Ja, det var det verkligen. Jag har heller ingen särskild ursäkt, mer än att det inte hänt så värst mycket de senaste veckorna.
För ett par veckor sedan var det sommarfest på jobbet. Tanken var att den skulle hållas utomhus, men ett fruktansvärt skyfall satte stopp för det – så de som fixade festen tog ett sent beslut att den istället skulle hållas hemma på kontoret. Det blev lite trångt, men riktigt trevligt ändå. Det bjöds på mat, i mängder – hey, det här är USA! – och utlottning av diverse prylar och allehanda ting. Då personal även fick ta med sig barnen, så hade de fixat så att ungarna kunde få ansiktsmålning. Det måste givetvis jag också ha!
Eftersom jag har implantat i både huvudet och ena armbågen så känner jag mig ofta som en cyborg. Vad passar då bättre än att försöka efterlikna Arnold Schwarzeneggers rollfigur T-800 från filmen Terminator 2? Killen som målade gjorde det helt på frihand, så jag får säga det blev riktigt bra. Eller? Min jobbkollega, Angelica, vågade inte riktigt gå bananas fullt ut, men jag tycker det blev bra ändå. 🙂
Förra veckan var det en slags minifestival med 4-5 lokala rockband här i stan. Ett par av mina jobbkollegor spelar i ena bandet, så givetvis stack jag dit för att lyssna. Det var, tyvärr, extremt lite folk, men ändå kul att lyssna på lite live-musik.
Den största händelsen senaste veckorna är nog fredagens baseballmatch. Greensboro spelar i Minor League Baseball, förkortat MiLB och grovt uttryckt är MiLB indelat i fyra olika divisioner och totalt är det 120 lag utspridda över hela landet och indelat i olika ligor – det skulle bli alldeles för dyrt för en småklubb härifrån att resa till västkusten t.ex. Hur som helst, i år hade det tillkommit ett 121:a lag, men laget saknar spelare och är alltså ett slags spöklag. Huh?
Jo, sedan ifjol är svenska Oatly en av sponsorerna i ligan och i år valde de att skapa ett ”lag” som heter, håll i hatten, the Malmö Oat Milkers! Upplägget är alltså så att i en hemmamatch under säsongen så får varje hemmalag ikläda sig Oat Milkers matchställ, och just nu i fredags så var det Greensboro Grasshoppers tur – och det kunde man ju bara inte missa!
Sagt och gjort, jag släpade med några kompisar och stack dit. Det blev en riktigt kul kväll, trots att de inte hade tagit fram någon merchandise för Oat Milkers. Oatly, läser ni det här, fixa det till nästa säsong, jag måste ha en keps!
Resten av helgen har gått i lugnets tecken. Jag har tittat på film, sovit, fått en träflis i foten (en del sitter fortfarande kvar) och igår lagade jag Texas Chili för första gången. Det blev aningens starkt, men bra ändå. Nästa gång får jag dock ta ett par chilifrukter färre. Nästa helg är långhelg, pga ledig måndag. Ska försöka hitta på något, men vet ännu inte riktigt vad. Det visar sig nog dock. Adios, för den här gången!
I tisdags förra veckan avslutade jag mitt förra projekt genom att skicka in slutrapport till kund. Onsdagen vek jag som reservdag, ifall kund hade påpekanden eller annan typ av feedback. Inte ett ljud hördes från kunden, så jag stämplade ut lite tidigare på onsdagen för att äntligen fira in min hiskeligt långa två dagars semester. Woho! Det första jag gjorde när jag kom hem var, givetvis, att knäppa en öl på balkongen. Varmt så ini bängen var det också, så det var riktigt skönt att sitta på balkongen en stund.
Efter att ha lagt mig ganska sent under onsdagen – hey, jag har S E M E S T E R ! – så började jag min första semesterdag genom att hänga vid poolen ett par timmar. Himla skönt, och naturligtvis förbaskat varmt. Notera skrapmärket på mitt vänstra knä – resultatet efter förra veckans flygtur. 🙂
Framåt eftermiddagen var det dags att snygga till sig för att sticka till Winston-Salem och vinka av en kollega med (amerikansk) fru, som ska flytta till Sverige. Det blev en riktigt trevlig, och aningens sen, torsdagskväll med dem och en skock andra människor – givetvis glömde jag fota, ni får hålla tillgodo med bild på en öl. Ni kommer vara saknade, Erik och Nicole!
Jag vaknade i vettig tid på fredagsmorgonen, turligt nog eftersom jag skulle iväg på en liten roadtrip över helgen. Ursprungsplanen var kusten, antingen Myrtle Beach, eller Carolina Beach, men då väderprognoserna snackade om regn så planerade jag istället in en weekend i Atlanta, GA. Det där diskuterades litegrann under torsdagshänget, med bland annat min kanonbra chef, Maria, och hennes sambo Sebastian. De, samt ett par till, pratade sig varma om Washington D.C. – sagt och gjort, det fick bli det sistnämnda. Avståndet är nästan på minuten samma som till Atlanta, men ”DC” ska tydligen vara en betydligt trevligare stad. Samt lite andra grejer avgjorde det hela.
På ditvägen stannade jag till vid ett vineyard jag fått rekommenderat, för att inta lunch och insupa omgivningarna. Jag kan förstå varför jag fick tipset (tack Maria och Sebastian!) – det var nämligen helt makalöst fint ställe och tillhörande omgivningar. Wow-faktorn är skyhög! Eftersom jag är som jag är, så babblade jag naturligtvis en rejäl stund med min servitör. Av någon anledning – det förekommer ofta, kan jag meddela – så lyckades jag på något sätt baka in att jag är svensk. Jag tror jag aldrig någonsin varit så patriotisk som när jag flyttade hit. Uppenbarligen hörde mina ”grannar” det, och en kvinna vänder sig om och frågar ifall jag är svensk. Efter jakande svar till henne så pekar hon på sin man och kläcker ur sig ”det är han också! :-)”. Det visar sig vara en gosse i min ålder, som bott i landet, Florida för att vara exakt, sedan 1994, och de var på semester-roadtrip medan deras ungar var på nåt sommarläger i North Carolina någonstans. Vi är ta mig tusan precis överallt, vi svenskar. Heja Sverige!
Efter en stund blev jag serverad min lunch, som var helt utsökt delikat. Lika så omgivningarna. Har ni vägarna förbi så rekommenderar jag starkt ett besök till Pippin Farm & Vineyards i Virginia. Jistanes vilket fint ställe!
Efter intagen lunch fortsatte jag färden mot USA’s huvudstad, och strax efter 15 var jag framme vid hotellet, i Arlington – som är en stadsdel/förort till huvudstaden. Checkade in på hotellet och letade därefter upp ett parkeringshus för att ställa av bilen.
Därefter knallade jag iväg till tunnelbanan för att turista i stan en sväng. Staden är relativt stor, och helger försvinner snabbt, så jag checkade främst av jätteuppenbara saker som man ”måste ha sett”: däribland obelisken (Washington Monument), Vita huset, FBI-byggnaden och nåt mer, innan det var dags för middag och hemfärd till hotellet. Jag kan tillägga att fredagen var helt vansinnigt varm. Jag gillar värme, men det var 40 grader varmt när jag kom till Washington under eftermiddagen, och det är lite väl too much – även för mig, med mina sydeuropeiska gener och allt.
Somnade som en klubbad säl efter hemkomst till hotellet, och vaknade relativt tidigt på lördagen. En dusch, en kaffe och det var dags att intaga stan. Jag betade av Lincoln Park och sedan tog jag en promenad till Capitol Hill – för att omgående konstatera att de har verkligen storhetsvansinne i det här landet. Byggnaden är helt enormt stor, och Vita Huset framstår som en stuga på landet i jämförelse. Ett par statyer senare satte jag mig på tuben för att besöka Arlington Cemetery – som jag tror de flesta känner till.
Jag visste att den var stor, men först när jag kom dit så förstod jag att den är helt enorm. För att ge någon slags uppfattning om hur stort Arlington är så kan nämnas att den är 259 hektar stor och inhyser ungefär 400.000 (ja, du läste rätt) gravar. Säger siffrorna ingenting, så kan nämnas att Slottsskogen i Göteborg är ungefär 156 hektar, som en jämförelse. Jag insåg snabbt att där kan man utan problem tillbringa minst en halv dag och strosa omkring. Även om det är en kyrkogård, så är det fantastiskt fint. Jag fick komprimera ner det hela, så jag fokuserade på att beskåda John F Kennedy’s grav, samt Den okände soldaten – där den sistnämnda övervakas av en vakt dygnet runt, året runt.
