Till att börja med; Gott Nytt År, önskar jag alla mina, typ, fyra läsare! Det var ett tag sedan sist, men det beror på att december mer eller mindre alltid springer iväg i ett rasande huj.
Eftersom det förflutit en del tid sedan senast, så kommer det bli lite fragmentariskt. Ifall ni inte gillar fragmentariska inlägg så kan ni sluta läsa redan här.
Första helgen i december var det Year End Dinner med jobbet. Man skulle kunna säga att det är motsvarigheten till våra svenska julbord, förutom att man inte käkar julmat här. Jag stack först hem till min kompis Fredrik för lite ”förfest”, innan vi tog en Uber till festlokalen. Sammanfattningsvis kan säga att det blev en riktigt trevlig kväll, men maten lämnade – återigen – en del att önska. Kockarna här verkar ännu inte upptäckt salt och peppar, dessvärre. Nåväl, himla trevligt var det, och jag lyckades nalla till mig skjuts hem på kvällen också. Stort tack, Maria och Sebastian!
Veckan därpå var det dags för fotografering av Ugly Sweater, något som typ 5 pers (av 100) hade uppmärksammat. Skitland! Hur som helst tycker jag fotot blev riktigt fint, med mina härliga jobbkollegor.
Tiden förflöt och helt plötsligt var det 19:e december och dags att resa hem till Sverige för lite hederligt julfirande. Eftersom jag hade en relativt lång stopover i London så passade jag, återigen, på att ta en fika med min fina vän Anneli. Hon hämtade upp mig vid T5 och ”fraktade” mig till T3, där min sista flight skulle avgå. Nu har jag åkt bil i Storbritannien också, och det var sjukt läskigt att sitta som passagerare på fel sida. Skitland!
Efter ett par timmars himla trevligt fikande så blev det dags att knalla in i flygplatsen igen. Hann, givetvis, med ett par G&T i loungen innan avfärd mot Göteborg. Väl framme på Landvetter upptäcker jag att min ena resväska blivit illa behandlad, med följden att dragkedjan gått åt pipsvängen. Var all min sprit borta?
Nej, det visar sig att jag – förmodligen – endast förlorat ett par strumpor. Just de strumporna var dessutom säkerligen extra illaluktande. De var förvisso nytvättade, men i alla fall!
På Landvetter blev jag upphämtad av en kompis och hennes man – så otroligt tacksamt att slippa trassla med buss och tåg de sista 10 milen. Tack!
Kom hem relativt sent till min pappa, så efter lite kort snackande så blev det rakt ner i bingen för min del. Till lunch dagen efter blev det – naturligtvis – kebabpizza! Som jag hade längtat!
Dagen innan julafton så var det i sedvanlig ordning Uppesittarkväll som gällde. Och i helt sedvanlig ordning vann jag inte ett dyft. Men det blev en himla trevlig kväll i alla fall hemma hos min ena bror.
Julafton anlände, där jag och pappa firade hos nyss nämnda bror med familj. Svärföräldrar och syskon, inklusive barn, också, så det var ett rejält gäng. Av helt outgrundlig anledning fick jag ett par julklappar. Undrar vad jag hade hittat på för lustigheter under året. Julklapparna blev typ fem till antalet och innehöll böcker allihop. Något jag dessutom önskat mig. Fantastisk julafton! Än mer fantastiskt att titta på sin 2,5 år gamla brorson som formligen slet isär sina paket. Vilken lycka för en gammal gråhårig farbror att se glädjen i hans, och hans systrars, ögon över sina julklappar.
Dagarna förflöt och helt plötsligt var det nyårsafton. Eftersom jag var förkyld stora delar av november och en bit in i december så hade jag inte sprungit på ett tag. Jag blev förbannad på mig själv, snörde på mig skorna och stack iväg på en 5km-runda. Med tanke på avsaknaden av kontinuitet så gick det lite långsammare än normalt, men det var fantastiskt skönt att ta sig en runda i snöandet.
Plötsligt blev det sen eftermiddag, och dags att svida på sig stassen för att fira nyår. Som, i sedvanlig ordning, firades tillsammans med ovanstående bror, samt ett par grannfamiljer. Det blev en helt fantastiskt afton, och det var en glad – och möjligtvis en smula salongsberusad undertecknad – som trillade ner i säng framåt 3-tiden på morgonen. Nu var det helt plötsligt 2025! Som vanligt undrade man också; var i helskotta hände med fjolåret? Det sa bara swish!
På eftermiddagen stack jag till Göteborg, för lite skönt häng med en av mina bättre vänner – Pontus – innan det var dags att krypa ner i bingen. Sov helt förfärligt uselt, och det var en hålögd undertecknad som satte sig i taxin tidigt på morgonen. Dags för återresa till USA!
Jag kom tillbaka hit i torsdags kväll, och blev upphämtad i Raleigh, NC av min snälla kollega Anton. Tack Anton! På fredagen var jag återigen på jobbet. Tillsammans med typ tre andra, så det blev en ganska sölig historia innan dagen var slut.
Helgen tillbringades i tvättandets och lugnhetens tecken, men igår söndag blev det förstås dags för årets första söndagsmiddag. På Rody’s naturligtvis!
Idag är det måndag, vecka två, och det börjar vakna till liv jobbmässigt. Vi hörs snart igen!
På söndagseftermiddagen satte jag mig i bilen och stack iväg till flygplatsen i Charlotte, NC för att hämta upp kompisen. Alltid kul med besök! Det blev raka vägen hem och sen middag på Rody’s Tavern, precis som vilken söndag som helst. Jag lurade i honom chicken wings, och han verkade riktigt nöjd med valet.
Efter middagen gick vi hem till mig för att prata lite strunt, men också diskutera lite hur vi skulle lägga upp kommande vecka. På grund av orkanen Helene, som härjade runt ordentligt i sydvästra delarna av NC för ett par månader sedan, så var det lite osäkert ifall vi skulle kunna röra oss i den riktningen. Efter lite rotande på nätet insåg vi att det gick visst alldeles utmärkt.
Runt lunchtid på måndagen drog vi iväg och första anhalt var casinot i Cherokee, NC. Den minnesgode kommer alldeles säkerligen ihåg att jag var där vid samma tidpunkt ifjol. Det blev en riktigt kul kväll, med god mat, god öl och vänligt sinnade slot machines.
Dagen efter stack vi iväg igen, målet var Cherohala Skyway, men först ett stopp på en mexikansk sylta för att få i sig lite brunch, i form av väldigt ohälsosam mat. Väldigt gott också, förvisso. Ställets badrum hade dock den knepigaste layout jag någonsin skådat. Personen som byggde den måste förväxlat vattenflaskan med tequila-flaskan.
Nåväl, vi satte kurs mot Cherohala Skyway, som börjar i North Carolina och slutar en bit in i Tennessee (TN). Slingan är några mil och helt fantastiskt fin att köra på. Utsikten lämnar inte mycket att önska heller, för den delen.
Sent framåt eftermiddagen nådde vi dagens slutmål; en liten skithåla med drygt 300 invånare i nordöstra Tennessee. Jag och kompisen är ganska lika på den punkten, vi båda föredrar okända småhålor istället för de klassiska turistställena – inget fel på dem dock. Vi checkade in på ett motell, som visade sig vara både prisvärt och i riktigt fräscht skick. Efter ”förfest” med varsin öl så gick vi ut ”på stan” för att hitta något ställe att äta på. Vi slank in på en riktigt trevlig lokal restaurang där vi fick i oss lite middag.
Efter besöket var det dags att besöka Caboose Saloon, ett ställe som vi hittat tidigare under dagen, medan vi scrollat igenom Google Maps. Det visar sig vara en riktigt härlig lokal sylta. Ganska nedgången, men med fantastisk charm. En man närmare 70 satt i bardisken och hällde upp whisky åt sig själv, precis som man sett på film. Toalettdörren hade sett sina bästa dagar, men den hade de hjälpsamt lagat med wellpapp samt en plansch på utsidan. Dörren var i princip som nyskick. Nästan.
Efter ett par timmars häng var det dags att promenera tillbaka till motellet för välbehövlig sömn – det sliter en del att tillbringa stora delar av dagen sittandes i en bil.
På morgonen efter kände vi båda att vi behövde en uppfriskande promenad, för att få igång maskineriet lite. Vi hittade snabbt ett mindre berg, som verkade innehålla någonting sevärt uppe på toppen. De knappa två kilometrarna tog närmare trekvart på sig att avverka, på grund av uppförsstigningen. Väl framme på toppen visar det sig vara Tri-State-Peak, alltså en variant på det svenska treriksröset – dock med skillnaden att här var det Tennessee (TN), Kentucky (KY) och Virginia (VA) som möttes. Så, nu har jag befunnit mig i tre stater samtidigt. Stort!
