Category Archives: Expat

Semester, avsked, semester och roadtrip

Posted on by

I tisdags förra veckan avslutade jag mitt förra projekt genom att skicka in slutrapport till kund. Onsdagen vek jag som reservdag, ifall kund hade påpekanden eller annan typ av feedback. Inte ett ljud hördes från kunden, så jag stämplade ut lite tidigare på onsdagen för att äntligen fira in min hiskeligt långa två dagars semester. Woho! Det första jag gjorde när jag kom hem var, givetvis, att knäppa en öl på balkongen. Varmt så ini bängen var det också, så det var riktigt skönt att sitta på balkongen en stund.

Efter att ha lagt mig ganska sent under onsdagen – hey, jag har S E M E S T E R ! – så började jag min första semesterdag genom att hänga vid poolen ett par timmar. Himla skönt, och naturligtvis förbaskat varmt. Notera skrapmärket på mitt vänstra knä – resultatet efter förra veckans flygtur. 🙂

Framåt eftermiddagen var det dags att snygga till sig för att sticka till Winston-Salem och vinka av en kollega med (amerikansk) fru, som ska flytta till Sverige. Det blev en riktigt trevlig, och aningens sen, torsdagskväll med dem och en skock andra människor – givetvis glömde jag fota, ni får hålla tillgodo med bild på en öl. Ni kommer vara saknade, Erik och Nicole!

Jag vaknade i vettig tid på fredagsmorgonen, turligt nog eftersom jag skulle iväg på en liten roadtrip över helgen. Ursprungsplanen var kusten, antingen Myrtle Beach, eller Carolina Beach, men då väderprognoserna snackade om regn så planerade jag istället in en weekend i Atlanta, GA. Det där diskuterades litegrann under torsdagshänget, med bland annat min kanonbra chef, Maria, och hennes sambo Sebastian. De, samt ett par till, pratade sig varma om Washington D.C. – sagt och gjort, det fick bli det sistnämnda. Avståndet är nästan på minuten samma som till Atlanta, men ”DC” ska tydligen vara en betydligt trevligare stad. Samt lite andra grejer avgjorde det hela.

På ditvägen stannade jag till vid ett vineyard jag fått rekommenderat, för att inta lunch och insupa omgivningarna. Jag kan förstå varför jag fick tipset (tack Maria och Sebastian!) – det var nämligen helt makalöst fint ställe och tillhörande omgivningar. Wow-faktorn är skyhög! Eftersom jag är som jag är, så babblade jag naturligtvis en rejäl stund med min servitör. Av någon anledning – det förekommer ofta, kan jag meddela – så lyckades jag på något sätt baka in att jag är svensk. Jag tror jag aldrig någonsin varit så patriotisk som när jag flyttade hit. Uppenbarligen hörde mina ”grannar” det, och en kvinna vänder sig om och frågar ifall jag är svensk. Efter jakande svar till henne så pekar hon på sin man och kläcker ur sig ”det är han också! :-)”. Det visar sig vara en gosse i min ålder, som bott i landet, Florida för att vara exakt, sedan 1994, och de var på semester-roadtrip medan deras ungar var på nåt sommarläger i North Carolina någonstans. Vi är ta mig tusan precis överallt, vi svenskar. Heja Sverige!

Efter en stund blev jag serverad min lunch, som var helt utsökt delikat. Lika så omgivningarna. Har ni vägarna förbi så rekommenderar jag starkt ett besök till Pippin Farm & Vineyards i Virginia. Jistanes vilket fint ställe!

Efter intagen lunch fortsatte jag färden mot USA’s huvudstad, och strax efter 15 var jag framme vid hotellet, i Arlington – som är en stadsdel/förort till huvudstaden. Checkade in på hotellet och letade därefter upp ett parkeringshus för att ställa av bilen.

Därefter knallade jag iväg till tunnelbanan för att turista i stan en sväng. Staden är relativt stor, och helger försvinner snabbt, så jag checkade främst av jätteuppenbara saker som man ”måste ha sett”: däribland obelisken (Washington Monument), Vita huset, FBI-byggnaden och nåt mer, innan det var dags för middag och hemfärd till hotellet. Jag kan tillägga att fredagen var helt vansinnigt varm. Jag gillar värme, men det var 40 grader varmt när jag kom till Washington under eftermiddagen, och det är lite väl too much – även för mig, med mina sydeuropeiska gener och allt.

Somnade som en klubbad säl efter hemkomst till hotellet, och vaknade relativt tidigt på lördagen. En dusch, en kaffe och det var dags att intaga stan. Jag betade av Lincoln Park och sedan tog jag en promenad till Capitol Hill – för att omgående konstatera att de har verkligen storhetsvansinne i det här landet. Byggnaden är helt enormt stor, och Vita Huset framstår som en stuga på landet i jämförelse. Ett par statyer senare satte jag mig på tuben för att besöka Arlington Cemetery – som jag tror de flesta känner till.

Jag visste att den var stor, men först när jag kom dit så förstod jag att den är helt enorm. För att ge någon slags uppfattning om hur stort Arlington är så kan nämnas att den är 259 hektar stor och inhyser ungefär 400.000 (ja, du läste rätt) gravar. Säger siffrorna ingenting, så kan nämnas att Slottsskogen i Göteborg är ungefär 156 hektar, som en jämförelse. Jag insåg snabbt att där kan man utan problem tillbringa minst en halv dag och strosa omkring. Även om det är en kyrkogård, så är det fantastiskt fint. Jag fick komprimera ner det hela, så jag fokuserade på att beskåda John F Kennedy’s grav, samt Den okände soldaten – där den sistnämnda övervakas av en vakt dygnet runt, året runt.

Därefter var det dags att åka hem till hotellet en snabbis, för en dusch och klädbyte. Det var ruskigt varmt på lördagen också, även om det ”bara” var kanske 36 grader så var kläderna helt genomsura. Efter den uppfriskande duschen så var det dags att ta tuben in till stan, för att checka av en av mina högst prioriterade bucketlist-grejer jag haft sedan jag flyttade hit – det var dags för baseball i högsta ligan, MLB. Dagen till ära var det en match mellan Washington Nationals och Milwaukee Brewers och det blev en himla trevlig eftermiddag. På grund av avsaknad av tak där jag satt så var det också helt fruktansvärt varmt och jag fick kyla ner mig med ett helt batteri av iskall öl. Stackars mig.

Jag fastnade på fancam också, och det kan man se här. Jag sitter rakt ovanför sektion 218, så nu är jag officiellt världskändis också – spännande!

Otroligt häftig upplevelse, även om det ”bara” var runt 30.000 på läktarna (arenan har plats för ungefär 41.000) och en himla nöjd gosse åkte tillbaka till hotellet direkt efter matchen. Allt promenerande hade dock gjort sitt, så jag lyckades med konststycket att somna i hotellrummets fåtölj! Vaknade dock efter en stund, oklart ifall det var en kvart eller en timme, och lyckades med konststycket att masa mig de få metrarna till sängen och tvärslocknade omgående. Trött? Ja! 🙂

Igår söndag vaknade jag utsövd i hyfsad tid. Käkade frukost och checkade ut från hotellet vid halv tio ungefär. Planen var ett besök på Smitshsonian Steven F. Udvar-Hazy Center som är ett museum som inhyser mängder av flygplan och rymdskepp – däribland rymdfärjan Discovery samt det legendariska spionplanet SR-71 Blackbird.

Men, när jag kommer till parkeringshuset, där min bil stod, så var det igenbommat! Eftersom det är en storstad så misstänkte jag att det helt enkelt var någon form av extra stöldskydd, och jag försökte klura ut hur jag skulle få grindarna att öppnas. Nej då, helt stenkört! Här någonstans började min hjärna snurra runt i hög fart, och jag var nära att drabbas av panik. Tilläggas kan att jag extremt sällan får ”hjärnsläpp”, men här var det verkligen inte långt ifrån. Dryga fem timmars bilkörning hem, ett nytt uppdrag startar ”i morgon” (idag alltså) och min bil är inlåst. Fy fan, rent ut sagt! Letade febrilt efter någon slags kontaktinformation vid ingången, men gick bet helt och hållet.

