Category Archives: Expat

O’Hare, London, jul, nyår, vattenskada och skönt häng

Posted on by

Det är lika bra att passa på och önska ett gott nytt år! Hoppas just ditt 2024 blir helt splendid.

Jag är nu tillbaka på amerikansk mark efter ett par riktigt sköna veckor hemma i Sverige, som i sedvanlig ordning avverkades i en rasande takt. Det har hänt alldeles för mycket på den tiden för att jag ska komma ihåg detaljer på minut-nivå, så det får bli en hyfsat kort sammanfattning över hur just mina senaste veckor sett ut.

Onsdagen den 20:e december klev jag ombord på den första, av fyra(!), flighterna som slutligen skulle ta mig hem till Sverige. Mitt första stopp var Charlotte (CLT), en kort flygtur på cirka 45 minuter. Där fick jag tillbringa ett par timmar innan det var dags att ta sig vidare till mäktiga O’Hare (ORD) i Chicago. Stor flygplats är bara förnamnet. Stor stad också för övrigt.

Tre timmars häng i loungen avverkades fort och det var dags för nästa flight, som skulle ta mig till London. Väl framme i London hade jag valt att förlägga ett stopp, så jag checkade helt sonika ut på flygplatsen och stack in till stan. Det vankades julmarknad och strosande. Mötte upp en kompis och hade en trevlig men ganska kort kväll, eftersom jag började känna av jetlag.

Dagen efter skulle mitt flyg mot Landvetter inte gå av stapeln förrän 15-tiden, så jag fick ett spontanimpuls och stack iväg och införskaffade ett par skor. Mycket nöjd med inköpet!

Dags för fjärde och sista flighten, äntligen på väg mot Sverige!

Jag kom hem till mina hemtrakter väldigt sent på fredagen, så det var i princip bara att hoppa i bingen omgående. Sov som en stock hela natten, jetlag:en satt definitivt kvar i kroppen. Dagen efter fick det bli en efterlängtad kebabpizza till lunch, det har börjat bli en tradition. 🙂

Lördagen den 23:e december tillbringade jag hemma hos min ena bror med hans familj, givetvis stod Uppesittarkväll på agendan. Jag vann varken taggtråd, kallt kaffe eller en lägenhet i Thailand, men däremot rasade det in svindlande tvåhundra spänn. Alltid något!

Julafton tillbringades hos samma bror och där jag hade huvudansvaret för både köttbullar och Janssons Frestelse. Missade foto på köttbullarna, men frestelsen fastnade på bild i alla fall – och den blev mycket uppskattad.

Någon gång i höstas rasade ett ordentligt regnoväder i hemtrakterna och min pappa var en av dem som drabbades av vatten i källaren. Försäkringsbolag, besiktningsmän och hela konkarrongen var givetvis redan inblandade, men jag tog under ledigheten på mig rollen som projektledningskoordinator för återställandet av källaren. Så här såg det ut i gillestugan under mellandagarna. Spännande värre!

Dagarna förflöt och helt plötsligt var det dags för nyår och nyårsafton tillbringade jag hos tidigare nämnd bror tillsammans med ett par andra familjer, samt ett halvt fotbollslag med ungar.

Den 2:a januari var det slut på sötbrödesdagarna, det var dags att börja jobba igen. Jag jobbade från Sverige under den veckan, men på torsdagen åkte jag till Göteborg. Besök hos min hörselingenjör på Sahlgrenska väntade, men även en riktigt trevlig kväll med en gammal kollega. Det blev både middag med vin, och ett antal öl innan det var dags att åka till hotellet och sova.

Besöket på Sahlgrenska gick lysande och därefter hade jag ett par timmar att slå ihjäl innan jag skulle möta upp min före detta chef, för lite återkoppling och umgänge. Det blev två helt fantastiskt trevliga dagar, med mycket snack, skratt och superkorta promenader i det svinkalla Göteborg.

Supertidigt i söndags morse ringde min väckarklocka. Det var dags att checka ut från hotellet och bege sig till Landvetter, för vidare avresa mot USA. Tre byten även den här gången, och en del strulande på Newark (EWR) hanns med, innan jag slutligen var hemma i min lägenhet.

Jag kom hem vid 01-tiden på natten mellan söndag och måndag och insåg att det hade tagit 24 timmar och 45 minuter från det jag lämnade hotellet. Om jag var trött? Gissa, jag stöp i säng som en klubbad oxe och sov ”ända till” 07 på måndag morgon, då det var dags att vattenkamma sig och sedan åka till kontoret. När det här skrivs är det tisdag kväll och jag är förvånansvärt pigg ändå, jag blir inte lika jetlag:ad när jag reser västerut som österut. Men, söndagens resande sitter fortfarande i kroppen, inget snack om saken. Idag rev jag även av årets första löprunda med en jobbkollega. Tio grader och spöregn utomhus gjorde dock att vi valde att springa på löpband. Det passade dock mig bra, eftersom löpningen legat i träda ett par månader för min del. Jobbigt var det definitivt, men det kändes ändå skönt att ha kommit igång igen. Nästa löprunda är på torsdag, håll tummarna att vi kan köra den utomhus.

Till dess, på återseende!

Julkalender, babyshower, bärs och hockey

Posted on by

Nu var det tre veckor sedan jag plitade ner någonting här – så jag tänkte passa på innan julledigheter och liknande.

December rivstartades med att jag köpt en julkalender med chokladbitar. Inte haft en sådan på evigheter, men det kändes lite svenskt på något vis.

Första lördagen i månaden var det dags för årets ”julbord”, som här på andra sidan pölen kallas Year-End Dinner och som i år var en lite mer formell tillställning med tillhörande middag – och fritt fram i baren. Dagen till ära hade jag passat på att införskaffa mig en ny kostym – då jag glömt ta med någon hit – och valet föll på en mellanblå:ish. Passformen är kanske inte helt hundraprocentig, men jag tycker det blev rätt bra ändå.

Middagen var riktigt bra, förutom den lilla detaljen att kocken hade varit extremt försiktig med salt och peppar – det var ganska smaklöst, så jag gick bananas med både salt och peppar. Till slut blev det riktigt schysst.

Efter middagen delades det ut lite priser till folk som gjort något utöver det vanliga på jobbet, och sedan var det dags för lite musik och ståhej. Bland annat fanns det en photo boot, där man kunde spöka ut sig lite som man ville och sedan ta foto. Knäpp i huvudet som man är så krävde jag givetvis att jag, Maria, Sebastian och Fredrik skulle ta ett gruppfoto. Karma is a bitch brukar det ju sägas, och i det här fallet råkade jag se gravt bortkommen ut på fotot. Nå, kul var det i alla fall!

