvånansvärt ung kvinna – jag har fått till mig att DMV är motsvarigheten till statsanställdas soptipp, alltså att det enbart jobbar föråldrade bittra människor som är jättebesvikna på hela sitt liv. Ungefär. Så var inte fallet här, uppenbarligen. I alla fall anade jag tendenser att det huserade ”maktposition” här, och det var givetvis bara att agera därefter. Hon satt och registrerade mina uppgifter i datorn, frågade mig allehanda ting och tog även ett foto på mig. För körkortet, kan man förmoda, annars vill jag nog inte veta vad hon har för sig om kvällarna. Efter en relativt kort stund var hon äntligen klar och det var dags för teoriprov. Var en smula nervös, som alltid inför teoretiska prov, men fem minuter senare insåg jag att jag hade noll fel och hade förstås klarat teoridelen.

Jag fick sätta mig ner och vänta en stund. Processflödet på det här stället var lite oklart, men det var givetvis bara att följa seden – och därmed sätta sig ner. Efter en ganska rejäl stund, kanske närmare en halvtimme, blev jag uppropad och det var dags för körprov. Naturligtvis lika nervöst det; jag tror ingen är särskilt förtjust i att bli granskad. Nå, ut till min groteskt stora pickup och jag tänkte i mitt stilla sinne ”hoppas inte jag måste fickparkera, eller något liknande ”omöjligt”, för då kommer jag få problem. Å andra sidan, dags att komma på det nu…”. God min och sätta sig till rätta i bilen och åka iväg. Vi tog en sväng kring ett relativt lokalt kvarter och på en gata i ett villaområde sluttade det svagt utför. Detta kombinerat med en pickup som väger en bra bit över 2 ton och man inser snabbt att gravitationen påverkar detta en hel del i nerförsbackar. Upptäckte således lite för sent att hastighetsmätaren hade krupit upp till 40mph – hastighetsgränsen var 35… Jag tänkte omgående ”fan också!”, samtidigt som jag fick tag på bromspedalen och sänkte hastigheten till den lagstadgade diton. Sedan var det dags för trepunktsvändning och backa längs en lågtrafikerad gata. Detta gick förstås alldeles galant, jag har dock haft körkort över 30 år, och backkameror var nog knappt ens uppfunna på den tiden.

På tillbakavägen skulle jag göra en vänstersväng, där det var ”specialfil”. Inte ett dugg special om man befinner sig i North Carolina, men definitivt special ifall man kommer från någon annan stat – eller som i mitt fall, land. Jag satte igång och blinkade vänster, samtidigt som jag satt och funderade febrilt: ”Vad fan, visst ska man lägga sig i mittenfilen ifall man ska svänga vänster? Nej? Jo? Vad fan? Äh, jag chansar!” och till slut gled jag in i mittfilen och gjorde sedan en vänstersväng.

Till slut var vi tillbaka och jag fick avsluta med att ställa bilen i en parkeringsficka(?). Givetvis en baggis, och jag stängde av bilen. Följde med kvinnan in, samtidigt som jag tänkte att ”Någon gång ska vara den första, men det här gick åt pipsvängen!”. Väl tillbaka vid disken så frågade hon, med antydan till arrogans i rösten, hur jag tyckte att det här gick. Jag svarade sanningsenligt att förutom det där med hastigheten och mittfilsgrejen så gick det bra. Hon blev lite paff, men bekräftade omgående att exakt så var fallet. Jag blev således underkänd på uppkörningen. Eftersom jag befann mig på en statlig myndighet, där människorna är gud – i princip – så höll jag käft och väntade på att hon skulle fortsätta. ”Kom tillbaka nästa måndag, kom bara hit, du behöver inte boka tid!”. Jag bugade och bockade och avlägsnade mig därifrån, innan jag hann sparka sönder någonting, över min egna klantighet. På vägen tillbaka till jobbet fick nog pickupens kupé höra fler svavelosande eder än vad den kommer göra under sin resterande livstid. Herregud så förbannad jag var på mig själv. Främst för att det kommer innebära ytterligare en vecka med hyrbil, vilket är riktigt duktigt på att dränera bankkontot. Nå, skadan är skedd och jag fick skaka av mig eländet. Jag har både MC- och bilkörkort och har vare sig kuggat teori eller uppkörning – men, någon gång ska väl vara den första. Ni är välkomna att sparka på den som ligger, jag bjuder på det.

Väl tillbaka på jobbet så fick jag ett meddelande på Teams att jag hade fått brev – skickat till kontoret. Åkte dit efter jobbet, och insåg att jag hade fått mitt bankkort. På samma dag som min första lön ramlat in på kontot. Hurra!

