Sovit fruktansvärt dåligt inatt. Tvivlar på att det är jetlag, då jag ändå varit här en vecka nu, och det är knappast nervositet heller. Jag blev ju inte skjuten igår, så varför skulle jag bli det idag? Hur som helst, jag lyckades slumra till några timmar i alla fall, så jag var i stort sett fit for fight i morse. När jag precis kommit ur duschen fick jag ett sms från min kollega (hos kund), Jeff, som undrade ifall jag kunde närvara vid något möte klockan 08:00 – han hade ingen möjlighet. Jag hade ändå planerat att vara på plats strax innan åtta, så det var inga som helst problem för min del. Kom till jobbet runt kvart i åtta och hann med att hämta en kopp kaffe innan mötet drog igång. Det var synnerligen en ny upplevelse för min del. Möten hemma i Sverige är nästan alltid fruktansvärt politiskt korrekta, och ingen vill ju få isen att knaka, så det kan ibland bli lite väl larvigt emellanåt. Jag säger inte att man ska sitta och skälla på varandra, men det svenska ”total konsensus” kan ibland leda till att man har två hundra uppföljningsmöten, för att kunna komma någon vart. Hur som helst, mötet avlöpte ändå förhållandevis smärtfritt, även om jag som svensk blev en smula förvånad ett par gånger när man hörde ”what the hell!?” (ingen som slog näven i bordet, dock). Mötet skulle pågå en timma, men drog ut rejält på tiden. Ingen som helst skillnad mot hemma i Sverige med andra ord. När mötet var slut ville COO höra mina reflektioner kring mötet. Det är nästan man får känslan att han tror jag är någon slags Messias – herregud, jag är ju bara en stackars svensk som råkat förirra sig till andra sidan pölen – vad tror han _egentligen_? Du milde skapare!

Efter mötet återgick jag till mitt skrivbord med en kopp kaffe, för att kunna reflektera lite grann i lugn och ro. Insåg att det strax var dags för onboarding-möte med HR via Teams. Där gick vi lite snabbt igenom en miljard olika saker; bland annat vilken nivå på ens sjukförsäkring man vill ha. Hur sjutton ska jag veta det – sånt är ju ”gratis” hemma i Sverige? Jag försökte ställa frågan på ett sådant vis att hon skulle begripa, icke sa nicke. Samtidigt var det kanske inte så konstigt heller, hon är född och uppvuxen här i staterna, och allt trasslande med sjukförsäkring är ju vardagsmat för dem. Väldigt hjälpsam kvinna, men hälften av mötet/genomgången fick jag inte ut särskilt mycket av. Kontaktade istället min vän, Camilla, senare under kvällen – och bad henne utveckla det hela en smula. Jag blev åtminstone lite klokare, även om jag fortfarande anser att systemet är helt stört. I vilket fall; stort tack för hjälpen, Camilla!

Hur som haver, arbetsdagen fortsatte, bortsett det faktum att min lunch uteblev. På eftermiddagen kom COO förbi och vi besökte en subcontractor, samt en annan del av firman, som rent geografiskt ligger ett par kilometer ifrån oss. Där blev vi runtvisade i deras produktion och jag fick också möjlighet att ställa frågor. Väldigt hjälpsamma människor. Därefter åkte vi tillbaka till kontoret igen. COO åker, givetvis(!) pickup han också – jösses så onödiga de är, men så förfärligt sköna att åka i; jag förstår faktiskt varför de är populära här.

Väl tillbaka på jobbet så bad jag honom sätta upp ett möte med Director of Sales, och jag bad henne utveckla processen, ur ett försäljningsperspektiv. Insåg ganska omgående att ”glapp finns” mellan sälj och produktion. Kul utmaning, som jag ska grotta ner mig i!

Efter jobbet drog jag raka vägen till Trader Joe’s, en mycket bra och välsorterad grocery store, som dessutom har riktigt bra utbud av charkuterier. Så fort jag skaffat lägenhet så får det bli ”fredagsmiddag” igen – som jag längtar!

Efter lite shopping av förnödenheter åkte jag hem till hotellet, för att omgående gå iväg till – just det, du gissade alldeles korrekt; Ruby Tuesday! På grund av obefintlig frukost och ingen lunch alls så fick det bli hamburgare, och de är ordentligt goda.

Efter intagen måltid satt jag kvar och kontemplerade en smula, innan det var dags att bege sig ”hemåt” för att ta tag i trasslandet med nyss nämnda försäkringsattiraljer. Till slut var jag klar. Trodde jag – givetvis lyser det en röd flagga på en punkt, där det står action required, men jag kan för mitt liv inte begripa varför. Skitsystem!