Det hela slutade med att jag således promenerade tillbaka till hotellet och förklarade vad som hänt. När jag berättade var min bil var parkerad så såg jag på deras ansikten ungefär ”Oh, no!”, och förstod att här har jag klantat mig ordentligt. De förklarade att just det parkeringsgaraget hade de inget att göra med, och eftersom de inte kunde göra ett dyft rekommenderade de mig att uppsöka ett närliggande p-hus för att försöka få någon slags hjälp därifrån. Sagt och gjort, de snälla receptionisterna lät mig förvara mitt bagage bakom disken, så jag slapp baxa runt på detta, och jag begav mig till det föreslagna p-huset. Väl där förklarade jag för en vakt hur landet låg och jag såg även på hans ansiktsuttryck att ”Oh no!” – där började min hjärna få problem att bearbeta situationen och jag bad honom om hjälp. Han hade heller ingen som helst koll på just det p-huset, så det slutade med att han ringde upp 911! Efter en kort diskussion med dem så visade det sig att de inte har mandat att göra någonting, ifall det inte är akut – typ att ett barn är inlåst, eller nånting som brinner, eller liknande – och vi la på luren.

Herrejösses, min hjärna spann på högvarv, men den snälla parkeringsvakten följde med mig till ”mitt” p-hus och vi försökte hitta någon slags kontaktinformation, helt resultatlöst. Där någonstans började min hjärna utarbeta en ”plan B”, att jag helt enkelt får stanna en natt till i Washington, eftersom p-huset uppenbart är stängt över helgerna. Jag gick tillbaka till hotellreceptionen och berättade hur det hela hade förlöpt. De försökte återigen hjälpa mig genom att börja googla runt, för att försöka hitta någon slags kontaktperson till p-huset. Helt utan resultat. Agh!

Jag gick tillbaka till p-huset för att försöka hitta en lösning. Bankade på ytterdörren (p-huset låg alltså i ”källaren” av ett höghus) i hopp om att få någon vakts uppmärksamhet. Helt resultatlöst. Jag var nära att ge upp hoppet, när jag grep efter sista halmstrået och gick tillbaka till gallergrinden och kikade in – tänkte att man kanske kunde se något vakt-kontor eller liknande inne i garaget istället. Men, nej då. Då, helt plötsligt, ser jag den typen av informationstavla, som enligt mig, EGENTLIGEN borde sitta på utsidan av ett p-hus. Nämligen information om parkeringstaxa, öppettider och kontaktinformation utanför ordinarie tider! Verkligen väldigt intelligent av fastighetsägaren att placera den typen av skylt cirka 15-20 meter ”in” i garaget! Jag tog ett foto på skylten, i hopp om att kunna förstora texten, och lyckades skaka fram ett telefonnummer. Äntligen tändes hoppets lampa inombords!

Jag promenerade tillbaka till hotellet och spelade lite på kortet ”jag är handikappad, kan ni hjälpa mig” (jag syftar förstås på mina hörselimplantat) och mycket riktigt, en av receptionisterna tog sig glatt an uppdraget (det här handlar främst om att jag i situationer som denna inte vill riskera att missa någon slags information). Han ringde upp numret ifråga och efter lite diskuterande fram och tillbaka blev han vidarekopplad till ”rätt instans”. När de slutligen svarade så förstod de inte alls varför han hade blivit vidarekopplad till just dem, för de kunde ingenting göra. Som en parentes, ibland känns det här litegrann som USA i ett nötskal, men det är en annan diskussion. Han la på och ringde återigen upp det ursprungliga numret och förklarade situationen. De diskuterade lite fram och tillbaka och det slutade med att de rekommenderade mig att återigen gå tillbaka till byggnaden för att banka på dörren.

Väl framme så börjar jag banka på dörren, samtidigt som jag ser en kvinna stå med någon slags porttelefon i handen. Jag gick fram till henne och frågade lite försynt ifall vi satt i samma båt. Mycket riktigt, det gjorde vi. Den enda skillnaden var att hon faktiskt jobbade i byggnaden – som jag alltså senare förstod var en kontorsbyggnad och deras p-hus var helt enkelt besöksparkering till kontoret! Ja, men det är ju himla lätt för mig som turist att känna till, särskilt när informationstavlan sitter uppskruvad en bra bit innanför porten! Hur som haver, hon hade sin bil parkerad i huset och skulle hämta ut den, för en affärsresa, men hon hade slarvat bort sin ”tagg”, så hon kom inte heller in i p-huset. Jag visade henne det där telefonnumret jag skrev om här ovan, och hon ringde upp det och började snacka. Där någonstans började det hända grejer, jag misstänker det beror på att hon faktiskt jobbade i byggnaden, och personen meddelade att de skulle skicka dit ”någon” för att hjälpa oss. Under tiden som det samtalet hade pågått så hade en av hennes vänninor, som också visar sig vara jobbkollega, svarat på SMS om att hon kunde få låna _hennes_ ”tagg”.

Sagt och gjort, Abby som hon heter, satte sig i en Uber för att åka hem till väninnan för att hämta taggen – men innan dess utbytte vi telefonnummer, för att kunna hålla kontakten. Uber kom och hämtade henne, och jag gick tillbaka till hotellet för att vänta, då det skulle ta cirka en halvtimme för henne att komma tillbaka. Jag förklarade situationen för receptionisterna och bad dem hålla tummarna. Efter cirka 10 minuter ringer ett, för mig, okänt nummer. Jag svarade och då visar det sig vara nån från vaktbolaget (tror jag). Personen var på förfärligt uselt humör, så jag fick återigen spela på ”dum-kortet”. Han frågade var jag befann mig, och jag svarade att jag kan vara vid p-huset inom ett par minuter. Jag flög ner genom hissen och tillbaka till p-huset. Då har vakten fjärr-öppnat ingången!!! Jag rusade ner till min bil, samtidigt som jag hela tiden hade honom i telefonen. Väl framme vid bommen så var utfartsgrinden fortfarande stängd, vilket jag påtalade, men han menade på att den kommer öppnas så fort jag betalt parkeringsavgiften. Mycket riktigt, efter att ha betalt avgiften så öppnades porten och några sekunder senare var jag äntligen ute i frihet, tillsammans med min bil!

Jag skickade ett sms till Abby och berättade vad som hänt. Hon var just då på väg tillbaka, men blev överlycklig över att jag äntligen blivit ”utsläppt”. Jag körde till hotellet, berättade vad som hänt och tackade receptionisterna så otroligt mycket för hjälpen. Inte för att de faktiskt hade löst någonting, men de hade åtminstone försökt hjälpa mig – och det värderar jag jättehögt!

Då hade klockan hunnit bli lunch och jag insåg att besöket på muséet helt enkelt får utebli – i annat fall hade jag kommit hem brutalt sent. Eller kanske till och med somnat bakom ratten på hemresan.

Så, i korthet, jag hade en helt fantastisk helg – med ett riktigt dramatiskt slut – men till slut kom jag hem, sov i min egna säng och idag började jag mitt nya uppdrag, hos samma kund.

Snipp snapp snut, så var sagan slut! 🙂

Ätajobbasovalöptränaracing

Posted on by

Det var ett tag sedan senast, men mina senaste veckor har bestått av ungefär som rubriken antyder. Jag kan väl ändå passa på att inflika att det här inlägget utspelar sig mellan den 7 juli och 30 juli, 2024.

Mitt nuvarande uppdrag är inne i slutfasen och det har blivit väldans massa fokus på det senaste tiden. Idag är det tisdag, och i morgon onsdag är det sista dagen på det här projektet.

Därefter väntar hisnande två dagars semester (nej, du har inte fel på synen), innan mitt nästa uppdrag tar vid. Dock hos samma kund, bara lite annorlunda innehåll. Det uppdraget ska bli rysligt spännande, tror jag. Jag kommer ingå i ett team, bestående av tre personer och vi är utspridda mellan Alabama, North Carolina och Göteborg (nej, du har fortfarande inte fel på synen!) – superhäftigt! 😀

För några veckor sedan, under min sedvanliga löprunda med Southend Brewing så var representanter för Asics där, och man fick möjligheten att prova att springa med deras skor. Jag använder just Asics själv, sedan urminnes tider, så jag tänkte det kunde vara en kul grej att testa en annan modell. Kul koncept, och något liknande har jag verkligen inte sett hemma i Sverige. Det är å andra sidan en hel del grejer man inte sett där hemma. 🙂

I torsdags förra veckan så bjöds det på glass i stora lass på jobbet. Eftersom jag inte är den som är den, så tackar man givetvis ja och glufsar i sig massa iskall och mumsig glass. 🙂

Jag var inne på DMV (”trafikverket”, ungefär) för någon månad sedan, och betalade in fordonsskatten. Väl där fick jag lite stolleryck, så jag passade på att beställa personlig nummerskylt. Och, i fredags förra veckan så damp den äntligen ner i brevlådan. Nu känner jag mig nästan som en fullfjädrad amerikan, det är bara en hagelbössa och ett par cowboyboots som saknas. Yiiiieeeha!