När jag slog upp ögonen i morse insåg jag två saker; det är söndag, och det är dags att byta hotell idag. Varför jag inte bara stannar kvar på hotellet beror främst på ett par anledningar; ”kul” sätt att prova på nya hotell, och eftersom det kommer handla om närmare tre veckors hotellboende innan jag får min lägenhet nästa helg så är det givetvis en kostnadsfråga. Hotellen är inte enormt dyra, med amerikanska mått. Men eftersom jag ännu inte fått någon lön så betalar jag allting med leksaksvalutan ”Svenska kronor” – och då blir nästan allting väldigt dyrt här borta. Hur som helst, jag checkade ut strax innan elva och stack iväg till det andra hotellet, i hopp om att det fanns möjlighet att checka in lite tidigare. Det gick dessvärre inte alls, så jag fick sätta mig i bilen och utforska omgivningarna istället. Inte det sämsta! Efter massa googlande så hade jag dessutom lyckats lista ut var man kan köpa (svenskt) snus här, så dagens första anhalt fick bli Sheetz, en kombination av bensinmack och hamburgerhak skulle man kunna säga. Kom in i butiken och insåg att det inte alls fanns någon Generalsnus i hyllan. Frågade försynt tjejen bakom kassan om detta, och det fanns det visst det; bak i förrådet. Du milde, tur man inte är blyg och inte hade vågat fråga!

Efter uträttat inköp insåg jag att det var cirka tre timmar kvar till incheckning. Vad göra? Jag petade in adressen till DMV (deras ”Trafikverket”, ungefär) i High Point, där jag fått tid för mitt körkort. Åkte iväg till High Point, som ligger cirka 10-15 minuter utanför stan. Insåg omgående att dit var det ju himla enkelt att hitta, så jag talade om för navigatorn att jag ville hem till min blivande lägenhet.

En knapp halvtimme senare var jag framme, och tog en liten sväng runt området. Verkar vara riktigt bra område, mycket grönt, flera stycken skolor och allmänt ”ordning och reda” över stället. Det kändes bra! Eftersom jag kommer hyra en ”vanlig lägenhet” innebär det, precis som där hemma, att den förstås inte är möblerad – som jag också nämnt tidigare. Möbler och allehanda grejer kan kosta precis hur mycket pengar som helst, som alla känner till, så jag kom fram till att jag således kommer göra det hela i etapper. Tog en sväng till Williams-Sonoma, som påminner ganska mycket om Cervera där hemma. Bra utbud av grunkor till köket, dyrt som hejsan också, förstås. Men, siktet är främst inne på en riktigt bra gjutjärnspanna, en kastrull, en kökskniv av hög kvalitet, samt tillhörande skärbräda. Resten kan man köpa på IKEA, eller nåt annat lågprisställe. Walmart kanske. Nåväl, det känns åtminstone som jag har fundament till en plan, vilket känns mycket bra. Resten får helt enkelt ge sig framöver.

Passade på att handla lite innan jag åkte till hotellet, och precis när jag klev in på Harris Teeter så insåg jag att de firar mors dag här i USA idag – då det kryllade av heliumballonger och blommor och allehanda ting. Eftersom jag inte längre har någon mamma så kändes det där lite jobbigt i början, men det är förstås bara att gilla läget. Att mammor ska firas råder det verkligen inget tvivel om; de är universums mittpunkt och löser alla upptänkliga problem som dyker upp längs livets, emellanåt, småtaggiga stig. Morsor, ni är fasen bäst!

Efter viktiga inköp på Harris Teeter (chips och färsk apelsinjuice!) var det äntligen dags att åka till hotellet för att checka in. Hotellet ligger mindre än 100 meter från mitt tidigare hotell, men åt rätt håll, vilket innebär att jag numera har krypavstånd till Ruby Tuesday. ”Fasen också!”, borde man givetvis utbrista, men inombords tänkte jag snarare ”Hurra!”. På vägen dit passerade jag bil med lustig nummerskylt, för att sedan förlusta mig i deras hamburgare.

Var tillbaka på hotellet redan vid 20-snåret, då jag tänkte avsluta kvällen med lite körkortsteori och TV-tittande. Ja, bloggande också, förstås. Tjillevipp!

Fredag, äntligen fredag! Flög upp ur sängen som en fjäder i morse. Inte. Trög uppstart, men till slut brakade den gamla kroppen till liv och jag hasade in i duschen. Råkade skruva på lite väl varmt vatten, så nog vaknade jag till liv alltid… Släntrade ut till Blåa Snuttan, som jag förstås inte kallar min hyrbil, och stack till jobbet. Arbetsdagen startade med en  QC Walkthrough, alltså en kvalitetsgenomgång av ett par fordon som strax ska levereras till kund. Efter nästan en timmes diskussioner och genomgång fick jag frågan ifall jag hade allting klart för mig. Givetvis hade jag det, och jag meddelade att jag kommer vända upp och ner på hela firman nästa vecka. I stort sett. Mitt svar uppskattades dock väldigt och drog med sig ett rejält skratt. Kul att ens halvstörda humor verkar fungera finfint här också.

När vi klev ut ur det första fordonet tittade jag uppåt och såg flaggorna stolt vajandes. Man inser väldigt fort var någonstans man befann sig.

QC tog nästan hela förmiddagen, och strax innan lunch blev jag uppringd av ett försäkringsbolag – för att diskutera någon slags specialförsäkring man måste ha, som jag inte har. Givetvis. Det här landet är fantastiskt, men samtidigt helt stört. Hur som helst, jag förbrukade hela min lunchrast av att snacka med Marcus från Wisconsin. När det äntligen var klart, trodde jag, så började han läsa upp förutsättningarna och villkoren. Efter cirka två minuter hade han rapat färdigt alla vilkor och jag förväntades svara I agree, vilket jag också gjorde. Efter trettioelva försök lyckades han till slut begripa vad jag heter, och jag mottog också ett mail med bekräftelse. Att min engelska skulle vara lite ”swenglish” stämmer naturligtvis inte alls, och jag dementerar kraftigt detta. Faktiskt.