Därefter var det dags att åka hem till hotellet en snabbis, för en dusch och klädbyte. Det var ruskigt varmt på lördagen också, även om det ”bara” var kanske 36 grader så var kläderna helt genomsura. Efter den uppfriskande duschen så var det dags att ta tuben in till stan, för att checka av en av mina högst prioriterade bucketlist-grejer jag haft sedan jag flyttade hit – det var dags för baseball i högsta ligan, MLB. Dagen till ära var det en match mellan Washington Nationals och Milwaukee Brewers och det blev en himla trevlig eftermiddag. På grund av avsaknad av tak där jag satt så var det också helt fruktansvärt varmt och jag fick kyla ner mig med ett helt batteri av iskall öl. Stackars mig.
Jag fastnade på fancam också, och det kan man se här. Jag sitter rakt ovanför sektion 218, så nu är jag officiellt världskändis också – spännande!
Otroligt häftig upplevelse, även om det ”bara” var runt 30.000 på läktarna (arenan har plats för ungefär 41.000) och en himla nöjd gosse åkte tillbaka till hotellet direkt efter matchen. Allt promenerande hade dock gjort sitt, så jag lyckades med konststycket att somna i hotellrummets fåtölj! Vaknade dock efter en stund, oklart ifall det var en kvart eller en timme, och lyckades med konststycket att masa mig de få metrarna till sängen och tvärslocknade omgående. Trött? Ja! 🙂
Igår söndag vaknade jag utsövd i hyfsad tid. Käkade frukost och checkade ut från hotellet vid halv tio ungefär. Planen var ett besök på Smitshsonian Steven F. Udvar-Hazy Center som är ett museum som inhyser mängder av flygplan och rymdskepp – däribland rymdfärjan Discovery samt det legendariska spionplanet SR-71 Blackbird.
Men, när jag kommer till parkeringshuset, där min bil stod, så var det igenbommat! Eftersom det är en storstad så misstänkte jag att det helt enkelt var någon form av extra stöldskydd, och jag försökte klura ut hur jag skulle få grindarna att öppnas. Nej då, helt stenkört! Här någonstans började min hjärna snurra runt i hög fart, och jag var nära att drabbas av panik. Tilläggas kan att jag extremt sällan får ”hjärnsläpp”, men här var det verkligen inte långt ifrån. Dryga fem timmars bilkörning hem, ett nytt uppdrag startar ”i morgon” (idag alltså) och min bil är inlåst. Fy fan, rent ut sagt! Letade febrilt efter någon slags kontaktinformation vid ingången, men gick bet helt och hållet.
Det hela slutade med att jag således promenerade tillbaka till hotellet och förklarade vad som hänt. När jag berättade var min bil var parkerad så såg jag på deras ansikten ungefär ”Oh, no!”, och förstod att här har jag klantat mig ordentligt. De förklarade att just det parkeringsgaraget hade de inget att göra med, och eftersom de inte kunde göra ett dyft rekommenderade de mig att uppsöka ett närliggande p-hus för att försöka få någon slags hjälp därifrån. Sagt och gjort, de snälla receptionisterna lät mig förvara mitt bagage bakom disken, så jag slapp baxa runt på detta, och jag begav mig till det föreslagna p-huset. Väl där förklarade jag för en vakt hur landet låg och jag såg även på hans ansiktsuttryck att ”Oh no!” – där började min hjärna få problem att bearbeta situationen och jag bad honom om hjälp. Han hade heller ingen som helst koll på just det p-huset, så det slutade med att han ringde upp 911! Efter en kort diskussion med dem så visade det sig att de inte har mandat att göra någonting, ifall det inte är akut – typ att ett barn är inlåst, eller nånting som brinner, eller liknande – och vi la på luren.
Herrejösses, min hjärna spann på högvarv, men den snälla parkeringsvakten följde med mig till ”mitt” p-hus och vi försökte hitta någon slags kontaktinformation, helt resultatlöst. Där någonstans började min hjärna utarbeta en ”plan B”, att jag helt enkelt får stanna en natt till i Washington, eftersom p-huset uppenbart är stängt över helgerna. Jag gick tillbaka till hotellreceptionen och berättade hur det hela hade förlöpt. De försökte återigen hjälpa mig genom att börja googla runt, för att försöka hitta någon slags kontaktperson till p-huset. Helt utan resultat. Agh!
Jag gick tillbaka till p-huset för att försöka hitta en lösning. Bankade på ytterdörren (p-huset låg alltså i ”källaren” av ett höghus) i hopp om att få någon vakts uppmärksamhet. Helt resultatlöst. Jag var nära att ge upp hoppet, när jag grep efter sista halmstrået och gick tillbaka till gallergrinden och kikade in – tänkte att man kanske kunde se något vakt-kontor eller liknande inne i garaget istället. Men, nej då. Då, helt plötsligt, ser jag den typen av informationstavla, som enligt mig, EGENTLIGEN borde sitta på utsidan av ett p-hus. Nämligen information om parkeringstaxa, öppettider och kontaktinformation utanför ordinarie tider! Verkligen väldigt intelligent av fastighetsägaren att placera den typen av skylt cirka 15-20 meter ”in” i garaget! Jag tog ett foto på skylten, i hopp om att kunna förstora texten, och lyckades skaka fram ett telefonnummer. Äntligen tändes hoppets lampa inombords!
Jag promenerade tillbaka till hotellet och spelade lite på kortet ”jag är handikappad, kan ni hjälpa mig” (jag syftar förstås på mina hörselimplantat) och mycket riktigt, en av receptionisterna tog sig glatt an uppdraget (det här handlar främst om att jag i situationer som denna inte vill riskera att missa någon slags information). Han ringde upp numret ifråga och efter lite diskuterande fram och tillbaka blev han vidarekopplad till ”rätt instans”. När de slutligen svarade så förstod de inte alls varför han hade blivit vidarekopplad till just dem, för de kunde ingenting göra. Som en parentes, ibland känns det här litegrann som USA i ett nötskal, men det är en annan diskussion. Han la på och ringde återigen upp det ursprungliga numret och förklarade situationen. De diskuterade lite fram och tillbaka och det slutade med att de rekommenderade mig att återigen gå tillbaka till byggnaden för att banka på dörren.
Väl framme så börjar jag banka på dörren, samtidigt som jag ser en kvinna stå med någon slags porttelefon i handen. Jag gick fram till henne och frågade lite försynt ifall vi satt i samma båt. Mycket riktigt, det gjorde vi. Den enda skillnaden var att hon faktiskt jobbade i byggnaden – som jag alltså senare förstod var en kontorsbyggnad och deras p-hus var helt enkelt besöksparkering till kontoret! Ja, men det är ju himla lätt för mig som turist att känna till, särskilt när informationstavlan sitter uppskruvad en bra bit innanför porten! Hur som haver, hon hade sin bil parkerad i huset och skulle hämta ut den, för en affärsresa, men hon hade slarvat bort sin ”tagg”, så hon kom inte heller in i p-huset. Jag visade henne det där telefonnumret jag skrev om här ovan, och hon ringde upp det och började snacka. Där någonstans började det hända grejer, jag misstänker det beror på att hon faktiskt jobbade i byggnaden, och personen meddelade att de skulle skicka dit ”någon” för att hjälpa oss. Under tiden som det samtalet hade pågått så hade en av hennes vänninor, som också visar sig vara jobbkollega, svarat på SMS om att hon kunde få låna _hennes_ ”tagg”.
Sagt och gjort, Abby som hon heter, satte sig i en Uber för att åka hem till väninnan för att hämta taggen – men innan dess utbytte vi telefonnummer, för att kunna hålla kontakten. Uber kom och hämtade henne, och jag gick tillbaka till hotellet för att vänta, då det skulle ta cirka en halvtimme för henne att komma tillbaka. Jag förklarade situationen för receptionisterna och bad dem hålla tummarna. Efter cirka 10 minuter ringer ett, för mig, okänt nummer. Jag svarade och då visar det sig vara nån från vaktbolaget (tror jag). Personen var på förfärligt uselt humör, så jag fick återigen spela på ”dum-kortet”. Han frågade var jag befann mig, och jag svarade att jag kan vara vid p-huset inom ett par minuter. Jag flög ner genom hissen och tillbaka till p-huset. Då har vakten fjärr-öppnat ingången!!! Jag rusade ner till min bil, samtidigt som jag hela tiden hade honom i telefonen. Väl framme vid bommen så var utfartsgrinden fortfarande stängd, vilket jag påtalade, men han menade på att den kommer öppnas så fort jag betalt parkeringsavgiften. Mycket riktigt, efter att ha betalt avgiften så öppnades porten och några sekunder senare var jag äntligen ute i frihet, tillsammans med min bil!