Efter nedkomst satte vi oss återigen i bilen och styrde kosan norrut, målet var ett destilleri i Kentucky. Statens Kentucky Bourbon är världskänd, med flera stora märken (som jag dock inte tänker skriva här, men flera av dem känner ni säkert igen, och återfinns även på Systembolaget). Vi hittade dock ett mindre destilleri, som inte verkade ha några guidade turer, så det slutade med att jag köpte med mig en flaska Moonshine, samt en flaska Kentucky Bourbon (som naturligtvis inte går få tag på i Sverige). Kul minne! Så kul att jag uppenbarligen glömde ta foto på förvärvet.
Därefter styrde vi kosan mot Princeton, VA, där vi skulle tillbringa natten. Det visade sig dock vara ett riktigt tråkigt ställe och varken restaurang eller baren är något att skriva hem om.
På torsdagen var det dags att styra kosan hemåt – som skedde via en mindre ort i Virginia, som jag givetvis glömt av namnet på. Vi stannade dock till en sväng där, för att besöka ett gammalt fängelse/rättssal av något slag. Det var egentligen stängt när vi kom dit, men av en ren tur så var föreståndarinnan på plats och hon smälte givetvis som smör av vår exotiska accent – och låste omgående upp dörren. Blå ögon och svengelska är synnerligen en vinnande kombination. Heja Sverige!
Vi kom hem till Greensboro på eftermiddagen, och efter en uppfriskande dusch var det dags att bege sig till restaurangen jag hade bokat bord på. Det vankades Thanksgiving Dinner – och eftersom det var en bättre restaurang så var även maten av det bättre slaget. Till efterrätt valde vi varsin Creme Brulée, som jag dock verkar glömt fota. Bra jobbat!
Under fredagen tog vi en biltur i omgivningarna, passade på att ta promenader i ett par stycken av de fantastiskt fina parkerna som finns i och kring stan. Sent på eftermiddagen tog vi en Uber till Winston-Salem – det vankades ishockey! Carolina Thunderbirds tog emot Athens Rock Lobsters och redan fem sekunder in i första perioden så var det två spelare som kastade handskarna och drog igång ett riktigt raggarslagsmål. Kvällen blev helt fantastiskt rolig, och matchen slutade 6-2 till hemmalaget. Let’s go, Thunderbirds!
Lördagen blev en riktig slappardag. Vi tog dock en kortare biltur, och lyckades även få till en promenad i en av de andra parkerna. På kvällen stack vi in till downtown, där det blev middag, följt av några timmar i en kombinerad bar och arkadhall. Riktigt kul ställe, och jag begriper inte varför jag inte besökt stället tidigare.
Söndagen blev också en riktigt loj historia, och efter en tidig middag på Rody’s så skjutsade jag kompisen till flygplatsen i Charlotte. Jag kom hem riktigt sent, runt 23-tiden tror jag, och var rejält trött. Det blev en intensiv vecka, med cirka 1400km bilkörning, men fantastiskt roligt. Tack för besöket, Patrik, kom gärna snart igen! I söndags var också första december, och jag hade påpassligt nog sett till att skaffa mig en julkalender på IKEA. Känns nästan som hemma i Sverige!
I tisdags hände något riktigt märkligt. Jag vaknade nämligen upp till snö! Inte mycket, förvisso, men i alla fall. Min första snö på amerikansk mark. Fem minusgrader och sommardäck är ingen bra kombination. Det var mängder med bilolyckor på vägen till kontoret, och jag körde långsammare än en sköldpadda.
Nu har det hunnit bli torsdag. Den här veckan har varit riktigt konstig, i brist på bättre ord. Lite halvstökigt och småstressigt på jobbet, samt brist på sömn. Nåväl, i morgon är det fredag, och på lördag är det dags för Year End Dinner med jobbet – ungefär motsvarigheten till julbord, fast här äts ingen julmat – det ska bli kul, hoppas jag. Auf Wienerschnitzel!
Så var jag dock äntligen hemma i USA igen, efter nästan tre veckors jobbresa. Minnet sviktar lite, av förklarliga skäl, men jag ska försöka sammanfatta det så gott det går.
Söndagen den 3:e november avgick flyget från Greensboro, NC och som via Atlanta och Köpenhamn skulle ta mig till Stockholm. Jag fick ett par timmars skön avkoppling i loungen, och tillsammans med en Gin&Tonic fick jag från loungens terrass se en fantastisk solnedgång – som var svår att få med på bild.
Måndag den 4:e november landade jag på Arlanda flygplats vid lunchtid och tog mig raka vägen in till stan.
Det var en märklig känsla att komma till Centralstationen igen, då jag inte varit i stan på över 1,5 år. Det var precis som vanligt, och för egen del har det hänt massor med saker under den här tiden. Det kändes nästan litegrann som att tiden stått helt still i Stockholm, vilket den givetvis inte har gjort – folk sprang i rulltrapporna, knökade sig in på tunnelbanan och så vidare. Precis som vanligt. Helt klart kul att vara tillbaka i stan i alla fall. Efter incheckning på hotellet så tog jag en kort promenad på stan, och passade också på att äta en tidig middag.
På tisdag morgon åkte jag ut till Scania i Södertälje, där veckans workshop skulle hållas. Där har jag inte heller varit sedan jag slutade i april förra året. Men, det var sig naturligtvis precis som vanligt. Dock konstig känsla att vara tillbaka efter så lång frånvaro.
På onsdagen åt jag lunch med min gamla chef, och det var ett riktigt kärt återseende. Lunchen drog ut ”litegrann” på tiden, men vi hade en hel del att avhandla, då även hon passat på att byta jobb. Jag tog dock ingen selfie på oss, så egentligen har den där lunchen aldrig inträffat. 🙂
Workshopen pågick tills på torsdagen, och direkt efter jobbet hoppade jag på ett X2000 för att besöka mina hemtrakter. Då jag inte varit i Sverige sedan januari så blev det ett kärt återseende med familjen och några vänner. Besöket var dock väldigt kort, då jag på söndagen flög vidare till Frankfurt i Tyskland, då en workshop i Nürnberg vankades.
Det blev en väldigt bra och givande vecka, där jag också träffade en av mina amerikanska kollegor, som flög direkt till Tyskland från USA. Han deltog alltså inte i förra veckans workshop i Södertälje.
På onsdagen var vi ute med en av våra tyska kollegor och käkade middag. Det blev en fantastiskt trevlig kväll med mycket skratt. Digitala möten i all ära, men man ska verkligen inte förringa styrkan i fysiska möten.
På torsdagen efter jobbet så passade jag och kollegan på att besöka byggnaden där Nürnbergrättegångarna hölls under åren 1945-1946. Viktigt med historielektioner emellanåt.
På fredagen stack jag och min amerikanska kollega iväg till varsin flygplats. Men slutdestinationen var densamma; vi båda skulle upp till Stockholm för ytterligare en workshop. Puh! Jag landade i Stockholm på fredagskvällen och det fick bli pizza och en öl i hotellbaren innan jag stupade i säng. Kvällen till ära var det dock stand up-kväll i hotellets bar, så jag fick lite rolig underhållning medan jag åt.
Lördagen bestod ganska mycket av slappande, men på kvällen stack jag hem till en av mina bättre vänner för umgänge och struntprat. Ett par flaskor vin, och otaliga diskussionsämnen senare var det dags för en taxi hem till hotellet.
Söndagen ägnade jag åt en långpromenad i det aningens kalla, men fantastiskt fina Stockholm. Jag avverkade Gamla Stan, Södermalm, Västerbron, Kungsholmen och sen tillbaka till city. Sju härliga kilometrar hamnade på kontot och visst är stan fantastiskt fin?
På tisdagen var jag ute med en annan Ciborg och käkade middag. Det blev en fantastiskt trevlig kväll, på en fantastiskt bra – och en smula dyr – restaurang.
Efter jobbet på onsdagen var det dags för AW med mina gamla Scania-kollegor. Det blev ett kärt återseende, med stort kramkalas, innan vi betade av flera timmars ”gamla lumparminnen”. Det var otroligt kul att se dem igen, och de vill gärna att jag kommer tillbaka till Stockholm så snart som möjligt.
Torsdagen var sista dagen för workshopen, så efter jobbet fick det såklart bli en middag med alla inblandade kollegor. Det var folk från alla håll och kanter, men majoriteten var från Sverige, Tyskland respektive USA. Eftersom ”arrangören” på Scania är brasilianare till ursprunget, så passade det givetvis ypperligt med middag på en brasiliansk restaurang på Kungsholmen. Bra mat, härlig miljö och sköna diskussioner är en bra kombination.