I lördags var jag och ett par kompisar återigen på Bowman Gray Racing. Det är ganska fånigt, men också ganska kul, så man kan inte låta bli. De har olika specialevent varje lördag och i lördags var det bland annat dags för Monster truck car demolition, och det var exakt lika fånigt och småkul som det låter. Kvällen avslutades med demolition derby, vilket alltså går ut på att bilarna kör runt och krockar som tokar med varandra. Sista bilen som fortfarande rullar är således segraren. Fånigt? Oerhört! 😀

Efteråt passade vi på att besöka depån, som är öppen för vem som helst. Även om det kanske är en smula bonnigt, så var det ändå kul att kika runt litegrann. De där monster trucks är verkligen groteskt stora!

Söndagen ägnades åt häng i poolen. På vägen dit stötte jag på en söt liten krabat, som inte var det minsta blyg av sig och tillät mig plocka fram mobilen och ta ett foto. Tack!

Direkt efter jobbet idag stack jag till Steel Hands Brewing för lite run club. Varmt så ini bängen, så den iskalla ölen efteråt satt som en smäck. Jag glömde dock ta ett foto på ölen, men ni får hålla tillgodo med en svettig bild på mig. Inklusive ”söndertrasat” knä och handflata, då jag lyckades med konststycket att snubbla under löprundan, med efterföljande flygtur. (Ni ser givetvis ingenting på fotot, eftersom det bara handlar om ett par små skrapmärken.)

I morgon blir det, förhoppningsvis, en lugn dag på jobbet – sedan stämplar jag, som jag nämnde tidigare, ut för hela två dagars semester. Om jag är avundsjuk på er där hemma i Sverige? Naturligtvis är jag det, fattas bara annat, men så här kan det bli när man är konsult på andra sidan pölen. 🙂

Fourth of July, löpning och roadtrip

Posted on by

Sista veckan på mitt uppdrag gick i ett rasande tempo, och helt plötsligt var det fredag. Märkligt ändå att vissa veckor bara passerar med ljusets hastighet, medan andra kan kännas som sirap. Nog med filosoferande, på fredagen gick jag runt och sa hejdå till flertalet kollegor, bland annat min projektledare. Vi har haft ett väldigt bra samarbete och klickar även väl rent personlighetsmässigt. Framåt eftermiddagen bjöd gruppchefen oss på glass, eftersom det var så förbaskat varmt ute – vi har knappt haft en enda dag under 30 grader senaste veckorna. Mitt under glassätandet så halar han fram ett stort paket och räcker över till mig – jag blev ganska paff, eftersom jag på sin höjd hade räknat med en blomma eller liknande, jag har trots allt bara varit där i ett år. Nejdå, då har de skramlat ihop till en groteskt stor LEGO-modell av en Chevrolet Camaro av 1969 års modell – hur de visste att jag råkar vara smått förtjust i just Camaro, och just av den generationen, har jag ingen aning om och kommer antagligen heller aldrig få reda på. Väldigt uppskattad present dock, och där har jag många timmars pysslande framåt hösten. Kul!

Den helgen ägnades åt absolut ingenting, förutom att äta, sova och häcka vid poolen – då mitt nya uppdrag skulle ta vid omgående.

I måndags förra veckan drog således mitt nya uppdrag igång, och det skapade givetvis huvudvärk omgående. 🙂 Jag ska göra en förstudie åt en stor, bokstavligt talat, kund och naturligtvis(?) har min arbetsgivare så stort förtroende för mig att de låter mig göra förstudien helt på egen hand. Man tackar för förtroendet, samtidigt som det förstås är lite läskigt.

På tisdagen stack jag och min kollega Fredrik iväg och kollade på baseball efter jobbet. En vänskapsmatch mellan Team USA och Chinese Taipei väntade. Det blev en riktigt fin kväll och en bra match – även om Taiwaneserna inte hade så mycket att säga till om, amerikanerna var betydligt bättre.

Onsdagen förflöt i ett raskt tempo och helt plötsligt var det långledigt, då jag tog en semesterdag på fredagen. I torsdags var det således fjärde juli, och som alla(?) vet är det USA’s nationaldag, eller Independence Day som de kallar det här borta. Dagen började med att jag klev upp klockan halv sex, japp du läste rätt, för att dra på mig löparkläderna och sticka in till downtown – jag hade skakat ihop ett gäng på 6-7 personer som skulle delta i Freedom Fun Run och där upplägget var exakt som tidigare gånger; gå 1 mile (1,6km), spring 5 eller 10 kilometer. Eftersom jag fortfarande anser smärta är en högre form av njutning så hade jag återigen registrerat mig för 10 kilometer – lika bra att köra slut på sig själv tidigt på morgonen. 🙂 Det var dock rejält varmt redan klockan halv åtta, då vi startade, och redan efter ett par kilometer var jag tvungen att sluta springa och börja gå istället, på grund av värmen. Så fortsatte det mer eller mindre resten av loppet, och min sluttid blev åtta minuter sämre än mitt förra tiokilometerslopp. Men, stor sak i det, eftersom vi omgående efter målgång fick en gratis öl. Den satt inte alls dumt, klockan nio på morgonen! 🙂

Efter loppet åkte de flesta hem till sig för att duscha, och i mitt fall även ta en powernap på ett par timmar. Framåt tvåtiden möttes vi upp igen inne i centrum, för att titta på paraden och, förstås, dricka iskall öl. Hydrering är jätteviktigt när det är varmt ute – och att alkohol är vätskedrivande struntade vi förstås fullständigt i. Kul att se festligheterna och vi hann till och med se en vigsel på paradgatan – kul upplevelse!

Efter ett par timmar tyckte våra magar det var dags att få i sig en bit mat, så vi letade upp lämplig restaruang. Efter maten var det dags att knalla bort till First Bank National Field för att – jajamensan, du gissade rätt – titta på baseball. Riktigt kul match, vädret var finfint, trots att det kom en skur, och efter matchen brakade ett tio minuter långt fyrverkeri igång. Efter matchen var det raka vägen hem för att sova, då en lång dag väntade på fredagen.

I fredags vaknade jag ganska tidigt, men det tog ändå en bra stund innan jag kom ur sängen och fick igång maskineriet. Efter frukost var det dags att sätta sig i bilen för en längre biltur; det var dags för en roadtrip till Charleston, SC – en nätt tur på cirka fem timmar, inklusive stopp för att äta.

Jag har besökt Charleston tidigare, i jobbet, men det var flera år sedan och jag hann dessutom inte se särskilt mycket av stan. När jag till slut kom fram till hotellet insåg jag omgående att det var varmt. Förbaskat varmt – hela 39 grader och ganska hög luftfuktighet. Puh! Checkade snabbt in på hotellet och kylde ner mig lite framför AC:n innan jag tog en Uber in till stan. Började med ett besök på en takbar på ett hotell, där jag avnjöt en iskall öl i värmen. Därefter var det var dags för – jajamensan, du gissade rätt igen – baseball! Man skulle kunna tro att jag fått fullständigt dille på baseball. Så illa är det faktiskt inte, men jag tyckte det kan vara en kul grej att kolla på något annat lag också. Kvällen till ära blev nästan ett derby, då Charleston Riverdogs tog sig an Myrtle Beach Pelicans, som bara ligger nån timme från Charleston. Riverdogs vann matchen och i sedvanlig ordning på fredagsmatcher så avslutades det hela med fyrverkeri. Därefter var det raka vägen till hotellet för att kolla lite på TV och sedan sova.

