Den här veckan har verkligen bara seglat iväg i ett hejdundrande tempo. Vilket egentligen är lite märkligt, eftersom ingenting särskilt har hänt. Det har varit ätajobbasovalösaproblemfixagrejer i vanlig ordning. Eftersom jag numera har körkort, så innebär det att en del fritid läggs på att leta efter en vettig bil. Ifall jag hade badat i pengar så hade problemet varit lättlösnigt; bara att åka till random bilfirma och köpa en helt ny bil, kontant. Den möjligheten har dessvärre inte jag, så jag försöker istället lösa detta på ett så smidigt sätt som möjligt. Jag har fortfarande hyrbil, men den måste bort – då kostnaden för hyrbil är riktigt duktig sparkontodränerare.

Men, allt handlar inte om bilar förstås, jag har beställt andra grejer också. Bland annat bra reseguider. När jag slutade på mitt förra uppdrag i Stockholmstrakterna – jag saknar er, kollegor! – fick jag bland annat ett ordentligt tilltaget presentkort på Amazon, vilket jag nyttjade när jag beställde hem böckerna – och dessa kom i veckan. Här ska läsas!

På jobbet har jag också kallat till möten flera gånger, då jag velat separera de olika avdelningarna. Främst av den enkla anledningen att mina analyser handlar om samma sak, fast på olika sätt. Förstod ni? Utmärkt, för det gjorde knappt jag heller. I vilket fall, inte en enda gång blev jag hotad med ett shotgun – jag börjar faktiskt inbilla mig att det här landet trots allt _är_ ganska civiliserat. Vem hade kunnat tro det? 🙂

Till slut blev det äntligen fredag! Dessutom långhelg i antågande, eftersom det är helgdag på måndag – Memorial Day – och naturligtvis verkar det bli kasst väder hela helgen, precis som ofta inträffar hemma i Sverige vid långhelger. Jag som hade tänkt inviga poolen. Nå, det går antagligen fler tåg. Direkt efter jobbet i fredags åkte jag återigen till Harris Teeter för att handla käk. Igår höll jag det enkelt; oxfilé, klyftpotatis och svampsås. Köpte alla ingredienser och insåg under matlagningen var ganska rinnig, ändå hade jag köpt “high concentrated whipping cream” – som visar sig vara ungefär 12% fett. Hur kan de kalla det grädde, det är ju inte ens kaffegrädde? Skitland! Nåväl, maten blev riktigt bra, förutom den rejält rinniga såsen då!

Idag, lördag, lyckades jag för första gången sedan jag kom hit sova ut ordentligt. Tror inte jag kom ur sängen förrän vid 10-tiden och det kändes riktigt härligt! Åkte till Kernersville, strax utanför grannstaden Winston-Salem, för att titta på en bil. Det visar sig, givetvis, att den var såld! Men jag hittade ett par andra lämpliga objekt, ska bara hem och räkna lite på det. Efter bilfirman kom jag fram till att jag även måste lösa möbelfrågan, jag kan inte sitta på golvet i all evighet. Åkte iväg till ett ställe som heter At Home, men det slutade med att jag köpte ett par köksattiraljer. Vilket alla vet är i stort sett samma sak som möbler. Jag är fulländad när det kommer till konsten att prioritera. Eller, så tycker jag det är urtrist med möbler. Vidare till Target, där jag till slut hittade någonting som kan fungera tillfälligt åtminstone. Äntligen möbler!

Idag fick jag ett infall och köpte en fin köttbit av bisonoxe, det kändes härligt spännande! Lyckades till slut hitta färdig bearnaisesås på burk också. Jodå, hemvevad är givetvis bäst, men jag har inte lyckats hitta dragon än. Vad heter det ens på engelska? Var tvungen att provsmaka bean medan maten tillreddes – för att snabbt konstatera att det var den överlägset sämsta bea jag någonsin ätit. Alla kategorier. För det första smakade den kemikalier och inte någonting som är smörbaserat. För det andra smakade den inte ett spår av vare sig dragon eller den där underliggande syran som är mysig. Det finns förvisso något grönaktigt inblandat i såsen, men jag tror det är vanligt gräs. Möjligen torkat hö, eller klöver. Dragon är det definitivt inte. Ser ni någonsin en bea av det här fabrikatet; köp den inte. Jag ger den betyg 1 av 5, kanske till och med 0,75 av 5 – så riktigt praktusel var den!

Maten blev i alla fall bra, och bisonkött var en ny trevlig bekantskap. Till det avnjöts ett amerikanskt rödvin gjort på Merlot – jag har druckit bättre, men det var definitivt gott.

Nu är det lördag kväll och klockan börjar bli relativt mycket, så jag får sätta punkt för idag. Väderleksrapporterna är fortsatt usla, så det blir troligen inget poolhäng i morgon heller, så istället tänker jag åka till en annan bilfirma och kika på en bil jag hittat.

…och så var det helt plötsligt tisdag. Vad hände där? Fort gick det i varje fall. Söndagen tillbringade jag med att åka runt bland lite affärer för att kika på grejer till bostaden. Tittade bland annat på säng – luftmadrass kan man inte sova på i evigheter, såvida man inte bryr sig hur ens rygg mår – och det vore ju förfärligt trevligt med någonting att sitta på. Efter några timmars snokande och farandes kors och tvärs i stan gav jag upp. Resultatet blev två badrumsmattor och en hållare för hushållspapper. Samt något annat krafs som jag just nu inte ens minns. Badrumsmattor är naturligtvis mycket viktigare än en säng. Bra prioriterat, Robert! Efter de senaste veckornas kaloridekadens kände jag att det nog borde vara dags att äta något annat – således inhandlades ingredienser till en, visade det sig, riktigt mumsig sallad – där jag dock bytte ut standardvalet kyckling och istället körde med strimlat nötkött – resultatet blev riktigt bra! Troligen så bra att Robertsallad hädanefter kommer konkurrera ut Caesarsallad per omgående! Fick till slut tummen ur och beställde bredband, och valde att hämta ut grunkorna direkt i butiken istället för att vänta på postgången. USPS är antagligen lika söliga som Postnord. Tror jag i varje fall. Hur som helst, söndagen avslutades med filmtittande och sedan var det dags att kojsa.