Kvällen avslutas med lite baseball på TV. I morgon väntar återigen massa jobb, dessutom har jag bokat in en lägenhetsvisning. Hold your thumbs!, som de inte säger här. 🙂

Vaknade en halvtimme före klockan i morse. Jetlaggen sitter i fortfarande, men jag misstänker att det säkerligen fanns spänning involverat. Idag var dagen D, dagen då jag skulle börja mitt uppdrag på ett amerikanskt företag. Herregud, hur skulle det här bli? Jag duschade och gjorde mig i ordning, packade sedan ihop mina pryttlar, eftersom jag idag checkade ut från hotellet – för att i eftermiddag checka in på ett annat, och billigare, hotell.

Runt 08:00 satte jag mig i bilen och åkte iväg till jobbet. Var där redan 08:15, så jag hann samla mig en smula innan jag skred till verket.

Jag kände mig som Bambi på hal is när jag klev in i receptionen och presenterade mig, och talade om vem jag skulle träffa. Receptionisten var urtrevlig och bjöd på kaffe, vilket gjorde att pulsen sjönk från 468 slag i sekunden till normal vilopuls. Jag slog mig ner i en bekväm fåtölj och väntade. Efter några minuter dök COO (Chief Operating Officer) upp och hälsade mig varmt välkommen. Honom träffade jag även förra veckan när jag var här. Trevlig ”gosse”, gissningsvis i min ålder. På vägen genom den långa korridoren samtalade vi om ditten och datten, fick bland annat veta att han ursprungligen var från ”upstate New York” och flyttade hit för 26 år sen. Han frågade hur min helg varit och när jag svarade att den delvis hade bestått av massa käkande så utbrast han i ett gapskratt och berättade att han hade gått upp massor i vikt precis när han flyttade hit, på grund av all ”damn good BBQ they got here!” – men att han till slut hade fått kontroll över sitt liv, och vikt.

Han visade mig runt litegrann i byggnaden, presenterade mig för en drös olika människor, Director of Sales, bland annat. Sedan var det dags för möte, där även Engineering Manager skulle delta. Efter en lång presentation av hur läget ser ut, vad de skulle vilja åstadkomma, och så vidare, misstänkte jag att det förväntades att ”nu är det läge att börja snacka”. Så, jag satte igång och började babbla, något jag ”förvånande” nog är ganska duktig på. Jag berättade vad mitt förstaintryck hade varit av deras produktion och en massa andra grejer. Både COO och EM satt och såg nästan lite beundrande ut. Då började jag undra: ”Vad fan har jag sagt för dumt nu?”, innan jag insåg att jag kanske faktiskt inte är helt bäng i huvudet – även om jag emellanåt går och inbillar mig att just så är fallet. Det där boostade dock mitt självförtroende ganska mycket (hey, jag är svensk! Vi står alltid med huvudet neråtlutad och med händerna i byxfickorna och är sååååå ödmjuka), så jag fortsatte kasta ut lite tankar. När mötet började närma sig slutet insåg jag först och främst; jag hade inte blivit hotad med hagelgevär en enda gång. Kors i taket! Det kanske är ett ganska bra land ändå det här, trots allt.

Dagen förflöt ganska fort, och jag hann till och med att fundera litegrann på hur jag ska lösa boendefrågan (även bil och körkort ligger väldigt högt upp på agendan) – och kom fram till att det där får jag helt enkelt bara ta tag i.

Helt plötsligt var klockan 17 och det var dags att åka ”hem”, till mitt nya hotell. Kom till hotellet runt 17:30, checkade in, spanade in rummet och gick sedan, återigen, till Ruby Tuesday för att äta. Det första som händer när jag kliver in är att ena servitrisen skiner upp som en sol, nickar igenkännande, och släpar med mig till ett bord. Innan jag ens hinner sätta mig frågar hon ”a big IPA as usual?”. Fan, jag måste defintivt byta ställe! Hur som haver, jag får menyn och sitter och spanar igenom den. Efter en stund kommer hon med min mumsiga öl och frågar ifall jag var redo att beställa. Det är måndag, jag är äppelmos i huvudet och dessutom ganska hungrig. Valet landar på Glazed ribs & fried shrimps with fries. Jag kunde faktiskt inte motstå, jag lovar! Efter en stund kommer hon in med käket och jag inser omgående att jag vilket år som helst måste lägga om min kosthållning, innan jag får diabetes typ VII, samt lägger på mig groteskt mycket i vikt. Maten är ruskigt god, men herregud vad mycket kalorier den innehåller!