Vaknade upp senare än planerat på lördagen och var riktigt seg i kroppen. Spåren av en lång bilresa satt fortfarande kvar i kroppen – men efter en rykande het dusch var jag redo att ta mig an dagens utmaningar. Först på tur stod en träff med min gamla jobbkollega Calle, som bor i Charleston sedan några år, och vi stack iväg till en skjutbana för lite övningar. De som känner mig vet att jag verkligen är anti-vapen, jag är inte ens intresserad av jakt. Men, bor man i USA så kan det vara kul att prova i alla fall – tänkte jag. Jag får, tyvärr, erkänna att det var riktigt kul att skjuta prick på en papperstavla – samtidigt ganska skrämmande, när man tänkte efter vad man faktiskt höll i sin hand. Nå, nu har jag åtminstone bockat av ”skjuta med bössa”, något jag aldrig gjort tidigare.

Efter det så stack vi iväg till en hamburgerrestaurang för lunch och snacka gamla minnen ett par timmar. Det var riktigt kul att träffa honom igen, så här 3,5 år senare!

Efter att ha vinkat av honom åkte jag tillbaka till hotellet för att byta kläder, då de doftade krut 🙂 Vilade ett slag innan jag tog en Uber till downtown för att utforska French Quarter och strandpromenaden. Jag ska inte bli långrandig här, men kortfattat så är Charleston en populär turiststad bland amerikaner – dels för att det är en mysig stad, men också ur historiskt perspektiv, då det var strax utanför stan som Amerikanska Inbördeskriget bröt ut 1861.

Efter ett par timmars strosande började min mage knorra, och eftersom jag befann mig i en kuststad så ville jag prova på seafood. Hamnade på en söt liten restaurang och råkade gå bananas i menyn – vilket resulterade i att jag åt ostron till förrätt och friterade(!) ostron till huvudrätt. Notan hamnade på ”förträng omgående”, men är man på roadtrip så är man!

Därefter tog jag en lång promenad i downtown, för att slutligen ramla in på Pour Taproom – som alltså är en pub av det lite mer annorlunda slaget. Vid ingången får man ett ”kreditkort” som har en QR-kod och därefter kan man gå runt och ”tanka” öl lite som man vill. När man sedan ska åka hem så lämnar man in ”kreditkortet” och de läser av hur många öl man druckit, och tar betalt därefter. Riktigt kul koncept, och det fanns mängder med öl att välja på – dessvärre hade jag sett ett mer lokalt utbud än vad som erbjöds. Men, kul upplevelse.

Kvällen började bli sen och jag åkte tillbaka till hotellet för lite kontemplerande och sömn. Igår, söndag, var det dags för hemresa – men innan dess skulle jag besöka Old Santee Canal Park, som ligger en halvtimme utanför stan – främst i hopp om att få se alligatorer, som lever fritt i South Carolina. Riktigt fin park, med härliga promenadstigar längs med kanalen och även inne i ”bushen” – dock också väldigt hög luftfuktighet, så jag såg ut som en våt hund redan efter tio minuter. Några alligatorer lyckades jag inte heller se. Skitpark! 🙂 Däremot såg jag ganska mycket fåglar, hörde miljarders biljoner cikador och en hel del sköldpaddor – som också lever fritt i South Carolina (även North Carolina, har jag nyligen blivit varse om).

Efter ett par timmars strosande i parken var det dags att sätta sig i bilen för den nästan fem timmar långa hemfärden. Kom hem vid 18-tiden igår och efter ombyte av kläder var det dags att äta söndagsmiddag på Rody’s. Jag var helt slut efter allt bilåkande, så det är därför det inte blev något bloggande igår. Idag är det måndag och ny arbetsvecka brakade igång med ett hurrarop. Fick under eftermiddagen ett par tråkiga besked hemifrån Sverige, så jag är lite nedstämd för tillfället och jag tror jag sätter punkt för den här gången. På återhörande!

Ersättare, baseball och midsommarfest!

Posted on by

Veckan gick i ett rasande tempo, men tänkte ändå dra ihop den lite kort. I måndags förra veckan började min ersättare, så i stort sett hela veckan gick åt till ”Operation korvstoppning”. Arma krake, men han verkar leva fortfarande åtminstone.

I tisdags var jag på baseball med COO hos tidigare kund. Jag hade inte träffat Cheyne på rejält länge, så det var ett kärt återseende. Deras företag har dessutom säsongsbiljetter, så det var ju nice att ha en egen ”altan” att sitta på, samt tillgång till servitris – man behövde inte ens gå till baren för att beställa öl. Fint ska det va’! 🙂 Det blev en riktigt trevlig kväll, och vädret var helt ljuvligt. Kul återseende, och vi har redan pratat om att försöka ses snart igen. Kombinationen baseball, bra umgänge och iskall öl är en fantastisk kombination!

I fredags var det midsommarafton där hemma i Sverige. Här är det som vilken dag som helst, vilket således innebar att åka till jobbet. I år kändes det inte riktigt lika konstigt som det gjorde ifjol, trots att man såg massa midsommarhälsningar på Facebook, från det vackra Sverige. En kollega ville ge mig en liten känsla av midsommar – eller egentligen främst svensk sommar – så han stack till mig en bit Kexchoklad, och det kändes genast som jag var hemma i Sverige.

Direkt efter jobbet så passade jag på att tappa upp min nubbe, som äntligen var klar. Mer om det senare, men resultatet blev så här. Notera de extremt vackra etiketterna, skapat av mig i Powerpoint, tillsammans med stulna bilder från Internet.

På fredagskvällen stack jag hem en sväng till min chef Maria och hennes sambo Sebastian. Vi tog en öl hemma hos dem, innan det var dags att sticka in till stan för att kolla på baseball. Det blev en förfärligt trevlig kväll, ännu bättre eftersom Grasshoppers vann. Tydligen var kvällen extremt bra, eftersom jag knappt tog något foto. Efter matchen väntade, som vanligt på fredagar, ett rejält fyrverkeri. Heja USA!

Vaknade i lagom tid på lördagen och fick i mig lite frukost. Efter ett par koppar kaffe och en dusch så var det dags att dra iväg till Erik – en svensk kollega som bott här närmare tio år, och som har eget hus. Det vankades midsommarfest! Upplägget var som sådant att Erik stod som värd, och jag agerade festfixare – på något märkligt vis så lyckades jag dra ihop cirka 30 personer, och det var ett himla trevligt gäng som firade midsommar, på vårt vis. Gästerna var ett hopkok av svenskar, amerikaner, mexikaner och ett par från Mellanöstern. Multikulturellt så det förslår och det blev en fantastiskt trevlig kväll! Då vi på svenskt vis körde knytkalas så hade vi både sill och potatis, men även nån vrålgod mexikansk variant på köttfärspaj, av något slag. Och så min hemmagjorda nubbe förstås, som återigen gjorde succé bland gästerna. En mexikansk jobbkollega tyckte främst att Citron- och Myntasnapsen tilltalade hennes smaklökar bäst, men hon provade alla tre sorter. Som festgeneral hade jag även sett till att dra ihop några lekar, och det var riktigt uppskattat. När ”utlänningarna” fick dansa kring stången och köra ”Små grodorna” för första gången i sitt liv så var succén ett faktum. Jag fick skjuts hem efter festen, så jag bröt upp framåt 23-snåret.

Dagen efter åkte jag hem till Erik för att hjälpa till med städningen, men det visade sig vara otroligt lättstädat, då många hade dragit sitt strå till stacken redan kvällen innan. Ett par timmar senare var jag hemma i lägenheten igen, där Netflixandet fortsatte några timmar till. Kvällen avslutades med en middag på Rody’s i vanlig ordning, och där jag också såg sista halvlek mellan USA och Bolivia i Copa America. Idag var det återigen måndag och korvstoppningen har fortsatt. Jag gör nu min sista vecka hos nuvarande uppdragsgivare, och på måndag nästa vecka väntar nya spännande grejer. Spännande! 🙂

Virginia, run clubs, racing, nationaldagen och sprit

Posted on by

Japp, jag kommer schemalägga bloggandet tror jag. Nu har det gått tre veckor sedan senaste inlägget och jag minns knappt vad som hänt under tiden. Jag fick ta foton till hjälp, så det här blir nog ett relativt rörigt inlägg – men historien börjar således tisdag den 28:e maj och fram till idag, söndag den 16:e juni, 2024.