I måndags åkte jag till jobbet i vanlig tid och körde på ett par timmar. Insåg omgående att jag råkat få med mig fel apparatsladd i datorväskan. Bra jobbat, europeiska kontakter finns givetvis inte i USA. Min snälla kollega lånade dock ut sin apparatsladd så jag kunde ladda upp mitt uttömda batteri på den bärbara datorn.

Vid halv elva-tiden var det dags att åter åka till DMV, för att genomföra en andra uppkörning. Kvinnan förra veckan sa åt mig att vara där vid 11-tiden, och som skötsam svensk var jag där tio i elva. Insåg omgående att det var kö, utanför stället. Jaha, det var bara att ställa sig i kön och se glad ut. Kön rörde sig dock relativt fort, så det dröjde nog inte mer än tio minuter innan jag var inne. För att omgående upptäcka att det var kön till nummerlappsmaskinen jag hade stått i. Jeez! Så fort nummerlappen fanns i handen så fick man omgående gå ut, eftersom väntrummet var fullsatt. Ja, det här kunde nog ta en stund, eller två. Mitt nummer var C311 (det fanns A, B, D och H-serier också, men jag förstod aldrig skillnaden) och precis när jag fick min nummerlapp så var C302 framropad. Bara nio nummer, nå det kanske går hyfsat fort ändå, tänkte jag naivt. Cirka klockan ett var det slutligen min tur, och jag fick gå till disk nummer 6. Den här gången blev jag hjälpt av en äldre kvinna, som faktiskt var riktigt trevlig. Det började med att jag fick visa legitimation. Efter det ombads jag visa non-owners insurance, I-94 och något papper till. I mitt stilla sinne tänkte jag ”men, jag visade ju alla dessa papper förra veckan, och de var i sin ordning?”. Men för säkerhets skull sa jag ingenting utan lät henne sköta sitt jobb. Vilket till att börja med handlade om att hon satt och fyllde i alla mina uppgifter i datorn. Detta gjorde såklart även förra veckan, men jag har ingen aning om hur deras – uppenbarligen genomruttna – IT-system fungerar. Effektivt är helt okänt begrepp i alla fall. Nå, efter cirka tio minuters knattrande och bläddrandes bland mina papper så var hon klar, äntligen! Vi gick ut till bilen och stack iväg, på exakt samma runda som förra veckan visade det sig. Med den lilla skillnaden att när vi kom till ”specialfilen”, som jag beskrev i måndags förra veckan, så talade hon om hur jag skulle göra. Eh, va? Nu hade jag visserligen tränat litegrann på just specialfilerna, men jag tog tacksamt emot instruktionerna från henne. Ett par kvarter senare skulle jag svänga in på en mindre otrafikerad gata, för att visa att jag kunde göra en trepunktsvänding och backa. Det sistnämnda naturligtvis utan att använda backkameran. Herregud, när jag tog körkort var backkameror inte ens uppfunna! Backningen gick givetvis utmärkt, och jag fick till och med ett möte med en bil medan jag backade. Hon utbrast: ”riktigt bra backat!” och gav mig tummen upp. Det här var tydligen en uppvisning i extrem-skills, fick jag känslan av. Återfärden till DMV gick som en dans, och vi passerade ytterligare en specialfil – och jag fick instruktioner även där. Väl tillbaka på DMV så parkerade jag och stängde av motorn och hon gav mig en stor tumme upp. Yes! Jag fick följa med henne in, för att hämta ut mitt tillfälliga körkort, då det tar cirka sju arbetsdagar innan det riktiga körkortet kommer. Stor sak i det, nu har jag amerikanskt körkort! Var nästan lika stolt som när jag tog körkort som artonåring för…tja, några år sedan. Jag satte mig i bilen och åkte tillbaka till jobbet igen, och väl där insåg jag att jag hade varit borta i 2,5 timmar. Min närmsta kollega bara garvade och sa ”told ya!” när jag bad om ursäkt om att det tog lite tid. Vad jag fått till mig så är byråkratin lite sölig här, men DMV ligger allra längst ner på listan. Hatad av amerikanerna själva.

Efter jobbet åkte jag till Spectrum – bredbandsleverantören – för att hämta ut modem och router och grejer. Fick också en handskriven lapp med ett par långa sifferserier på samt ett telefonnummer. Den vänliga kvinnan i kassan berättade då att så fort jag hade kopplat in grejerna där hemma, så skulle jag ringa upp numret och ange den långa nummerserien, för att aktivera uppkopplingen. ”Öh, kan du inte göra det i din dator?” frågade jag lite försynt, samtidigt som jag insåg att min fråga var helt idiotisk. Det går naturligtvis inte alls göra. Jag tappade hakan, tog min kasse med grejer och åkte hem. Kopplade in prylarna och insåg att det gick aktivera hela baletten via mobiltelefonen istället. Den lilla, lilla detaljen glömde kassörskan förstås helt bort att tala om. Strunt samma, nu har jag bredband och trådlöst här hemma, och det känns skönt att slippa använda mobilen som hotspot hela tiden.