På fredagsförmiddagen var det dags för mig och min kollega att åka hem, så vi drog till flygplatsen runt 08 på morgonen. Vi hade dock olika destinationer, med olika flygbolag, så efter en fika skildes vi åt inne på flygplatsen. Tack för en grym vecka, Joe!
För min del väntade en kort flygtur till Köpenhamn, där jag skulle byta till planet till Atlanta. Vid gaten i Köpenhamn stod en av mina bättre vänner och väntade på att kliva på ”mitt” plan. Världen är liten! 😀
Knappt tio timmar senare var jag framme i Atlanta, och customs, checka ut/in väska samt security check avhandlades på mindre än 30 minuter. Det måste vara nytt världsrekord, allra minst. Normalt tar den proceduren minst 2 timmar, ofta mer än så.
Där hade jag drygt tre timmar att slå ihjäl. Turligt nog hade jag access till lounge, så lite plockmat samt ett par Gin&Tonic fick stå för nöjet.
Jag kom hem till min lägenhet vid 23-tiden igår kväll, efter att ha varit på resande fot i ungefär 18 timmar. Somnade som en klubbad säl och vaknade 06:30 i morse. Hej, jetlag!
Dagen har spenderats åt att städa, dricka kaffe och tvätta kläder. I morgon får jag besök från Sverige – det ska bli ruskigt kul!
Veckan efter mitt förra inlägg hände i princip ingenting alls. Det var en regelrätt äta, jobba och sova-vecka. Jag var också lite halvseg några dagar, på grund av tidsomställningen, så efterföljande helg ägnades i stort sett åt att sova.
Förra veckan gick i ett rasande huj och helt plötsligt blev det fredag. En kväll som jag tog synnerligen lugnt, eftersom jag skulle upp tidigt på morgonen på lördagen.
På lördagsmorgonen var det nämligen dags för en ny löptävling, tio kilometer den här gången. Starten skulle gå av stapeln 07:45 och jag var där redan strax efter 07:00. Mötte upp mina vänner från Greensboro Run Club, då de ställde upp som volontärer den här tävlingen, genom att dela ut vatten, prisutdelning och så vidare. Vi hann dock språkas vid lite grann innan det var dags för start. Jag blir alltid glad av att träffa dem.
Tävlingen gick i några villakvarter här i Greensboro, och vi avverkade två varv – upptäckte jag under loppet – på en slinga, som följaktligen var just fem kilometer lång. Jag är inte förtjust i att springa fler än ett varv runt en bana, men jag skulle tro det är en mental grej det där. Hur som haver, det var riktigt kul att springa runt i ett lugnt och fint medelklassområde och det var hyfsat kuperat, så stundtals var mina ben inte särskilt förtjusta i vad jag sysslade med. Mitt under loppet dök dock en fotograf upp och då måste man ju se proper ut, så jag bad mina ben fara åt pipsvängen, om så för en liten stund.
Loppet fortsatte och jag höll hyfsat bra tempo. Jag hade tagit sikte på en pacer, som skulle hålla 65 minuters-tempo, min plan var helt enkelt att jag ville försöka mig på att slå personbästa. Det var stundtals hyfsat tufft och någonstans kring sex kilometer så tappade jag tyvärr helt kontakten med pacern och dess följeskara. Någonstans kring åtta kilometer vände jag mig om, av okänd anledning, och fick till min fasa se 70 minuters-pacern vara bara femtio meter bakom mig. Det där går ju inte för sig, tänkte jag, så jag sprang på för glatta livet. Strax efter nio kilometer så började det dock göra förbaskat ont i benen, så jag var tvungen att gå en stund. Då ser jag att pacern återigen är mig i hasorna, så nära som kanske tjugo meter. Då blev jag förbannad, på mig själv, och tänkte att nu får det fasen bära eller brista – och jag satte igång i ett rejält tempo. Några hundra meter innan mål var det en nerförsbacke, som jag passade på att utnyttja – så jag höjde tempot lite till. När jag var ett par hundra meter från mål började jag känna av mjölksyra i benen, men lyckades ignorera det helt och hållet. Nästan. Jag tog mig dock i mål, och insåg att jag lyckades slå mitt personbästa med nästan tre minuter!
Den efterföljande gratisölen och pizzaslice:arna satt som en smäck kan jag lova. Att dricka öl klockan halv nio på morgonen är inget konstigt alls här i landet. 🙂 Efter en stund stack jag dock hem för att ta en efterlängtad dusch och en tupplur. Det vankades konsert på kvällen.
Sent på eftermiddagen tog jag en taxi till stan och mötte upp ett par kollegor och vi tog ett par öl och pratade lite strunt, innan vi knallade iväg till arenan. Kvällens huvudakt heter Hatebreed och min relation till dem är att jag hört ungefär fem låtar tidigare. Men konserter är kul! Kvällen till ära var det även tre förband, vi missade dock det första. De två efterföljande förbanden hade jag ingen relation till alls, förutom att jag hört en låt med ett av banden. Riktigt kul kväll dock!
När jag satt i bilen på väg hem efter jobbet nu i tisdags så insåg jag att det är ju Halloween på torsdag. Det var bara att styra sin kosa mot närmsta supermarket – pumpor stod på inköpslistan! Det hann bli sen kväll innan jag hade karvat klart, men jag blev nöjd med resultatet. Vad tycks?
På torsdagens fika på jobbet så var det Halloween-tema och pris för bästa outfit delades ut. Jag kan meddela att jag inte kom på pallplats, och jag hade blivit enormt förvånad ifall jag faktiskt gjort det. 🙂
Igår, fredag, var det äntligen hemmapremiär för Carolina Thunderbirds. Ni som följt med tidigare vet att det givetvis är ishockey jag talar om, något som ligger mig varmt om hjärtat. Särskilt när man kan se den live på plats. Sagt och gjort, jag hade lyckats skramla ihop ett gäng på elva tappra själar och givetvis körde vi lite tailgate-party innan, det hör till. Vi grillade hamburgare, snackade strunt och umgicks i nästan två timmar innan det var dags att gå till arenan.
Det var nästan fullsatt, och ett jäkla oväsen. Precis som vanligt på Thunderbirds fredagsmatcher. Hyfsat bra match och ganska grinigt stundtals. Jag tror det var runt två-tre tjafs/fighter innan matchklockan ens visade tio minuter. Fredagsunderhållning när det är som bäst. 🙂
Blueridge Bobcats var dock tufft motstånd ikväll och ”vi” fick se oss besegrade med 5-4 efter förlängning. Trist, men det är sånt som händer. Det blev en himla rolig kväll i alla fall, och jag var en smula trött när jag ramlade in i lägenheten vid 01-tiden inatt.
Idag håller jag på och tvättar och packar för fullt. En längre jobbresa väntar och jag flyger till Stockholm i morgon, söndag. En vecka i Stockholm, följt av en vecka i Tyskland och sen tillbaka för en vecka i Stockholm, innan återresa till USA. Jag känner mig nästan som en rockstjärna som ska på European Tour. 🙂 Det kommer bli riktigt kul, även om det antagligen kommer vara lite slitigt.
Det slog mig också under dagen, när jag satt med en kopp kaffe och väntade på att tvättmaskinen skulle bli klar, att idag är det exakt 1,5 år sedan jag flyttade hit. ”Tiden går fort” är definitivt dagens understatement!
Men, nu vet ni också varför det kommer dröja en stund till nästa inlägg. Den här gången har jag faktiskt skäl. På återseende!
De senaste veckorna har verkligen gått i ett huj, och minnet kan svikta en del, så det kommer mestadels handla om ”större händelser”.
Helgen efter mitt förra inlägg så var det dags för den årliga kräftskivan, som anordnas av SACC Carolinas (Swedish American Chamber of Commerece Carolinas) – jag deltog även ifjol. Platsen i år var i Apex, NC och det var som vanligt knytkalas-style över det hela. Precis som ifjol så valde jag att göra en Västerbottenspaj, men eftersom Västerbottensost är förbjudet här i landet så gjorde jag den på parmesan istället. Precis som ifjol. Vi var nog ett 50-tal personer på kräftskivan, merparten svenskar, men det fanns även några ”utlänningar” med också. Träffade flera nya ansikten och på det stora hela en riktigt kul kväll. Eftersom jag hade ”fyllechaffis” kvällen till ära, så blev kvällen lite extra kul för min del. 🙂
På måndagen veckan efter stack jag till Charlotte, NC för att hämta upp min kollega Heaven på flygplatsen. Vi har jobbat tillsammans i två månader, men hittills aldrig träffats. En av baksidorna med det nya moderna digitala samhället. Det finns givetvis fördelar också, annars hade hon behövt pendla från Alabama, där hon bor. Men, hon var precis som jag hade inbillat mig hon skulle vara, så det blev ett par riktigt trevliga arbetsdagar, innan hon reste hem igen. Vi hann dock med att käka middag och köra en krogrunda först. Fattas bara annat! 🙂
Resten av veckan gick i ett rasande tempo, och helt plötsligt var det helg. Förmodligen gjorde jag inget särskilt den helgen, eftersom jag inte minns någonting av den. Förra veckan hölls det en workshop i Nürnberg, men då det blev för dyrt att skicka dit mig så beslutade jag istället att köra nattskift – så jag anpassade mig mot europeisk tid. Folk tyckte jag var allmänt dum i huvudet, men jag hade en baktanke med det hela. Mer om det om en stund.