Dagen efter var lite seg, men jag kände inte riktigt för att slösa bort dagen i soffan, så jag impulsköpte en biljett till eftermiddagens match mellan Carolina Thunderbirds och Port Huron Prowlers. Det blev inte i närheten lika många slagsmål den här matchen, men det var kul i alla fall.

Sedan kom en jobbvecka som bara sa ”huitt”, innan det återigen var fredag. Helgen fördrevs med att göra så lite som möjligt, då jag kände mig lite sliten. På söndagen vankades en babyshower hos min kollega Fredrik och hans fina fru – de väntar sin första knodd, och naturligtvis hade jag köpt en onesie med Carolina Thunderbirds logga på bröstet. Fint ska det va’! 🙂

I måndags var det återigen dags för en tripp upp till Pittsburgh, via mellanlandning i Philadelphia. Den här gången hade vi bara bokat in två dagars workshop, men det känns som att vi ändå fick ut någonting av det hela.

Naturligtvis hann vi även med att se en NHL-match, man måste passa på att se dem på hemmaplan också. Vi var ett gäng på ungefär 10 personer, blandat från båda företagen och det blev en riktigt trevlig kväll. Extra kul var det för ett par av mina kontakter hos affärspartner, då de är födda och uppvuxna i stan – och fick se deras Penguins spöa Arizona Coyotes med 4-2.

Sista dagen i Pittsburgh, i torsdags alltså, vaknade jag upp på morgonen och kände att kroppen inte var riktigt helt hundra. Vi hade ett morgonmöte inbokat innan det var dags för hemfärd, så det var bara att stålsätta sig. Mötet på två timmar kändes som sju veckor, men äntligen var det dags att åka till flygplatsen. Den här flighten innebar en mellanlandning i Washington DC i drygt två timmar, och där kände jag att febern bröt ut ganska ordentligt. Satt och hackade tänder och bara väntade på avresa. Till slut landade jag äntligen i Greensboro, var hemma i lägenheten vid 19-tiden. 19:30 sov jag som en stock och vaknade upp mitt i natten av feberfrossa. Byte av sängkläder och jag somnade om igen. På fredag morgon kände jag att febern var borta åtminstone, så jag klarade av att jobba. Helgen har tillbringats med att sova och kurera mig själv. Mår betydligt bättre nu, och hoppas verkligen det inte vänder neråt igen – eftersom jag reser hem till Sverige om tre dagar. Efterlängtad julledighet vankas, och hörs vi inte innan dess så vill jag passa på att önska en riktigt God Jul och ett Gott Nytt 2024!

Champagne, ishockey och rednecks

Posted on by

Jag har ingen ursäkt och jag vet inte varför jag dröjt med att skriva. Nackdelen när det går så lång tid emellan, så hinner man glömma av massa grejer som hänt. Men, jag _ska_ försöka bättra mig.

Hur som helst, den andra november så hade jag varit ”amerikan” i sex månader. Att tiden gått fort är dagens understatement! En sån där milstolpe måste givetvis firas, och det gjorde jag på bästa sätt. Nämligen genom att köpa en flaska champagne, fattas bara annat!

Lämpligt nog hade mina gamla jobbkollegor hemma i Sverige Halloweenfest på jobbet samma dag, så jag hann med ett Teams-samtal med min gamla chef, och medan vi pratade kom flera kollegor förbi kameran och vinkade. Jag fick ett sting hemlängtan, det ska inte stickas under stolen med. Mina svenska kollegor är helt fantastiska och självklart saknar jag dem. Men nu är det som det är, och jag trivs faktiskt jättebra här på andra sidan pölen, det ska jag absolut inte sticka under stolen med.

Sedan handlade det egentligen mestadels om ätajobbasova under ett par veckors tid. Det enda större som inträffat är att jag impulsköpte en kostym, då mina ligger kvar hemma i Sverige. Det är bra att ha, tänkte jag. De behövde göra lite måttändringar på den, så den är nog klar snart.

I fredags förra veckan, den 17:e november således, så var jag i grannstaden Winston-Salem och tittade på ishockey. Ligan kallas FPHL och är, ungefär, deras fjärdeliga inom proffshockeyn. Nivån på spelarna skulle jag tro ungefär motsvarar svensk division 1, så det är definitivt ingen korpen-hockey vi snackar om.

Åskådarna var av ganska blandad karaktär, men flertalet gav mig lite vibbar av hillbillies – eller bondlurkar, om man så vill. Jag lägger ingen nedvärdering i detta, snarare finner jag det lite charmigt. Snubben som satt bredvid mig skulle prompt vara med på selfien, och vem är väl jag att neka? 🙂

Arenan liknade mer en hederlig ishall, och har plats för drygt 3000 åskådare, om jag minns rätt. Matchen var riktigt underhållande och efter två perioder ledde hemmalaget, Carolina Thunderbirds, med hela 5-0. En bit in i tredje perioden så märktes det att det började bli lite irriterat hos motståndarna och när drygt halva perioden avverkats så bröt ett jätteslagsmål ut. Underhållning på hög nivå, särskilt eftersom jag satt rinkside! När krutröken hade skingrats så satt det cirka 3-4 personer i vardera utvisningsbås och 2-3 killar fick matchstraff och fick således lämna rinken helt och hållet. Det var ganska tomt i avbytarbåset efter det där kan jag meddela.

I lördags lämnade ett gäng glada svenskar – jag, min chef Maria, hennes sambo Sebastian, samt vår kollega Fredrik – Greensboro och åkte till Raleigh för att titta på NHL-hockey. Carolina Hurricanes tog emot Pittsburgh Penguins – där de inte helt okända herrarna Sidney Crosby och svenske Erik Karlsson, även kallad EK65, spelar. Underhållning på fantastiskt hög nivå och det märks också på biljettpriserna, kan man lugnt konstatera. NHL-matcher får det nog bli endast ett par, tre stycken av per säsong, ifall man inte vill gå i konkurs i förtid. Matchen slutade 4-2 till Hurricanes och det blev en riktigt trevlig kväll med mycket skratt, trams (från min sida, vem annars?).