Veckan bestod högst troligt i att äta, jobba och sova – jag minns dock inget annat. På lördagen stack dock jag och ett par svenska kompisar till Bowman Gray Stadium, och som jag har skrivit om tidigare. Det är racing, det är salongsberusning och det är högljutt. Jag gillar det skarpt, även om jag antagligen aldrig kommer köpa säsongskort. Det blev en riktigt kul kväll och vi fick även se några piruetter och mindre krascher – inget allvarligt dock.

Följande vecka så provade jag på att delta i en run club här i Greensboro för första gången. Jag har tidigare varit med några tillfällen i Winston-Salem, men dit jag har en halvtimme enkel resa, och det skulle helt enkelt bli för mycket flängande ifall man ska köra två gånger i veckan. Sagt och gjort, efter jobbet på måndagen så åkte jag till Hidden Gate Brewing och det blev en härlig runda på nästan 5km, dock varmt och ganska hög luftfuktighet – så det sattes inga världsrekord precis. Hela grejen med run club är alltså att de nästan alltid anordnas av ett bryggeri – och såna kryllar det av här i landet – man träffas ett gäng folk, springer en runda och sen tar man en öl efteråt. Ibland kan man köpa mat i en Food Truck också. Kul koncept och bra sätt att träffa nytt folk.

På onsdagen var det dags att besiktiga bilen för första gången. Det fungerar lite annorlunda här i landet, då besiktningen ofta (tror jag) utförs av ackrediterade bilverkstäder – så jag passade även på att serva bilen samtidigt. Det hela tog kanske en halvtimme, sedan var bilen godkänd och nyservad – hurra!

Dagen efter var det Sveriges nationaldag – som förstås är en helt vanlig arbetsdag här i landet – men dagen till ära passade jag på att köra svenskt tema på min klädsel. Det uppskattades på jobbet, och jag fick flera kommentarer om utstyrseln – särskilt mina skor. 🙂

På kvällen var det återigen dags för en run club, på Southend Brewing den här gången. Samma upplägg dock.

Den här veckan har jag återigen varit på jobbresa i Virginia och givetvis måste man ju äta middag också, så vi var ett glatt gäng som intog Sharkey’s i Radford, VA, för lite middag. Himla trevlig kväll med mycket skratt.

På onsdagen åkte jag hemåt, och som alla andra gånger så körde jag landsvägar hem istället för motorväg. Landskapet i södra Virginia och norra North Carolina är så himla fint. Tycker jag, vad tycker ni?

I torsdags var det så ini bomben varmt, så det var ju bara att kasta sig i poolen efter hemkomst från jobbet.

Fredagen blev lugn, men på lördagen mötte jag upp några jobbkollegor på Joymongers brewing för snack, kortspel och givetvis öl. Det blev en riktigt trevlig kväll och det är inte det minsta tråkigt att kunna sitta utomhus klockan 22 och temperaturen fortfarande är långt över 20 grader, snarare närmare 30. Sweet!

Under helgen har jag också passat på att göra nubbe inför midsommar nästa helg – som vi av förklarliga skäl firar på lördag nästa vecka, eftersom fredagen är en helt vanlig arbetsdag här i det förvirrade landet i väster. Midsommar kommer vi fira hos samma kille som ifjol – dåvarande projektledare för att rodda ihop det hela hade dock den otroligt osmidiga smaken att flytta till San Fransisco – så istället fick jag ta över stafettpinnen efter Tina. Tack, Tina! Men, det ska bli himla skoj, jag tror vi just nu är kring 20 anmälda – svenskar, amerikaner och mexikaner i en härlig röra.

Helgen har gått i lugnets tecken. Jag har varit i Virginia sju av de åtta senaste veckorna, så jag känner mig en smula sliten. Det var dock min sista resa dit – åtminstone med jobbet – då förserie-byggnationen snart är över, men även för att jag ska byta uppdrag inom kort. Kul! 🙂

Virginia, sova, löpträning, presidentval

Posted on by

Nu var det återigen länge sedan jag skrev. Måste försöka skärpa mig, men det säger jag å andra sidan varje gång. Kanske ska schemalägga, så jag tvingas skriva minst ett inlägg varannan vecka eller liknande? Risken med långt mellan inläggen är att jag dessutom själv glömmer av vad som hänt, då det blir en gröt av det hela. Nåväl, jag ska försöka sammanfatta 12 maj till idag den 27 maj så gott det går.

Jag har varit uppe i företagets fabrik i Virginia fem veckor i rad nu. Även om det bara är dryga två timmars körning hemifrån, så tar det ut sin rätt på kroppen att bo i kappsäck ”hela tiden”. Helgerna har ägnats åt att sova och tvätta kläder, i stort sett.

Den 14 maj åkte jag upp till Virginia, och för en gångs skull hade jag tur med hyrbilen. Enligt företagets policy ska man boka ”standard car”, vilket jag också gjorde. Kom till hyrbilsfirman, där de omgående kläckte ur sig att det finns problem. ”Åh, nej!”, hann jag knappt tänka, innan kvinnan frågade mig ”although, we have a RAM, would that be acceptable?”. ”Yes, box!”, var mitt spontana svar. För de som inte vet är RAM alltså ett bilfabrikat, och de är främst kända för att göra stora pickuper, som är otroligt vanligt här i landet. De flesta är även utrustade med bränsletörstiga V8-motorer med förfärligt massa hästkrafter under huven. Det är tur Greta inte bor här i landet. 🙂 Hur som helst, jag fick nycklarna och åkte upp till Virginia.

Kortveckan bestod i att jobba, äta och sova. På fredagen var det dags att åka hem, och återigen stannade jag till i den söta småstaden Stuart, VA för att äta lunch. Helgen tillbringades med att sova, löpträna och tvätta kläder. Men, på söndagen stack jag in till stan för att käka brunch med en kompis. Väl vid restaurangen såg jag en riktigt stor pickup. Betydligt större än den RAM jag hade tidigare i veckan. Go big or go home, som de säger här. 🙂

Efter brunchen åkte jag till North Carolina Aviation Museum, som visade sig vara lite av en besvikelse.

I tisdags åkte jag återigen upp till fabriken och stannade till fredag. Som vanligt tog jag landsvägen upp, istället för Interstate, och man kanske förstår varför när man ser såna här landskap?

Den här veckan var det workshop med vårt partnerföretag, så naturligtvis passade vi på att äta en lite finare middag. Mysig restaurang, inrett i en gammal lada, och väldigt bra kött!

Efter jobbet i torsdags så åkte killarna från partnerfirman hem till Pittsburgh, PA så jag fick äta middag ensam. Det var rejält varmt efter jobbet, så istället för den inplanerade löprundan så tog jag en långpromenad i den mysiga lilla universitetsstaden Radford, VA.

Efter middagen passade jag på att ta en öl på hotellets fina takterrass. Fin utsikt, som inte går få nog av.

Innan jag reste hem på fredagen, så tog jag en sväng till Christiansburg, VA – då det finns en butik som har väldans bra utbud av hantverksöl. På vägen dit passerade jag en Tr*mp Store och jag kunde bara inte låta bli att titta in en sväng. Well, jag låter nog bilderna tala för sig själva. Men, jösses…

Väl hemma var jag så trött att min sedvanliga fredagsmiddag byttes ut mot Rody’s Tavern. Slocknade som en klubbad säl ganska tidigt, och vaknade följaktligen tidigt på lördagen. Via ryktesvägen hade jag fått höra att några serber årligen anordnar en SerbFest, så jag stack iväg dit. Väl där var det raka vägen till mathörnan, för att beställa čevapćići, som jag inte ätit sedan hemma i Sverige förra året. I delar av balkan äts den vanligtvis med pitabröd, lök och kajmak, som är något mellanting mellan creme fraiche och grekisk yoghurt. Tror jag. Jättegott, även om jag nog föredrar med pommes frittes och ajvar, som man vanligtvis får dem serverade vid kroatiska kusten.

Eftersom jag inte kände en kotte blev jag inte så värst långvarig där, utan åkte istället vidare till en gammal kvarn, som fortfarande är i bruk. Hemskt rogivande att stå och titta på kvarnhjulet, och jag passade även på att köpa med mig lite närproducerad honung. Då jag inte är någon bak-människa köpte jag således inget nymalt mjöl.

Sent på eftermiddagen blev jag lite rastlös, så jag spontanköpte biljetter till kvällens baseball-match. ”Vi” förlorade dessvärre, men blev en riktigt trevlig kväll ändå.