Workshopen förflöt riktigt bra, även om det är ganska drygt att sitta i Teams-möte åtta timmar i sträck, ja minus bensträckare och lunchrast förstås. Lunchrast för min del innebar alltså att jag satt och käkade matlåda klockan sex på morgonen, amerikansk tid. Jag kände mig lite allmänt knäpp i huvudet, men det blev ganska bra ändå av det hela. Eftersom jag är som jag är, och inte blev som jag skulle, så var jag givetvis tvungen att anpassa min arbetsklädsel utifrån gällande förutsättningar.
Workshopen tog slut på torsdagen, och vid 11-snåret stämplade jag ut för veckan, då jag tog ledigt på fredagen. Åkte hem och packade väskan och tog en taxi till flygplatsen. Vad som väntade var en helgtripp (japp, du läste helt rätt) till Köpenhamn. Ingen minns en fegis! Men, här kommer alltså min baktanke med nattskiftet tidigare i veckan. På det där sättet så var jag redan hyfsat anpassad till Europeisk Tidszon och jag var inte alls sådär knasigt trött som man normalt blir när man reser österut. Ibland blir jag rädd över min egen smarthet.
Varför jag åkte till Köpenhamn enbart över en helg, handlar helt enkelt om att jag hade blivit inbjuden till workshop/konferens med andra Ciborgs – denna hålls vartannat år i just Köpenhamn. Jag blev tillfrågad för någon månad sen ifall jag vill komma, och jag tackade ja på stående fot. Alltid lika kul att träffa de två övriga svenskarna, samt sex-sju danskar – där vi alla är så kallade mentorer åt fabrikatet vi har på våra implantat.
Första flighten tog mig till Hartsfield-Jackson i Atlanta, GA – en av världens mest trafikerade flygplatser, och helt ny erfarenhet för min del. Logistiken är dock helt fantastiskt bra, så man tänker inte på hur stor den faktiskt är. Jag letade omgående upp en lounge och satte mig ner med en öl och lite plockmat, i väntan på nästa flight.
Jag landade i Köpenhamn på fredagsförmiddagen och checkade in på hotellet. Tog en kort tupplur innan det hela brakade igång vid 17-snåret. Fredagen var dock mjukstart, så efter att Dorte hade hälsat oss alla välkomna, och snabbt gått igenom helgens agenda, så var det dags för middag.
Efter middagen blev det lite stadsvandring, då det var kulturafton just i fredags. Vi slank in i en kyrka och lyssnade på en gospelkör, fantastisk stämning och otroligt bra.
Efteråt gick vi runt lite till och kikade, men eftersom det var lite blåsigt och allmänt busvädrigt, enligt skylten här nedan, så valde vi att gå tillbaka till hotellet. Efter ett par öl i hotellbaren vankades det sömn.
Lördagsförmiddagen ägnades åt grupparbete, spela in videos (Hollywood ringer nog när som helst), samt allmäna diskussioner. Otroligt givande, även om danskan är ett förfärligt knepigt språk. Efter en riktigt bra lunch på ett bättre kebabhak så var det dags att bege sig till en actionpark som har Zip Lines. Det har jag aldrig provat på tidigare, men det var förfärligt kul. Fruktansvärt jobbigt också, och jag har använt – och överansträngt – muskler jag inte ens visste existerade i kroppen. Men det var det värt!
Efter lite stadsvandring, där vi bland annat passerade Carlsbergs gamla bryggeri så var det dags för vila lite på hotellet innan middag. Märkligt nog tog jag inga bilder på middagen, men vi åt på en indisk restaurang, som hade fantastiskt bra mat. Kvällen avslutades i sedvanlig ordning i hotellbaren innan det var dags att hoppa i bingen.
På söndagen var det lite avrundning och som avslutades med ett yoga-pass. Som jag dock inte hann färdigt, eftersom det var dags att bege sig till flygplatsen. Nästan prick 51 timmar efter ankomst, så avgick min flight tillbaka till USA, så nu kan jag bocka av ”jetset” i min bucket list! 🙂
Hemresan skedde åter igen via Atlanta och jag kom hem till lägenheten strax efter 23:00 igår kväll.
Jag hann knappt få av mig kläderna, innan jag sov som en stock. Jag vaknade drygt en timma före klockan i morse, och dagen har förflutit förvånansvärt väl. Jag misstänker dock att jag kommer sova som en stock ikväll. Träningsvärk har jag dessutom fortfarande. Så kan det gå! 🙂
Redan ett nytt blogginlägg? Är karln knäpp? Därom tvista de lärde, men jag fick en impuls!
I tisdags förra veckan var jag som vanligt och sprang en runda med det härliga Greensboro Run Club, som jag numera är medlem i – och som vanligt träffades vi vid Steel Hands Brewing för lite snack innan vi begav oss. Grupperna brukar ofta automatiskt dela upp sig beroende på tempo och distans, men jag tog rygg på ett par kvinnor – som jag sedan tidigare visste att de håller ungefär samma tempo som jag, och kör en runda på cirka 5km. Det var svalare förra veckan, runt 23 tror jag, men det blev ini bängans varmt efter en stund ändå. Det måste vara något fel på min kropp! Hur som helst, jag halkade efter men lyckades ändå hålla mig inom ett par hundra meter från dem. I slutet drabbades jag av hybris, eller åldersnoja, och sprang ifatt den ena. Då hade hon kroknat fullständigt, så vi peppade varann i mål. Efteråt väntade den sedvanliga ölen, och den satt som en smäck. Som alltid!
Veckan förflöt i ett rasande tempo och helt plötsligt var det fredag. Stämplade, som vanligt, ut lite tidigare och begav mig till Harris Teeter för att gå lite bananas bland göttigheterna. Det resulterade i oxfilé, palsternackspuré och en skysås. Toppade med lite grönt, för extra fräschör och sköljde ner med en ganska hygglig Barolo. Tvärslocknade, i vanlig ordning, i TV-soffan vid XXX-tiden (jag har ingen som helst aning om ifall klockan var 22:00 eller 02:17).
Lördagen tillbringades åt lite shopping, kaffedrickande på balkongen och allmänt häng. Framåt kvällen så gjorde jag chicken wings med hemmagjord Hot Buffalo Sauce för första gången. Det blev bra, men jag fick inte till såsen riktigt så krämig som Markus Aujulay i sin Youtube-video. Övning ger färdighet, antar jag. Men det gick absolut äta. Starkt var det också. 🙂
Igår, söndag alltså, stack jag iväg till Winston-Salem för att hämta upp min kollega Anton. Det vankades dragracing i Charlotte, NC! Första gången för min del, så jag var väldigt förväntansfull. För de som inte vet handlar alltså dragracing om försten till 402m (1/4 mile, eller Quarter Mile som de säger). Precis som inom ishockey och fotboll så finns det olika divisioner och ligor, men det vi tittade på igår var högsta ligan. Dragracingens F1 skulle man kunna kalla det.
Inom dragracing tävlar man i olika klasser, det är allt ifrån bensindrivna sugmotorer till mer extrema varianter. De två värstingklasserna som finns heter Top Fuel samt Funny Car. Bilarna ser lite olika ut, men gemensamma nämnaren är att de har samma restriktioner gällande trimning och så vidare.
Eftersom jag är ingenjör så måste jag förstås rabbla upp lite fakta. Motorerna är alltså V8 och de får ha en maximal slagvolym om 500cui (8,19L). De drivs av nitrometan, som enkelt förklarat egentligen är sprängmedel i flytande form. Detta innebär att de utvecklar någonstans mellan 10000 och 12000 hästkrafter (nej, det är inte en nolla för mycket). Därtill raka rör (ljuddämpare är för mesar, och man förlorar effekt), och man har i princip en atombomb på fyra hjul.
”Det måste vara sjukt högljutt?”. Ja, men samtidigt går det egentligen inte längre prata om ljudvolym, det här är någonting helt annat. Vi stod 10 meter från startlinjen och när de fick grönt ljus så handlar det snarare om en tryckvåg som kommer mot en. Så kraftig att man faktiskt till och med kan känna tänderna skallra. På riktigt. På TV förstår man att ”det här går fort”, men det här måste upplevas i verkligheten för att verkligen förstå vad det är frågan om. Som jag nämnde tidigare; atombomb på fyra hjul är faktiskt en bra beskrivning. Det är verkligen helt vansinnigt!