Jag skickade ett sms till Abby och berättade vad som hänt. Hon var just då på väg tillbaka, men blev överlycklig över att jag äntligen blivit ”utsläppt”. Jag körde till hotellet, berättade vad som hänt och tackade receptionisterna så otroligt mycket för hjälpen. Inte för att de faktiskt hade löst någonting, men de hade åtminstone försökt hjälpa mig – och det värderar jag jättehögt!
Då hade klockan hunnit bli lunch och jag insåg att besöket på muséet helt enkelt får utebli – i annat fall hade jag kommit hem brutalt sent. Eller kanske till och med somnat bakom ratten på hemresan.
Så, i korthet, jag hade en helt fantastisk helg – med ett riktigt dramatiskt slut – men till slut kom jag hem, sov i min egna säng och idag började jag mitt nya uppdrag, hos samma kund.
Sista veckan på mitt uppdrag gick i ett rasande tempo, och helt plötsligt var det fredag. Märkligt ändå att vissa veckor bara passerar med ljusets hastighet, medan andra kan kännas som sirap. Nog med filosoferande, på fredagen gick jag runt och sa hejdå till flertalet kollegor, bland annat min projektledare. Vi har haft ett väldigt bra samarbete och klickar även väl rent personlighetsmässigt. Framåt eftermiddagen bjöd gruppchefen oss på glass, eftersom det var så förbaskat varmt ute – vi har knappt haft en enda dag under 30 grader senaste veckorna. Mitt under glassätandet så halar han fram ett stort paket och räcker över till mig – jag blev ganska paff, eftersom jag på sin höjd hade räknat med en blomma eller liknande, jag har trots allt bara varit där i ett år. Nejdå, då har de skramlat ihop till en groteskt stor LEGO-modell av en Chevrolet Camaro av 1969 års modell – hur de visste att jag råkar vara smått förtjust i just Camaro, och just av den generationen, har jag ingen aning om och kommer antagligen heller aldrig få reda på. Väldigt uppskattad present dock, och där har jag många timmars pysslande framåt hösten. Kul!
Den helgen ägnades åt absolut ingenting, förutom att äta, sova och häcka vid poolen – då mitt nya uppdrag skulle ta vid omgående.
I måndags förra veckan drog således mitt nya uppdrag igång, och det skapade givetvis huvudvärk omgående. 🙂 Jag ska göra en förstudie åt en stor, bokstavligt talat, kund och naturligtvis(?) har min arbetsgivare så stort förtroende för mig att de låter mig göra förstudien helt på egen hand. Man tackar för förtroendet, samtidigt som det förstås är lite läskigt.
På tisdagen stack jag och min kollega Fredrik iväg och kollade på baseball efter jobbet. En vänskapsmatch mellan Team USA och Chinese Taipei väntade. Det blev en riktigt fin kväll och en bra match – även om Taiwaneserna inte hade så mycket att säga till om, amerikanerna var betydligt bättre.
Onsdagen förflöt i ett raskt tempo och helt plötsligt var det långledigt, då jag tog en semesterdag på fredagen. I torsdags var det således fjärde juli, och som alla(?) vet är det USA’s nationaldag, eller Independence Day som de kallar det här borta. Dagen började med att jag klev upp klockan halv sex, japp du läste rätt, för att dra på mig löparkläderna och sticka in till downtown – jag hade skakat ihop ett gäng på 6-7 personer som skulle delta i Freedom Fun Run och där upplägget var exakt som tidigare gånger; gå 1 mile (1,6km), spring 5 eller 10 kilometer. Eftersom jag fortfarande anser smärta är en högre form av njutning så hade jag återigen registrerat mig för 10 kilometer – lika bra att köra slut på sig själv tidigt på morgonen. 🙂 Det var dock rejält varmt redan klockan halv åtta, då vi startade, och redan efter ett par kilometer var jag tvungen att sluta springa och börja gå istället, på grund av värmen. Så fortsatte det mer eller mindre resten av loppet, och min sluttid blev åtta minuter sämre än mitt förra tiokilometerslopp. Men, stor sak i det, eftersom vi omgående efter målgång fick en gratis öl. Den satt inte alls dumt, klockan nio på morgonen! 🙂
Efter loppet åkte de flesta hem till sig för att duscha, och i mitt fall även ta en powernap på ett par timmar. Framåt tvåtiden möttes vi upp igen inne i centrum, för att titta på paraden och, förstås, dricka iskall öl. Hydrering är jätteviktigt när det är varmt ute – och att alkohol är vätskedrivande struntade vi förstås fullständigt i. Kul att se festligheterna och vi hann till och med se en vigsel på paradgatan – kul upplevelse!
Efter ett par timmar tyckte våra magar det var dags att få i sig en bit mat, så vi letade upp lämplig restaruang. Efter maten var det dags att knalla bort till First Bank National Field för att – jajamensan, du gissade rätt – titta på baseball. Riktigt kul match, vädret var finfint, trots att det kom en skur, och efter matchen brakade ett tio minuter långt fyrverkeri igång. Efter matchen var det raka vägen hem för att sova, då en lång dag väntade på fredagen.
I fredags vaknade jag ganska tidigt, men det tog ändå en bra stund innan jag kom ur sängen och fick igång maskineriet. Efter frukost var det dags att sätta sig i bilen för en längre biltur; det var dags för en roadtrip till Charleston, SC – en nätt tur på cirka fem timmar, inklusive stopp för att äta.
Jag har besökt Charleston tidigare, i jobbet, men det var flera år sedan och jag hann dessutom inte se särskilt mycket av stan. När jag till slut kom fram till hotellet insåg jag omgående att det var varmt. Förbaskat varmt – hela 39 grader och ganska hög luftfuktighet. Puh! Checkade snabbt in på hotellet och kylde ner mig lite framför AC:n innan jag tog en Uber in till stan. Började med ett besök på en takbar på ett hotell, där jag avnjöt en iskall öl i värmen. Därefter var det var dags för – jajamensan, du gissade rätt igen – baseball! Man skulle kunna tro att jag fått fullständigt dille på baseball. Så illa är det faktiskt inte, men jag tyckte det kan vara en kul grej att kolla på något annat lag också. Kvällen till ära blev nästan ett derby, då Charleston Riverdogs tog sig an Myrtle Beach Pelicans, som bara ligger nån timme från Charleston. Riverdogs vann matchen och i sedvanlig ordning på fredagsmatcher så avslutades det hela med fyrverkeri. Därefter var det raka vägen till hotellet för att kolla lite på TV och sedan sova.
Vaknade upp senare än planerat på lördagen och var riktigt seg i kroppen. Spåren av en lång bilresa satt fortfarande kvar i kroppen – men efter en rykande het dusch var jag redo att ta mig an dagens utmaningar. Först på tur stod en träff med min gamla jobbkollega Calle, som bor i Charleston sedan några år, och vi stack iväg till en skjutbana för lite övningar. De som känner mig vet att jag verkligen är anti-vapen, jag är inte ens intresserad av jakt. Men, bor man i USA så kan det vara kul att prova i alla fall – tänkte jag. Jag får, tyvärr, erkänna att det var riktigt kul att skjuta prick på en papperstavla – samtidigt ganska skrämmande, när man tänkte efter vad man faktiskt höll i sin hand. Nå, nu har jag åtminstone bockat av ”skjuta med bössa”, något jag aldrig gjort tidigare.
Efter det så stack vi iväg till en hamburgerrestaurang för lunch och snacka gamla minnen ett par timmar. Det var riktigt kul att träffa honom igen, så här 3,5 år senare!
Efter att ha vinkat av honom åkte jag tillbaka till hotellet för att byta kläder, då de doftade krut 🙂 Vilade ett slag innan jag tog en Uber till downtown för att utforska French Quarter och strandpromenaden. Jag ska inte bli långrandig här, men kortfattat så är Charleston en populär turiststad bland amerikaner – dels för att det är en mysig stad, men också ur historiskt perspektiv, då det var strax utanför stan som Amerikanska Inbördeskriget bröt ut 1861.
Efter ett par timmars strosande började min mage knorra, och eftersom jag befann mig i en kuststad så ville jag prova på seafood. Hamnade på en söt liten restaurang och råkade gå bananas i menyn – vilket resulterade i att jag åt ostron till förrätt och friterade(!) ostron till huvudrätt. Notan hamnade på ”förträng omgående”, men är man på roadtrip så är man!