Ett par timmar efter lunchen fick jag ett mail med ”your application has been approved”, vilket i det här fallet innebar att jag fått lägenheten. Woho! Ruskigt bra fredag det här! Där lossnade en stor sten från kroppen. Jag har fixat boende! Lördag den 20:e maj är det inflytt, och jag har redan nu börjat googla på luftmadrasser och campingstolar. Det gäller att hålla det billigt i början. Men, jistanes vilken skön känsla!

Jag avslutade arbetsdagen med mina analyser och stack sedan iväg till Harris Teeter, där jag shoppade loss på en packe öl och chips. Stort firande väntar! 🙂 Precis när jag hade betalat så ringer COO hos min kund. Precis innan jag svarade hann jag faktiskt tänka: ”Skit, you’re fired!!!!”, men blev nästan chockad. Han ville bara stämma av hur jag tyckte min första vecka hade gått, ifall vi kunde ha avstämning på måndag och önskade mig en fantastiskt fin helg! Något chockerad önskade jag honom detsamma och la på. Dags att åka ”hem”.

Kom hem till hotellet och gick raka vägen till, just det, Ruby Tuesday. Ikväll var det dags att fira litegrann, eftersom jag dels har avklarat första veckan hos kund, men dels också kritat på hyreskontrakt. Herregud, jag har fått en bostad! Beställde in en stor IPA till ”förrätt” och satt och mumsade på den medan jag smygkikade i menyn. Efter en stund hade jag bestämt mig; ikväll får det bli en riktigt fin köttbit. En beställning, fjorton språkförbistringar och ett par fnissande (från servitrisens håll) hade jag äntligen fått iväg min order. Satt och kontemplerade i godan ro när maten, lite oväntat, ramlade in. Inklusive smält kryddat smör. Jag hade beställt kryddsmör. Typ. Nåväl, det var definivt ätbart! Gott? Jo, tack!

Under tiden jag åt kungligt satt jag och snackade med min gamla jobbkollega, Pontus, och njöt så det stod härliga till. Nu började jag känna mig redo för efterrätt. Hade dock inget sug efter något sockrigt, så jag kände ganska omgående att jag nog vill ha en drink. Beställde in en Moscow Mule, som var mycket god!

Kvällen avslutas med TV och kall öl. Har haft ett långt snack med min kompis, Martin, som bor i Kalifornien sedan flera år. Himla bra fredag! I morgon kommer jag definitivt inte ställa klockan på ringning, jag lovar! Kys og knus.

Seg i morse, men lyckades kravla mig ur sängen efter bara trettiofyra snoozningar. En dusch gjorde susen och sedan var man redo för gruvan. Iväg till jobbet och stämplade, bildligt, in kvart i åtta. En kopp starkt kaffe, jag har lärt mig hur maskinen spottar ur sig starkt och finfint kaffe, och det var dags att börja slita i gruvan. Idag har jag varit ute en hel del i produktionen och analyserat hur det hela rullar på, pratat med en hel del folk och druckit ännu mer kaffe. Jag lyckades till slut ”hacka” DMV’s (motsvarigheten till Trafikverket) bokningssystem, så nu har jag fått tid för teoriprov och – antar jag – uppkörning. Spännande. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad ifall allting går käpprätt åt pipsvängen, eftersom jag säkerligen kommer glömma (läs: hade inte ens en aning) av något superviktigt, och helt okänt, dokument. Typ I-3214-B-12-719:version3.93, eller nåt. Nåväl, ingen nytta att måla fan på väggen, den dagen den sorgen. Fick under dagen också bekräftelse av fastighetsägaren att de tagit emot min ansökan, och skulle dra igång en financial screening – vilket i mitt fall kommer ge dem ett konstigt resultat, eftersom jag ännu inte har någon kredithistorik här i landet. Tur, för mig, att jag pratade med Andie om detta igår, och jag fick också information om hur man gör i sådana fall – vilket i mitt fall skickade in en kopia på mitt anställningsbevis. I alla fall, jag har ännu inte hört något mer, men hon nämnde redan igår att det brukar ta någon dag, eller två. Hold your thumbs! 🙂

När arbetsdagen närmade sig slutet åkte jag iväg till hyrbilsfirman för att förlänga min hyrperiod med ytterligare en vecka. Det är inte billigt någonstans, men bil måste man ha. Och, ifall Greta skulle råka läsa det här; det är pytteliten prisskillnad ifall man hyr en liten fjutt som dricker 0,000001 kubikmeter per ljusår, eller ifall man hyr något komfortabelt. Således en total no-brainer i det här landet. Jag vill absolut inte sitta i en mikrobil ifall man skulle komma i närkontakt med en pickup…

Efter hyrbilsfirman var avklarad stack jag iväg en sväng till firmans kontor och snackade bort lite tid, innan det var dags för AW (light, i mitt fall, eftersom jag jobbar i morgon) med Maria, hennes sambo och ett par killar till. Efter nån timme började det uppenbarligen knorra i allas magar, så vi gick vidare till en italiensk restaurang – inte Ruby Tuesday idag! – och jag beställde in pizza. Mums!