De flesta har säkert koll på att man brukar mäta bilars prestanda i 0-100km/h. En modern hyfsat potent bil avverkar det där på kanske runt 6-7 sekunder. Sportbilar som typ Ferrari och Porsche är nere kring 3 sekunder för deras vassaste modeller. En Top Fuel avverkar sprinten 0-100 på cirka 0,6s! De kör sitt race på ungefär 4 sekunder och där är sluthastigheten över 500km/h. Som sagt, det här är extremt och jag rekommenderar varmt ifall ni har möjlighet. Hörselskydd är givetvis ett måste. Som sagt, det här är inte längre frågan om ”hög ljudvolym”, det är far beyond det.
Efter några race så begav vi oss till depån för att titta runt lite. Jättehäftig upplevelse att se hur de mekar med bilarna och så vidare. Efter ett tag kläcker Anton ur sig att ”vi får leta upp Ida också!”. Då drog jag mig till minnes – i somras kontrakterade ett av stallen en svensk kvinna till sig. Hon blev Europa-mästare förra året, så jag misstänker att de såg att hon har potential. Att de kontrakterar en Europé är ju häftigt bara det, men att de plockar in en kvinna i en extremt mansdominerad sport är verkligen hur stort som helst. Efter ett tag så hittade vi hennes team (hint: både amerikanska och svenska flaggan vajade utanför lastbilen 🙂 ), och vi lyckades till och med få växla några ord med henne. Eftersom jag är en glappkäft av rang så lyckades jag givetvis snacka till mig en autograf på t-shirten också. Ibland är jag glad över min extroverta sida. Nu är jag hennes största idol! Heja Ida! 🙂
Efter ett tag så var det dags för oss att bege oss tillbaka till strippen, som det kallas, för att se finalerna. Återigen fick man uppleva de där tryckvågorna från bilarna och jag kan säga att det faktiskt är beroendeframkallande. De första racen blev man nästan rädd när de ”exploderade” iväg, men efter ett tag blir man beroende av vibrationerna. Helt fantastiskt! Mitt under finalerna ser vi att ett av teamen är sponsrade av en norsk firma. Världen är liten. Heja Skandinavien! 😀
Nu är det måndag kväll här i North Carolina. Klockan är strax efter 20:00 och det är 23 grader varmt ute, och på spisen står blivande matlådor och puttrar. En kroatisk Paprikaš är in the making och det doftar ljuvligt. God kväll!
Nej, jag har ingen ursäkt alls. Mer än att jag inte tyckt det hänt nåt anmärkningsvärt senaste veckorna. Men min kompis (hej, Camilla!) tyckte att jag kunde skriva även om andra saker. Reflektioner om hur det är att vara utlänning i landet och så vidare.
Så, det här inlägget kan innehålla mer text än bilder. Orkar du inte läsa så behöver du givetvis inte göra det. 🙂
Men först. Jag är ganska intresserad av matlagning, och följer både Sveriges Mästerkock (SMK) och flera Youtube-kanaler. För en tid sedan slumpades jag in på Matpoolen, som drivs av två tidigare deltagare i SMK, varav den ena killen gjorde en hummersoppa som fick självaste Mannerström att bli en smula avundsjuk. När jag såg det programmet så blev jag helt vansinnigt sugen på hummersoppa. Jag har ätit det, men aldrig gjort själv.
Sagt och gjort, jag satte igång och googla för glatta livet, var man kunde hitta färsk/levande hummer någonstans här i stan. Efter idogt letande hittade jag till slut en butik inne i stan. Satte mig i bilen och drog dit. Det visar sig vara en ganska liten butik, men de hade finfint utbud av både skaldjur och fisk. Humrarna visade sig vara levande dessutom. Spännande värre, jag har aldrig kokat hummer. Nåväl, jag fick med mig en finfin romstinn hona till bilen. Vid hemkomst släppte jag ner hummern i den vattenfyllda vasken och insåg omgående att min största pastakastrull inte var i närheten av att räcka till.
Jämrans också, hur skulle jag lösa det där. Jag kan ju liksom inte klyva en levande hummer, bara för att den ska få plats. Google blev räddningen. Det visar sig att ett närbeläget Walmart hade vad jag behövde: en groteskt stor kastrull på hela 14,5 liter, anpassad just för seafood. Lät den söta hummern ligga och plaska i vattnet medan jag i ilfart stack iväg till affären.
Värma upp vatten tog givetvis en halv evighet, men till slut bubblade vattnet så fint och hummern fick gå till kokning. Bilden här nedan visar en nykokt hummer på knappa kilot, efter bästa förmåga.
Här skulle fixas hummersoppa. Tänkte jag, innan jag insåg att den var ju helt glödhet och måste såklart svalna av innan man kan börja tillreda både den och soppan. Soppan, just för att först måste man koka upp en fond på skalen och detta skapar sedan basen i själva hummersoppan. För att göra en lång historia kort, det tog ett par timmar i frysen, innan den var sval nog. Klockan hade blivit ganska mycket, men ska man äta hummersoppa så ska man. Dags att skrida till verket, äntligen! Fond in the making här nedan.
Till slut var det soppan äntligen klar, och då hade klockan hunnit bli halv tolv på kvällen! Kan alltså tillägga att jag började med den kring halv sex, men sen försvann förstås lite tid eftersom jag var tvungen att ge mig ut på en oplanerad shoppingrunda. Den blev helt vansinnigt god, och lessons learned är att nästa gång får jag koka upp hummern dagen innan istället, för den här soppan kommer jag göra fler gånger, den saken är klar.
I tisdags var det debatt mellan de båda kanditaterna, jag väljer att inte nämna dem vid namn, utan använder istället ”hon” eller ”han” – av den enkla anledningen att jag inte vill dra åt mig massa sökmotorerträffar till den här sidan. Hur som helst, det kändes riktigt spännande att för första gången i sitt liv bevista en debatt, dessutom bor jag i landet för tillfället. Det blev en hel del pajkastande åt båda håll och jag orkade inte riktigt titta klart på hela debatten. Det krävs kanske lite tillvänjning för sån här typ av cirkus, antar jag. För cirkus är precis vad det är. Jag tänker inte ge mig in i nån politisk debatt här, men enbart abortfrågan är för mig tillräcklig för att veta vilket parti jag _inte_ stödjer. Nog om det.
I torsdags fick vi besök av henne. Jag fick reda på det alldeles för sent, så jag lyckades inte få tag på några biljetter till arenan hon höll tal i. Väldans synd, det hade varit en riktigt häftig upplevelse att vara med på plats – men jag fick istället nöja mig med livesändningen på Youtube. Nu vet jag åtminstone med säkerhet att jag befunnit mig inom 15km från en predisentkandidat. Wow! 🙂
I fredags var det äntligen dags för löpartävling igen. En kortare den här gången, bara 5km, men det är kul det också. Tävlingen motsvarar väl kanske ungefär Midnattsloppet där hemmavid, just eftersom den gick av stapeln på kvällen – och den gick av stapeln i grannstaden Winston-Salem, cirka en halvtimmes bilfärd från min bostad. Fast jag måste nog tillstå att Moonlight Madness låter lite häftigare än Midnattsloppet. Faktiskt.
Starten gick vid 20:00 och det flöt på i ett finfint tempo. Första två kilometrarna låg jag ganska klart under personbästa och det såg bra ut. Men sen kom en backe som var ganska otrevlig, och jag tvingades gå uppför den, där tappade jag antagligen en del tid, men jag fortsatte att springa så gott det gick. Sista knappa kilometern gick det väldigt flackt uppför, och det knäckte mina ben totalt, så jag gick i mål på drygt en minut över personbästa. Jag var irriterad på mig själv i ungefär en minut, men sen fick jag en gratisöl och en slice med pepperonipizza och jag förvandlades till lyckligaste gossen i världen. Tänk så lättköpt man är. 🙂
Hur är det då att bo i det stora landet i väster? Ja, det här är ju en mångbottnad fråga, som antagligen mer lämpar sig för diskussion än textform. Men, rent generellt trivs jag otroligt bra här i landet. Folk är vänliga (de jag träffat åtminstone), sociala och väldigt utåtriktade. Det sistnämnda passar ju in som handen i handske med min personlighet. Klimatet är också förbaskat bra, även om det faktiskt tyvärr kan bli minusgrader på vintern. Just det där med klimatet är något som jag antagligen kommer ha otroligt svårt att anpassa mig till den dagen jag flyttar hem till Sverige igen, den saken är helt klar. Det är svårt att jämföra klimat rakt av, då det är mycket som spelar in. Luftfuktighet hur olika passadvindar och grejer rör sig och så vidare. Men, lite tillyxat kan man säga att klimatet här i North Carolina nog _ungefär_ liknar typ norra Italien/Kroatien, skulle jag tro. Möjligen med skillnaden att luftfuktigheten här på sommaren är betydligt högre än sydeuropa. Juli/Augusti kan vara riktigt obehagliga, ifall man inte gillar den typen av klimat.