När detta skrivs är det måndag kväll och det här är en kortvecka, då Thanksgiving är på torsdag, vilket innebär att vi även är lediga på fredag. Detta gör att jag direkt efter jobbet på onsdag sticker iväg på en roadtrip tills på söndag. Det ser jag fram emot!

IKEA, pumpor och amerikansk fotboll

Posted on by

Förra helgen fick jag äntligen tummen ur och kom iväg till IKEA, som ligger i Charlotte, en dryg timme från Greensboro. När man kom fram så kände man omedelbart igen sig, och det såg till och med likadant ut inne i butiken. Målet för dagen var en TV-bänk, samt ett par förvaringskartonger. Resultatet blev som vanligt när man är på IKEA; utöver de planerade inköpen så följde även annan bråte med hem. Dock inga värmeljus (främst för att jag tycker de är helt värdelösa).

Väl hemma och det var dags att börja bygga. Insåg per omgående att det behövdes en skruvmejsel. Orkade inte åka och köpa en skruvmejsel, så jag knackade helt sonika på hos grannen och frågade ifall de hade någon att låna ut. Det hade de. Jag vet dock fortfarande inte vad de heter, och jag ser dem nästan aldrig – trots att de bor precis rakt emot mig. Nåja, dags att bygga möbler. LEGO för vuxna, kanske man kan kalla det.

Efter en stunds trixande, skruvande och grejsande så var TV-bänken äntligen färdigmonterad och jag kände mig mycket nöjd. Nu har jag skaffat allting i möbelväg och min bostad kan, i stort sett, kallas för bostad. Det tog bara fem månader…

På söndagen var jag hemma hos en kollega och hans fru för söndagslunch och fika. De bor i hus sedan några år och har det himla mysigt. På hemvägen fick jag för mig att jag givetvis måste köpa en pumpa – det är trots allt Halloween-tider i det stora landet i väster. Sagt och gjort, stack till Walmart och införskaffade en pumpa samt lite verktyg och åkte sedan hem. För att vara min allra första pumpa någonsin så blev jag svårt nöjd med slutresultatet.

Arbetsveckan kom och gick, och helt plötsligt var det fredag. Igen. Var tar veckorna vägen? Jag är inte helt säker, men jag har en känsla av att de blir uppätna av en fjärdegradsekvation och spolas ut som en kvadratrot vid treriksröset. Fredagsmiddagen blev oxfilé med rotfruktsgratäng samt gräddsås – mycket bra.

Igår, lördag, åkte jag med tidigare nämnda jobbkollega till grannstaden Winston-Salem för att se på Amerikansk Fotboll för första gången i mitt liv. Collegefotboll ska väl tilläggas, och inte NFL. Wake Forest tog emot Pittsburgh Panthers och det blev en riktigt kul tillställning. Med 1,5 minut kvar av matchen låg hemmalaget under med 17-14 och med sju(!) sekunder kvar satte de en Touchdown och efterföljande kick-goal (det kallas säkert något annat) och slutresultatet skrev sålunda 21-17 till hemmalaget och sällan skådat jubel utbröt.

Sport rent generellt är väldigt stort i det här landet och det förstår man också när ett lag på collegenivå drar cirka 25.000 åskådare – i en stad av samma storlek som Borås. Klubbarna i fotbollsallsvenskan och elitserien i hockey borde vara gröna av avund. Så, nu har jag bockat av Amerikansk Fotboll också – kul sport, även om jag fortfarande tycker det är rejält knepiga regler. Det kommer definitivt bli fler matcher framöver.

Idag, söndag, har jag i stort sett inte gjort ett jota. Pratat i telefon med en kompis hemma i Sverige, druckit massa kaffe, planerat in nästa roadtrip – stay tuned! – samt avslutade dagen med söndagsmiddag på Rody’s Tavern. Gott och kaloririkt, precis som vanligt. Hörs snart!

Fotboll, kôrv och avskedsmiddag

Posted on by

Veckorna går verkligen i ett hejdundrande tempo här. Det känns lite grann som man äter, jobbar och sover – och helt plötsligt är det helg. Woho!

Det är fortfarande en del uppförsbacke gällande jobbet. Jag hade på känn att det skulle vara en viss skillnad att kliva över till R&D från manufacturing/industrial – adderar man därtill ”annat land” i ekvationen, så får man en ordentlig bergodalbana. Nåväl, det känns i alla fall som att det går framåt – om än något långsammare än jag trodde/hoppades på.

I onsdags åkte jag och ett par konsultkollegor till Charlotte, cirka 150km härifrån, för att titta på MLS (Major League Soccer) och där Charlotte FC tog emot Toronto FC. Även om nivån inte är paritet med de stora europeiska ligorna, så var det riktigt kul. Jag kom hem ungefär 00:30 och somnade nästan omedelbart. Däremot var man kanske inte så värst pigg dagen efter, men det är smällar man får ta.

Igår, lördag, var vi ute och åt middag på en riktigt bra restaurang. Det närmaste ”fine dining” jag sett hittills. Supermysig miljö, riktigt bra vinlista – med mängder av europeiska viner – och bra mat. Anledningen till att vi steppade upp lite var för att en svensk kollega fått jobb i Österrike. Efter sju år här i staterna så kunde han, tydligen, inte låta bli att tacka ja till erbjudandet han fick. Så, idag flyger han hem till Sverige, för nån veckas semester, innan han drar ner till Österrike. Stort grattis till nya jobbet, Ahmad, du kommer vara saknad! Kvällen blev längre än jag trodde, så den inplanerade Oktoberfesten på ett bryggeri i downtown struntade jag helt sonika i.

Idag, söndag, har det inte gjorts många knop här hemma. Jag har druckit massor av kaffe, testat min nya dammsugare (köpt av nyss nämnda Ahmad), samt surfat runt lite kring potentiella road trips framöver.

Nu är det kväll, och dagens middag blev ett experiment. Oxfilé med klyftpotatis, och till det serverade jag en salsa verde från ett recept jag fått från en mexikans kollega. Behöver jag nämna att det var ”ganska” spicy? Tänkte väl det…

Middagen avklarad. Nu är det dags för lite TV-serier innan min dejt med John Blund. På snart återseende!

Politiker, tjurar och kräftor

Posted on by

Jajamensan, så har det hänt igen. Sen uppdatering av vad som händer, och fötter, här omkring. Inlägget här kanske inte blir strikt kronologiskt, men jag ska försöka.