Vi satt kvar och pratade lite, innan det var dags att bryta upp för kvällen. På vägen hem poppade det upp en Amber Alert i telefonen – hoppsan! Jag har hört talas om det tidigare, men har mig veterligen inte varit med om det i verkligheten. Uppenbarligen handlade det om en misstänkt kidnappning i ett county någonstans här i North Carolina.

Hoppas det löser sig på bästa sätt! I morgon är det fredag, således veckans sista arbetsdag. Det känns bra! Puss och hej, leverpastej.

Inatt var en riktigt bra natt, jag sov i stort sett hela natten – och vaknade, i princip, när väckarklockan brakade igång i morse. Insåg att ”idag är en stor dag”, eftersom jag ska titta på lägenhet efter jobbet. Jösses, man kan bli kissnödig för mindre!

Väl framme på jobbet var det dags att ta fram gruvhackan och börja bryta järnmalm. Arbeta således. Blev inviterad till Engineering Meeting vid 09-snåret, där folk återigen verkade lyssna på mig. Du milde, jag börjar snart drabbas av hybris! Mötet förflöt väl och vi hade väldigt bra diskussioner. Mötet tog slut vid 10-snåret, men vi satt kvar nästan en timme till och brainstormade en hel del, högt i tak således. Mycket bra jobbkollegor, som jag gillar skarpt. Att de sedan verkar förstå min ”Hällo, ajm fråmm Sviden”-engelska riktigt bra gör ju inte saken sämre. Hur som haver, det blev dags för lunch. Igår köpte jag en färdig sallad på Trader Joe’s – kom jag ihåg att ta med den i morse? Givetvis inte! Så, det blev till att avlägga ett besök på Rio Grande och stoppa i sig en mexikansk lunch. Beställde in fajitas och de frågade ifall jag ville ha nachos vid sidan om. Eh, va? Nåväl, in kommer servitrisen med en rejäl korg nachos och salsa – det var alltså förrätten. Alltså, jag kommer behöva börja gymma elva dagar i veckan här! Satt och mumsade nachos i godan ro när lunchen ramlade in. Himla gott, och jag började misstänka att eftermiddagen kan komma bli ”en smula” gasig…

Efter lunch var det dags för webbinarium med affärssystem-leverantör. Höll på att somna, men det var faktiskt intressant. Ganska, i alla fall. Efter mötet hade vi återigen väldigt bra diskussion och hur mina tankegångar gick – det tyckte de lät helt förfärligt bra, och jag har börjat fila ihop presentation att framlägga för berörda avdelningar. Hagelbösseexekvering eller hyllad? Tiden får utvisa, jag njuter åtminstone så länge det varar. 🙂

Eftermiddagen avslutades med att jag hade ett kort snack med COO, samt bad Engineering Manager att printa ut massa grejer åt mig. Diktator? Självklart är jag det! Han knotade åtminstone inte det minsta, utan hjälpte mig hemskt gärna. Mina fördomar om att alla amerikaner är benhårda och skriker You’re fired!!! till höger och vänster börjar komma rejält på skam. Jag är faktiskt inte den som är den. Faktiskt!

Äntligen blev det dags för lägenhetsvisning! Petade in lämplig adress i GPS:en – jo, den är fasligt välanvänd här borta! – och åkte iväg. Kom fram till stället, gled in i receptionen och sa ”Tadaaaa, här är jag!”. Inte riktigt, men nästan. Ungefär. En trevlig yngre kvinna (alla är å andra sidan yngre än jag, nu för tiden) vid namn Andie mötte upp mig och visade mig runt. Omgivningarna, hur saker funkar och sen vad det dags för själva lägenheten. Den såg superfräsch ut och jag kände ganska omgående ”den tar vi!”.

Vi fortsatte diskutera och hon förklarade hur man fyllde i ansökan, vilket jag skulle göra omgående, så fort jag kom tillbaka till hotellet. Hon svarade på alla mina fyrahundratrettioåtta frågor, och det var dags att åka ”hem”. Väl vid hotellet utbrast magen: ”Grrrrrr!” och jag sprang genast iväg till Ruby Tuesday (no shit?). Ikväll fick det bli en Phillysteak cheese hoagie, som förmodligen landade kring en halv miljard kalorier, och som var helt galet god.

Jag måste börja gymma, som sagt! Väl tillbaka på hotellet fyllde jag i lägenhetsansökan, mailade lite klagomål till hyrbilsfirman, och messade lite med en kompis (undrar fortfarande vad denne gjorde uppe missinassen där hemma i Europa…) och slängde sedan igång TV:n. Plita ner dagens händelser i dagboken, TV-tittande och god natt. Så ser således resterande av min kväll ut. Och, håll hemskt gärna tummarna att min lägenhetsansökan går igenom – det börjar bli förfärligt tråkigt, och ganska dyrt, att bo på hotell!