Är allting perfekt? Givetvis inte, men det finns garanterat inte ett enda land i världen som är helt perfekt. Alla har sina för- och nackdelar. Men, nu handlar det om USA och framförallt vad jag tycker är bra/mindre bra med det här landet. Någon annan har säkerligen andra åsikter, och så ska det också vara förstås.
En riktigt märklig sak är att amerikaner, som ju är extremt förtjusta i fett och sött och så vidare, i princip inte alls känner till bearnaisesås. Det här är faktiskt något som förvånat mig stort. Sen råkar väl just vi svenskar vara helt tokiga i bea, men i alla fall. Med tanke på hur ”hälsosamt” många amerikaner lever så förvånar det mig faktiskt ordentligt att bea inte ingår i deras kostcirkel.
Jag har flera gånger fått frågan om löner här i landet och min egna specifikt. På pappret tjänar man ganska mycket mer här än hemma i Sverige, åtminstone om man besitter någon form av expertis. Men, det är också en förbaskat massa grejer som kostar mycket pengar här också, och som är ”inbakat i skatten” där hemma. Så att jämföra siffror går faktiskt inte göra på ett enkelt sätt, har jag lärt mig. Så numera när jag får frågan så brukar jag ofta bara säga att ”den är lite högre än där hemma” och så är det bra med det. Inte för att vara dryg, utan helt enkelt för att det inte går jämföra rakt av, som jag nyss nämnde.
Finns det något annat som är mindre bra? Ja, folk kör som idioter i trafiken. På riktigt. Hemma i Sverige har jag alltid anset att Göteborgare är bland de sämsta i klassen när det kommer till trafikvett. De är som klassens ljus i jämförelse med hur folk här i NC (och andra stater också) beter sig i trafiken.
Här tillämpas även marknadshyror, något vi nästan är helt befriade från hemma i Sverige. Det betyder kortfattat att det är dyrt att bo där man helst vill bo. För egen del handlar det inte om att bo där det bor massa stekare, det handlar om att bo i bra område med låg kriminalitet. Nu gör jag just det, och det syns ganska ordentligt på hyran. Jag skulle kunna byta till ett ”halvbra” område och säkert spara $400/mån på detta, men det känns inte heller tilltalande. Där jag bor finns trottoarer, jag kan gå till Rody’s (mitt stammishak, som ligger 300m från bostaden) utan att behöva oroa mig för att bli rånmördad. Däremot kan jag bli överkörd av nån trafikgalning, eftersom jag måste passera en högtrafikerad väg. Som visserligen har övergångsställe med signaler, men amerikaner per definition är fantastiskt urusla på trafikregler och att ”grön gubbe” trumfar ”grönt” verkar ingen begripa här. Turligt nog har jag lärt mig det, så jag är väldans uppmärksam när man knallar över den vägen. 🙂
Nåt annat som är annorlunda? Ja, mycket. Men ett exempel är att matpriser kan skilja sig jättemycket mellan olika affärer. Jag pratar inte om ”matpriskollen” där hemma, där det visar sig att nån matkasse kan diffa 50 spänn mellan nån av de svenska mataffärerna. Det jag menar är att t.ex. affär A kan ha jättebra priser på FETA-ost, medan affär B har drygt dubbla priset för FETA, men där affär B istället har andra grejer som är billigare än nyss nämnda A. Detta gör att man efter ett tag lär sig vilka grejer man ska handla var någonstans. Detta tycker jag dock är kasst som tusan, eftersom man ofta måste flänga runt som en galning med bilen, och det kostar både tid, pengar och miljö. Oftast är jag lat och handlar allting på min närmsta affär, men jag har börjat tänka lite mer på det där. Tyvärr ska tilläggas, eftersom det som sagt går åt mer bensin att göra på det viset. Sen rent generellt är vissa matvaror betydligt dyrare än vad det är hemma. Det finns billigare saker också förstås.
Jag får ta och suga lite på karamellen, nästa gång kanske jag avhandlar något annat om hur det är att bo i det stora landet i väster. Nu ska jag gå till Rody’s för veckans söndagsmiddag. Buffalo Wings hägrar, mums! 😀
Ja, det var det verkligen. Jag har heller ingen särskild ursäkt, mer än att det inte hänt så värst mycket de senaste veckorna.
För ett par veckor sedan var det sommarfest på jobbet. Tanken var att den skulle hållas utomhus, men ett fruktansvärt skyfall satte stopp för det – så de som fixade festen tog ett sent beslut att den istället skulle hållas hemma på kontoret. Det blev lite trångt, men riktigt trevligt ändå. Det bjöds på mat, i mängder – hey, det här är USA! – och utlottning av diverse prylar och allehanda ting. Då personal även fick ta med sig barnen, så hade de fixat så att ungarna kunde få ansiktsmålning. Det måste givetvis jag också ha!
Eftersom jag har implantat i både huvudet och ena armbågen så känner jag mig ofta som en cyborg. Vad passar då bättre än att försöka efterlikna Arnold Schwarzeneggers rollfigur T-800 från filmen Terminator 2? Killen som målade gjorde det helt på frihand, så jag får säga det blev riktigt bra. Eller? Min jobbkollega, Angelica, vågade inte riktigt gå bananas fullt ut, men jag tycker det blev bra ändå. 🙂
Förra veckan var det en slags minifestival med 4-5 lokala rockband här i stan. Ett par av mina jobbkollegor spelar i ena bandet, så givetvis stack jag dit för att lyssna. Det var, tyvärr, extremt lite folk, men ändå kul att lyssna på lite live-musik.
Den största händelsen senaste veckorna är nog fredagens baseballmatch. Greensboro spelar i Minor League Baseball, förkortat MiLB och grovt uttryckt är MiLB indelat i fyra olika divisioner och totalt är det 120 lag utspridda över hela landet och indelat i olika ligor – det skulle bli alldeles för dyrt för en småklubb härifrån att resa till västkusten t.ex. Hur som helst, i år hade det tillkommit ett 121:a lag, men laget saknar spelare och är alltså ett slags spöklag. Huh?
Jo, sedan ifjol är svenska Oatly en av sponsorerna i ligan och i år valde de att skapa ett ”lag” som heter, håll i hatten, the Malmö Oat Milkers! Upplägget är alltså så att i en hemmamatch under säsongen så får varje hemmalag ikläda sig Oat Milkers matchställ, och just nu i fredags så var det Greensboro Grasshoppers tur – och det kunde man ju bara inte missa!
Sagt och gjort, jag släpade med några kompisar och stack dit. Det blev en riktigt kul kväll, trots att de inte hade tagit fram någon merchandise för Oat Milkers. Oatly, läser ni det här, fixa det till nästa säsong, jag måste ha en keps!
Resten av helgen har gått i lugnets tecken. Jag har tittat på film, sovit, fått en träflis i foten (en del sitter fortfarande kvar) och igår lagade jag Texas Chili för första gången. Det blev aningens starkt, men bra ändå. Nästa gång får jag dock ta ett par chilifrukter färre. Nästa helg är långhelg, pga ledig måndag. Ska försöka hitta på något, men vet ännu inte riktigt vad. Det visar sig nog dock. Adios, för den här gången!
I tisdags förra veckan avslutade jag mitt förra projekt genom att skicka in slutrapport till kund. Onsdagen vek jag som reservdag, ifall kund hade påpekanden eller annan typ av feedback. Inte ett ljud hördes från kunden, så jag stämplade ut lite tidigare på onsdagen för att äntligen fira in min hiskeligt långa två dagars semester. Woho! Det första jag gjorde när jag kom hem var, givetvis, att knäppa en öl på balkongen. Varmt så ini bängen var det också, så det var riktigt skönt att sitta på balkongen en stund.
Efter att ha lagt mig ganska sent under onsdagen – hey, jag har S E M E S T E R ! – så började jag min första semesterdag genom att hänga vid poolen ett par timmar. Himla skönt, och naturligtvis förbaskat varmt. Notera skrapmärket på mitt vänstra knä – resultatet efter förra veckans flygtur. 🙂
Framåt eftermiddagen var det dags att snygga till sig för att sticka till Winston-Salem och vinka av en kollega med (amerikansk) fru, som ska flytta till Sverige. Det blev en riktigt trevlig, och aningens sen, torsdagskväll med dem och en skock andra människor – givetvis glömde jag fota, ni får hålla tillgodo med bild på en öl. Ni kommer vara saknade, Erik och Nicole!