Till att börja med så fick jag ett impulsryck för några veckor sedan och en TV införskaffades. Jag har inga TV-kanaler (än, i varje fall), men det började helt enkelt bli tråkigt att titta på Amazon Prime på surfplatta och dator. Detta renderade således i att jag stack till Best Buy och köpte en riktigt billig TV. Märket är för mig helt okänt, men TV:n är i alla fall kapabel att visa bild med hygglig kvalitet, och eftersom det är en så kallad Smart TV så går det installera alla möjliga appar och grejer. Nöjd så!

Insåg efter ett par dagar att det kanske inte var så praktiskt att sitta på golvet och titta på TV. Visserligen erbjöd täcke och kuddar aningen behagligare tillvaro, men det kändes inte riktigt rätt. Återigen dags för impulsinköp nummer två; en soffa. Beställde hem en på nätet, som såg trevlig ut, och den levererades hem till mig ett par dagar senare. Hemma i Sverige hade jag antagligen aldrig någonsin köpt en soffa utan att ens provsuttit den innan. Jag är dock inte hemma i Sverige, så då blir det lite bananas av saker och ting. Det visade sig sedermera att soffan var riktigt bra, åtminstone sett till priset. Jag hade möjligen önskat mig något högre armstöd, samt ryggstöd, men man kan inte få allt här i världen. Har någon påstått.

I fredags, för drygt en vecka sen (do the math!), var jag på en föreläsning som anordnades av SACC Carolinas (Swedish American Chamber of Commerce Carolinas), där de bjudit in före detta handelsminister Anna Hallberg som föreläsare. Mycket intressant föreläsning, och kul(?) erfarenhet av att skaka hand med en tidigare riksdagsledamot. Star Struck blev jag dock inte. Tror jag.

Dagen efter var det dags att gå på rodeo. Helt etiskt är det sannerligen inte, men jag har lärt mig att man ska ta seden dit man kommer – och eftersom bull riding är en del av USAs kultur, så fick det bli så. Jag måste, tyvärr, tillstå att det var riktigt spännande, och tyvärr tänkte jag nog just där och då inte så mycket på tjurarna. Däremot hejade jag på flera av dem och hoppades att de skulle kasta av sin ryttare, vilket också skedde flertalet gånger. En gång råkade tjuren trampa över bröstkorgen på en av cowboysen – det gjorde antagligen en smula ont. Nå, nu har jag bockat av det åtminstone!

Under en av pauserna passade de på att hylla en, av cirka 150 amerikaner som fortfarande lever och som deltagit i andra världskriget. Mannen, vars namn jag inte minns, är född 1921 – jisses vad han varit med om grejer under sin livstid. Andra världskriget, Koreakriget, Kalla kriget, Vietnamkriget, rymdkapplöpningen, färg-TV… det är faktiskt nästan så man blir lite avundsjuk.

Efter spektaklet lyckades jag ta helt fel utgång från arenan, så jag hamnade ute på bilparkeringen istället. Just in time för att få se två stycken bull riders bäras ut till varsin ambulans för vidare färd till sjukhus. En hård sport, det där.

Igår, lördag, var det dags för kräftskiva, anordnad av SACC Carolina – och givetvis hade jag anmält mig. Värdparet, som är svenskar, har tydligen gjort detta till tradition, och det här var tolfte gången de anordnade detta – hemma i deras egna bostad. Det kan alltså nämnas att jag, via min arbetsgivare, automatiskt är medlem i SACC Carolinas och det är någonting jag kommer utnyttja framöver. Även om jag inte direkt jobbar med business, så ser jag detta som ett bra tillfälle att träffa och lära känna intressanta människor. Igår var vi ungefär 50 personer. De flesta var svenskar, men jag stötte även på ett par amerikaner, så tydligen var nyfikna på svensk kultur – och antagligen även intresserade av att göra affärer med svenska företag. Det var en riktigt trevlig kväll och jag samtalade med en hel hög av människor, däribland värdparet själva – som jag uppfattar som fantastiskt trevliga människor. En kväll jag med glädje adderar till minnesbanken.

Nu är det söndag kväll och det vankas lite TV-serier innan sängdags. Det slog mig just att i morgon har jag bott här i fem månader. Göta Petter vad tiden gått fort!

Nästa helg är det oktoberfest på ett av stadens bryggerier och som jag planerar att gå på. Är någon intresserad? Kasta er på första bästa flyg och kom hit!

Pittsburgh

Posted on by

I tisdags förmiddags var det dags att ta en taxi till flygplatsen, för vidare färd till Pittsburgh, PA. Då flygplatsen i Greensboro är relativt liten, trots att den heter International Airport, så finns inga direktflyg till Pittsburgh, utan jag fick mellanlanda i Washington DC. Kände mig lite vilsen på Reagan National Airport, men som tur var så var den inte så fruktansvärt stor.

Efter runt en timme så var det dags för boarding och jag promenerade iväg till angiven gate. Boardingen gick jättesmidigt och det visade sig att jag slapp stolsgranne, så jag hade två säten helt för mig själv. Väldigt tacksamt, eftersom flertalet av Commuter Aircrafts här är av typen Bombardier CRJ-700, CRJ-900 eller motsvarande typer. Ganska smala kroppar och relativt trånga säten, således. Nog om flyglektioner, dags för departure. Bara några minuter efter vi lyft så tittade jag ut från fönstret och insåg att vi passerade Pentagon, häftigt värre. Utöver Buckingham Palace och Vita Huset torde Pentagon vara en bland världens mest kända byggnader och det kändes spännande att få se den ovanifrån.

Runt en timme senare landade vi på Pittsburgh International Airport, och den är internationell på riktigt. Hämtade ut väskan och beställde en taxi för vidare färd till hotellet. Vid ankomst insåg jag att klockan var runt 16-tiden och efter att ha pratat med ett par svenska kollegor, som kommit hit under gårdagen, så passade jag på att ta en promenad i omgivningarna – innan det var dags för middag.

Efter kvällens middag satte vi oss på hotellets takbar, där man hade jättefin utsikt över downtown, och det hann bli relativt sent innan vi återgick till våra hotellrum för lite skönhetssömn.

På onsdagen var det dags att åka till gruvan för att göra sig förtjänt av sin lön. Syftet med den här resan var lite workshops och dryfta eventuella problem/hinder i projektet. Mycket trevligt, och det var framförallt kul att få träffa kollegorna från Sverige i verkligheten, samt även personalen på partner-företaget – vi hade tidigare bara ”träffats” i otaliga Teams-möten. Dagen gick i ett rasande tempo och helt plötsligt var det dags för hemgång. Kvällen avslutades med middag på en restaurang som låg i en källarlokal, tillsammans med partner-företaget. Mycket trevligt, och bra mat!