Idag var en ganska lugn dag på jobbet, förutom att min konsultchef och ett par kollegor kom till kunden för att prata lite business. Jag satt förstås med på mötet också. Mycket intressant möte, och jag tror vi kan få till ett längre samarbete med dem. Efter jobbet stack jag iväg till en mexikansk restaurang för att käka middag med en annan svensk, som jag stötte på för någon vecka sedan. Han är här av precis samma anledning som jag; således att leva och bo i USA ett par år, eller tolv. Eftersom jag äntligen har körkort innebär detta också att jag slutligen kan köpa bil – och eftersom Martin, som han heter, köpte sin första bil för bara några månader sedan så har han processen ganska färsk i minnet, och jag passade på att tanka av honom på massa nyttig information. På det stora hela är ett bilköp här i landet egentligen inget jättekonstigt, men vissa grejer är lite annorlunda. Vi satt och snackade bilar i största allmänhet ett bra tag, och efter käket så var det dags att få en åktur i hans Mustang cabriolet. Det kan kort sammanfattas med att det var himla kul. Att höra en brölande V8 när man åker nercabbat är en lisa för själen. Att prestandan är helt hiskelig gör inte saken sämre. Man kissar nästan på sig, av lycka och pirr, varje gång gaspedalen pressas ner i golvet. Jo, på pappret är jag en vuxen människa, men man kan ha kul ändå – jag lovar! Det hela ledde till att jag började fråga ut honom om Mustanger, försäkringar och så vidare. Vilken himla rolig leksak! Att åka nercabbat i skön temperatur är inte tråkigt heller förstås. Jag glömde ta foto på bilen, men paellan lyckades jag fotografera åtminstone. Puss och kram, imorrn är det lillörda´n.

Vaknade absurt tidigt i morse, i TV-soffan. Vad hände där? Ingen vet, men vaken var jag i alla fall. Seg som en kola också, för den delen. Varför ska jag vakna typ 07:00 en ledig dag? Det är skandal utan dess like! Nåväl, dusch och sen rafsa ihop sina få pinaler. Idag skulle det äntligen vara slut på hotellboende – herregud, jag hade kunnat ge grannen en puss av ren lycka. Vet inte ifall han hade uppskattat det – men i alla fall. Utcheckningen gick strålande, och jag hivade in mina få ägodelar i pickupen och lämnade hotellharvandet bakom mig. Vilken skön känsla! Jag fick igång stereon på hög volym, och insåg efter en stund att jag inte hörde navigatorrösten längre. Dags att sänka kanske. Kom fram till mitt blivande place och parkerade. Knallade in på kontoret och presenterade mig. Den trevliga kvinnan sken upp som en sol – givetvis var hon sjukt glad av att se mig, att det var ett nytt hyreshjon som skulle bidra till ägarnas utdelningar handlade det förstås inte alls om. Hur som helst, hon var verkligen genuint trevlig, och pappersarbetet var snart avklarat. Nu. Nu var det äntligen dags att gå till min alldeles egna (nåja, jag hyr den ju!) lya. Jag var millimetrar från att lägga en skvätt i byxorna – av ren uppspelthet – men lyckades besinna mig. Men, ÄNTLIGEN!

När jag väl hade hivat in mina få ägodelar var det dags att dra ut på stan och shoppa the basics. Något sängliknande, stekpanna, mat, köksattiraljer och 354 andra grunkor. Efter besök på Walmart – ja, det är ett jäkla skitställe, men det är åtminstone billigt – Mattress Firm, Williams-Sonoma (se tidigare inlägg) och förmodligen något ställe till. Jo, HomeGoods minsann. Efter den vändan så kände jag att det var dags att åka hem och hiva in pryttlarna i lägenheten. När detta var gjort så var det dags att avlägga ett besök hos Harris Teeter. Där gick jag runtruntrunt i säkerligen en timme, men till slut hade jag fått med mig en flaska bra italienskt, en mumsig köttbit och sextiofyra andra grejer. Hem till lägenheten och äntligen kunde jag unna mig en kall öl, medan jag försökte klura ut hur ugnen funkar. Jag fick till slut igång den, men det var ungefär lika logiskt som att försöka starta en Saturn V på egen hand. Utan instruktionsbok. Hur som helst, efter lite messande med min vän Camilla – tack för hjälpen! – så var ugnen slutligen igång och jag satte igång att hacka rotfrukter. In med eländet i ugnen och under tiden passade jag på att blåsa upp luftmadrassen som införskaffats tidigare under dagen. Jag kommer givetvis köpa en säng på sikt, men idag kände jag att jag bara behöver något att sova på. Sedan satte jag igång och förbereda köttet, samtidigt som jag insåg att jag förmodligen köpt jordklotets allra dyraste stekspade. Jag tänker inte berätta vad den kostade, men den är i alla fall helt i metall. Plastgrejer funkar inte alls för min del. Bu för plast!

Efter en stund var middagen klar och jag avnjöt den, givetvis, ståendes vid bardisken. Barstolar ligger på inköpslistan, men jag hann inte med dessa idag. Min första egenlagade middag på amerikansk mark – och jag var stolt som en tupp!

Med middagen avslutad så vankas filmkväll, eller youtube-kväll, på surfplattan. TV äger jag förstås inte heller. Än. Inget internet heller. Än. Men, det kommer. Snart. Nu säger jag god natt. Puss och kram, egen lägenhet hela da’n!