Jag vaknade i vettig tid på fredagsmorgonen, turligt nog eftersom jag skulle iväg på en liten roadtrip över helgen. Ursprungsplanen var kusten, antingen Myrtle Beach, eller Carolina Beach, men då väderprognoserna snackade om regn så planerade jag istället in en weekend i Atlanta, GA. Det där diskuterades litegrann under torsdagshänget, med bland annat min kanonbra chef, Maria, och hennes sambo Sebastian. De, samt ett par till, pratade sig varma om Washington D.C. – sagt och gjort, det fick bli det sistnämnda. Avståndet är nästan på minuten samma som till Atlanta, men ”DC” ska tydligen vara en betydligt trevligare stad. Samt lite andra grejer avgjorde det hela.
På ditvägen stannade jag till vid ett vineyard jag fått rekommenderat, för att inta lunch och insupa omgivningarna. Jag kan förstå varför jag fick tipset (tack Maria och Sebastian!) – det var nämligen helt makalöst fint ställe och tillhörande omgivningar. Wow-faktorn är skyhög! Eftersom jag är som jag är, så babblade jag naturligtvis en rejäl stund med min servitör. Av någon anledning – det förekommer ofta, kan jag meddela – så lyckades jag på något sätt baka in att jag är svensk. Jag tror jag aldrig någonsin varit så patriotisk som när jag flyttade hit. Uppenbarligen hörde mina ”grannar” det, och en kvinna vänder sig om och frågar ifall jag är svensk. Efter jakande svar till henne så pekar hon på sin man och kläcker ur sig ”det är han också! :-)”. Det visar sig vara en gosse i min ålder, som bott i landet, Florida för att vara exakt, sedan 1994, och de var på semester-roadtrip medan deras ungar var på nåt sommarläger i North Carolina någonstans. Vi är ta mig tusan precis överallt, vi svenskar. Heja Sverige!
Efter en stund blev jag serverad min lunch, som var helt utsökt delikat. Lika så omgivningarna. Har ni vägarna förbi så rekommenderar jag starkt ett besök till Pippin Farm & Vineyards i Virginia. Jistanes vilket fint ställe!
Efter intagen lunch fortsatte jag färden mot USA’s huvudstad, och strax efter 15 var jag framme vid hotellet, i Arlington – som är en stadsdel/förort till huvudstaden. Checkade in på hotellet och letade därefter upp ett parkeringshus för att ställa av bilen.
Därefter knallade jag iväg till tunnelbanan för att turista i stan en sväng. Staden är relativt stor, och helger försvinner snabbt, så jag checkade främst av jätteuppenbara saker som man ”måste ha sett”: däribland obelisken (Washington Monument), Vita huset, FBI-byggnaden och nåt mer, innan det var dags för middag och hemfärd till hotellet. Jag kan tillägga att fredagen var helt vansinnigt varm. Jag gillar värme, men det var 40 grader varmt när jag kom till Washington under eftermiddagen, och det är lite väl too much – även för mig, med mina sydeuropeiska gener och allt.
Somnade som en klubbad säl efter hemkomst till hotellet, och vaknade relativt tidigt på lördagen. En dusch, en kaffe och det var dags att intaga stan. Jag betade av Lincoln Park och sedan tog jag en promenad till Capitol Hill – för att omgående konstatera att de har verkligen storhetsvansinne i det här landet. Byggnaden är helt enormt stor, och Vita Huset framstår som en stuga på landet i jämförelse. Ett par statyer senare satte jag mig på tuben för att besöka Arlington Cemetery – som jag tror de flesta känner till.
Jag visste att den var stor, men först när jag kom dit så förstod jag att den är helt enorm. För att ge någon slags uppfattning om hur stort Arlington är så kan nämnas att den är 259 hektar stor och inhyser ungefär 400.000 (ja, du läste rätt) gravar. Säger siffrorna ingenting, så kan nämnas att Slottsskogen i Göteborg är ungefär 156 hektar, som en jämförelse. Jag insåg snabbt att där kan man utan problem tillbringa minst en halv dag och strosa omkring. Även om det är en kyrkogård, så är det fantastiskt fint. Jag fick komprimera ner det hela, så jag fokuserade på att beskåda John F Kennedy’s grav, samt Den okände soldaten – där den sistnämnda övervakas av en vakt dygnet runt, året runt.
Därefter var det dags att åka hem till hotellet en snabbis, för en dusch och klädbyte. Det var ruskigt varmt på lördagen också, även om det ”bara” var kanske 36 grader så var kläderna helt genomsura. Efter den uppfriskande duschen så var det dags att ta tuben in till stan, för att checka av en av mina högst prioriterade bucketlist-grejer jag haft sedan jag flyttade hit – det var dags för baseball i högsta ligan, MLB. Dagen till ära var det en match mellan Washington Nationals och Milwaukee Brewers och det blev en himla trevlig eftermiddag. På grund av avsaknad av tak där jag satt så var det också helt fruktansvärt varmt och jag fick kyla ner mig med ett helt batteri av iskall öl. Stackars mig.
Jag fastnade på fancam också, och det kan man se här. Jag sitter rakt ovanför sektion 218, så nu är jag officiellt världskändis också – spännande!
Otroligt häftig upplevelse, även om det ”bara” var runt 30.000 på läktarna (arenan har plats för ungefär 41.000) och en himla nöjd gosse åkte tillbaka till hotellet direkt efter matchen. Allt promenerande hade dock gjort sitt, så jag lyckades med konststycket att somna i hotellrummets fåtölj! Vaknade dock efter en stund, oklart ifall det var en kvart eller en timme, och lyckades med konststycket att masa mig de få metrarna till sängen och tvärslocknade omgående. Trött? Ja! 🙂
Igår söndag vaknade jag utsövd i hyfsad tid. Käkade frukost och checkade ut från hotellet vid halv tio ungefär. Planen var ett besök på Smitshsonian Steven F. Udvar-Hazy Center som är ett museum som inhyser mängder av flygplan och rymdskepp – däribland rymdfärjan Discovery samt det legendariska spionplanet SR-71 Blackbird.
Men, när jag kommer till parkeringshuset, där min bil stod, så var det igenbommat! Eftersom det är en storstad så misstänkte jag att det helt enkelt var någon form av extra stöldskydd, och jag försökte klura ut hur jag skulle få grindarna att öppnas. Nej då, helt stenkört! Här någonstans började min hjärna snurra runt i hög fart, och jag var nära att drabbas av panik. Tilläggas kan att jag extremt sällan får ”hjärnsläpp”, men här var det verkligen inte långt ifrån. Dryga fem timmars bilkörning hem, ett nytt uppdrag startar ”i morgon” (idag alltså) och min bil är inlåst. Fy fan, rent ut sagt! Letade febrilt efter någon slags kontaktinformation vid ingången, men gick bet helt och hållet.
Det hela slutade med att jag således promenerade tillbaka till hotellet och förklarade vad som hänt. När jag berättade var min bil var parkerad så såg jag på deras ansikten ungefär ”Oh, no!”, och förstod att här har jag klantat mig ordentligt. De förklarade att just det parkeringsgaraget hade de inget att göra med, och eftersom de inte kunde göra ett dyft rekommenderade de mig att uppsöka ett närliggande p-hus för att försöka få någon slags hjälp därifrån. Sagt och gjort, de snälla receptionisterna lät mig förvara mitt bagage bakom disken, så jag slapp baxa runt på detta, och jag begav mig till det föreslagna p-huset. Väl där förklarade jag för en vakt hur landet låg och jag såg även på hans ansiktsuttryck att ”Oh no!” – där började min hjärna få problem att bearbeta situationen och jag bad honom om hjälp. Han hade heller ingen som helst koll på just det p-huset, så det slutade med att han ringde upp 911! Efter en kort diskussion med dem så visade det sig att de inte har mandat att göra någonting, ifall det inte är akut – typ att ett barn är inlåst, eller nånting som brinner, eller liknande – och vi la på luren.
Herrejösses, min hjärna spann på högvarv, men den snälla parkeringsvakten följde med mig till ”mitt” p-hus och vi försökte hitta någon slags kontaktinformation, helt resultatlöst. Där någonstans började min hjärna utarbeta en ”plan B”, att jag helt enkelt får stanna en natt till i Washington, eftersom p-huset uppenbart är stängt över helgerna. Jag gick tillbaka till hotellreceptionen och berättade hur det hela hade förlöpt. De försökte återigen hjälpa mig genom att börja googla runt, för att försöka hitta någon slags kontaktperson till p-huset. Helt utan resultat. Agh!