Torsdagen gick i ungefär samma tema, med skillnaden att kvällen istället tillbringades på ett taproom med svenska kollegor. Lämpligt nog stod det även en food truck precis utanför, så kvällsmaten fixades på ett smidigt sätt.

Efter en stund insåg jag att taproomet var connectat till untappd (en öl-app, kan man säga), som jag använder och jag blev inte så lite förvånad när mitt namn scrollade upp i deras ölmeny, som visades på TV-skärmar. Så, nu måste jag ju vara kändis på riktigt 😉

Fredagen var inplanerad som reservdag, som senare visade sig inte behövas. Men eftersom jag hade bokat billigast möjliga flygbiljetter, p.g.a. firmapolicy så besökte jag partner-firman även på fredagen, där jag hann beta av lite backlog i mailboxen, samt snacka lite med folk jag lärt känna på företaget.

Vid lunchtid tog jag en taxi till flygplatsen för hemresa, och den här gången skulle jag byta plan på Charlotte Douglas International Airport. Det var drygt en timme tills nästa plan skulle avgå, men på grund av nånting så blev flighten nästan en timme försenad.

Till slut landade jag hemma i Greensboro, och efter en kort taxiresa hem kastade jag in väskan i lägenheten och knallade omgående iväg till Rody’s Tavern för lite mat. Kom hem vid 21-tiden och efter lite TV-tittande somnade jag som en stock.

Resten av helgen har gått i slapphetens tecken, samt tvättat massa kläder sedan veckans resande. I morgon måndag är det åter dags för att dra på sig pannlampan, greppa hackan och bege sig till gruvan för ännu en arbetsvecka. Det slog mig just att det är drygt fyra månader sedan jag flyttade till USA. Tiden går fort, verkligen riktigt fort!

Långhelg och roadtrip till Blue Ridge Parkway

Posted on by

Idag, måndag, är det helgdag här i staterna. Möjligen någon annan stans också, men det har jag dålig koll på. Hur som helst, långhelg och det var dags för min första roadtrip!

Jag hade sedan tidigare bestämt mig för att köra längs med Blue Ridge Parkway (BRP), som är en lång väg genom bergskedjan Appalacherna, för att förenkla det hela en smula. Jag insåg tidigt att jag inte skulle hinna med att köra hela, så min strategi var att börja från norra änden och sedan ta mig söderut, och avsluta resan i Asheville, NC. Sagt och gjort, direkt efter jobbet i fredags så åkte jag hem och hämtade min packning och stack iväg. Första anhalt var Waynesboro, VA, som ligger bara några miles från North End av BRP. En tripp på cirka tre timmar (175mi/281km), då man sällan använder distans här, utan avstånd mäts i tid. Jag kom fram vid 19:30-tiden, och eftersom magen knorrade så var det bara att leta upp närmsta ställe för lite kvällsmat. Jag skulle upp relativt tidigt dessutom.

Hittade ett ställe ganska nära motellet, så jag knallade in och satte mig till bords. De flesta restauranger jag varit på hittills är relativt enkla, men har allt som oftast riktigt god mat – även om den kanske inte är så värst hälsosam alltid. Men när man får vinet serverat i en aluminiumburk och tillhörande ölglas, då vet man att man möjligen tagit ett snäpp neråt på skalan. 🙂 Maten var dock fullt ätlig, och det var det viktigaste.

Frukosten på motellet var inget att skriva hem om. Så undermålig att jag inte ens bemödade mig att ta några bilder. Men, två skivor rostbröd med smör och ett glas apelsinjuice blev det. Allting serverat på papptallrikar och plastbestick. Nej, du behöver inte uppsöka Specsavers, du läste helt korrekt. Nå, stor sak i det, dags att inhandla vatten och Beef Jerky (torkat kött) på Walmart och sen var det dags att dra iväg! Första anhalt blev en gammal tågtunnel, Blue Ridge Tunnel, som byggdes under 1850-talet, och som är nedlagd sedan länge. Jag parkerade bilen och gick sedan cirka 800 meter till tunnelns ingång, därefter var det på med pannlampa och sätta igång och traska i kolmörkret. Häftig upplevelse! Tunneln är c:a 1300 meter lång, och när jag var ute på andra sidan så var det bara att dricka lite vatten och sedan gå tillbaka samma väg igen. Totalt fick jag ihop en liten promenad på närmare 4 kilometer, jag trodde inte det var så långt, men bra med motion i alla fall.

Efter tunneln så var det äntligen dags att äntra Blue Ridge Parkway, spännande!

Första spontanstopp (eftersom jag inte har läst in mig stenhårt på BRP så blev de flesta av stoppen lite spontana) blev vid Humpback Rock, efter endast 9km körning. Jag hade vagt minne av att jag läst något om det, så den skulle vi naturligtvis kolla in! Jag gick in till Visitors Center, där jag hämtade lite information om de olika lederna som fanns. Eftersom jag hade en lång väg till Asheville (cirka 600km på BRP) så ville jag såklart ta den kortaste leden upp till klipporna, en strapats på cirka 1,3km. Obönhörligen uppåt, sedan ännu mer uppåt, för att sedan vara flackt några tiotal meter, innan det återigen var dags för uppåt. Kort sammanfattning; de cirka 1,3 kilometrarna tog ungefär 50 minuter att avverka. Då kan ni själva räkna ut hur ”fort” det gick, på grund av lutningen… Till slut var jag i alla fall uppe, och utsikten därifrån var verkligen värt mödan. Herrejösses!

Stairway to heaven?

Tillbakavägen tog nog bara runt 25 minuter att avverka. Men jag insåg snabbt att om jag skulle hålla på med massa såna här stopp så skulle jag inte vara framme i Asheville förrän framåt oktober. Läxan fick bli att jag hädanefter bara stannade till vid Overlook’s som finns precis överallt längs vägen, och som erbjuder fantastisk utsikt. Det här inlägget skulle kunna bli flera kilometer långt, med hundratals bilder. Men det är inte särskilt hanterbart, så jag ger istället lite glimtar från färden.

Under ett stopp, där jag tog en bensträckare så parkerade jag bredvid någon som uppenbarligen gillar både roadtrips och nationalparker.