Sovit fruktansvärt dåligt inatt. Tvivlar på att det är jetlag, då jag ändå varit här en vecka nu, och det är knappast nervositet heller. Jag blev ju inte skjuten igår, så varför skulle jag bli det idag? Hur som helst, jag lyckades slumra till några timmar i alla fall, så jag var i stort sett fit for fight i morse. När jag precis kommit ur duschen fick jag ett sms från min kollega (hos kund), Jeff, som undrade ifall jag kunde närvara vid något möte klockan 08:00 – han hade ingen möjlighet. Jag hade ändå planerat att vara på plats strax innan åtta, så det var inga som helst problem för min del. Kom till jobbet runt kvart i åtta och hann med att hämta en kopp kaffe innan mötet drog igång. Det var synnerligen en ny upplevelse för min del. Möten hemma i Sverige är nästan alltid fruktansvärt politiskt korrekta, och ingen vill ju få isen att knaka, så det kan ibland bli lite väl larvigt emellanåt. Jag säger inte att man ska sitta och skälla på varandra, men det svenska ”total konsensus” kan ibland leda till att man har två hundra uppföljningsmöten, för att kunna komma någon vart. Hur som helst, mötet avlöpte ändå förhållandevis smärtfritt, även om jag som svensk blev en smula förvånad ett par gånger när man hörde ”what the hell!?” (ingen som slog näven i bordet, dock). Mötet skulle pågå en timma, men drog ut rejält på tiden. Ingen som helst skillnad mot hemma i Sverige med andra ord. När mötet var slut ville COO höra mina reflektioner kring mötet. Det är nästan man får känslan att han tror jag är någon slags Messias – herregud, jag är ju bara en stackars svensk som råkat förirra sig till andra sidan pölen – vad tror han _egentligen_? Du milde skapare!

Efter mötet återgick jag till mitt skrivbord med en kopp kaffe, för att kunna reflektera lite grann i lugn och ro. Insåg att det strax var dags för onboarding-möte med HR via Teams. Där gick vi lite snabbt igenom en miljard olika saker; bland annat vilken nivå på ens sjukförsäkring man vill ha. Hur sjutton ska jag veta det – sånt är ju ”gratis” hemma i Sverige? Jag försökte ställa frågan på ett sådant vis att hon skulle begripa, icke sa nicke. Samtidigt var det kanske inte så konstigt heller, hon är född och uppvuxen här i staterna, och allt trasslande med sjukförsäkring är ju vardagsmat för dem. Väldigt hjälpsam kvinna, men hälften av mötet/genomgången fick jag inte ut särskilt mycket av. Kontaktade istället min vän, Camilla, senare under kvällen – och bad henne utveckla det hela en smula. Jag blev åtminstone lite klokare, även om jag fortfarande anser att systemet är helt stört. I vilket fall; stort tack för hjälpen, Camilla!

Hur som haver, arbetsdagen fortsatte, bortsett det faktum att min lunch uteblev. På eftermiddagen kom COO förbi och vi besökte en subcontractor, samt en annan del av firman, som rent geografiskt ligger ett par kilometer ifrån oss. Där blev vi runtvisade i deras produktion och jag fick också möjlighet att ställa frågor. Väldigt hjälpsamma människor. Därefter åkte vi tillbaka till kontoret igen. COO åker, givetvis(!) pickup han också – jösses så onödiga de är, men så förfärligt sköna att åka i; jag förstår faktiskt varför de är populära här.

Väl tillbaka på jobbet så bad jag honom sätta upp ett möte med Director of Sales, och jag bad henne utveckla processen, ur ett försäljningsperspektiv. Insåg ganska omgående att ”glapp finns” mellan sälj och produktion. Kul utmaning, som jag ska grotta ner mig i!

Efter jobbet drog jag raka vägen till Trader Joe’s, en mycket bra och välsorterad grocery store, som dessutom har riktigt bra utbud av charkuterier. Så fort jag skaffat lägenhet så får det bli ”fredagsmiddag” igen – som jag längtar!

Efter lite shopping av förnödenheter åkte jag hem till hotellet, för att omgående gå iväg till – just det, du gissade alldeles korrekt; Ruby Tuesday! På grund av obefintlig frukost och ingen lunch alls så fick det bli hamburgare, och de är ordentligt goda.

Efter intagen måltid satt jag kvar och kontemplerade en smula, innan det var dags att bege sig ”hemåt” för att ta tag i trasslandet med nyss nämnda försäkringsattiraljer. Till slut var jag klar. Trodde jag – givetvis lyser det en röd flagga på en punkt, där det står action required, men jag kan för mitt liv inte begripa varför. Skitsystem!

Kvällen avslutas med lite baseball på TV. I morgon väntar återigen massa jobb, dessutom har jag bokat in en lägenhetsvisning. Hold your thumbs!, som de inte säger här. 🙂

Vaknade en halvtimme före klockan i morse. Jetlaggen sitter i fortfarande, men jag misstänker att det säkerligen fanns spänning involverat. Idag var dagen D, dagen då jag skulle börja mitt uppdrag på ett amerikanskt företag. Herregud, hur skulle det här bli? Jag duschade och gjorde mig i ordning, packade sedan ihop mina pryttlar, eftersom jag idag checkade ut från hotellet – för att i eftermiddag checka in på ett annat, och billigare, hotell.

Runt 08:00 satte jag mig i bilen och åkte iväg till jobbet. Var där redan 08:15, så jag hann samla mig en smula innan jag skred till verket.