Därefter tog jag en lång promenad i downtown, för att slutligen ramla in på Pour Taproom – som alltså är en pub av det lite mer annorlunda slaget. Vid ingången får man ett ”kreditkort” som har en QR-kod och därefter kan man gå runt och ”tanka” öl lite som man vill. När man sedan ska åka hem så lämnar man in ”kreditkortet” och de läser av hur många öl man druckit, och tar betalt därefter. Riktigt kul koncept, och det fanns mängder med öl att välja på – dessvärre hade jag sett ett mer lokalt utbud än vad som erbjöds. Men, kul upplevelse.
Kvällen började bli sen och jag åkte tillbaka till hotellet för lite kontemplerande och sömn. Igår, söndag, var det dags för hemresa – men innan dess skulle jag besöka Old Santee Canal Park, som ligger en halvtimme utanför stan – främst i hopp om att få se alligatorer, som lever fritt i South Carolina. Riktigt fin park, med härliga promenadstigar längs med kanalen och även inne i ”bushen” – dock också väldigt hög luftfuktighet, så jag såg ut som en våt hund redan efter tio minuter. Några alligatorer lyckades jag inte heller se. Skitpark! 🙂 Däremot såg jag ganska mycket fåglar, hörde miljarders biljoner cikador och en hel del sköldpaddor – som också lever fritt i South Carolina (även North Carolina, har jag nyligen blivit varse om).
Efter ett par timmars strosande i parken var det dags att sätta sig i bilen för den nästan fem timmar långa hemfärden. Kom hem vid 18-tiden igår och efter ombyte av kläder var det dags att äta söndagsmiddag på Rody’s. Jag var helt slut efter allt bilåkande, så det är därför det inte blev något bloggande igår. Idag är det måndag och ny arbetsvecka brakade igång med ett hurrarop. Fick under eftermiddagen ett par tråkiga besked hemifrån Sverige, så jag är lite nedstämd för tillfället och jag tror jag sätter punkt för den här gången. På återhörande!
Veckan gick i ett rasande tempo, men tänkte ändå dra ihop den lite kort. I måndags förra veckan började min ersättare, så i stort sett hela veckan gick åt till ”Operation korvstoppning”. Arma krake, men han verkar leva fortfarande åtminstone.
I tisdags var jag på baseball med COO hos tidigare kund. Jag hade inte träffat Cheyne på rejält länge, så det var ett kärt återseende. Deras företag har dessutom säsongsbiljetter, så det var ju nice att ha en egen ”altan” att sitta på, samt tillgång till servitris – man behövde inte ens gå till baren för att beställa öl. Fint ska det va’! 🙂 Det blev en riktigt trevlig kväll, och vädret var helt ljuvligt. Kul återseende, och vi har redan pratat om att försöka ses snart igen. Kombinationen baseball, bra umgänge och iskall öl är en fantastisk kombination!
I fredags var det midsommarafton där hemma i Sverige. Här är det som vilken dag som helst, vilket således innebar att åka till jobbet. I år kändes det inte riktigt lika konstigt som det gjorde ifjol, trots att man såg massa midsommarhälsningar på Facebook, från det vackra Sverige. En kollega ville ge mig en liten känsla av midsommar – eller egentligen främst svensk sommar – så han stack till mig en bit Kexchoklad, och det kändes genast som jag var hemma i Sverige.
Direkt efter jobbet så passade jag på att tappa upp min nubbe, som äntligen var klar. Mer om det senare, men resultatet blev så här. Notera de extremt vackra etiketterna, skapat av mig i Powerpoint, tillsammans med stulna bilder från Internet.
På fredagskvällen stack jag hem en sväng till min chef Maria och hennes sambo Sebastian. Vi tog en öl hemma hos dem, innan det var dags att sticka in till stan för att kolla på baseball. Det blev en förfärligt trevlig kväll, ännu bättre eftersom Grasshoppers vann. Tydligen var kvällen extremt bra, eftersom jag knappt tog något foto. Efter matchen väntade, som vanligt på fredagar, ett rejält fyrverkeri. Heja USA!
Vaknade i lagom tid på lördagen och fick i mig lite frukost. Efter ett par koppar kaffe och en dusch så var det dags att dra iväg till Erik – en svensk kollega som bott här närmare tio år, och som har eget hus. Det vankades midsommarfest! Upplägget var som sådant att Erik stod som värd, och jag agerade festfixare – på något märkligt vis så lyckades jag dra ihop cirka 30 personer, och det var ett himla trevligt gäng som firade midsommar, på vårt vis. Gästerna var ett hopkok av svenskar, amerikaner, mexikaner och ett par från Mellanöstern. Multikulturellt så det förslår och det blev en fantastiskt trevlig kväll! Då vi på svenskt vis körde knytkalas så hade vi både sill och potatis, men även nån vrålgod mexikansk variant på köttfärspaj, av något slag. Och så min hemmagjorda nubbe förstås, som återigen gjorde succé bland gästerna. En mexikansk jobbkollega tyckte främst att Citron- och Myntasnapsen tilltalade hennes smaklökar bäst, men hon provade alla tre sorter. Som festgeneral hade jag även sett till att dra ihop några lekar, och det var riktigt uppskattat. När ”utlänningarna” fick dansa kring stången och köra ”Små grodorna” för första gången i sitt liv så var succén ett faktum. Jag fick skjuts hem efter festen, så jag bröt upp framåt 23-snåret.
Dagen efter åkte jag hem till Erik för att hjälpa till med städningen, men det visade sig vara otroligt lättstädat, då många hade dragit sitt strå till stacken redan kvällen innan. Ett par timmar senare var jag hemma i lägenheten igen, där Netflixandet fortsatte några timmar till. Kvällen avslutades med en middag på Rody’s i vanlig ordning, och där jag också såg sista halvlek mellan USA och Bolivia i Copa America. Idag var det återigen måndag och korvstoppningen har fortsatt. Jag gör nu min sista vecka hos nuvarande uppdragsgivare, och på måndag nästa vecka väntar nya spännande grejer. Spännande! 🙂
Nu var det återigen länge sedan jag skrev. Måste försöka skärpa mig, men det säger jag å andra sidan varje gång. Kanske ska schemalägga, så jag tvingas skriva minst ett inlägg varannan vecka eller liknande? Risken med långt mellan inläggen är att jag dessutom själv glömmer av vad som hänt, då det blir en gröt av det hela. Nåväl, jag ska försöka sammanfatta 12 maj till idag den 27 maj så gott det går.
Jag har varit uppe i företagets fabrik i Virginia fem veckor i rad nu. Även om det bara är dryga två timmars körning hemifrån, så tar det ut sin rätt på kroppen att bo i kappsäck ”hela tiden”. Helgerna har ägnats åt att sova och tvätta kläder, i stort sett.
Den 14 maj åkte jag upp till Virginia, och för en gångs skull hade jag tur med hyrbilen. Enligt företagets policy ska man boka ”standard car”, vilket jag också gjorde. Kom till hyrbilsfirman, där de omgående kläckte ur sig att det finns problem. ”Åh, nej!”, hann jag knappt tänka, innan kvinnan frågade mig ”although, we have a RAM, would that be acceptable?”. ”Yes, box!”, var mitt spontana svar. För de som inte vet är RAM alltså ett bilfabrikat, och de är främst kända för att göra stora pickuper, som är otroligt vanligt här i landet. De flesta är även utrustade med bränsletörstiga V8-motorer med förfärligt massa hästkrafter under huven. Det är tur Greta inte bor här i landet. 🙂 Hur som helst, jag fick nycklarna och åkte upp till Virginia.
Kortveckan bestod i att jobba, äta och sova. På fredagen var det dags att åka hem, och återigen stannade jag till i den söta småstaden Stuart, VA för att äta lunch. Helgen tillbringades med att sova, löpträna och tvätta kläder. Men, på söndagen stack jag in till stan för att käka brunch med en kompis. Väl vid restaurangen såg jag en riktigt stor pickup. Betydligt större än den RAM jag hade tidigare i veckan. Go big or go home, som de säger här. 🙂
Efter brunchen åkte jag till North Carolina Aviation Museum, som visade sig vara lite av en besvikelse.
I tisdags åkte jag återigen upp till fabriken och stannade till fredag. Som vanligt tog jag landsvägen upp, istället för Interstate, och man kanske förstår varför när man ser såna här landskap?
Den här veckan var det workshop med vårt partnerföretag, så naturligtvis passade vi på att äta en lite finare middag. Mysig restaurang, inrett i en gammal lada, och väldigt bra kött!
Efter jobbet i torsdags så åkte killarna från partnerfirman hem till Pittsburgh, PA så jag fick äta middag ensam. Det var rejält varmt efter jobbet, så istället för den inplanerade löprundan så tog jag en långpromenad i den mysiga lilla universitetsstaden Radford, VA.
