Det har runnit lite vatten under broarna sedan senast, men som rubriken antyder så är det snudd på det enda som hänt senast. Förutom jobb, förstås.
Inlägget blir nog en smula spretigt, eftersom det sträcker sig under en dryg månad – ja, jag ska bättra mig, vilket år som helst.
Året började med att löpningen fick en nystart – jag har sedan jag kom tillbaka den sjunde januari sprungit varje tisdag och torsdag. Ett par tillfällen har jag även tryckt in en promenad/löpning även på en söndag. De första löppassen var riktigt hemska, som sig bör när löpningen legat i träda i ett halvår – det säger sig självt liksom.
Då det fortfarande är vinter här, eller rättare sagt ”vinter” så är vädret rena bergodalbanan. Två minusgrader på morgonen har varvats med 14 på eftermiddagen. Det kan vara kyligt ena dagen och rena vårvädret dagen efteråt.
Hur som haver, årets första två löppass avverkade jag på löpband, dels för att det var lite trist väder ute, men dels också för att jag tror löpband är lite mer skonsamt för knä- och höftleder. Sedan ett par veckor tillbaka springer jag uteslutande utomhus. Som bäst har temperaturen legat kring 18, så den 25 januari blev det shorts-premiär! Det kändes lite abstrakt, men var riktigt härligt.
För att hålla piskan/moroten igång så har jag även passat på att anmäla mig till en löpartävling i slutet av mars. Eftersom jag fortfarande är i uppbyggningsstadiet så fegade jag lite och valde 5km, istället för 10km. Fem kilometer blir ett bra delmål och sen ska jag försöka hitta ett lopp på tio kilometer framåt slutet av april, eller i början av maj eventuellt. Skynda långsamt, påstås det ju.
För några helger sedan passade jag på att bjuda hem min chef och hennes sambo på middag. Då hon inte äter kött fick jag istället veva ihop en räkpasta, som gottat till sig i hemkokt räkbuljong. Det blev mycket uppskattat, och jag blev själv nöjd med resultatet.
Helgen efter det var det återigen dags för hockey. Carolina Thunderbirds spelar i en liga som heter FPHL, som ungefär är amerikanska fjärdedivisionen. Klassen på spelet skulle jag nog vilja påstå motsvarar ungefär svensk division 1 – fast det har jag nog nämnt i ett tidigare inlägg, kom jag precis på. 🙂 Det var jag och tre kollegor som kollade och kvällen blev riktigt lyckad – drabbades dessutom av akut köplust, så jag införskaffade mig en matchtrjöja också. Fortsätter det i den här takten så blir jag nog snart officiell maskot.
I onsdags förra veckan var jag och tittade på basket för första gången i mitt liv. Det finns inget NBA-lag här, så vi fick hålla tillgodo med ett farmarlag till Charlotte Hornets och som heter Greensboro Swarm. Jag blev positivt överraskad, sporten var betydligt roligare att titta på än vad jag först hade trott. Som sagt första matchen, definitivt inte sista. Innan matchen var vi förstås tvungna att äta lite också. Det gör man alltid här. 🙂
Efter första quartern kom någon klubbrepresentant fram till mig och kollegan, presenterade sig och sa att han hade något riktigt bra åt oss. Vad var det här? Det slutade med att vi blev erbjödna två stolar på VIP-platser, en meter från sidlinjen (man ser de svarta stolarna på föregående bild). Till VIP-arrangemanget hör också att man har tillgång till servitris, så man behöver inte resa sig upp för att köpa öl – det fixar hon. Fantastiskt bra! 😀 I pausvilan blev vi hänvisade till the VIP Room, där det fanns dricka, glass, popcorn och annat smått och gott. Häftigt värre, men varken jag eller kollegan begriper fortfarande varför vi blev utvalda. Jag försöker intala mig att det var för mina blå ögons skull, och ingenting annat. Sanningen ligger nog dock ljusår från den teorin.
I lördags var jag riktigt seg här hemma. Kände mig sjuk, fast jag inte var sjuk. Sov stora delar av dagen, vilket var lite irriterande, eftersom det var 19 grader ute. Ja, du läste helt rätt. Nitton plusgrader. I början av februari. Heja! Jag kände dock att någonting måste man ju hitta på, för att inte förstöra helgen helt – så jag slängde iväg ett meddelande till vår Whatsapp-grupp, och fick napp. Kvällen tillbringades således på ett taproom nere i downtown, där det blev massa bra samtal och även en och annan öl slank ner.
Kollegan var dessutom fantastiskt snäll och skjutsade hem mig, jag är fortfarande alldeles för ”svensk” till mitt sätt – undviker alkohol i samband med bilkörning. Här är gränsen 0,8, så det är inga problem att ta två, tre öl och sen köra – men jag har inte riktigt accepterat det där ännu. Mycket tacksam för skjutsen således, och den blir ju inte sämre när han råkar äga en Mustang, med en riktigt potent V8 under huven. Man känner sig som tonåring på nytt i en sån bil, förfärligt kul!
Nu kommer dock nånting helt nytt här. Jag har nämligen en fråga som jag tänkt kasta rakt ut i etern. Jag vet att det finns några som läser den här bloggen, men utöver ett par kända (för mig) så har jag inte en susning om hur många ni är, eller vilka ni är. För mig skulle det vara jättekul ifall ni gav er tillkänna, med en kommentar eller liknande. Vill ni vara anonyma så kan ni ju bara använda era initialer och så får vi se ifall jag kan lista ut det. Tack snälla på förhand!