Jag kände mig som Bambi på hal is när jag klev in i receptionen och presenterade mig, och talade om vem jag skulle träffa. Receptionisten var urtrevlig och bjöd på kaffe, vilket gjorde att pulsen sjönk från 468 slag i sekunden till normal vilopuls. Jag slog mig ner i en bekväm fåtölj och väntade. Efter några minuter dök COO (Chief Operating Officer) upp och hälsade mig varmt välkommen. Honom träffade jag även förra veckan när jag var här. Trevlig ”gosse”, gissningsvis i min ålder. På vägen genom den långa korridoren samtalade vi om ditten och datten, fick bland annat veta att han ursprungligen var från ”upstate New York” och flyttade hit för 26 år sen. Han frågade hur min helg varit och när jag svarade att den delvis hade bestått av massa käkande så utbrast han i ett gapskratt och berättade att han hade gått upp massor i vikt precis när han flyttade hit, på grund av all ”damn good BBQ they got here!” – men att han till slut hade fått kontroll över sitt liv, och vikt.

Han visade mig runt litegrann i byggnaden, presenterade mig för en drös olika människor, Director of Sales, bland annat. Sedan var det dags för möte, där även Engineering Manager skulle delta. Efter en lång presentation av hur läget ser ut, vad de skulle vilja åstadkomma, och så vidare, misstänkte jag att det förväntades att ”nu är det läge att börja snacka”. Så, jag satte igång och började babbla, något jag ”förvånande” nog är ganska duktig på. Jag berättade vad mitt förstaintryck hade varit av deras produktion och en massa andra grejer. Både COO och EM satt och såg nästan lite beundrande ut. Då började jag undra: ”Vad fan har jag sagt för dumt nu?”, innan jag insåg att jag kanske faktiskt inte är helt bäng i huvudet – även om jag emellanåt går och inbillar mig att just så är fallet. Det där boostade dock mitt självförtroende ganska mycket (hey, jag är svensk! Vi står alltid med huvudet neråtlutad och med händerna i byxfickorna och är sååååå ödmjuka), så jag fortsatte kasta ut lite tankar. När mötet började närma sig slutet insåg jag först och främst; jag hade inte blivit hotad med hagelgevär en enda gång. Kors i taket! Det kanske är ett ganska bra land ändå det här, trots allt.

Dagen förflöt ganska fort, och jag hann till och med att fundera litegrann på hur jag ska lösa boendefrågan (även bil och körkort ligger väldigt högt upp på agendan) – och kom fram till att det där får jag helt enkelt bara ta tag i.

Helt plötsligt var klockan 17 och det var dags att åka ”hem”, till mitt nya hotell. Kom till hotellet runt 17:30, checkade in, spanade in rummet och gick sedan, återigen, till Ruby Tuesday för att äta. Det första som händer när jag kliver in är att ena servitrisen skiner upp som en sol, nickar igenkännande, och släpar med mig till ett bord. Innan jag ens hinner sätta mig frågar hon ”a big IPA as usual?”. Fan, jag måste defintivt byta ställe! Hur som haver, jag får menyn och sitter och spanar igenom den. Efter en stund kommer hon med min mumsiga öl och frågar ifall jag var redo att beställa. Det är måndag, jag är äppelmos i huvudet och dessutom ganska hungrig. Valet landar på Glazed ribs & fried shrimps with fries. Jag kunde faktiskt inte motstå, jag lovar! Efter en stund kommer hon in med käket och jag inser omgående att jag vilket år som helst måste lägga om min kosthållning, innan jag får diabetes typ VII, samt lägger på mig groteskt mycket i vikt. Maten är ruskigt god, men herregud vad mycket kalorier den innehåller!

Efter jag ätit klart beställer jag in ytterligare en IPA och sitter och kontemplerar en smula. Läser lite svenska nyheter, inser att det är 27° grader ute, när klockan är 19:00. Sweet! Väl tillbaka på hotellet börjar jag leta efter lägenheter, men tycker det är svintrist, så jag börjar surfa bilar istället. Det gäller att prioritera rätt! Nu är klockan 20:30 och jag avslutar kvällen med lite TV-tittande. I morgon är en ny dag, och jakten på lägen….förlåt, bil, fortsätter. Puss och kläm.

Idag vaknade jag, i vanlig ordning, gristidigt. Jetlaggen sitter definitivt i fortfarande. Jag lyckades dock på något magiskt sätt somna om och vaknade vid halv tio. Sköna söndag! Var inte ett dugg sugen på frukost, utan gick direkt stenhårt på kaffe. Eller, ”kaffe” kanske man ska kalla det. Någon tepåse-historia man ska doppa i kokande vatten. Nåväl, det gick dricka och smakade i stort sett nästan som kaffe. Åtminstone i princip. Ringde en av mina bättre vänner och satt och tjötade bort en timma, medan jag sakta vaknade till liv. Under samtalet avhandlades ditten och datten, men fokus får nog sägas att det låg på bilar. Bilar är kul! Att min hyrbil är så långt ifrån Greta man bara kan komma är en helt annan diskussion, som jag inte ens tänker ta upp här.

Hur som haver, gårdagens utforskning skulle givetvis fortsätta en smula. Vilket i det här landet innebär att man sätter sig i sin bil och åker runt. Stan har drygt 200.000 invånare, men ringleden runt stan är på många håll femfilig. Jajamensan, du läste helt korrekt. Det här är ett bilburet land, som nämnts tidigare. Dagens första pit stop bestod i att ”åka till jobbet”, då jag ville lära mig hitta vägen i förväg. Efter det insåg jag att jag var lite kort på cash (vilket används i relativt hög utsträckning här i landet), så jag tänkte att jag givetvis måste testa en sån där drive in-ATM. Sagt och gjort; ut till bilen och knappade in närmsta ATM i navigatorn.