Efter middagen passade jag på att ta en öl på hotellets fina takterrass. Fin utsikt, som inte går få nog av.
Innan jag reste hem på fredagen, så tog jag en sväng till Christiansburg, VA – då det finns en butik som har väldans bra utbud av hantverksöl. På vägen dit passerade jag en Tr*mp Store och jag kunde bara inte låta bli att titta in en sväng. Well, jag låter nog bilderna tala för sig själva. Men, jösses…
Väl hemma var jag så trött att min sedvanliga fredagsmiddag byttes ut mot Rody’s Tavern. Slocknade som en klubbad säl ganska tidigt, och vaknade följaktligen tidigt på lördagen. Via ryktesvägen hade jag fått höra att några serber årligen anordnar en SerbFest, så jag stack iväg dit. Väl där var det raka vägen till mathörnan, för att beställa čevapćići, som jag inte ätit sedan hemma i Sverige förra året. I delar av balkan äts den vanligtvis med pitabröd, lök och kajmak, som är något mellanting mellan creme fraiche och grekisk yoghurt. Tror jag. Jättegott, även om jag nog föredrar med pommes frittes och ajvar, som man vanligtvis får dem serverade vid kroatiska kusten.
Eftersom jag inte kände en kotte blev jag inte så värst långvarig där, utan åkte istället vidare till en gammal kvarn, som fortfarande är i bruk. Hemskt rogivande att stå och titta på kvarnhjulet, och jag passade även på att köpa med mig lite närproducerad honung. Då jag inte är någon bak-människa köpte jag således inget nymalt mjöl.
Sent på eftermiddagen blev jag lite rastlös, så jag spontanköpte biljetter till kvällens baseball-match. ”Vi” förlorade dessvärre, men blev en riktigt trevlig kväll ändå.
Igår, söndag, hade jag tänkt besöka Hanging Rock för första gången, för lite vandring och bestiga klippan med samma namn. Det verkar ungefär resten av North Carolina också tänkt på, så när jag kom dit var parken stängd – eftersom parkeringen var proppfull. Snopet värre! I den efterföljande sorgen styrde jag istället kosan mot den pyttelilla staden Pilot Mountain där jag unnade mig en espresso och en banana split. Den sistnämnda var hur stor som helst, så jag orkade inte äta upp mer än hälften. Eftersom det var rejält varmt igår så gjorde det inte så mycket, eftersom det ändå hann smälta.
På kvällen seglade ett rejält åsk- och regnoväger in från ingenstans och regnet formligen vräkte ner under en kort stund. Efter ett kortare uppehåll så kom det ett ännu värre åskväder in, och jag såg mängder med blixtar. Häftigt, och väldigt respektingivande!
Idag är Memorial Day och följaktligen helgdag. Jag vaknade supertidigt i morse, så jag passade på att sticka iväg till Bur-Mil Park för att ta mig an 8 kilometer långa Owls Roost Trail. Det märktes att det hade varit busväder igår, då jag såg flertalet nerblåsta träd. Spåret var fullt av grenar och kvistar och smått geggigt efter gårdagens skyfall.
Vid hemkomst fick jag för första gången se en tvättbjörn, på nära håll dessutom. Den stod och spanade in mig en bra stund, innan den vände och gick in i buskagen igen. Kanske stank jag svett? Jag vet inte, men kul att ha sett en i varje fall!
En välbehövlig dusch och sedan åka till Carolina Field of Honor för att närvara vid ceremonin var tanken. Istället råkade jag somna i soffan, och sov en hel timme. Så kan det gå! Resten av dagen har ägnats åt tvätt och allmänt pyssel i hemmet. Det lutar åt att det blir middag på Rody’s ikväll igen, då jag inte känner mig särskilt sugen på att laga mat. Hörs snart, jag lovar att jag ska försöka!
Nu har det återigen gått lite lång tid sen senast, ber om ursäkt. Anledningen är att jag flängt en del, jobbmässigt, det senaste.
Det här inlägget handlar om onsdag den 24:e april och fram till idag, den 11 maj – ett spann på två och en halv vecka således.
Jag hämtade alltså ut min hyrbil förrförra onsdagen, för att ta mig upp till södra delarna av Virginia (VA). Fabriken ligger i utkanten av den lilla staden Dublin, men efter tips från jobbkollegor så föredras det att ta in på hotell i antingen Christiansburg, eller Blacksburg – det är två städer som sitter ihop, kan man säga, och som ligger cirka 25 minuters bilresa från fabriken. Sagt och gjort, jag kom upp till Christiansburg framåt onsdagskvällen och började min vistelse med att äta middag. Prioritera rätt liksom! 🙂
Dagen efter var det massa jobb som väntade. Pga fotoförbud så finns det inga fotografier att visa, men jag har alltså närvarat vid en så kallad förserie-byggnation. Kul, och jag gillar också att nätverka lite med personer som jobbar uppe i Virginia – kontaktnät är alltid bra att ha. Efter arbetsdagen var slut så letade jag upp Huckleberry Trail för en promenad. Fin natur, och skönt sätt att koppla bort jobbdagen.
Torsdagen och fredagen handlade om samma sak; det var äta-jobba-sova som gällde. Strax efter lunchtid på fredagen så började jag röra mig hemåt, då det vankades tjugofemårskalas (japp, du läste helt rätt) på kvällen. Jag stannade till i den lilla staden Stuart, VA för att äta lunch. Man förstod också väldigt snabbt att det är en liten stad (~1500 invånare) då det blev helt knäpptyst när jag klev in i den familjeägda restaurangen – och jag blev ganska rejält uttittad. Då de insåg att jag inte hade hagelgevär i handen och antagligen inte var någon bråkmakare, så fortsatte de äta sin lunch. Otroligt charmigt ställe, och jag måste ta reda på ifall det finns hotell i Stuart, så man kanske kan tillbringa en helg i ”hålan”.
Det är ett tag sen, milt uttryckt, jag var på tjugofemårskalas senast. Personen vi firade heter Tony och är en riktigt glad skit och det var hans flickvän som i hemlighet roddat ihop det hela – kvällens tema var fotboll (riktig fotboll, inte den amerikanska avarten), så de flesta körde förstås fotbolls-outfit. Själv gick jag all-in och hade både shorts, fotbollsstrumpor och benskydd. Kvällen blev fantastiskt lyckad och det var en ganska trött och en smula salongsberusad undertecknad som ramlade ner i sängen vid 01-tiden på natten.
Dagen efter var vi ett ganska stort gäng som skulle åka till Bowman Gray Stadium i Winston-Salem för att kolla på racing. Bowman Gray är, som jag förstått det, den första racingbanan i USA och byggdes redan på 30-talet och är ur-modern till NASCAR. En ganska kort ovalbana och där man tävlar i olika klasser. Tilläggas ska att det här är så långt ifrån professionellt man kan komma, det handlar snarare om hillbilly – även publiken – och det visade sig vara helt hysteriskt roligt och extremt typiskt amerikanskt. Som sig bör så möttes vi förstås upp på parkeringen innan tävlingen, för lite tailgate-party, det är helt enkelt ”fest vid bilens baklucka” som gäller. Riktigt kul, och att vädret var helt strålande gjorde ju inte saken sämre. Även den här kvällen blev helt fantastisk och alla var eniga om att det här måste göras om fler gånger. Sök upp ”bowman gray fights” eller ”crashes” på tuben, så förstår du antagligen vad det hela handlar om.
Efter tävlingen stack vi till en pub för lite häng och snack. Jag och en kompis hamnade bredvid ett par, och eftersom vi befinner oss i USA så började vi såklart snacka med varandra efter ett tag. Paret var kanske 25-30 nånting och när jag ställde en fråga till honom så svarade han mig på svenska! Jag blev helt paff verkligen, då han inte har något med min konsultfirma eller Volvo att göra. Då visar det sig att han är amerikan, men båda hans föräldrar är svenskar – och tacksamt nog har de varit smarta nog att föra språket vidare. Herrejösses vad häftigt! Så resten av kvällen satt vi och pratade en hel del svenska – hans fru är från Venezuela, tror jag det var, så vi fick förstås mestadels prata på engelska. Vi har blivit ”kompisar” på LinkedIn och jag ska försöka inviga honom i vår svensk-amerikansk-mexikanska gröt av folk.
Följande vecka var det återigen dags att åka upp till fabriken och jag stack upp redan på söndagen, för att slippa åka hemifrån supertidigt på måndagsmorgonen. Det var återigen äta-jobba-sova som gällde hela veckan, ända fram till torsdagen.