En dag i veckan är det fredag. Två dagar i veckan hade förmodligen varit roligare, men man får absolut nöja sig med det lilla! Det gick lite segt att kliva ur sängen i morse – men när jag faktiskt insåg det var fredag, så blev det fart på maskineriet. Upp och hoppa, lite benböj och man var redo för duschen. Råkade fjutta igång skållhett vatten, vilket upptäcktes en smula sent. Varmt, varmt, men det mjukade åtminstone upp lederna. Brakade iväg till jobbet, via inköp av smörgåsmacka på Sheetz. Snus var jag tvungen att införskaffa också. Väl på jobbet fortsatte jag fila litegrann på min ”halvtidspresentation” jag skulle hålla under eftermiddagen.

Helt plötsligt, på riktigt, var det lunch och jag stack iväg till banken för att hämta ut en cashier’s check – som alltså är detsamma som postväxel. Jag var helt övertygad om att de utrotades på 1900-talet, men uppenbarligen inte. Landet har skickat iväg till månen, flera gånger om dessutom, men kör fortfarande med antika lösningar på massor med saker. Enerverande, men samtidigt lite charmigt. Hur som helst, det var inga som helst konstigheter, och den jättetrevliga bankkassörskan hjälpte mig snabbt och smidigt. Vips så kunde jag kvittera ut min första amerikanska postväxel. Ifall det var fredag så hade jag beställt in en drink för att fira. Sen insåg jag att det var just fredag, och satte således upp den där drinken på dagens kom ihåg-lista.

Slank in på Harris Teeter för att köpa en färdigsallad och pinnade iväg till jobbet igen. Skyfflade i mig salladen och fortsatte fila på min presentation. Vid 14:30 var det dags för min ”halvtids-presentation”, och cirka en halvtimme var avsatt. Deltagare var, förutom jag själv; COO och Director of Sales. Fint ska det va’, tänkte ja’… Sorry för jordens sämsta rim. Således, tjuren vid hornen och in och bränna igenom en kort presentation på tvättäkta Oxford-svengelska. För att sammanfatta det kort; en kort presentation resulterade i en diskussion som tog drygt en och en halv timme. Jag blev dock inte skjuten, eller mordhotad, en enda gång; så utkomsten av mötet får ändå sägas blev riktigt bra. Efter mötet var det dags att tidrapportera, prata lite goja med jobbkollegorna och sedan åka ”hem”, för sista gången. I morgon ska jag hämta nycklarna till min lägenhet. Jag är en smula förväntansfull, milt sagt!

Vid hemkomst till hotellet satte jag mig ner och tog det lugnt en stund, innan det var dags att avlägga ett ”sista” besök på Ruby Tuesday. Beställde in hamburgare med friterade lökringar. Ruskigt ohälsosamt. Ruskigt gott.

Efter en stunds digesterande kommer servitrisen förbi och frågade ifall jag ville ha något mer, efterrätt kanske? Efterrätt hade antagligen fått mina byxknappar att lägga ner verksamheten helt och hållet, men en drink fick det bli. Tänkte jag. Således, efter en stund smög det in en drink. En förbannat stor drink!

Väl tillbaka på hotellet slängde jag igång TV:n och kör en chill-fredag, så här sista natten på hotellet. Jag har nu bott på (flera olika) hotell i ganska exakt 2,5 veckor – det känns nästan surrealistiskt att jag i morgon kommer få tillgång till en helt egen lägenhet. Hurra! Puss och kram, freda’ här i sta’n.

Tisdagen sa ”huitt” och sen var dagen slut och det var dags att lägga sig för att sova. Bortsett ”huittet” så var jag på uppdragsintervju under förmiddagen. Rollbeskrivningen var en smula oklar, men ”typ projektledare”, och inget mer än så. Såna där luddiga beskrivningar får min analyshjärna att tända på alla åtta cylindrar och jag åkte iväg till firman med lite fjärilar i magen. Konsultchef och uppdragsgivare stod utanför och väntade på mig, främst för att jag – trots navigator – råkat parkera på fel ställe, några hundra meter ur kurs. Nåväl, handskakning och sedan var det dags för lite diskussioner. Intervjun var kort, koncis och avslutades med att uppdragsgivaren frågade konsultchef: ”När kan han börja?”. Konsultchef: *Kläcker ur sig ett datum i hyfsad närtid*. Uppdragsgivare: ”Det låter toppenbra, varmt välkommen den X:e <månad>!”. Jag: ”Tack!”. Sedan var intervjun slut, och jag undrade, återigen; ”Vad fan har jag sagt nu då?”, och åkte därifrån. Jaha, ja! Javisst, ja. Igår anlände äntligen även mitt SSN-kort, som alltså innehåller mitt Social Security Number, och som verkar användas här istället för födelsenummer. Nu känner jag mig som en fullfjädrad amerikan! I princip åtminstone.

Idag, onsdag, vaknade jag upp före klockan. Det börjar bli en ful ovana det här. Slängde igång TV:n och kollade väderleksrapporter och sportnyheter medan lederna vaknade till liv. Blev påmind att det bara är två veckor kvar till hurricane season. Spännande! Jag får nog se till att bunkra upp med lite vatten och konservburkar. Eller öl och chips, som i stort sett är samma sak.