Min ursprungsplan var att jag skulle ta mig till gränsen mellan Virginia och North Carolina under lördagen, för att inte ha så himla långt kvar till Asheville. Sent under eftermiddagen insåg jag att den planen fick hamna i papperskorgen och istället bokade jag snabbt in mig på ett hotell i utkanten av staden Roanoke, VA. Jag kom dit runt 19-tiden och efter en snabb dusch letade jag omgående upp ett närbeläget matställe. Som visade sig vara en Texas-restaurang.

Att allting är stort i Texas avslöjas redan av storleken på biffarna man kan välja.

Barnstol, modell Texas.

Mat, modell Texas.

Mätt och belåten kröp jag i säng och sov som en stock. Vaknade upp med en smula träningsvärk efter gårdagens lite halvt oplanerade bergsklättrning, men en varm dusch gjorde susen. Tryckte i mig en snabb frukost och sedan var det dags att hoppa på hästen igen. Bilen menar jag.

Det är inte enbart häpnadsväckande utsikter man ser längs färden, även fantastiskt härliga landskap.

Men, rent generellt så liknar vägarna som synes på nedanstående bilder. Jag skulle nog vilja påstå att stora delar av den 750 kilometer långa Blue Ridge Parkway ser ut som nedanstående. Hastighetsbegränsningen varierar mellan 35mph (c:a 56km/h) och 45mph (72km/h), så det tar en del tid att åka, ifall man vill åka hela.

Givetvis var jag tvungen att stanna till en kort sväng vid Mabry Mill också. Dels för en bensträckare, men dels för att titta på hur det faktiskt var förr i tiden i de här trakterna.

Runt en timme senare var jag äntligen framme i North Carolina. Hit skulle jag alltså ha hunnit redan igår, enligt min ursprungsplan. Tur man är flexibel. 🙂 Efter bara några kilometer så visade det sig att BRP var avstängd pga nåt vägarbete, så all trafik blev omdirigerade. Efter cirka en timma ute på landsvägar/highways så insåg jag att jag får släppa BRP för den här gången, ifall jag ska hinna fram till Asheville i någorlunda vettig tid. Klockan var nu cirka 13:00 och till Asheville återstod närmare 300 km, så jag bad bilens navigator att hitta snabbaste väg dit.

Sagt och gjort och efter bara någon mil så kommer jag fram till, just det, Blue Ridge Parkway! Så, jag åkte på en en bit men var tvungen att stanna till eeeeeen gång till för att beundra utsikten – navigatorn lät mig bara köra någon mil på BRP innan det var dags att komma ut till en highway. Så, framme vid resans sista magiska utsiktsplats.

Hök av okänd sort

Det stod några stycken bredvid mig och fotade, två män och en kvinna. Helt plötsligt tycktes det som att de pratade svenska. Nej, självklart inte – det är CI som spökar, tänkte jag. Men, efter bara en stund igen så tyckte jag mig höra ”…vilken fantastisk utsikt i bergen”, varpå jag absolut inte kunde låta bli att kläcka ur mig ”Ja, visst är bergen helt fantastiska?” – varpå de tre blev helt superpaffa och började skratta. Då visar det sig att de jobbar på ett företag i Lysekil och var i Charlotte, NC på affärsresa. Visst är världen allt bra liten ibland? Vi stod och pratade om ditten och datten i säkerligen en halvtimme, innan jag ursäktade mig med att jag fick avvika. Asheville väntar!

Resan till Asheville tog bara ett par timmar och jag var slutligen framme strax efter 17:30. Min ursprungsplan var att jag skulle kommit hit redan runt 15, men det var bara att gilla läget. Hotellrummet såg bättre ut än på bilderna, och jag kände mig hemskt nöjd, trots den lilla förseningen.

Asheville, ja. Om man har minsta intresse för öl i olika varianter, så rekommenderas ett besök hit. Det är alltså i Asheville som IPA ”uppfanns” någon gång på 80-talet, och man kan alltså säga att den här staden är craft beers vagga. Staden har runt 90.000 invånare och enligt rykten finns det över 50 bryggerier i stan. Det är ganska många… De flesta av bryggerierna har taprooms i stan, alltså en slags pub/restaurang, där de enbart säljer sina egna öl. Min ursprungstanke var alltså att jag skulle besöka flertalet taprooms, då de ibland har öl i sitt sortiment som enbart går dricka just på det taproom:et, ingen annan stans. Nå, jag hann åtminstone med ett taproom, och jag valde ett av bryggerierna vars sorter jag provat vid något tillfälle; Wicked Weed. Oklart om de finns hemma i Sverige, men flera av deras öl jag testat är helt fantastiskt bra!

På vägen hem till hotellet passerade jag en skojig buss.

Efter en öl på hotellets egna restaurang var det dags att sluta mina blå och jag sov som en stock under natten. Checkade ut strax före 11, och det var dags att bege sig hemåt, en tripp på 3 timmar, inklusive ett snabbt matstopp.

På färden hem stötte jag även på en bil som verkade vara en smula långt hemifrån.

Till slut var jag äntligen hemma, och jag började med att stortvätta, eftersom jag flyger till Pittsburgh med jobbet i morgon förmiddag. Det här var min första roadtrip, men definitivt inte den sista. Framförallt har jag för avsikt att ”köra klart” hela BRP vid tillfälle – dels de cirka 250km som jag hoppade över igår, men dels också slutklämmen, då den fortsätter cirka 100km till efter Asheville. Det får dock ske vid ett annat tillfälle. Min resa i siffror kan i alla fall kokas ner till 1250km bilåkande och ett minne för livet.

Semesterglömska och fifty shades of grey

Posted on by

Det är bara att inse; det blev definitivt ingenting av bloggandet under semestern, sorry. Även om jag hann med att göra lite grejer så försvann ändå drygt två veckor fruktansvärt fort. Den korta semestern till trots, så får jag ändå ge en kort sammanfattning.

Mitt flyg avgick strax innan lunch på fredagen (28:e juli således). Första stopp var en kort flygtur till Philadelphia, där jag skulle tillbringa några timmar, innan min vidare färd till Heathrow.