Torsdagen den andra maj hade jag bott i USA i ett helt år, och det firade jag med skumpa i dricksglas på hotellrummet. Fint ska det va’! 🙂
Jag åkte hem vid lunchtid på fredagen och stannade återigen till i den lilla staden Stuart, VA för att äta lunch. Det blev tidig nattning, då jag skulle upp supertidigt på lördagsmorgonen.
Lördag den 4:e maj uttalas på amerikanska som ”May the fourth” och den som kan sin Star Wars vet också att Jedi-riddarnas motto är ”May the force [be with you]” och uttalas ganska snarlikt. Nog om historik, sånt här är amerikanerna otroligt duktiga på att nyttja, och för egen del hade jag skakat ihop ett gäng på 14 personer som skulle delta i en löptävling, med Star Wars-tema. Man kunde välja att promenera 1mi (1,6km), springa/gå 5km, eller springa 10km. Eftersom jag har kommit igång bra med löpningen så valde jag och flera till att köra just 10km. Vi samlades vid sjutiden på morgonen (jajamensan, du läste helt korrekt. Anledningen är att det kan vara otroligt varmt, och ingen vill dö av värmeslag, så därför kör man ofta tävlingarna tidigt på morgonen mellan ungefär april-oktober) för att peppa varandra innan start. Det duggregnade lite och var precis lagom temperatur, runt 19 tror jag. Vi som sprang 10km startade 07:45 och det gick riktigt fint till en början. Regnet tilltog dock under tävlingen, så vid målgång var jag verkligen våt som en hund. Jag hade satt ett mentalt mål att springa på 01:10:00 och missade det med en tiondels sekund(!). Inget som grämer mig, jag är jättenöjd! Efter loppet tog vi gruppfoto (några hade dock redan hunnit åka hem, då de var genomblöta och hade inte tagit med sig ombyten) och åkte sedan hem för dusch och några timmars vila.
Ungefär hälften av oss möttes upp på en restaurang vid 16-tiden, för att äta och dricka lite, innan vi stegade iväg till First National Bank Field för att titta på baseball – givetvis även det med Star Wars-tema. 🙂 Det blev en riktigt trevlig kväll, även om det regnade till och från, så stämningen var inte helt på topp. Men, kul att titta på baseball i alla fall!
På söndagen åkte jag återigen upp till Virginia och var där tills onsdag, då vankades det nämligen konsert hemma i stan. Det Göteborgsbaserade death metal-bandet In Flames var på besök och det kan man givetvis inte missa. Jag har lyssnat väldigt lite på dem, och aldrig sett dem live, men det blev en riktigt bra kväll. Otroligt ös i musiken, och jag lyssnar väldigt ofta på dem när jag är ute och springer.
Torsdag och fredag var ganska sömninga historier på jobbet och direkt efter jag stämplade ut vid 16-tiden på fredagen, så mötte jag upp mina vänner/kollegor Martin, Erik och Dan för att köra lite disc golf. Enligt prognosen fanns det risk för regn, men det var nästan klarblå himmel när vi började. När vi kom till hål 9 så började det droppa litegrann och när vi var klara med hål 9 så var skyfallet ett faktum. Vi tog snabbt det enhälliga beslutet att det fick räcka med nio hål, så vi stack istället iväg till ett bryggeri för käk och ett par öl. Kvällen avslutades med soffhäng och TV-serier. I helgen har jag för första gången på länge inga som helst planer, så det får bli lite spontana aktiviteter. Jag ska återigen upp till Virginia i veckan som kommer, men bara några dagar den här gången.
Nu är det nästan tre veckor sedan jag skrev något, så det här inlägget får bli lite längre.
Dagen efter mitt förra inlägg så flög jag upp till Pittsburgh ett par dagar, för att ha en workshop med en av våra partners. Jag hamnade långt fram i planet på båda flighterna – jag bytte plan i Washington – så både ombordstigning och avstigningen gick himla smutt.
Väl framme på flygplatsen i Pittsburgh styrde jag kosan till hyrbilsfirman för att hämta ut en bil. Hoppades förstås få en Ferrari, men fick nöja mig med en Kia. Nå, den var nästan sprillans ny och hade både fyra hjul och stängningsbara dörrar. Den här gången testade jag ett annat hotell, då kollegan jag reste med bodde på samma ställe. Jag kom fram ganska sent till hotellet, så det blev bara att slänga in väskorna för att sedan bege sig ut i ösregnet och försöka hitta någonting ätbart.
Workshopen gick ganska bra, även om ett par utfall inte blev riktigt som önskat. Deras kontor ligger dock fint, och eftersom det är ett start-up inom tech-branschen så var givetvis inredningen riktigt modern – där dricka, lunch, frukost är helt gratis för de som jobbar där. Sugen på en chokladbit? No worries, det finns också, lika så chips, kakor, frukt eller vad man nu kan tänkas vara sugen på. Det här hade nog inte fungerat hemma i Sverige, eftersom Skatteverket troligen sett det som en förmån, och beskattat därefter.
På lördagen samma vecka, var det dags för en liten roadtrip. Jag och min kollega Martin gled ner i skinnsätena i hans Ford Mustang cabriolet och styrde kosan nordväst-vart. En ganska lång bilresa väntade oss.
Sjutton bensträckare senare var vi slutligen framme i Sandusky, OH, där vi skulle tillbringa ett par hotellnätter. När vi satt och letade efter restauranger så hittade vi Knucklehead Saloon i en närliggande ort. Med det namnet så kändes det helt givet att åka dit. Det visade sig dock vara ett ganska sömnigt ställe, och jag vet inte ifall det beror på att sommarsäsongen inte riktigt kommit igång, eller någonting annat. Kul att ha bockat av ställe med knasigt namn i alla fall.
Dagen efter tänkte vi ta en tur till Cleveland, OH längs kustvägen. Precis när vi satte oss i bilen så såg vi en jättelik bergodalbana. Då slog det mig helt plötsligt; det är här som nöjesparken Cedar Point ligger! Jag har känt till parken sedan många år tillbaka, då de är kända för att ha de största, värsta, läskigaste, bästa bergodalbanorna i världen – men det slog mig aldrig att det var just här som parken ligger. Den hade fortfarande inte öppnat för säsongen, men bergodalbanorna syns på håll – milt uttryckt. 🙂
Efter lite fotande utanför parken styrde vi kosan mot Cleveland för lite sightseeing under några timmar. Jättefin stad, det lilla vi hann se – och jag skulle gärna vilja åka tillbaka igen och utforska mer.
Sent på eftermiddagen var vi tillbaka på hotellet igen, och det var dags att äta. Den närbelägna The Thirsty Pony kändes klockren – givetvis på grund av sitt fåniga namn. Utbudet av mat och dricka var som vilken amerikansk restaurang som helst skulle jag vilja säga; hamburgare, grillat och lite annat. Väldigt gott, men det kan bli lite enformigt i längden. Eller, nej, det kan det egentligen inte alls. Hamburgare är nog något jag skulle kunna äta sju dagar i veckan. Precis som pasta så kan man variera dem i det närmaste oändliga.
Det blev en relativt tidig kväll, då vi skulle upp och jobba ”hemifrån” under måndagsförmiddagen. Vid lunchtid stämplade vi ut och började röra oss hemåt. En bit på vägen kom jag på att jag hade ett ganska viktigt möte vid halv ett, så vi styrde kosan mot den lilla staden Milan, OH där jag tänkte uppsöka stadsbiblioteket för tillgång till Wi-Fi. Det visade sig dock vara stängt för dagen, och anledningen kommer lite senare i det här inlägget. Då gick jag istället och satte mig i stadsparken och lät telefonen agera hotspot. Riktigt härlig känsla att sitta i möte i stadsparken i en amerikansk småstad. När mötet var slut såg jag en skylt i parken och var givetvis tvungen att läsa vad det stod. Då visar det sig att Milan är Thomas Alva Edison’s födelsestad! Spännande, det hade jag ingen som helst aning om. Ifall du inte vet vem Edison var bör du skämmas en smula. 🙂
Vi köpte på oss lite vatten och styrde sedan kosan hemåt. Efter någon timma var det dags för lunch och vi stannade till på ett Subway utanför nån stad jag inte minns namnet på. Vi var dock fortfarande kvar i Ohio. Efter intagen lunch insåg vi att tiden var kommen, så vi valde att stanna kvar på parkeringsplatsen.
Det var nämligen dags för total solförmörkelse, och anledningen till att vi gjorde just den här roadtripen. Från början hade vi planerat att se den från Sandusky, men myndigheter hade varnat för trafikkaos och liknande saker, så vi valde att försöka komma en bit på vägen hem, ifall vi skulle hamna i långa köer. Det är trots allt i runda slängar 8-10 timmars körning hem det är frågan om, och eftersom vi skulle jobba dagen efter ville man ogärna komma hem klockan tre på natten.