Åkte iväg till jobbet och hade knappt hunnit komma dit innan jag fick ett ping, med påminnelsen: ”eScreening, to be performed latest before lunch, today!”. Vad fan, den hade jag verkligen helt och hållet glömt bort! Det var bara att fråga Google om adressen och sticka dit. Vad det hela alltså handlade om är alkohol-/drogtest, som är beställt av min arbetsgivare, och detta gäller alla nyanställda. Jag har aldrig testats för droger, men det var inte mer komplicerat än att man skulle slå en sjua i en plastmugg – förstås under särskilda villkor. Man fick inte göra si och man fick inte göra så. Innan testet fick jag dessutom tömma fickorna på allt innehåll, och visa att jag inte hade något gömt innanför byxorna. Det fick mig, för ett kort ögonblick, att känna mig som en pundare – konstig känsla, samtidigt kändes det nästan spännande. Nåväl, testet var snabbt avklarat och sedan ilfart tillbaka till gruvan.

Jobbade som en gnu resten av dagen och åkte sedan hem, via Harris Teeter och drive in-ATM. Det sistnämnda tycker jag fortfarande är helt hilarious, samtidigt är det faktiskt väldigt praktiskt.

Ikväll har jag även lyckats beställa el-leverantör till lägenheten också, vilket kändes mycket bra. Nu återstår endast resten…

Vaknade ett par timmar före klockan i morse. Vad sjutton är det här? Jag lyckades dock slumra nån timme, innan jag till slut beslutade mig att kliva upp. Idag var det dags för besök hos DMV! Kände mig ungefär lika nervös som när man gjorde när man var 18. Klev upp, duschade, gjorde mig i ordning och några hyperventileringar senare var jag på väg till förorten High Point. Ankom till DMV i god tid, och gick in för att registrera mig. Behövde inte vänta särskilt länge innan jag blev framropad till ena disken. Där sitter en, förvånansvärt ung kvinna – jag har fått till mig att DMV är motsvarigheten till statsanställdas soptipp, alltså att det enbart jobbar föråldrade bittra människor som är jättebesvikna på hela sitt liv. Ungefär. Så var inte fallet här, uppenbarligen. I alla fall anade jag tendenser att det huserade ”maktposition” här, och det var givetvis bara att agera därefter. Hon satt och registrerade mina uppgifter i datorn, frågade mig allehanda ting och tog även ett foto på mig. För körkortet, kan man förmoda, annars vill jag nog inte veta vad hon har för sig om kvällarna. Efter en relativt kort stund var hon äntligen klar och det var dags för teoriprov. Var en smula nervös, som alltid inför teoretiska prov, men fem minuter senare insåg jag att jag hade noll fel och hade förstås klarat teoridelen.

Jag fick sätta mig ner och vänta en stund. Processflödet på det här stället var lite oklart, men det var givetvis bara att följa seden – och därmed sätta sig ner. Efter en ganska rejäl stund, kanske närmare en halvtimme, blev jag uppropad och det var dags för körprov. Naturligtvis lika nervöst det; jag tror ingen är särskilt förtjust i att bli granskad. Nå, ut till min groteskt stora pickup och jag tänkte i mitt stilla sinne ”hoppas inte jag måste fickparkera, eller något liknande ”omöjligt”, för då kommer jag få problem. Å andra sidan, dags att komma på det nu…”. God min och sätta sig till rätta i bilen och åka iväg. Vi tog en sväng kring ett relativt lokalt kvarter och på en gata i ett villaområde sluttade det svagt utför. Detta kombinerat med en pickup som väger en bra bit över 2 ton och man inser snabbt att gravitationen påverkar detta en hel del i nerförsbackar. Upptäckte således lite för sent att hastighetsmätaren hade krupit upp till 40mph – hastighetsgränsen var 35… Jag tänkte omgående ”fan också!”, samtidigt som jag fick tag på bromspedalen och sänkte hastigheten till den lagstadgade diton. Sedan var det dags för trepunktsvändning och backa längs en lågtrafikerad gata. Detta gick förstås alldeles galant, jag har dock haft körkort över 30 år, och backkameror var nog knappt ens uppfunna på den tiden.

På tillbakavägen skulle jag göra en vänstersväng, där det var ”specialfil”. Inte ett dugg special om man befinner sig i North Carolina, men definitivt special ifall man kommer från någon annan stat – eller som i mitt fall, land. Jag satte igång och blinkade vänster, samtidigt som jag satt och funderade febrilt: ”Vad fan, visst ska man lägga sig i mittenfilen ifall man ska svänga vänster? Nej? Jo? Vad fan? Äh, jag chansar!” och till slut gled jag in i mittfilen och gjorde sedan en vänstersväng.

Till slut var vi tillbaka och jag fick avsluta med att ställa bilen i en parkeringsficka(?). Givetvis en baggis, och jag stängde av bilen. Följde med kvinnan in, samtidigt som jag tänkte att ”Någon gång ska vara den första, men det här gick åt pipsvängen!”. Väl tillbaka vid disken så frågade hon, med antydan till arrogans i rösten, hur jag tyckte att det här gick. Jag svarade sanningsenligt att förutom det där med hastigheten och mittfilsgrejen så gick det bra. Hon blev lite paff, men bekräftade omgående att exakt så var fallet. Jag blev således underkänd på uppkörningen. Eftersom jag befann mig på en statlig myndighet, där människorna är gud – i princip – så höll jag käft och väntade på att hon skulle fortsätta. ”Kom tillbaka nästa måndag, kom bara hit, du behöver inte boka tid!”. Jag bugade och bockade och avlägsnade mig därifrån, innan jag hann sparka sönder någonting, över min egna klantighet. På vägen tillbaka till jobbet fick nog pickupens kupé höra fler svavelosande eder än vad den kommer göra under sin resterande livstid. Herregud så förbannad jag var på mig själv. Främst för att det kommer innebära ytterligare en vecka med hyrbil, vilket är riktigt duktigt på att dränera bankkontot. Nå, skadan är skedd och jag fick skaka av mig eländet. Jag har både MC- och bilkörkort och har vare sig kuggat teori eller uppkörning – men, någon gång ska väl vara den första. Ni är välkomna att sparka på den som ligger, jag bjuder på det.