Men innan dess måste jag dra upp en lite lustig anekdot, som hänger ihop med allting. När jag anlände till USA i början av maj så kontaktade jag CING (Chalmerska INGenjörsföreningen), via ett webformulär, där jag helt enkelt undrade ifall de hade medlemmar i mina trakter. CING har ”chapters” i flertalet länder, utöver Sverige. Dagen innan hemresa till Sverige fick jag ett mail från deras webmaster, och han bad om ursäkt för dröjsmålet, eftersom de haft något strul med hemsidan. Det slutade med att han ringde upp mig och vi satt och pratade om ditten och datten. Vi pratade bland annat om att det vore kul att ses vid tillfälle, och att vi skulle återuppta kontakten när jag kommit hem från min semester. I samma veva kläckte jag ur mig att jag skulle flyga hem till Sverige via Philadelphia och London, varpå han svarar ”men, jag bor ju i Philadelphia! Kan vi inte ta en lunch?”. Sagt och gjort, när jag landade på Philadelphia så gick jag helt enkelt ut från flygplatsen, där jag mötte upp Pelle, som han heter. Efter det följde en lunch på två timmar, där allt mellan himmel och jord avhandlades. Faktum är att vi nästan pratade i munnen på varandra, trots att vi sedan dagen innan inte ens kände till varandras existens. Förfärligt roligt! Så roligt att jag glömde ta en selfie på oss, men det kommer säkerligen fler tillfällen. Riktigt kul att ”bonda” med lite folk i alla fall!

Därefter gick jag tillbaka till flygplatsen, igenom security check och sedan var det dags för boarding för min flight till London. Resan förlöpte helt utan missöden, vi tappade faktiskt inte vingarna en enda gång – vilken skön känsla att slippa råka ut för det! Vi landade himla tidigt på Heathrow, och jag tyckte det definitivt var dags för frukost och en dusch (ja, du läste rätt) i loungen.

Då jag hade fruktansvärt lång layover i London, drygt tio timmar, så hade jag redan innan bestämt att jag skulle möta upp en vän som bor i stan och käka lunch. Men först, dags för dusch!

Efter duschen slängde jag i mig en stabil frukost och sedan var det dags att ta Heathrow Express in till stan. Jag har genom åren besökt massvis med länder, backpackat i Tanzania och det ena med det andra – men av helt outgrundlig anledning har jag aldrig besökt London, eller Storbritannien överhuvudtaget. Flertalet besök på Heathrow räknar jag inte riktigt som att ha besökt landet. J Hur som haver, resan in till stan gick supersmidigt, och efter cirka tjugo minuter var jag framme vid Paddington Station, där jag skulle byta till tunnelbana och specifikt Bakerloo Line, som skulle ta mig vidare till Piccadilly Circus. Herregud så spännande!

Väl framme vid Paddington var det inga konstigheter alls att byta till tunnelbana, för vidare färd till Piccadilly.

Min kompis var på ingång, så innan dess hann jag med att strosa runt en smula. Första stopp var, naturligtvis(?) Savile Row, där alla skräddare huserar och tar fram snygga kostymer för dem som har råd. James Bond’s alla kostymer och smokingar är från Savile Row, för övrigt. Jag är ingen kostymnisse, även om jag tycker det är snyggt, men det var ändå kul att ha promenerat på ”klassisk mark”. Efter en stund var kompisen på ingång och vi möttes upp vid Piccadilly Circus, för att sedan leta upp ett schysst ställe att luncha på.

Efter att ha strosat runt en smula, så hittade vi till slut ett ställe som serverade italiensk mat, och vi slog till per omgående. Lunchen var exakt lika god som den ser ut!

Vi satt och snackade bort en bra stund, innan det var dags för att strosa runt litegrann, innan min avfärd tillbaka till Heathrow.

Tillbakafärden och passera security check gick förfärligt smidigt, och det kan möjligen hjälpt till att jag hade Fast Track, passera alla utan att passera gå. Ungefär. Letade omgående upp loungen, för att omedelbart inse att flyget hem till Göteborg var försenat med någon timme. Nå, stor sak i det, i loungen fanns obegränsat med mat, snacks, dricka och alkohol, så den där extra timmen skulle det inte bli några problem att slå ihjäl. Jag blandade en GT (Gin&Tonic) och slog mig till ro i en fåtölj. Efter en liten stund passerar en kvinna mig, på väg mot toaletterna – jag såg henne enbart från sidan, men hon påminde definitivt en jobbkollega. Efter en stund var hon på väg tillbaka, och mycket riktigt var det just en jobbkollega! Hon hämtade sina grejer och slog sig ner hos mig, där hon berättade att hon ursprungligen skulle åkt hem till Göteborg via Boston och Amsterdam. Men på grund av strul på alla håll och kanter så missade hon sitt flyg i Boston och blev ombokad på ett flyg via London istället. Som någon slags kompensation så hade de även passat på att uppgradera henne till Business Class, vilket även gav henne access till loungen, och här satt vi och snackade. Helt osannolikt, verkligen! Men, jättekul. Flyget hem till Göteborg fördrev jag med att sova. I stort sett hela vägen. Väl framme så tog jag en taxi in till stan, checkade in på hotell och mötte sedan upp en gammal jobbkollega på en pub, där resten av kvällen avverkades. Himla kul!

Väl hemma-hemma så blev det ett kärt återseende med familjen – det var trots allt tre månader sedan jag såg dem!

Följande tisdag passade jag och en kompis på att åka till en Drive In-bingo, hemmavid även kallat tutbingo, och det är ungefär vad det låter som. Man parkerar sin bil på en jättestor gräsplan och spelar bingo – om man har turen att få bingo så hänger man på bilens signalhorn, därav tutbingo! Skittramsigt, men ändå ganska kul tidsfördriv. 🙂

Sedan följde några dagar av slappande, och grillkväll – där jag också passade på att överlämna födelsedagspresent till mitt yngsta syskonbarn, som fyllde hela ett år i juni. Han fick en gammaldags ”spark-bil”, eller vad de nu kan tänkas heta, och blev eld och lågor. Jag insåg att han fortfarande kanske var lite för liten för den, men han såg förfärligt glad ut ändå. Farbror fick uppenbarligen en stor guldstjärna i kanten! 🙂

Dagen efter passade jag på att cykla in till ”stan”, en ohemul cykelstrapats på dryga två kilometer, för att besöka ortens kvarterskrog. Mötte upp en gammal vän och hennes särbo och det blev en riktigt trevlig kväll. På vägen hem var jag tvungen att stanna till halvvägs, för att slå en sjua, och passade på att ta ett foto. Svensk sommar ändå!

Dagen efter passade jag på att sticka till Kungshamn, för ett par dagars mini-semester. En semester i semestern, kan man säga. Förutom att sommarvädret såg till att både Kungshamn och Smögen var snudd på folktomt, så var det ändå riktigt härligt att komma ut till kusten ett par dagar.