Med massa cash på fickan stack jag iväg till Wendy’s, en snabbmatsrestaurang liknande McDonalds, för att få i mig lite frukost/lunch. Medan jag satt där och åt slängde jag iväg ett sms till Maria och frågade ifall de kunde tänka sig att bjuda på kaffe. Det tyckte de var ett lysande förslag, och jag var välkommen inom ett par timmar. Jag åt färdigt och passade på att besöka ett Best Buy – ungefär som Elgiganten hemmavid – för att köpa en extern hårddisk. Besökte ett igår, men de hade inga hemma på lager, så idag besökte jag deras butik i Winston-Salem istället – grannstaden med cirka 100.000 invånare, och som ligger bara en halvtimme bort. Väl där insågs snabbt att de inte heller hade dylika tingestar hemma och jag lämnade butiken tomhänt. Nu hade jag, nästan, besökt Winston-Salem i alla fall. Det som slagit mig under min korta tid hittills är hur otroligt mycket träd och buskar som planterats. Även när man åker ”inne” i stan, så ser man knappt stan alls. Att jämföra med hemmavid, där man så fort man kommer till en större stad bara ser massa jätteful betong. Träd är dessutom nyttigt, då de binder koldioxid. Hallå, svenska politiker, var är alla träd i städerna med dess omgivningar? Vakna!

Det var dags att åka till Maria och Sebastian på fika, och jag bad GPS:en visa vägen (den kommer vara välanvänd de kommande dagarna/veckorna/månaderna, misstänker jag). Efter cirka en halvtimme var jag framme och jag parkerade ganska nära deras superfina bil.

Fikan råkade bli typ tre timmar lång, då vi hann med att avhandla ungefär sextiotvå tusen saker. Pappersarbete, byråkrati, bilar och flygplan var nog de främsta diskussionsämnena. Och riktigt gott kaffe. Tack, Maria och Sebastian! Väl hemma på hotellet insåg jag att jag faktiskt inte var särskilt hungrig, så kvällen har istället ägnats åt lite förberedelser för morgondagens jobb, telefonsamtal med en gammal jobbkollega som bor i Kalifornien sedan några år, samt bloggande. Klockan är just nu strax efter 20:30 och kvällen kommer avslutas med nån TV-serie innan lampan släcks. I morgon ska jag börja arbeta ”på riktigt” och det ser jag väldigt fram emot!

Ber om ursäkt, men jag var helt väck i skallen igår och orkade inte uppdatera. Gårdagen började med att jag åkte till ett Social Security Administration-kontor, för att skaffa SSN, som jag tidigare berättat om. Jag hade blivit förvarnad om att det kan ta väldans lång tid, och man bör vara där i god tid för att hamna så långt fram i kön som möjligt. Kontoret öppnade klockan 09, så jag åkte dit och var framme vid 08:45 ungefär. Med mig hade jag både vattenflaska och en fulladdad powerbank till telefonen – det här kan definitivt ta tid, som sagt!

Det stod redan ett femtontal personer i kö framför mig – och jag slogs av att att det faktiskt handlar om försäkringskassan/socialkontoret där hemma i Sverige. Framför mig i kön stod ett par som jag – utan att nedvärdera på något sätt – antog vara typiska socialfall. Således, rednecks med säkerligen en himla massa åsikter om saker och ting, snack om att man ska göra Amerika stort igen och så vidare, men som själva varken har utbildning eller jobb. Hur som helst, mannen i paret var, för mig, en typisk redneck. Nån camouflagefärgad keps och – naturligtvis! – pistolhölster fastspänt kring benet. Han var dock tillräckligt intelligent för att inte ha med själva pistolen.

Nåväl, klockan 09 öppnades dörrarna och vi blev insläppta. En trevlig kvinna stod och delade ut nummerlappar, som hon i sin tur tryckte fram ur en maskin. Enkla jobb? Jo, såna finns uppenbarligen.

Efter cirka en kvart så hörde jag ”R sixtysix” i högtalaren och var först helt säker på att jag hade hört fel. Hallå, det här skulle ju ta svinlång tid? Men, jag hade hört rätt och knallade således fram till tilldelad kassa. Väl där satte jag mig ner och lämnade fram mina förifyllda ansökningshandlingar samt pass. Nästan omgående började kvinnan vid disken fråga mig om jag hade med mig ifylld ABC17, I-29, I-94, Bäver-33, Tjottahejti-242 och nåt till papper. Jag insåg att jag fasen måste missat något och lämnade istället fram mitt jobbkontrakt och försökte se lite dum ut – samtidigt som jag förklarade att ”den informationen” har jag inte fått, glittrade lite extra med mina nordiska blå ögon och försökte se allmänt snäll ut. Hur fasen man nu gör det? Hur som haver, då tände kvinnan på alla cylindrar och började söka i deras system och grejsa runt för glatta livet. Hittade nånting som tydligen var jättebra, och printade ut det. Efter en minut kom hon tillbaka och visade glatt att ”jag hittade din I-94!”. Herregud, jag höll på att kissa i byxorna. Därefter satte hon igång och hamra på tangentbordet för glatta livet, samtidigt som hon ställde massa frågor om Sverige, hur jag trivs i landet och allehanda ting. Fem minuter senare sköt hon fram ett papper till mig, samtidigt som hon kläckte ur sig: ”Ditt SSN-kort kommer skickas till ditt kontor (min nuvarande ”hemadress” p.g.a. hotellboende) inom 7-10 arbetsdagar”, önskade mig en finfin dag och vinkade sedan av mig. Jag rafsade åt mig pappret och gick utomhus igen, såg att klockan var 09:40 och insåg att blå ögon är fantastiskt bra att ha ibland!