Väl tillbaka på jobbet så fick jag ett meddelande på Teams att jag hade fått brev – skickat till kontoret. Åkte dit efter jobbet, och insåg att jag hade fått mitt bankkort. På samma dag som min första lön ramlat in på kontot. Hurra!

När jag slog upp ögonen i morse insåg jag två saker; det är söndag, och det är dags att byta hotell idag. Varför jag inte bara stannar kvar på hotellet beror främst på ett par anledningar; ”kul” sätt att prova på nya hotell, och eftersom det kommer handla om närmare tre veckors hotellboende innan jag får min lägenhet nästa helg så är det givetvis en kostnadsfråga. Hotellen är inte enormt dyra, med amerikanska mått. Men eftersom jag ännu inte fått någon lön så betalar jag allting med leksaksvalutan ”Svenska kronor” – och då blir nästan allting väldigt dyrt här borta. Hur som helst, jag checkade ut strax innan elva och stack iväg till det andra hotellet, i hopp om att det fanns möjlighet att checka in lite tidigare. Det gick dessvärre inte alls, så jag fick sätta mig i bilen och utforska omgivningarna istället. Inte det sämsta! Efter massa googlande så hade jag dessutom lyckats lista ut var man kan köpa (svenskt) snus här, så dagens första anhalt fick bli Sheetz, en kombination av bensinmack och hamburgerhak skulle man kunna säga. Kom in i butiken och insåg att det inte alls fanns någon Generalsnus i hyllan. Frågade försynt tjejen bakom kassan om detta, och det fanns det visst det; bak i förrådet. Du milde, tur man inte är blyg och inte hade vågat fråga!

Efter uträttat inköp insåg jag att det var cirka tre timmar kvar till incheckning. Vad göra? Jag petade in adressen till DMV (deras ”Trafikverket”, ungefär) i High Point, där jag fått tid för mitt körkort. Åkte iväg till High Point, som ligger cirka 10-15 minuter utanför stan. Insåg omgående att dit var det ju himla enkelt att hitta, så jag talade om för navigatorn att jag ville hem till min blivande lägenhet.

En knapp halvtimme senare var jag framme, och tog en liten sväng runt området. Verkar vara riktigt bra område, mycket grönt, flera stycken skolor och allmänt ”ordning och reda” över stället. Det kändes bra! Eftersom jag kommer hyra en ”vanlig lägenhet” innebär det, precis som där hemma, att den förstås inte är möblerad – som jag också nämnt tidigare. Möbler och allehanda grejer kan kosta precis hur mycket pengar som helst, som alla känner till, så jag kom fram till att jag således kommer göra det hela i etapper. Tog en sväng till Williams-Sonoma, som påminner ganska mycket om Cervera där hemma. Bra utbud av grunkor till köket, dyrt som hejsan också, förstås. Men, siktet är främst inne på en riktigt bra gjutjärnspanna, en kastrull, en kökskniv av hög kvalitet, samt tillhörande skärbräda. Resten kan man köpa på IKEA, eller nåt annat lågprisställe. Walmart kanske. Nåväl, det känns åtminstone som jag har fundament till en plan, vilket känns mycket bra. Resten får helt enkelt ge sig framöver.

Passade på att handla lite innan jag åkte till hotellet, och precis när jag klev in på Harris Teeter så insåg jag att de firar mors dag här i USA idag – då det kryllade av heliumballonger och blommor och allehanda ting. Eftersom jag inte längre har någon mamma så kändes det där lite jobbigt i början, men det är förstås bara att gilla läget. Att mammor ska firas råder det verkligen inget tvivel om; de är universums mittpunkt och löser alla upptänkliga problem som dyker upp längs livets, emellanåt, småtaggiga stig. Morsor, ni är fasen bäst!

Efter viktiga inköp på Harris Teeter (chips och färsk apelsinjuice!) var det äntligen dags att åka till hotellet för att checka in. Hotellet ligger mindre än 100 meter från mitt tidigare hotell, men åt rätt håll, vilket innebär att jag numera har krypavstånd till Ruby Tuesday. ”Fasen också!”, borde man givetvis utbrista, men inombords tänkte jag snarare ”Hurra!”. På vägen dit passerade jag bil med lustig nummerskylt, för att sedan förlusta mig i deras hamburgare.

Var tillbaka på hotellet redan vid 20-snåret, då jag tänkte avsluta kvällen med lite körkortsteori och TV-tittande. Ja, bloggande också, förstås. Tjillevipp!

Fredag, äntligen fredag! Flög upp ur sängen som en fjäder i morse. Inte. Trög uppstart, men till slut brakade den gamla kroppen till liv och jag hasade in i duschen. Råkade skruva på lite väl varmt vatten, så nog vaknade jag till liv alltid… Släntrade ut till Blåa Snuttan, som jag förstås inte kallar min hyrbil, och stack till jobbet. Arbetsdagen startade med en  QC Walkthrough, alltså en kvalitetsgenomgång av ett par fordon som strax ska levereras till kund. Efter nästan en timmes diskussioner och genomgång fick jag frågan ifall jag hade allting klart för mig. Givetvis hade jag det, och jag meddelade att jag kommer vända upp och ner på hela firman nästa vecka. I stort sett. Mitt svar uppskattades dock väldigt och drog med sig ett rejält skratt. Kul att ens halvstörda humor verkar fungera finfint här också.