Igår, söndag, hade jag tänkt besöka Hanging Rock för första gången, för lite vandring och bestiga klippan med samma namn. Det verkar ungefär resten av North Carolina också tänkt på, så när jag kom dit var parken stängd – eftersom parkeringen var proppfull. Snopet värre! I den efterföljande sorgen styrde jag istället kosan mot den pyttelilla staden Pilot Mountain där jag unnade mig en espresso och en banana split. Den sistnämnda var hur stor som helst, så jag orkade inte äta upp mer än hälften. Eftersom det var rejält varmt igår så gjorde det inte så mycket, eftersom det ändå hann smälta.

På kvällen seglade ett rejält åsk- och regnoväger in från ingenstans och regnet formligen vräkte ner under en kort stund. Efter ett kortare uppehåll så kom det ett ännu värre åskväder in, och jag såg mängder med blixtar. Häftigt, och väldigt respektingivande!

Idag är Memorial Day och följaktligen helgdag. Jag vaknade supertidigt i morse, så jag passade på att sticka iväg till Bur-Mil Park för att ta mig an 8 kilometer långa Owls Roost Trail. Det märktes att det hade varit busväder igår, då jag såg flertalet nerblåsta träd. Spåret var fullt av grenar och kvistar och smått geggigt efter gårdagens skyfall.

Vid hemkomst fick jag för första gången se en tvättbjörn, på nära håll dessutom. Den stod och spanade in mig en bra stund, innan den vände och gick in i buskagen igen. Kanske stank jag svett? Jag vet inte, men kul att ha sett en i varje fall!

En välbehövlig dusch och sedan åka till Carolina Field of Honor för att närvara vid ceremonin var tanken. Istället råkade jag somna i soffan, och sov en hel timme. Så kan det gå! Resten av dagen har ägnats åt tvätt och allmänt pyssel i hemmet. Det lutar åt att det blir middag på Rody’s ikväll igen, då jag inte känner mig särskilt sugen på att laga mat. Hörs snart, jag lovar att jag ska försöka!

Fabriken, firanden, tävling och decibel

Posted on by

Nu har det återigen gått lite lång tid sen senast, ber om ursäkt. Anledningen är att jag flängt en del, jobbmässigt, det senaste.

Det här inlägget handlar om onsdag den 24:e april och fram till idag, den 11 maj – ett spann på två och en halv vecka således.

Jag hämtade alltså ut min hyrbil förrförra onsdagen, för att ta mig upp till södra delarna av Virginia (VA). Fabriken ligger i utkanten av den lilla staden Dublin, men efter tips från jobbkollegor så föredras det att ta in på hotell i antingen Christiansburg, eller Blacksburg – det är två städer som sitter ihop, kan man säga, och som ligger cirka 25 minuters bilresa från fabriken. Sagt och gjort, jag kom upp till Christiansburg framåt onsdagskvällen och började min vistelse med att äta middag. Prioritera rätt liksom! 🙂

Dagen efter var det massa jobb som väntade. Pga fotoförbud så finns det inga fotografier att visa, men jag har alltså närvarat vid en så kallad förserie-byggnation. Kul, och jag gillar också att nätverka lite med personer som jobbar uppe i Virginia – kontaktnät är alltid bra att ha. Efter arbetsdagen var slut så letade jag upp Huckleberry Trail för en promenad. Fin natur, och skönt sätt att koppla bort jobbdagen.

Torsdagen och fredagen handlade om samma sak; det var äta-jobba-sova som gällde. Strax efter lunchtid på fredagen så började jag röra mig hemåt, då det vankades tjugofemårskalas (japp, du läste helt rätt) på kvällen. Jag stannade till i den lilla staden Stuart, VA för att äta lunch. Man förstod också väldigt snabbt att det är en liten stad (~1500 invånare) då det blev helt knäpptyst när jag klev in i den familjeägda restaurangen – och jag blev ganska rejält uttittad. Då de insåg att jag inte hade hagelgevär i handen och antagligen inte var någon bråkmakare, så fortsatte de äta sin lunch. Otroligt charmigt ställe, och jag måste ta reda på ifall det finns hotell i Stuart, så man kanske kan tillbringa en helg i ”hålan”.

Det är ett tag sen, milt uttryckt, jag var på tjugofemårskalas senast. Personen vi firade heter Tony och är en riktigt glad skit och det var hans flickvän som i hemlighet roddat ihop det hela – kvällens tema var fotboll (riktig fotboll, inte den amerikanska avarten), så de flesta körde förstås fotbolls-outfit. Själv gick jag all-in och hade både shorts, fotbollsstrumpor och benskydd. Kvällen blev fantastiskt lyckad och det var en ganska trött och en smula salongsberusad undertecknad som ramlade ner i sängen vid 01-tiden på natten.

Dagen efter var vi ett ganska stort gäng som skulle åka till Bowman Gray Stadium i Winston-Salem för att kolla på racing. Bowman Gray är, som jag förstått det, den första racingbanan i USA och byggdes redan på 30-talet och är ur-modern till NASCAR. En ganska kort ovalbana och där man tävlar i olika klasser. Tilläggas ska att det här är så långt ifrån professionellt man kan komma, det handlar snarare om hillbilly – även publiken – och det visade sig vara helt hysteriskt roligt och extremt typiskt amerikanskt. Som sig bör så möttes vi förstås upp på parkeringen innan tävlingen, för lite tailgate-party, det är helt enkelt ”fest vid bilens baklucka” som gäller. Riktigt kul, och att vädret var helt strålande gjorde ju inte saken sämre. Även den här kvällen blev helt fantastisk och alla var eniga om att det här måste göras om fler gånger. Sök upp ”bowman gray fights” eller ”crashes” på tuben, så förstår du antagligen vad det hela handlar om.

Efter tävlingen stack vi till en pub för lite häng och snack. Jag och en kompis hamnade bredvid ett par, och eftersom vi befinner oss i USA så började vi såklart snacka med varandra efter ett tag. Paret var kanske 25-30 nånting och när jag ställde en fråga till honom så svarade han mig på svenska! Jag blev helt paff verkligen, då han inte har något med min konsultfirma eller Volvo att göra. Då visar det sig att han är amerikan, men båda hans föräldrar är svenskar – och tacksamt nog har de varit smarta nog att föra språket vidare. Herrejösses vad häftigt! Så resten av kvällen satt vi och pratade en hel del svenska – hans fru är från Venezuela, tror jag det var, så vi fick förstås mestadels prata på engelska. Vi har blivit ”kompisar” på LinkedIn och jag ska försöka inviga honom i vår svensk-amerikansk-mexikanska gröt av folk.

Följande vecka var det återigen dags att åka upp till fabriken och jag stack upp redan på söndagen, för att slippa åka hemifrån supertidigt på måndagsmorgonen. Det var återigen äta-jobba-sova som gällde hela veckan, ända fram till torsdagen.

Torsdagen den andra maj hade jag bott i USA i ett helt år, och det firade jag med skumpa i dricksglas på hotellrummet. Fint ska det va’! 🙂

Jag åkte hem vid lunchtid på fredagen och stannade återigen till i den lilla staden Stuart, VA för att äta lunch. Det blev tidig nattning, då jag skulle upp supertidigt på lördagsmorgonen.

Lördag den 4:e maj uttalas på amerikanska som ”May the fourth” och den som kan sin Star Wars vet också att Jedi-riddarnas motto är ”May the force [be with you]” och uttalas ganska snarlikt. Nog om historik, sånt här är amerikanerna otroligt duktiga på att nyttja, och för egen del hade jag skakat ihop ett gäng på 14 personer som skulle delta i en löptävling, med Star Wars-tema. Man kunde välja att promenera 1mi (1,6km), springa/gå 5km, eller springa 10km. Eftersom jag har kommit igång bra med löpningen så valde jag och flera till att köra just 10km. Vi samlades vid sjutiden på morgonen (jajamensan, du läste helt korrekt. Anledningen är att det kan vara otroligt varmt, och ingen vill dö av värmeslag, så därför kör man ofta tävlingarna tidigt på morgonen mellan ungefär april-oktober) för att peppa varandra innan start. Det duggregnade lite och var precis lagom temperatur, runt 19 tror jag. Vi som sprang 10km startade 07:45 och det gick riktigt fint till en början. Regnet tilltog dock under tävlingen, så vid målgång var jag verkligen våt som en hund. Jag hade satt ett mentalt mål att springa på 01:10:00 och missade det med en tiondels sekund(!). Inget som grämer mig, jag är jättenöjd! Efter loppet tog vi gruppfoto (några hade dock redan hunnit åka hem, då de var genomblöta och hade inte tagit med sig ombyten) och åkte sedan hem för dusch och några timmars vila.