Därefter åkte jag tillbaka till kontoret och gled runt litegrann. Chattade med nån HR-kvinna (eller lönekvinna, oklart vilket) på Teams och fick tips om att bankkonto är en jättebra grej att ha! Det hade jag givetvis helt glömt bort, så jag mailade omgående till en ”bra snubbe” på Bank of America, vars kontaktuppgifter jag hade fått till mig. Han svarade ganska omgående och meddelade att han hade tid för möte redan under eftermiddagen. Lysande, så framåt eftermiddagen åkte jag dit – get this, banken har drive in för uttagsautomater (ATM)! Det ser alltså ut som en bensinstation, men istället för bensinpumpar så står där en bankomat. Tror det var sex, åtta stycken till antalet. En smula bisarrt, men samtidigt insåg jag att då slipper man ju kliva ur bilen och promenera flera meter. Smart! Hur som haver, jag knallade in på banken och träffade Matthew, som killen heter. Helt igenom supertrevlig kille, som inte det minsta påminde om mina fördomar om bankfolk i största allmänhet; sliskig uppsyn och försöker pracka på en massa bråte. Eller, det kanske är bilförsäljare? Förmodligen samma skrot och korn i grund och botten. En halvtimme senare hade jag både ett bankkonto och kommer inom någon vecka få både debitkort (”bankkort”) samt kreditkort hemskickat. Till kontoret alltså. Att jag sedan har $0 i kredit på kortet så här i början är en helt annan diskussion.

Tillbaka på kontoret, där jag även träffade min chef, Mike. Han hjälpte mig att ringa biluthyrningsfirman och ”gnälla” lite på dem. Plötsligt var klockan nästan 17 och jag åkte iväg till biluthyraren. Naturligtvis(?) hade killen i disken ingen som helst aning om vad jag pratade om, men efter att jag bett honom kolla upp min bokning så blev det fart på honom. Det visar sig att de inte hade förberett någonting, så han bad mig vänta i cirka 45(!) minuter, så skulle han åka och hämta min bil. Herregud! Men, till slut kom han tillbaka med en fulltankad och en helt nytvättad bil. Vilken lycka! Snygg färg hade den också! Jag kände mig som en femåring i en leksaksaffär och åkte glatt därifrån.

Eftersom det var cinco de Mayo igår (fråga mig inte, jag vet enbart att det är en mexikansk högtid) så valde jag såklart mexikanskt:ish till middag; nachos med massa mumsigheter. Jag beställde en portion, men misstänker att den hade räckt till fyra skogshuggare.

Väl tillbaka på hotellet tittade jag lite på TV för att sedan tvärslockna.

Idag, lördag, startade jag dagen med sovmorgon. Eller, jag vaknade runt halv sju i morses – förmodligen fortfarande spår av jetlag – men tvingade mig kvar i sängen fram till tio-tiden. Upp, frukost, dusch, kläder och sen ut och utforska omgivningarna. Åkte runt lite hit och dit, besökte lite affärer – bland annat Lowe’s, men insåg fort att jag inte hade behov att besöka en bygghandel – och hann med en lunch på Bojangle’s, en budgetvariant av KFC, tror jag. Sylta deluxe, men det gick åtminstone äta. I samma veva fick jag sms från Maria, en konsultchef från Stockholmskontoret som kom hit i vintras, ifall jag ville hänga med på en öl under eftermiddagen. Henne har jag inte träffat sedan oktober ifjol, så det var ett kärt återseende. Med sig hade hon sin sambo Sebastian, och vi beställde in en öl och satt och samspråkade i flera timmar. Fantastiskt trevligt. Ska också tillägga att idag har det varit helt fantasiskt väder – cirka 27° och knallblå himmel. Jag klagar inte alls!

Jag kom tillbaka till hotellet vid 19:30-tiden, och det var givetvis dags för middag. Idag blev det tacos, som var förfärligt gott. Inte så våldsamt stor portion heller, jag blev nästan lite förvånad.

I morgon ska jag högst troligt fortsätta ut och snoka runt i omgivningarna, men också börja förbereda mig lite inför jobb på måndag. Mitt första konsultuppdrag i USA. På ett 100% amerikanskt familjeägt företag! Nervös? Ja, lite, men det beror förmodligen att man sett alldeles för många filmer/TV-serier genom åren och hört frasen ”You’re fired!!! *pekar på dörren*”. Men, det blir säkert jättebra. Eller så blir det skit och jag åker hem och gråter. Det får tiden utvisa. Sjukligt spännande ska det i alla fall bli!