När vi klev ut ur det första fordonet tittade jag uppåt och såg flaggorna stolt vajandes. Man inser väldigt fort var någonstans man befann sig.

QC tog nästan hela förmiddagen, och strax innan lunch blev jag uppringd av ett försäkringsbolag – för att diskutera någon slags specialförsäkring man måste ha, som jag inte har. Givetvis. Det här landet är fantastiskt, men samtidigt helt stört. Hur som helst, jag förbrukade hela min lunchrast av att snacka med Marcus från Wisconsin. När det äntligen var klart, trodde jag, så började han läsa upp förutsättningarna och villkoren. Efter cirka två minuter hade han rapat färdigt alla vilkor och jag förväntades svara I agree, vilket jag också gjorde. Efter trettioelva försök lyckades han till slut begripa vad jag heter, och jag mottog också ett mail med bekräftelse. Att min engelska skulle vara lite ”swenglish” stämmer naturligtvis inte alls, och jag dementerar kraftigt detta. Faktiskt.

Ett par timmar efter lunchen fick jag ett mail med ”your application has been approved”, vilket i det här fallet innebar att jag fått lägenheten. Woho! Ruskigt bra fredag det här! Där lossnade en stor sten från kroppen. Jag har fixat boende! Lördag den 20:e maj är det inflytt, och jag har redan nu börjat googla på luftmadrasser och campingstolar. Det gäller att hålla det billigt i början. Men, jistanes vilken skön känsla!

Jag avslutade arbetsdagen med mina analyser och stack sedan iväg till Harris Teeter, där jag shoppade loss på en packe öl och chips. Stort firande väntar! 🙂 Precis när jag hade betalat så ringer COO hos min kund. Precis innan jag svarade hann jag faktiskt tänka: ”Skit, you’re fired!!!!”, men blev nästan chockad. Han ville bara stämma av hur jag tyckte min första vecka hade gått, ifall vi kunde ha avstämning på måndag och önskade mig en fantastiskt fin helg! Något chockerad önskade jag honom detsamma och la på. Dags att åka ”hem”.

Kom hem till hotellet och gick raka vägen till, just det, Ruby Tuesday. Ikväll var det dags att fira litegrann, eftersom jag dels har avklarat första veckan hos kund, men dels också kritat på hyreskontrakt. Herregud, jag har fått en bostad! Beställde in en stor IPA till ”förrätt” och satt och mumsade på den medan jag smygkikade i menyn. Efter en stund hade jag bestämt mig; ikväll får det bli en riktigt fin köttbit. En beställning, fjorton språkförbistringar och ett par fnissande (från servitrisens håll) hade jag äntligen fått iväg min order. Satt och kontemplerade i godan ro när maten, lite oväntat, ramlade in. Inklusive smält kryddat smör. Jag hade beställt kryddsmör. Typ. Nåväl, det var definivt ätbart! Gott? Jo, tack!

Under tiden jag åt kungligt satt jag och snackade med min gamla jobbkollega, Pontus, och njöt så det stod härliga till. Nu började jag känna mig redo för efterrätt. Hade dock inget sug efter något sockrigt, så jag kände ganska omgående att jag nog vill ha en drink. Beställde in en Moscow Mule, som var mycket god!

Kvällen avslutas med TV och kall öl. Har haft ett långt snack med min kompis, Martin, som bor i Kalifornien sedan flera år. Himla bra fredag! I morgon kommer jag definitivt inte ställa klockan på ringning, jag lovar! Kys og knus.

Seg i morse, men lyckades kravla mig ur sängen efter bara trettiofyra snoozningar. En dusch gjorde susen och sedan var man redo för gruvan. Iväg till jobbet och stämplade, bildligt, in kvart i åtta. En kopp starkt kaffe, jag har lärt mig hur maskinen spottar ur sig starkt och finfint kaffe, och det var dags att börja slita i gruvan. Idag har jag varit ute en hel del i produktionen och analyserat hur det hela rullar på, pratat med en hel del folk och druckit ännu mer kaffe. Jag lyckades till slut ”hacka” DMV’s (motsvarigheten till Trafikverket) bokningssystem, så nu har jag fått tid för teoriprov och – antar jag – uppkörning. Spännande. Jag skulle inte bli ett dugg förvånad ifall allting går käpprätt åt pipsvängen, eftersom jag säkerligen kommer glömma (läs: hade inte ens en aning) av något superviktigt, och helt okänt, dokument. Typ I-3214-B-12-719:version3.93, eller nåt. Nåväl, ingen nytta att måla fan på väggen, den dagen den sorgen. Fick under dagen också bekräftelse av fastighetsägaren att de tagit emot min ansökan, och skulle dra igång en financial screening – vilket i mitt fall kommer ge dem ett konstigt resultat, eftersom jag ännu inte har någon kredithistorik här i landet. Tur, för mig, att jag pratade med Andie om detta igår, och jag fick också information om hur man gör i sådana fall – vilket i mitt fall skickade in en kopia på mitt anställningsbevis. I alla fall, jag har ännu inte hört något mer, men hon nämnde redan igår att det brukar ta någon dag, eller två. Hold your thumbs! 🙂

När arbetsdagen närmade sig slutet åkte jag iväg till hyrbilsfirman för att förlänga min hyrperiod med ytterligare en vecka. Det är inte billigt någonstans, men bil måste man ha. Och, ifall Greta skulle råka läsa det här; det är pytteliten prisskillnad ifall man hyr en liten fjutt som dricker 0,000001 kubikmeter per ljusår, eller ifall man hyr något komfortabelt. Således en total no-brainer i det här landet. Jag vill absolut inte sitta i en mikrobil ifall man skulle komma i närkontakt med en pickup…

Efter hyrbilsfirman var avklarad stack jag iväg en sväng till firmans kontor och snackade bort lite tid, innan det var dags för AW (light, i mitt fall, eftersom jag jobbar i morgon) med Maria, hennes sambo och ett par killar till. Efter nån timme började det uppenbarligen knorra i allas magar, så vi gick vidare till en italiensk restaurang – inte Ruby Tuesday idag! – och jag beställde in pizza. Mums!