Jag gick tillbaka till p-huset för att försöka hitta en lösning. Bankade på ytterdörren (p-huset låg alltså i ”källaren” av ett höghus) i hopp om att få någon vakts uppmärksamhet. Helt resultatlöst. Jag var nära att ge upp hoppet, när jag grep efter sista halmstrået och gick tillbaka till gallergrinden och kikade in – tänkte att man kanske kunde se något vakt-kontor eller liknande inne i garaget istället. Men, nej då. Då, helt plötsligt, ser jag den typen av informationstavla, som enligt mig, EGENTLIGEN borde sitta på utsidan av ett p-hus. Nämligen information om parkeringstaxa, öppettider och kontaktinformation utanför ordinarie tider! Verkligen väldigt intelligent av fastighetsägaren att placera den typen av skylt cirka 15-20 meter ”in” i garaget! Jag tog ett foto på skylten, i hopp om att kunna förstora texten, och lyckades skaka fram ett telefonnummer. Äntligen tändes hoppets lampa inombords!
Jag promenerade tillbaka till hotellet och spelade lite på kortet ”jag är handikappad, kan ni hjälpa mig” (jag syftar förstås på mina hörselimplantat) och mycket riktigt, en av receptionisterna tog sig glatt an uppdraget (det här handlar främst om att jag i situationer som denna inte vill riskera att missa någon slags information). Han ringde upp numret ifråga och efter lite diskuterande fram och tillbaka blev han vidarekopplad till ”rätt instans”. När de slutligen svarade så förstod de inte alls varför han hade blivit vidarekopplad till just dem, för de kunde ingenting göra. Som en parentes, ibland känns det här litegrann som USA i ett nötskal, men det är en annan diskussion. Han la på och ringde återigen upp det ursprungliga numret och förklarade situationen. De diskuterade lite fram och tillbaka och det slutade med att de rekommenderade mig att återigen gå tillbaka till byggnaden för att banka på dörren.
Väl framme så börjar jag banka på dörren, samtidigt som jag ser en kvinna stå med någon slags porttelefon i handen. Jag gick fram till henne och frågade lite försynt ifall vi satt i samma båt. Mycket riktigt, det gjorde vi. Den enda skillnaden var att hon faktiskt jobbade i byggnaden – som jag alltså senare förstod var en kontorsbyggnad och deras p-hus var helt enkelt besöksparkering till kontoret! Ja, men det är ju himla lätt för mig som turist att känna till, särskilt när informationstavlan sitter uppskruvad en bra bit innanför porten! Hur som haver, hon hade sin bil parkerad i huset och skulle hämta ut den, för en affärsresa, men hon hade slarvat bort sin ”tagg”, så hon kom inte heller in i p-huset. Jag visade henne det där telefonnumret jag skrev om här ovan, och hon ringde upp det och började snacka. Där någonstans började det hända grejer, jag misstänker det beror på att hon faktiskt jobbade i byggnaden, och personen meddelade att de skulle skicka dit ”någon” för att hjälpa oss. Under tiden som det samtalet hade pågått så hade en av hennes vänninor, som också visar sig vara jobbkollega, svarat på SMS om att hon kunde få låna _hennes_ ”tagg”.
Sagt och gjort, Abby som hon heter, satte sig i en Uber för att åka hem till väninnan för att hämta taggen – men innan dess utbytte vi telefonnummer, för att kunna hålla kontakten. Uber kom och hämtade henne, och jag gick tillbaka till hotellet för att vänta, då det skulle ta cirka en halvtimme för henne att komma tillbaka. Jag förklarade situationen för receptionisterna och bad dem hålla tummarna. Efter cirka 10 minuter ringer ett, för mig, okänt nummer. Jag svarade och då visar det sig vara nån från vaktbolaget (tror jag). Personen var på förfärligt uselt humör, så jag fick återigen spela på ”dum-kortet”. Han frågade var jag befann mig, och jag svarade att jag kan vara vid p-huset inom ett par minuter. Jag flög ner genom hissen och tillbaka till p-huset. Då har vakten fjärr-öppnat ingången!!! Jag rusade ner till min bil, samtidigt som jag hela tiden hade honom i telefonen. Väl framme vid bommen så var utfartsgrinden fortfarande stängd, vilket jag påtalade, men han menade på att den kommer öppnas så fort jag betalt parkeringsavgiften. Mycket riktigt, efter att ha betalt avgiften så öppnades porten och några sekunder senare var jag äntligen ute i frihet, tillsammans med min bil!
Jag skickade ett sms till Abby och berättade vad som hänt. Hon var just då på väg tillbaka, men blev överlycklig över att jag äntligen blivit ”utsläppt”. Jag körde till hotellet, berättade vad som hänt och tackade receptionisterna så otroligt mycket för hjälpen. Inte för att de faktiskt hade löst någonting, men de hade åtminstone försökt hjälpa mig – och det värderar jag jättehögt!
Då hade klockan hunnit bli lunch och jag insåg att besöket på muséet helt enkelt får utebli – i annat fall hade jag kommit hem brutalt sent. Eller kanske till och med somnat bakom ratten på hemresan.
Så, i korthet, jag hade en helt fantastisk helg – med ett riktigt dramatiskt slut – men till slut kom jag hem, sov i min egna säng och idag började jag mitt nya uppdrag, hos samma kund.
Det var ett tag sedan senast, men mina senaste veckor har bestått av ungefär som rubriken antyder. Jag kan väl ändå passa på att inflika att det här inlägget utspelar sig mellan den 7 juli och 30 juli, 2024.
Mitt nuvarande uppdrag är inne i slutfasen och det har blivit väldans massa fokus på det senaste tiden. Idag är det tisdag, och i morgon onsdag är det sista dagen på det här projektet.
Därefter väntar hisnande två dagars semester (nej, du har inte fel på synen), innan mitt nästa uppdrag tar vid. Dock hos samma kund, bara lite annorlunda innehåll. Det uppdraget ska bli rysligt spännande, tror jag. Jag kommer ingå i ett team, bestående av tre personer och vi är utspridda mellan Alabama, North Carolina och Göteborg (nej, du har fortfarande inte fel på synen!) – superhäftigt! 😀
För några veckor sedan, under min sedvanliga löprunda med Southend Brewing så var representanter för Asics där, och man fick möjligheten att prova att springa med deras skor. Jag använder just Asics själv, sedan urminnes tider, så jag tänkte det kunde vara en kul grej att testa en annan modell. Kul koncept, och något liknande har jag verkligen inte sett hemma i Sverige. Det är å andra sidan en hel del grejer man inte sett där hemma. 🙂
I torsdags förra veckan så bjöds det på glass i stora lass på jobbet. Eftersom jag inte är den som är den, så tackar man givetvis ja och glufsar i sig massa iskall och mumsig glass. 🙂
Jag var inne på DMV (”trafikverket”, ungefär) för någon månad sedan, och betalade in fordonsskatten. Väl där fick jag lite stolleryck, så jag passade på att beställa personlig nummerskylt. Och, i fredags förra veckan så damp den äntligen ner i brevlådan. Nu känner jag mig nästan som en fullfjädrad amerikan, det är bara en hagelbössa och ett par cowboyboots som saknas. Yiiiieeeha!
I lördags var jag och ett par kompisar återigen på Bowman Gray Racing. Det är ganska fånigt, men också ganska kul, så man kan inte låta bli. De har olika specialevent varje lördag och i lördags var det bland annat dags för Monster truck car demolition, och det var exakt lika fånigt och småkul som det låter. Kvällen avslutades med demolition derby, vilket alltså går ut på att bilarna kör runt och krockar som tokar med varandra. Sista bilen som fortfarande rullar är således segraren. Fånigt? Oerhört! 😀
Efteråt passade vi på att besöka depån, som är öppen för vem som helst. Även om det kanske är en smula bonnigt, så var det ändå kul att kika runt litegrann. De där monster trucks är verkligen groteskt stora!
Söndagen ägnades åt häng i poolen. På vägen dit stötte jag på en söt liten krabat, som inte var det minsta blyg av sig och tillät mig plocka fram mobilen och ta ett foto. Tack!
Direkt efter jobbet idag stack jag till Steel Hands Brewing för lite run club. Varmt så ini bängen, så den iskalla ölen efteråt satt som en smäck. Jag glömde dock ta ett foto på ölen, men ni får hålla tillgodo med en svettig bild på mig. Inklusive ”söndertrasat” knä och handflata, då jag lyckades med konststycket att snubbla under löprundan, med efterföljande flygtur. (Ni ser givetvis ingenting på fotot, eftersom det bara handlar om ett par små skrapmärken.)
I morgon blir det, förhoppningsvis, en lugn dag på jobbet – sedan stämplar jag, som jag nämnde tidigare, ut för hela två dagars semester. Om jag är avundsjuk på er där hemma i Sverige? Naturligtvis är jag det, fattas bara annat, men så här kan det bli när man är konsult på andra sidan pölen. 🙂