Ungefär hälften av oss möttes upp på en restaurang vid 16-tiden, för att äta och dricka lite, innan vi stegade iväg till First National Bank Field för att titta på baseball – givetvis även det med Star Wars-tema. 🙂 Det blev en riktigt trevlig kväll, även om det regnade till och från, så stämningen var inte helt på topp. Men, kul att titta på baseball i alla fall!

På söndagen åkte jag återigen upp till Virginia och var där tills onsdag, då vankades det nämligen konsert hemma i stan. Det Göteborgsbaserade death metal-bandet In Flames var på besök och det kan man givetvis inte missa. Jag har lyssnat väldigt lite på dem, och aldrig sett dem live, men det blev en riktigt bra kväll. Otroligt ös i musiken, och jag lyssnar väldigt ofta på dem när jag är ute och springer.

Torsdag och fredag var ganska sömninga historier på jobbet och direkt efter jag stämplade ut vid 16-tiden på fredagen, så mötte jag upp mina vänner/kollegor Martin, Erik och Dan för att köra lite disc golf. Enligt prognosen fanns det risk för regn, men det var nästan klarblå himmel när vi började. När vi kom till hål 9 så började det droppa litegrann och när vi var klara med hål 9 så var skyfallet ett faktum. Vi tog snabbt det enhälliga beslutet att det fick räcka med nio hål, så vi stack istället iväg till ett bryggeri för käk och ett par öl. Kvällen avslutades med soffhäng och TV-serier. I helgen har jag för första gången på länge inga som helst planer, så det får bli lite spontana aktiviteter. Jag ska återigen upp till Virginia i veckan som kommer, men bara några dagar den här gången.

Hörs snart!

Löpning, ishockey och vårväder

Posted on by

Dags för en uppdatering, så mina typ tre följare vet vilka viktigheter som händer i mitt liv. 🙂

Jag har varit lite inne i en period av äta, jobba och sova – ungefär – men nu börjar det bli ljusare ute, vädret betydligt varmare och så vidare. Hur som helst, förrförra helgen så var det alltså äntligen dags för ”examen” när det kommer till löpning, jag hade anmält mig till PTI Run on the Runway och valt den kortare distansen; 5 kilometer. Eftersom det kan vara rejält varmt vid den här tiden på året, så var tävlingen förlagd till morgonen. En smula ovan känsla att kliva upp klockan sju en lördagsmorgon, men det var ju bara att bita i det sura äpplet. Jag anlände till flygplatsen och ställde bilen på anvisad parkering. Därifrån blev vi upphämtade med (skol)bussar som fraktade oss till startplatsen. Så nu har jag åkt i en tvättäkta amerikansk skolbuss också! 🙂

Väl framme vid startplatsen så mötte jag upp några vänner och kollegor som också skulle springa. De som skulle springa 10 kilometer startade 20 minuter före oss, och då var det dags för min del att börja värma upp. Loppet är alltså udda i den bemärkelsen att man springer 2,5 kilometer på landningsbanan, sen vänder man och springer tillbaka samma sträcka. Jo, en smula enformigt ifall någon undrar, men väldigt annorlunda och kul upplevelse. För min del gick det riktigt bra, jag satte till och med nytt personbästa. Skön känsla verkligen.

Därefter åkte alla hem till sitt för att duscha/vila, och vi möttes upp senare på eftermiddagen för lite käk och ett par öl innan det var dags för hockey. Igen. Jo, det har blivit några hockeymatcher här och jag kan starkt rekommendera de lägre ligorna. Spelet är lite hejsan hoppsan och det är inte sällan det utbryter rejäla slagsmål. Så långt ifrån polerat man bara kan komma, och givetvis skitkul! 🙂

Förra veckan  var, mer eller mindre, en upprepning av tidigare veckor; äta, jobba, sova och löpträna. Men, på långfredagen, som är vanlig arbetsdag här, stack jag och en kompis iväg och spelade frisbeegolf efter jobbet. Efter de 18 ”hålen” (korgarna? Banorna?) begav vi oss till ett bryggeri för lite käk och öl, innan det var dags att åka hem och krascha i TV-soffan. Äntligen helg!

I lördags (påskafton alltså) var det helt vansinnigt bra väder så jag stack iväg till ett taproom inne i stan och avnjöt en mumsig IPA i solen. Det satt ett amerikanskt par bredvid mig, så jag hamnade naturligtvis(?) i samspråk med dem. Vi satt nog och pratade över en timma innan det var dags för min del att åka hem och laga påskmiddag. Som blev en helt vanlig middag, fast eftersom jag åt den på påskafton så kallas det förstås för påskmiddag. Klart som korvspad, eller hur? 🙂

Igår, söndag, var det dags för veckans långlöpning. Jag testade ett nytt ställe för första gången, en stig/spår som är cirka 6 kilometer och jag hade tänkt springa det fram och tillbaka – för att på så sätt få ihop minst en mil, detta eftersom jag råkat gå och anmäla mig till just ett 10 km-lopp i början av maj. Hur tänkte jag här? Ja, jag vet inte. Hur som helst, igår var det fruktansvärt varmt och det gjorde det olidligt att springa, så jag tvingade mig själv att vända om redan efter lite drygt tre kilometer, så jag fick ”bara” ihop sex kilometers löpning igår. Nåja, jag ska inte klaga egentligen, det är betydligt bättre än ingenting alls. Men, inför nästa gång måste jag definitivt hålla koll på väderprognoserna, när det är så här varmt så får man försöka springa tidigt på morgonen istället.

Efter hemkomst och en fantastiskt skön dusch så bar det iväg hem till min kollega Fredrik och hans fru, för att för första gången hälsa på deras två månader gamla förstfödde son. Vilken sötnos!

Efter ett par timmars trevligt häng, inklusive kaffe och pekannötspaj så var det dags att åka hemåt. Söndagsmiddag med min kollega, Martin, väntade och det blev Rody’s Tavern som fick stå för käket. Himla god avslutning på veckan.

Idag var en produktiv dag på jobbet, jepp man jobbar förstås på annandag påsk också – de är ta mig tusan inte kloka i det här landet – med flera möten och jag kände mig som äppelmos i huvudet när jag äntligen styrde kosan hemåt. Kvällen har ägnats åt tvätt och packning, då jag reser upp till Pittsburgh i morgon, för ett par dagars workshop hos ett partnerföretag. Det ska bli kul att komma ut en sväng igen. På återseende!

Konsert, löpning, födelsedag(shäng) och S:t Patrick

Posted on by

Nästan två veckor sedan jag skrev sist, så dags för en uppdatering.

Kan börja med att tala om att våren börjar komma med stormsteg, fast vädret är verkligen rollercoaster för närvarande. Ena dagen kan det vara nollgradigt på morgonen när man ska åka till jobbet. När man åker hem från jobbet samma dag kan det vara 20. Rollercoaster som sagt.

För någon månad sedan fick jag via Facebook reda på att KMFDM skulle spela i en stad en timma härifrån. Jag har knappt lyssnat på bandet i fråga, men när man får reda på att förbandet är Göteborgsbaserade Morlocks så skaffar man förstås biljetter direkt. Har ni inte hört talas om dem? Det gör inget, det är inte många som har. Vi pratar inte riktigt U2 här. Men jag har gemensamma bekanta med sångaren i bandet, och vi har sprungit på varandra vid någon konsert tidigare. Sagt och gjort, i torsdags förra veckan (den 7:e mars således) satte jag mig i bilen efter jobbet och stack till Carrboro, väl framme visade det sig att Johan (sångaren) hade satt upp mig +1 på gästlistan. Detta innebär gratis inträde. Hemskt fin gest, tyvärr hade jag ju redan köpt biljett. Ingen stor sak i det. Konserten var riktigt bra, och jag hann även se delar av KMFDM innan min mat-och-sovklocka tyckte det var dags att stänga butiken för dagen. Jag hade trots allt en timmas bilkörning hem.