Vi satt kvar och pratade lite, innan det var dags att bryta upp för kvällen. På vägen hem poppade det upp en Amber Alert i telefonen – hoppsan! Jag har hört talas om det tidigare, men har mig veterligen inte varit med om det i verkligheten. Uppenbarligen handlade det om en misstänkt kidnappning i ett county någonstans här i North Carolina.

Hoppas det löser sig på bästa sätt! I morgon är det fredag, således veckans sista arbetsdag. Det känns bra! Puss och hej, leverpastej.

Inatt var en riktigt bra natt, jag sov i stort sett hela natten – och vaknade, i princip, när väckarklockan brakade igång i morse. Insåg att ”idag är en stor dag”, eftersom jag ska titta på lägenhet efter jobbet. Jösses, man kan bli kissnödig för mindre!

Väl framme på jobbet var det dags att ta fram gruvhackan och börja bryta järnmalm. Arbeta således. Blev inviterad till Engineering Meeting vid 09-snåret, där folk återigen verkade lyssna på mig. Du milde, jag börjar snart drabbas av hybris! Mötet förflöt väl och vi hade väldigt bra diskussioner. Mötet tog slut vid 10-snåret, men vi satt kvar nästan en timme till och brainstormade en hel del, högt i tak således. Mycket bra jobbkollegor, som jag gillar skarpt. Att de sedan verkar förstå min ”Hällo, ajm fråmm Sviden”-engelska riktigt bra gör ju inte saken sämre. Hur som haver, det blev dags för lunch. Igår köpte jag en färdig sallad på Trader Joe’s – kom jag ihåg att ta med den i morse? Givetvis inte! Så, det blev till att avlägga ett besök på Rio Grande och stoppa i sig en mexikansk lunch. Beställde in fajitas och de frågade ifall jag ville ha nachos vid sidan om. Eh, va? Nåväl, in kommer servitrisen med en rejäl korg nachos och salsa – det var alltså förrätten. Alltså, jag kommer behöva börja gymma elva dagar i veckan här! Satt och mumsade nachos i godan ro när lunchen ramlade in. Himla gott, och jag började misstänka att eftermiddagen kan komma bli ”en smula” gasig…

Efter lunch var det dags för webbinarium med affärssystem-leverantör. Höll på att somna, men det var faktiskt intressant. Ganska, i alla fall. Efter mötet hade vi återigen väldigt bra diskussion och hur mina tankegångar gick – det tyckte de lät helt förfärligt bra, och jag har börjat fila ihop presentation att framlägga för berörda avdelningar. Hagelbösseexekvering eller hyllad? Tiden får utvisa, jag njuter åtminstone så länge det varar. 🙂

Eftermiddagen avslutades med att jag hade ett kort snack med COO, samt bad Engineering Manager att printa ut massa grejer åt mig. Diktator? Självklart är jag det! Han knotade åtminstone inte det minsta, utan hjälpte mig hemskt gärna. Mina fördomar om att alla amerikaner är benhårda och skriker You’re fired!!! till höger och vänster börjar komma rejält på skam. Jag är faktiskt inte den som är den. Faktiskt!

Äntligen blev det dags för lägenhetsvisning! Petade in lämplig adress i GPS:en – jo, den är fasligt välanvänd här borta! – och åkte iväg. Kom fram till stället, gled in i receptionen och sa ”Tadaaaa, här är jag!”. Inte riktigt, men nästan. Ungefär. En trevlig yngre kvinna (alla är å andra sidan yngre än jag, nu för tiden) vid namn Andie mötte upp mig och visade mig runt. Omgivningarna, hur saker funkar och sen vad det dags för själva lägenheten. Den såg superfräsch ut och jag kände ganska omgående ”den tar vi!”.

Vi fortsatte diskutera och hon förklarade hur man fyllde i ansökan, vilket jag skulle göra omgående, så fort jag kom tillbaka till hotellet. Hon svarade på alla mina fyrahundratrettioåtta frågor, och det var dags att åka ”hem”. Väl vid hotellet utbrast magen: ”Grrrrrr!” och jag sprang genast iväg till Ruby Tuesday (no shit?). Ikväll fick det bli en Phillysteak cheese hoagie, som förmodligen landade kring en halv miljard kalorier, och som var helt galet god.

Jag måste börja gymma, som sagt! Väl tillbaka på hotellet fyllde jag i lägenhetsansökan, mailade lite klagomål till hyrbilsfirman, och messade lite med en kompis (undrar fortfarande vad denne gjorde uppe missinassen där hemma i Europa…) och slängde sedan igång TV:n. Plita ner dagens händelser i dagboken, TV-tittande och god natt. Så ser således resterande av min kväll ut. Och, håll hemskt gärna tummarna att min lägenhetsansökan går igenom – det börjar bli förfärligt tråkigt, och ganska dyrt, att bo på hotell!