Men, solförmörkelse alltså. Det var en riktigt häftig upplevelse att få vara med om, och lätt värt den långa bilresan. Solförmörkelser händer även hemma i Sverige till och från, men just total solförmörkelse är väldigt ovanligt där hemma – jag gissar på att det beror på att Sverige ligger så långt norrut, men det är bara en gissning. Nästa totala solförmörkelse i Sverige inträffar 2126, och jag tvivlar ganska starkt på att jag fortfarande är i livet då. 🙂
Att fota solförmörkelse med en mobilkamera visade sig vara betydligt svårare än gjort, men så här såg den i alla fall ut.
Mycket nöjda med upplevelsen styrde vi kosan hemåt, och hemresan tog bara nio timmar, så vi var hemma före midnatt till och med. Skönt!
På torsdagen var det dags för lite häng hemma hos Eric, en amerikan jag lärt känna via andra svenskar. Vi var runt åtta personer, varav ungefär hälften svenskar. Vi grillade hamburgare, pratatde strunt och spelade brädspel. Riktigt trevlig kväll och att det blev lite sent gjorde inte så mycket.
Dagen efter var en ren transportsträcka, och äntligen var det dags för helg! Tog det dock väldigt lugnt, då söndagens löprunda hade bytts ut mot löprunda på lördagen istället – tillsammans med några kollegor/vänner, och vi träffades runt nio på morgonen, så man slapp den värsta värmen. Den här gången sprang vi på, för mig, ett helt nytt ställe – en slinga runt Salem Lake, som är cirka 11 kilometer lång. Det blev en riktigt härlig löptur, trots att mina ben var en smula sega de sista fyra kilometrarna.
Lördagskvällen tillbringade jag med matlagning och TV-serier, precis vad jag behövde. Dagen efter var det återigen rejält varmt, uppåt 28 grader, så jag tänkte passa på att premiärbada. Poolen är öppen året runt – men halva min genbank är ju sydeuropeisk, och jag är riktigt kinkig när det kommer till vattentemperatur. Vissa kallar mig badkruka, själv påstår jag att jag inte nöjer mig med vad skräp som helst. 🙂 Det var en smula kyligt i vattnet, ingen termometer till hands men gissar kring 20-21, men kroppen vande sig snabbt. Simmade ett par längder, innan det var dags att kliva upp och torka sig i den varma och sköna solen.
På kvällen unnade jag mig middag på Rody’s Tavern, något som nästan blivit tradition numera. På vägen dit såg jag några gamar stå och mumsa på något okänt, jag gissar på en ekorre, men tog inte reda på det.
Middagen blev, naturligtvis, hamburgare. Det är himla tur att jag håller på med löpträning, för det här är kaloribomber, och förfärligt gott dessutom!
Nuvarande vecka har gått i ett huj, främst för att det är ganska mycket att göra på jobbet. I onsdags blev jag varse att vi hade svenskbesök på jobbet och det visar sig vara en gammal konsultkollega till mig, som jag inte träffat sedan 2019! Så i torsdags släpade jag och Martin med oss Douglas och hans kollega Kristoffer för att titta på baseball. Årets första match för min del, men definitiv inte den sista. Ja, spelet är väldigt långsamt, men jag gillar det ändå. Antagligen för att man har tid att sitta och prata med sina vänner, dricka öl, och i det här fallet; även njuta av trettiogradig värme. Livskvalitet kallar jag det. 🙂
Fredagen gick i ett rasande tempo och jag somnade vråltidigt på kvällen, i TV-soffan naturligtvis. Igår, lördag, var det återigen dags för en löprunda kring Lake Salem. Den gick för min del otroligt trögt, och jag var tvungen att börja gå redan efter ett par kilometer. Resterande runda blev just gå-springa och det tog en smärre evighet att ta sig i mål. Någon tänker säkert: ”Varför vände du inte?”. Av den enkla anledningen att i min hjärna är det never quit som gäller. Således, jag ska i mål även om det tar tre timmar. Det var en riktigt jobbig runda, och mina ben var verkligen helt tokslut vid målgång. Samtidigt kändes det otroligt skönt att ha den avklarad. Dags att åka hem för en efterlängtad dusch och på eftermiddagen hade jag ett Zoom-samtal med en av mina bättre vänner; Anna. Riktigt kul och det var ett bra tag sedan vi hördes.
Jag hann till och med fixa lite lunchlådor, innan min jobbkollega Anders hämtade upp mig – och sedan hämtade vi upp min kompis Fredrik. Det var dags för slutspelshockey! Carolina Thunderbirds möter Port Huron Prowlers i en matchserie bäst av tre. Fredagens match uppe i Port Huron slutade med förlust för Thunderbirds, så det var kniven på strupen som gällde igår. De spelade som pottor i första perioden, men vaknade sedan till liv. Matchen slutade 4-2, vilket innebär att en tredje avgörande spelas klockan 18 idag, söndag. Jag kommer inte se matchen på plats, men förmodligen på deras Youtubekanal. Olidligt spännande, let’s go, Thunderbirds! Först var det dock dags för ett pit stop på Wise Man Brewing, ett mikrobryggeri som bara ligger några minuters bilkörning från arenan.
Idag, söndag, har jag en riktig latardag, såna behövs emellanåt. Det är tvätta kläder, röja runt i lägenheten och dricka kaffe som gäller. Vädret har störtdykt sedan igår, så vid skrivande stund är det bara 12 grader ute. Brrr!
Jodå, det gick ju helt fantastiskt bra det där med att jag skulle börja blogga oftare. Den här gången finns ingen ursäkt alls – möjligen att min hjärna hamnat i semester-mode i förväg och inte orkat ta sig an någonting vettigt efter arbetstid. Men, hur som helst, här kommer en kort sammanfattning vad som hänt sedan förra inlägget.
Eftersom det är varmt som bängen här, så har jag nyttjat communityt’s pool ganska friskt senaste tiden. Kommer normalt hem från jobbet vid 17:30-tiden, raskt ombyte till badbyxor och sedan ner till poolen för att hänga någon timme. I fredags för ett par veckor sedan så var det märkligt nog helt folktomt, de hade säkert bättre för sig. Men, det gjorde inte mig någonting att få hela poolen för mig själv. Gjorde dock inte ”bomben”, även om jag var fasligt nära att göra det.
Ibland känns det mer som att man bor på en semester-resort, och inte ett permanentboende. Det var lite konstig känsla i början, men nu har jag vant mig – och uppskattar det förstås också, det här är ett klimat jag gillar. Hittills, vi får se hur det blir när höststormarna brakar loss framåt oktober. 🙂
Lunchrundorna med jobbkollegor två gånger i veckan fortsätter, jag har dock missat ett par gånger på grund av en höft som trilskats lite. Eller ifall jag sovit konstigt. Osäker på vilket, men den har förhindrat ett par gånger. Ibland undrar jag dock inte ifall jag är riktigt klok, då det ofta är brutalt varmt runt lunchtid. Förstås. Jag tar det dock väldigt lugnt, och springer efter pulsmätare, inte tidtagning.
I fredags förra veckan så bjöd hyresvärden på frukost. Jajamensan, du läste helt korrekt. Himla generöst, även om frukosten av förklarliga skäl var ganska avskalad så tycker jag det var en fin gest. Det där har jag aldrig någonsin varit med om hemma i Sverige. Om någon fastighetsägare läser det här; se och lär!
I tisdags fick jag ett ryck och stack på baseball, efter jobbet. De har alltid något tema på matcherna, och tisdagsmatcherna är Two dogs Tuesday, rea på varmkorv således. Det kunde jag förstås inte motstå! 🙂 Sporten är, som nämnt tidigare, ganska långsam, men när väl en slagman lyckas träffa bollen – ja, då jädrar händer det massor av grejer på väldigt kort tid, och man sitter som klistrad. Kul värre. Att det är varmt och skönt utomhus, och iskall öl, skadar förstås inte alls. Heja baseball. I tisdags gjorde Greensboro Grasshoppers dessutom en helt makalös 8:e inning, då de skramlade ihop hela 10 poäng – normalt är att innelaget får ihop 0-2 poäng under en inning.
Igår, på vägen till jobbet fick jag se en pickup modell ”krallig”. Pickuperna här är ju betydligt större än hemma i Sverige, men sen finns det ännu större pickuper. Man känner sig ganska liten bredvid ett sånt där monster.
