Vaknade återigen före klockan i morse. Inga hagelbössemoonshinerrednecks utanför fönstret idag heller. Det verkar faktiskt nästan vara ett hyfsat vettigt land det här, peppar peppar!
Droppade in på kontoret runt 08:30, det börjar kännas som sommarlov det här. Arbetar de inte i det här landet eller? Nåväl, fick äntligen träffa min konsultchef; Mike! Fick precis samma intryck som jag fått via våra otaliga Teams-möten; riktigt trevlig snubbe! Jag har hela tiden haft en känsla av att det är en riktigt bra kille, och känslan förstärktes definitivt när jag fick träffa honom live för första gången! Även dag två var ganska slapp, jag satt och fyllde i några (av miljarder) dokument.
Sedan var det dags för lunch, och jag, Mike och gårdagens Edgar drog iväg till ett sushi-ställe. Väl där mötte vi upp herr Fredrik, en svensk som bott här i snart åtta år och som jag haft lite kontakt med tidigare. Efter lunchen åkte vi tillbaks till kontoret och jag fortsatte med mina formulär (_någon_ gång kommer detta ta slut, jag är övertygad!), innan det var dags att åka till kickoff/intervju/möte med en potentiell kund. Jag var en smula nervös, märkligt nog, främst eftersom kunden är privatägt helamerikanskt företag – och eftersom man sett massvis med TV-serier om ”you’re fired!!!!” och så vidare, så tänkte jag lite ”det här kommer ju gå käpprätt åt pipsvängen, vad fasen skulle de kunna se för potential i en medelmåtta till svensk?”. Svaret är; diskussionen gick över förväntan. Efter att jag hade presenterat mig själv och mina erfarenheter så kör CEO ner handen i ena byxfickan, drar upp ett passerkort, kastar det till mig och utbrister: ”See you eight thirty AM on Monday!”. Min första tanke var: ”vad i helskotta har jag gjort nu?”. Vi fortsatte diskutera lite, med på mötet var även nån Sales Manager (eller nåt) från min konsultfirma, och han promotade mig rätt hårt fortsättningsvis. Till slut var mötet över och så fort vi kom utomhus så hörde jag: ”Yes, you nailed it!!!!” från min konsultchef. Själv stod jag fortfarande som ett stort frågetecken och undrade lite försynt vad i helskotta jag hade ställt till med. Jag kan ju inte ett skit om någonting alls, HUR ska det här gå? Jag blev akut kissnödig och ville nästan åka hem till Sverige igen. Fasen, vad HAR jag ställt till med? Jag förväntar mig självklart att bli utskrattad på måndag, för att därefter bli avrättad medelst dubbelpipig hagelbrakare!
Nåväl, vi åkte tillbaka till kontoret, där formulär fortsatte fyllas i. Passade också på att fixa en hyrbil. Gångare/cyklist? Glöm det, USA är inte rätt land för dig. Alls! Min chef följde med till hyrbilsfirman, för säkerhets skull. Tacksamt nog, visade det sig. Jag hade, givetvis, bokat en pickup(!), men de hade ingen tillräckligt stor inne. Bara en liten fjutt. Skandal! Jag började klaga, min chef började klaga – detta resulterade i att vi ska ringa dem i morgon och göra ett byte. Så länge fick jag nöja mig med en Ford Ranger, vilken med svenska mått inte är nån liten mikrobil – men här i staterna upplevde jag att jag åkte runt i en VW Polo. Ungefär.
Hur som helst, nu har jag åtminstone något att åka i! Kvällens middag blev återigen Ruby Tuesday. Inte hälsosamt någonstans alls, men himla gott!
I morgon kommer jag åka till ett ”myndighetskontor” för att försöka få tag på ett Social Security Number – SSN kallat. Det ska vara ”jättespännande”, har jag fått höra. Ser fram emot det. Inte!
och efter knappt två timmars flight var det dags att landa på mäktiga Heathrow. Där skulle jag tillbringa ett par timmar, innan nästa leg av resan, men som p.g.a. nånting blev försenat med nästan två och en halv timme.
Nu började det, nästan, bli lite nervöst på riktigt – men benen bar mig stadigt in på planet och plats 10A.
Nu väntade en cirka åtta timmar lång flygresa, som förflöt klanderfritt. Utom det faktum att vi hade startat ganska försenade från LHR, vilket gjorde att jag satt och funderade lite på hur det skulle bli med min connection flight i PHL. Nåväl, det löser sig alltid. Till slut landade vi i Philadelphia, på Terminal A,
och det var dags att ställa sig i kö till Custom Border Protection – om man tycker security check hemma i Europa kan vara lite söligt, då ska man inte prova på CBP… Slutligen hade jag en finfin stämpel i passet och jag var nu officiellt working immigrant i det stora landet i väster. Herregud, jag kissade nästan på mig av förväntan! Därefter var det dags att checka ut sina väskor, för att checka in dem på ett annat ställe. Jajamensan, du läste helt korrekt. Tid tar det också. Till slut var allting klart och jag letade upp en informationsskärm, för att se varifrån min sista flight skulle avgå från. Naturligtvis från Terminal F, visar det sig! På grund av förseningen från London så var ”några timmar på PHL” helt utbytta till ”jag kan fasen missa flighten!”. Nåja, ingen anledning att måla fan på väggen, så det var bara att ställa sig i kön till security check. Den gick förvånansvärt fort och direkt efteråt frågade jag en hjälpsam säkerhetsvakt hur sjutton man tar sig till Terminal F på kortast möjliga tid. ”Shuttle bus!” var det korta svaret och jag satte antagligen svenskt rekord i gång under promenaden till busshållplatsen. Turligt nog stod en buss där, redo för avgång och vi satte iväg i hög (nåja!) hastighet mot Terminal F. Väl framme så insåg jag att jag inte ens hinner gå på toaletten, eftersom boarding till min sista flight hade påbörjats, och det var bara att förtränga nödigheten och ställa sig i kön. Till en ruskigt trång Embraer-145, tacksamt nog fick jag singelsäte och hamnade långt fram i planet. Efter en kort flygtur var vi framme och vi landade på GSO strax före klockan 21 lokal tid, den andra maj, 2023. Äntligen framme! 