Min sista helg i frihet, höll jag på att säga, var det dags för den årliga kräftskivan hemmavid. En riktigt kul och trevlig kväll och jag hade i stort sett inte ont i håret dagen efter. I princip ingen blykeps heller, även om det sista fotot skulle kunna antyda det. Men, så var alltså inte fallet, utan jag är helt enkelt inte snyggare än så här.

Söndagen kom och jag for till Göteborg, där jag bodde på hotell ett par dagar, då jag passade på att träffa lite projektfolk som sitter just i Göteborg – och på onsdagen var det dags att lämna fifty shades of grey och återvända till Det Stora Landet i Väst – och detta skedde, återigen, via London. Dock hade Philadelphia bytts ut, och jag landade istället i Dallas. Anledningen var, för mig, enkel; till Dallas flyger nämligen British Airways med Airbus 380, och eftersom jag som flygnörd inte hade flugit med en sån kärra så var det givetvis dags att passa på. ”Stor” är ett understatement, du milde vilken stor (och ganska ful) kärra det är!

Väl hemma i lägenheten var det nästan midnatt och jag stöp omgående i säng. Efter första arbetsdagen var det förstås dags för ett dopp i poolen – klimatet är, som sagt, väldigt bra här. Äntligen hemma! Folk som är ute och reser lite kors och tvärs, och framförallt ifall man bor utomlands, brukar efter ett tag upptäcka ”sina grejer”. Efter att ha bott några månader i USA, så insågs att landet är himla trevligt på alla sätt och vis – men de har inga riktiga disktrasor! Jag är fullt medveten om att det är vuxenvarning på den, snudd på pensionärsvarning, men det kan inte hjälpas – istället för att ta med mig godis, Kalles Kaviar, och andra typiskt svenska grejer, så fyllde jag halva resväskan med Wettextrasor – äntligen har jag riktiga disktrasor!

Guldfiskminne

Posted on by

Jodå, det gick ju helt fantastiskt bra det där med att jag skulle börja blogga oftare. Den här gången finns ingen ursäkt alls – möjligen att min hjärna hamnat i semester-mode i förväg och inte orkat ta sig an någonting vettigt efter arbetstid. Men, hur som helst, här kommer en kort sammanfattning vad som hänt sedan förra inlägget.

Eftersom det är varmt som bängen här, så har jag nyttjat communityt’s pool ganska friskt senaste tiden. Kommer normalt hem från jobbet vid 17:30-tiden, raskt ombyte till badbyxor och sedan ner till poolen för att hänga någon timme. I fredags för ett par veckor sedan så var det märkligt nog helt folktomt, de hade säkert bättre för sig. Men, det gjorde inte mig någonting att få hela poolen för mig själv. Gjorde dock inte ”bomben”, även om jag var fasligt nära att göra det.

Ibland känns det mer som att man bor på en semester-resort, och inte ett permanentboende. Det var lite konstig känsla i början, men nu har jag vant mig – och uppskattar det förstås också, det här är ett klimat jag gillar. Hittills, vi får se hur det blir när höststormarna brakar loss framåt oktober. 🙂

Lunchrundorna med jobbkollegor två gånger i veckan fortsätter, jag har dock missat ett par gånger på grund av en höft som trilskats lite. Eller ifall jag sovit konstigt. Osäker på vilket, men den har förhindrat ett par gånger. Ibland undrar jag dock inte ifall jag är riktigt klok, då det ofta är brutalt varmt runt lunchtid. Förstås. Jag tar det dock väldigt lugnt, och springer efter pulsmätare, inte tidtagning.

I fredags förra veckan så bjöd hyresvärden på frukost. Jajamensan, du läste helt korrekt. Himla generöst, även om frukosten av förklarliga skäl var ganska avskalad så tycker jag det var en fin gest. Det där har jag aldrig någonsin varit med om hemma i Sverige. Om någon fastighetsägare läser det här; se och lär!

I tisdags fick jag ett ryck och stack på baseball, efter jobbet. De har alltid något tema på matcherna, och tisdagsmatcherna är Two dogs Tuesday, rea på varmkorv således. Det kunde jag förstås inte motstå! 🙂 Sporten är, som nämnt tidigare, ganska långsam, men när väl en slagman lyckas träffa bollen – ja, då jädrar händer det massor av grejer på väldigt kort tid, och man sitter som klistrad. Kul värre. Att det är varmt och skönt utomhus, och iskall öl, skadar förstås inte alls. Heja baseball. I tisdags gjorde Greensboro Grasshoppers dessutom en helt makalös 8:e inning, då de skramlade ihop hela 10 poäng – normalt är att innelaget får ihop 0-2 poäng under en inning.

Igår, på vägen till jobbet fick jag se en pickup modell ”krallig”. Pickuperna här är ju betydligt större än hemma i Sverige, men sen finns det ännu större pickuper. Man känner sig ganska liten bredvid ett sånt där monster.

Motsvarigheten till Postnord heter USPS – US Postal Service, och de är ungefär lika omtyckta. Men, jag har hittills bara väldigt goda erfarenheter av dem, och en riktigt bra feature är att man kan logga in på mina sidor på deras hemsida – och välja att pausa postutdelning. Exempelvis ifall man ska iväg på semester. Vilket jag ska, så sagt och gjort, i förrgår loggade jag in på hemsidan och satte utdelning på pause. Idag, efter ett dopp i poolen så tittade jag till brevlådan en sista gång innan hemresa till Sverige, för att se ifall jag hade fått något. Ingen post, däremot såg jag det här.

Det där kallar jag verkligen riktigt bra, och en smart service. Om jag förstått det hela rätt, så kan jag även under semester logga in och se ifall jag har post som väntar. Heja USPS!

Semester ja. I morgon fredag åker jag hem till Sverige på semester. Det är en ganska konstig känsla att man ska resa till Sverige på semester – normalt är ju annars precis tvärtom. Jag har förstått att vädret där hemma är allt annat än trevligt, men jag kan ju trösta mig med att det fortsatt kommer vara glödhett här i Greensboro när jag återvänder efter semestern. Jag ser också väldigt mycket fram emot att träffa familj och vänner, och givetvis koppla av en smula. Datorn kommer jag ta med hem till Sverige, och jag ska verkligen försöka rafsa ihop något/några inlägg medan jag är hemma. Men, nu ska jag fortsätta packa resväskan, så jag slipper stressa med det i morgon bitti. Hej hopp!