Efter jag ätit klart beställer jag in ytterligare en IPA och sitter och kontemplerar en smula. Läser lite svenska nyheter, inser att det är 27° grader ute, när klockan är 19:00. Sweet! Väl tillbaka på hotellet börjar jag leta efter lägenheter, men tycker det är svintrist, så jag börjar surfa bilar istället. Det gäller att prioritera rätt! Nu är klockan 20:30 och jag avslutar kvällen med lite TV-tittande. I morgon är en ny dag, och jakten på lägen….förlåt, bil, fortsätter. Puss och kläm.

Idag vaknade jag, i vanlig ordning, gristidigt. Jetlaggen sitter definitivt i fortfarande. Jag lyckades dock på något magiskt sätt somna om och vaknade vid halv tio. Sköna söndag! Var inte ett dugg sugen på frukost, utan gick direkt stenhårt på kaffe. Eller, ”kaffe” kanske man ska kalla det. Någon tepåse-historia man ska doppa i kokande vatten. Nåväl, det gick dricka och smakade i stort sett nästan som kaffe. Åtminstone i princip. Ringde en av mina bättre vänner och satt och tjötade bort en timma, medan jag sakta vaknade till liv. Under samtalet avhandlades ditten och datten, men fokus får nog sägas att det låg på bilar. Bilar är kul! Att min hyrbil är så långt ifrån Greta man bara kan komma är en helt annan diskussion, som jag inte ens tänker ta upp här.

Hur som haver, gårdagens utforskning skulle givetvis fortsätta en smula. Vilket i det här landet innebär att man sätter sig i sin bil och åker runt. Stan har drygt 200.000 invånare, men ringleden runt stan är på många håll femfilig. Jajamensan, du läste helt korrekt. Det här är ett bilburet land, som nämnts tidigare. Dagens första pit stop bestod i att ”åka till jobbet”, då jag ville lära mig hitta vägen i förväg. Efter det insåg jag att jag var lite kort på cash (vilket används i relativt hög utsträckning här i landet), så jag tänkte att jag givetvis måste testa en sån där drive in-ATM. Sagt och gjort; ut till bilen och knappade in närmsta ATM i navigatorn.

Med massa cash på fickan stack jag iväg till Wendy’s, en snabbmatsrestaurang liknande McDonalds, för att få i mig lite frukost/lunch. Medan jag satt där och åt slängde jag iväg ett sms till Maria och frågade ifall de kunde tänka sig att bjuda på kaffe. Det tyckte de var ett lysande förslag, och jag var välkommen inom ett par timmar. Jag åt färdigt och passade på att besöka ett Best Buy – ungefär som Elgiganten hemmavid – för att köpa en extern hårddisk. Besökte ett igår, men de hade inga hemma på lager, så idag besökte jag deras butik i Winston-Salem istället – grannstaden med cirka 100.000 invånare, och som ligger bara en halvtimme bort. Väl där insågs snabbt att de inte heller hade dylika tingestar hemma och jag lämnade butiken tomhänt. Nu hade jag, nästan, besökt Winston-Salem i alla fall. Det som slagit mig under min korta tid hittills är hur otroligt mycket träd och buskar som planterats. Även när man åker ”inne” i stan, så ser man knappt stan alls. Att jämföra med hemmavid, där man så fort man kommer till en större stad bara ser massa jätteful betong. Träd är dessutom nyttigt, då de binder koldioxid. Hallå, svenska politiker, var är alla träd i städerna med dess omgivningar? Vakna!

Det var dags att åka till Maria och Sebastian på fika, och jag bad GPS:en visa vägen (den kommer vara välanvänd de kommande dagarna/veckorna/månaderna, misstänker jag). Efter cirka en halvtimme var jag framme och jag parkerade ganska nära deras superfina bil.

Fikan råkade bli typ tre timmar lång, då vi hann med att avhandla ungefär sextiotvå tusen saker. Pappersarbete, byråkrati, bilar och flygplan var nog de främsta diskussionsämnena. Och riktigt gott kaffe. Tack, Maria och Sebastian! Väl hemma på hotellet insåg jag att jag faktiskt inte var särskilt hungrig, så kvällen har istället ägnats åt lite förberedelser för morgondagens jobb, telefonsamtal med en gammal jobbkollega som bor i Kalifornien sedan några år, samt bloggande. Klockan är just nu strax efter 20:30 och kvällen kommer avslutas med nån TV-serie innan lampan släcks. I morgon ska jag börja arbeta ”på riktigt” och det ser jag väldigt fram emot!