Motsvarigheten till Postnord heter USPS – US Postal Service, och de är ungefär lika omtyckta. Men, jag har hittills bara väldigt goda erfarenheter av dem, och en riktigt bra feature är att man kan logga in på mina sidor på deras hemsida – och välja att pausa postutdelning. Exempelvis ifall man ska iväg på semester. Vilket jag ska, så sagt och gjort, i förrgår loggade jag in på hemsidan och satte utdelning på pause. Idag, efter ett dopp i poolen så tittade jag till brevlådan en sista gång innan hemresa till Sverige, för att se ifall jag hade fått något. Ingen post, däremot såg jag det här.
Det där kallar jag verkligen riktigt bra, och en smart service. Om jag förstått det hela rätt, så kan jag även under semester logga in och se ifall jag har post som väntar. Heja USPS!
Semester ja. I morgon fredag åker jag hem till Sverige på semester. Det är en ganska konstig känsla att man ska resa till Sverige på semester – normalt är ju annars precis tvärtom. Jag har förstått att vädret där hemma är allt annat än trevligt, men jag kan ju trösta mig med att det fortsatt kommer vara glödhett här i Greensboro när jag återvänder efter semestern. Jag ser också väldigt mycket fram emot att träffa familj och vänner, och givetvis koppla av en smula. Datorn kommer jag ta med hem till Sverige, och jag ska verkligen försöka rafsa ihop något/några inlägg medan jag är hemma. Men, nu ska jag fortsätta packa resväskan, så jag slipper stressa med det i morgon bitti. Hej hopp!
Det är lite oklart ifall det är tiden som går fort, eller om det är jag som glömmer av att skriva. Högst troligt det sistnämnda, och jag ska köpa bättre minne omgående.
Förra veckan var ju lite av en kortvecka, då 4th of July inträffade på tisdagen. Arbetsveckan avslutades i vanlig ordning med att sparka igång spisen vid hemkomst. Oxfilé fick som så många gånger förr agera proteinkälla, ugnsbakad klyftpotatis som tillbehör och så gick jag lite bananas när det kom till själva såsen; hittade ett recept på kaprissås, som jag tyckte lät himla spännande – så det fick det bli! Pyntade tallriken med lite grönt också, något jag annars är ganska usel på. Uppläggningarna ger mig nog inte heller jobb på någon restaurang värd namnet, men gott blev det. Jag lyckades också med konststycket att bränna mig på stekolja, som passade på att skvätta till rejält när jag släppte ner köttbiten i pannan. Mycket rutinerat, bra jobbat, Robert!
Lördagen ägnades åt sovmorgon och häng vid poolen – det känns nästan lite lyxigt att ha tillgång till pool, och jag klagar inte alls i och med det medelhavsliknande klimatet som råder här. Framåt eftermiddagen var det dags att vattenkamma sig och sedan ta en Uber in till stan. Det var dags för lite samkväm med några jobbkollegor, däribland Maria och Sebastian – som jag nämnt tidigare – där vi började med att mötas upp på en restaurang. Naturligtvis(?) beställde jag hamburgare, och till det avnjöts ett par riktigt goda lokalproducerad öl. Maten var dock, i sedvanlig ordning, förbaskat god, så god att jag lyckades med konststycket att fotografera den. Turligt nog vet alla hur en hamburgare ser ut.
Efter maten blev det en kort promenad till First National Bank Field för att avnjuta lite baseball. För några av kvällens deltagare var det första baseballmatchen, så de var nästan lite taggade. Tyvärr gick matchen käpprätt åt tjottahejti för stackars Greensboro Grasshopper’s; de åkte på storstryk. Det hjälpte uppenbarligen inte alls att jag supportade dem fullt ut.
Söndag och måndag försvann i ett huj, och det var helt plötsligt tisdag. Efter jobbet mötte jag upp en annan svensk kollega, som jag lärt känna här borta, för att käka lite. Valet landade på en mexikansk restaurang, och i mitt fall tacos. Gott!
Efter middagen begav vi oss till Carolina Theatre för att helt enkelt gå på bio. De verkar köra någon slags ”klassiker i sommar!”-kampanj, så de visar klassiska filmer ett par gånger i veckan nu i sommar. I tisdags visades thrillern JAWS, som jag aldrig sett på bio. Kanske inte så konstigt, då den är från 1975, och jag tror inte mamma hade släppt iväg sin lilla parvel i blöjor och med napp i munnen för att kolla på Hajen. 🙂 Jag har sett filmen flera gånger, men tänkte passa på att se den i storbildsformat när nu chansen gavs. Riktigt bra film och det var några i salongen som skrek högt flera gånger, haha.
Igår, onsdag, var det dags för mitt nya onsdagsnöje(?); nämligen spela fotboll med en skock människor. Jag tror vi var 21 personer, inklusive jag, men eftersom jag dels är usel fotbollsspelare, men även för tillfället har genomrutten kondition, så kan man säga att vi var 10,2 pers i mitt lag, och 10 i det andra. Jag var i vilket fall helt slut efter matchen. Ont som fasen i ena stortån också, eftersom jag lyckades bli stämplad i stridens hetta. Kul var det i alla fall och det är väl det viktigaste. I morgon är det fredag, och dessutom bara två veckor kvar till semester – den är efterlängtad!
Söndagen förblev en lugn dag, där jag röjde upp lite i lägenheten och hängde ett par timmar vid poolen på eftermiddagen.
I måndags var ganska många lediga från jobbet, eftersom Fourth of July inträffar på en tisdag i år, som jag tidigare nämnt. Dagen var ganska seg, men till slut var det dags att stämpla ut. Kvällen började med att jag lagade middag – den här gången en enkel variant, eftersom det trots allt inte var fredagsmiddag, så det fick bli oxfilé med smörstekt sparris och brynt smör. Enkelt men himla gott. Resten av kvällen ägnades åt att leta flygbiljetter och lite slötittande på Youtube.
Igår, tisdag, var det då dags för Fourth of July, eller Independence Day – självständighetsdagen, då landet (på den tiden var det bara 13 kolonier (”stater”)) utropade sin självständighet från England och året var 1776. Nog om historia, nu skriver vi 2023 och jag skulle för första gången i mitt liv få uppleva det hela på plats. Jag tog en Uber till stan framåt eftermiddagen och första stopp var, givetvis, ett kombinerat nanobryggeri och pub – det var ruskigt varmt, så en törstsläckare satt som en sportmössa. Lägligt nog låg puben precis i början av Elm Street, där festligheterna pågick. Det var massor med glada människor, live-musik, DJ’s och givetvis möjligheter att köpa street food, godis och drycker i alla de slag. De hade stängt av delar av gatan från biltrafik, kanske c:a 500 meter, där själva festligheterna ägde rum.
Efter ett par promenader upp och ner för gatan, inklusive ytterligare ett pub-stopp, var det dags att promenera bort till First National Bank Field, för att beskåda mitt livs första baseball-match – med efterföljande fyrverkeri. Jag har sett litegrann baseball på TV tidigare, och har halvhyfsad koll på reglerna. Grundprincipen är ungefär som brännboll, ”bränn” tre spelare och så får man bli ”innelag”, alltså använda slagträet. I baseball är det endast innelaget som kan ta poäng, så utelaget gör givetvis allt de kan för att ”bränna ut” dem så snabbt som möjligt. När båda lagen varit innelag varsin gång så är en inning avslutad, och en match består av nio innings.
Sorry för lektionen! Jag visade upp min biljett och knallade in på arenan. Lokaliserade ganska snabbt sektionen där jag skulle sitta, för att sedan ställa mig i kö till kiosken för att beställa det mest klassiska av dem alla när det kommer till baseball; nämligen varmkorv och öl! När detta var gjort var det dags att leta upp min sittplats.
Matchen skulle börja 18:30, dit var det cirka en kvart, tjugo minuter, så jag hann även med att se när lagen värmde upp och lite allehanda jippon före ”avspark”, eller avkast, avslag, eller vad det nu kan tänkas heta. Matchstart således, och Greensboro Grasshoppers tog emot Aberdeen Ironbirds. Baseball är ett relativt långsamt spel, men jag får ändå säga att det var betydligt roligare att titta på än vad jag trodde. Så kul att jag faktiskt funderar på att se dem igen senare i veckan.
Efter närmare tre timmar var matchen slut, och där Grasshoppers stod som vinnare efter en grym upphämtning i åttonde inningen. Nu var det dags för fyrverkerier och dessa avfyrades alltså inne på arenan, som för kvällen hade besök av cirka nio tusen personer. Bilden är ett screenshot från filmen jag spelade in och gör inte riktigt fyrverkeriet rättvisa. Klippet blev nio minuter långt, och då missade jag ändå filma de första två minutrarna… Go big or go home, som amerikanerna säger.