Den kommande helgen var riktigt lugn, det regnade en hel del dessutom, så det blev mestadels TV-serier, tvätta och allmänt grejande här hemma. På söndagen var det riktigt fint väder, så jag släpade med min kollega Martin på en löprunda på Owls Roost Trail, en rejält kuperad slinga på cirka 6,5km terräng och sen cirka 1,5km relativt plan asfalt – 8 kilometer totalt, och det blev en riktigt skön runda där ute i skogen. Jobbig också förstås.

Den här jobbveckan har varit helt hysterisk, med miljontals (känns det som) möten inbokade, men äntligen blev det torsdag och undertecknads födelsedag. Jag invigde dagen med att använda ett par skor jag köpte till mig själv i julklapp, för allra första gången. Svårt nöjd med inköpet.

Dagen förflöt i ett bra tempo, och på lunchen var det återigen dags för löpning. Efteråt, när vi stod och varvade ner litegrann, så går min kollega Fredrik iväg till sin bil och kommer tillbaka med en papperspåse. Då har han köpt en Mack Trucks-keps till mig i födelsedagspresent. Helt oväntat, men uppskattad present. 🙂

På eftermiddagen blev jag uppringd av min chef Maria, som befann sig på flygplatsen på väg till Miami, och så ställer hon sig och sjunger ”Ja må han leva” från gaten precis innan de skulle boarda planet. Det där gjorde min dag. Heja Maria! 😀

Efter jobbet var det dags för lite skönt häng med ett gäng beståendes av både amerikaner och svenskar. Jag var, naturligtvis, äldst i gruppen, men det är ingen som bryr sig här. Inte jag heller för den delen. Eftersom vädret var helt fantastiskt bra – första gången i mitt liv som det är solsken och tjugofem grader varmt på min födelsedag – så satt vi utomhus och hängde. Efter nån timme gick vi och fixade käk, för att sedan gå tillbaka där vi suttit tidigare.

När solen började gå ner så gick vi hem till Jacob, en svensk trainee som ska vara här i ett par månader, för lite mer skönt häng. Efter en stund så körde vi en slags Powerpoint-lek. Den går ut på att alla deltagare har satt ihop en Powerpoint-presentation, och ämnet kan vara precis vad som helst och på vilket språk som helst. Detta har jag aldrig gjort förut, men det visade sig vara helt hysteriskt roligt. Ämnena som avhandlades skilde sig otroligt mycket, eftersom man som sagt själv väljer sitt tema. Eller så ger man bort sin presentation till någon annan, som då får improvisera hejvilt. För egen del höll jag ett föredrag om bärfisars fortplantning, förklarade vad hening är för något och beskrev olika typer av fotbollsskor. Det sistnämnda drog jag på kroatiska, bara för att. Övrigt körde jag på svenska, vilket gjorde att amerikanerna hade ”lite” svårt att hänga med. Hemskt roligt som sagt. 🙂 Övriga föredrag handlade om ifall man ska ha osten eller skinkan närmast smörgåsen(!), Sunfish (tror den heter heter klumpfisk på svenska), hur LIDAR fungerar, samt en amerikanska som fick förklara estniska ord. En fantastiskt rolig kväll och precis innan vi bröt upp ställer sig allihop upp och sjunger ”Ja må han leva” (amerikanerna också!) för mig. Jag blev helt paff, jätteglad och lite rörd.

Igår, lördag, blev jag upphämtad av Martin och vi stack till grannstaden Winston-Salem för att fira S:t Patrick’s Day (som är idag, den 17:e mars) på ett taproom – samtidigt blev det ett avskedshäng för Anton, en svensk kollega, som flyttar tillbaka till Sverige i början av nästa vecka. Vi kom dit vid 15:30-tiden och klockan hann nästan midnatt innan vi bröt upp och åkte hem till Greensboro. Det blev en riktigt trevlig eftermiddag och kväll, med mycket skratt, trams, öl – givetvis – och vi hann även med att spela lite corn hole.

Idag, söndag, har varit en riktigt seg dag. Vaknade sent och kände mig inte riktigt helt hundra i kroppen, så dagens löprunda fick dessvärre utgå. Jag ska försöka springa ett längre pass efter jobbet i morgon istället, tänkte jag. Nästa lördag är det dags för ”examen”, då ska jag delta PTI Airport Run, som jag nog nämnt tidigare. Valde den kortare distansen, fem kilometer, då jag tror det är lagom distans att börja med – innan man ger sig på lite längre. Nu har jag precis fixat matlådor för kommande vecka, så nu är det dags att sjunka ner i soffan för att kolla lite serier innan jag får besök av John Blund. På återseende!

Jobb, hockey, terränglöpning, jobb, fest, terränglöpning

Posted on by

Sedan sista inlägget för drygt två veckor sedan så är det som hänt i stort sett det som rubriken antyder.

Den följande veckan bestod av äta, jobba och sova, ungefär. Men, till fredagens hockeymatch hade jag lyckats skrapa ihop en rejäl samling folk. Ifall det är min övertalningsförmåga, mina oskyldigt blå ögon – eller ifall de helt enkelt gillar hockey – låter jag dock vara osagt. Strunt samma, en tapper skara svenskar och amerikaner begav sig till rinken i Winston-Salem för att bevittna när Carolina Thunderbirds totalt pulvriserade motståndarna Baton Rogue Zydeco – kul hemresa för de killarna, endast 1400km – med hela 8-0. Jättekul för oss hemma-fans, men på det stora hela en ganska tråkig match. Spel mot ett mål, i princip, och nästan inget stök.

Resterande helg var ganska slapp, löprunda på söndagen, och på kvällen unnade jag mig en middag på Rody’s, där jag upptäckte att det var hockey night, så jag satt och tittade simultant på två matcher samtidigt. Bra söndag!

Efterföljande vecka, förra veckan alltså, hände i stort sett ingenting ända till fredagen. Då var det dags för avskedsfest för en svensk kille som kommer flytta hem till Sverige igen om ett par veckor. Han har flickvän där hemma, och jag är verkligen imponerad att de klarat av det så bra under de cirka 1,5 åren han var här. Hon var förresten nyligen och hälsade på, och de båda var med på hockeymatchen veckan innan.

Nåväl, festen gick av stapeln hemma hos Erik och Nicole i deras kåk, och det blev nästan en fest från när man var i gymnasieåldern. Erik hade införskaffat en keg, således ett ölfat på 20 liter, som naturligtvis tog slut. 🙂 Det blev mycket skratt och halvgalna upptåg. Sjukt rolig kväll och jag kände mig ung på nytt igen, haha.

Dagen efter var det rejält varmt ute, så det fick bli att vakna till liv med en kopp kaffe ute på balkongen. Verkligen efterlängtat, men efter en stund blev det förfärligt varmt, så jag var tvungen att gå inomhus igen. Man ser tydligt hur brundbrända och fina mina ben är…

På lördag eftermiddag åkte jag hem till en Volvo-kollega, som skulle hjälpa mig att byta oljefälla på bilen. Ett gummimembran hade spruckit, vilket gjorde att bilen gick väldigt orent och ryckigt på tomgång. Thomas, som han heter, diagnostiserade det där ganska fort, och hjälpte mig både att beställa hem korrekt artikel, samt byta eländet. Nu spinner Skövde-motorn som ett urverk igen, tack Thomas! Igår, söndag, var det dags för den numera återkommande söndagslöpningen. Jag åkte återigen iväg till Bur-Mil Park för att avverka de totalt cirka åtta kilometrarna, varav 6,5km är i terräng. Det var väldigt varmt även igår söndag, och inne i skogen var det hög luftfuktighet pga skyfallet i fredags. Detta gjorde att det var helt förfärligt jobbigt att springa, jag tror jag gick mer än sprang igår. Men runt kom jag. Det tog lite drygt tio minuter längre än normalt, det säger nog en hel del om hur jobbigt det faktiskt var. Givetvis var jag efteråt tvungen att kontrollera ifall mina biceps(?!) blivit större av löpträningen. Självklart har de (inte) växt en millimeter, men det kan vara kul att fåna sig på foto ibland. Emellanåt. Ganska ofta.

Måndagen har gått i ett rasande tempo på jobbet, så nu tänkte jag passa på att buffa ner mig i soffan tillsammans med Netflix. På återhörande!