Ber om ursäkt, men jag var helt väck i skallen igår och orkade inte uppdatera. Gårdagen började med att jag åkte till ett Social Security Administration-kontor, för att skaffa SSN, som jag tidigare berättat om. Jag hade blivit förvarnad om att det kan ta väldans lång tid, och man bör vara där i god tid för att hamna så långt fram i kön som möjligt. Kontoret öppnade klockan 09, så jag åkte dit och var framme vid 08:45 ungefär. Med mig hade jag både vattenflaska och en fulladdad powerbank till telefonen – det här kan definitivt ta tid, som sagt!

Det stod redan ett femtontal personer i kö framför mig – och jag slogs av att att det faktiskt handlar om försäkringskassan/socialkontoret där hemma i Sverige. Framför mig i kön stod ett par som jag – utan att nedvärdera på något sätt – antog vara typiska socialfall. Således, rednecks med säkerligen en himla massa åsikter om saker och ting, snack om att man ska göra Amerika stort igen och så vidare, men som själva varken har utbildning eller jobb. Hur som helst, mannen i paret var, för mig, en typisk redneck. Nån camouflagefärgad keps och – naturligtvis! – pistolhölster fastspänt kring benet. Han var dock tillräckligt intelligent för att inte ha med själva pistolen.

Nåväl, klockan 09 öppnades dörrarna och vi blev insläppta. En trevlig kvinna stod och delade ut nummerlappar, som hon i sin tur tryckte fram ur en maskin. Enkla jobb? Jo, såna finns uppenbarligen.

Efter cirka en kvart så hörde jag ”R sixtysix” i högtalaren och var först helt säker på att jag hade hört fel. Hallå, det här skulle ju ta svinlång tid? Men, jag hade hört rätt och knallade således fram till tilldelad kassa. Väl där satte jag mig ner och lämnade fram mina förifyllda ansökningshandlingar samt pass. Nästan omgående började kvinnan vid disken fråga mig om jag hade med mig ifylld ABC17, I-29, I-94, Bäver-33, Tjottahejti-242 och nåt till papper. Jag insåg att jag fasen måste missat något och lämnade istället fram mitt jobbkontrakt och försökte se lite dum ut – samtidigt som jag förklarade att ”den informationen” har jag inte fått, glittrade lite extra med mina nordiska blå ögon och försökte se allmänt snäll ut. Hur fasen man nu gör det? Hur som haver, då tände kvinnan på alla cylindrar och började söka i deras system och grejsa runt för glatta livet. Hittade nånting som tydligen var jättebra, och printade ut det. Efter en minut kom hon tillbaka och visade glatt att ”jag hittade din I-94!”. Herregud, jag höll på att kissa i byxorna. Därefter satte hon igång och hamra på tangentbordet för glatta livet, samtidigt som hon ställde massa frågor om Sverige, hur jag trivs i landet och allehanda ting. Fem minuter senare sköt hon fram ett papper till mig, samtidigt som hon kläckte ur sig: ”Ditt SSN-kort kommer skickas till ditt kontor (min nuvarande ”hemadress” p.g.a. hotellboende) inom 7-10 arbetsdagar”, önskade mig en finfin dag och vinkade sedan av mig. Jag rafsade åt mig pappret och gick utomhus igen, såg att klockan var 09:40 och insåg att blå ögon är fantastiskt bra att ha ibland!

Därefter åkte jag tillbaka till kontoret och gled runt litegrann. Chattade med nån HR-kvinna (eller lönekvinna, oklart vilket) på Teams och fick tips om att bankkonto är en jättebra grej att ha! Det hade jag givetvis helt glömt bort, så jag mailade omgående till en ”bra snubbe” på Bank of America, vars kontaktuppgifter jag hade fått till mig. Han svarade ganska omgående och meddelade att han hade tid för möte redan under eftermiddagen. Lysande, så framåt eftermiddagen åkte jag dit – get this, banken har drive in för uttagsautomater (ATM)! Det ser alltså ut som en bensinstation, men istället för bensinpumpar så står där en bankomat. Tror det var sex, åtta stycken till antalet. En smula bisarrt, men samtidigt insåg jag att då slipper man ju kliva ur bilen och promenera flera meter. Smart! Hur som haver, jag knallade in på banken och träffade Matthew, som killen heter. Helt igenom supertrevlig kille, som inte det minsta påminde om mina fördomar om bankfolk i största allmänhet; sliskig uppsyn och försöker pracka på en massa bråte. Eller, det kanske är bilförsäljare? Förmodligen samma skrot och korn i grund och botten. En halvtimme senare hade jag både ett bankkonto och kommer inom någon vecka få både debitkort (”bankkort”) samt kreditkort hemskickat. Till kontoret alltså. Att jag sedan har $0 i kredit på kortet så här i början är en helt annan diskussion.

Tillbaka på kontoret, där jag även träffade min chef, Mike. Han hjälpte mig att ringa biluthyrningsfirman och ”gnälla” lite på dem. Plötsligt var klockan nästan 17 och jag åkte iväg till biluthyraren. Naturligtvis(?) hade killen i disken ingen som helst aning om vad jag pratade om, men efter att jag bett honom kolla upp min bokning så blev det fart på honom. Det visar sig att de inte hade förberett någonting, så han bad mig vänta i cirka 45(!) minuter, så skulle han åka och hämta min bil. Herregud! Men, till slut kom han tillbaka med en fulltankad och en helt nytvättad bil. Vilken lycka! Snygg färg hade den också! Jag kände mig som en femåring i en leksaksaffär och åkte glatt därifrån.

Eftersom det var cinco de Mayo igår (fråga mig inte, jag vet enbart att det är en mexikansk högtid) så valde jag såklart mexikanskt:ish till middag; nachos med massa mumsigheter. Jag beställde en portion, men misstänker att den hade räckt till fyra skogshuggare.

Väl tillbaka på hotellet tittade jag lite på TV för att sedan tvärslockna.

Idag, lördag, startade jag dagen med sovmorgon. Eller, jag vaknade runt halv sju i morses – förmodligen fortfarande spår av jetlag – men tvingade mig kvar i sängen fram till tio-tiden. Upp, frukost, dusch, kläder och sen ut och utforska omgivningarna. Åkte runt lite hit och dit, besökte lite affärer – bland annat Lowe’s, men insåg fort att jag inte hade behov att besöka en bygghandel – och hann med en lunch på Bojangle’s, en budgetvariant av KFC, tror jag. Sylta deluxe, men det gick åtminstone äta. I samma veva fick jag sms från Maria, en konsultchef från Stockholmskontoret som kom hit i vintras, ifall jag ville hänga med på en öl under eftermiddagen. Henne har jag inte träffat sedan oktober ifjol, så det var ett kärt återseende. Med sig hade hon sin sambo Sebastian, och vi beställde in en öl och satt och samspråkade i flera timmar. Fantastiskt trevligt. Ska också tillägga att idag har det varit helt fantasiskt väder – cirka 27° och knallblå himmel. Jag klagar inte alls!

Jag kom tillbaka till hotellet vid 19:30-tiden, och det var givetvis dags för middag. Idag blev det tacos, som var förfärligt gott. Inte så våldsamt stor portion heller, jag blev nästan lite förvånad.

I morgon ska jag högst troligt fortsätta ut och snoka runt i omgivningarna, men också börja förbereda mig lite inför jobb på måndag. Mitt första konsultuppdrag i USA. På ett 100% amerikanskt familjeägt företag! Nervös? Ja, lite, men det beror förmodligen att man sett alldeles för många filmer/TV-serier genom åren och hört frasen ”You’re fired!!! *pekar på dörren*”. Men, det blir säkert jättebra. Eller så blir det skit och jag åker hem och gråter. Det får tiden utvisa. Sjukligt spännande ska det i alla fall bli!

Vaknade återigen före klockan i morse. Inga hagelbössemoonshinerrednecks utanför fönstret idag heller. Det verkar faktiskt nästan vara ett hyfsat vettigt land det här, peppar peppar!

Droppade in på kontoret runt 08:30, det börjar kännas som sommarlov det här. Arbetar de inte i det här landet eller? Nåväl, fick äntligen träffa min konsultchef; Mike! Fick precis samma intryck som jag fått via våra otaliga Teams-möten; riktigt trevlig snubbe! Jag har hela tiden haft en känsla av att det är en riktigt bra kille, och känslan förstärktes definitivt när jag fick träffa honom live för första gången! Även dag två var ganska slapp, jag satt och fyllde i några (av miljarder) dokument.

Sedan var det dags för lunch, och jag, Mike och gårdagens Edgar drog iväg till ett sushi-ställe. Väl där mötte vi upp herr Fredrik, en svensk som bott här i snart åtta år och som jag haft lite kontakt med tidigare. Efter lunchen åkte vi tillbaks till kontoret och jag fortsatte med mina formulär (_någon_ gång kommer detta ta slut, jag är övertygad!), innan det var dags att åka till kickoff/intervju/möte med en potentiell kund. Jag var en smula nervös, märkligt nog, främst eftersom kunden är privatägt helamerikanskt företag – och eftersom man sett massvis med TV-serier om ”you’re fired!!!!” och så vidare, så tänkte jag lite ”det här kommer ju gå käpprätt åt pipsvängen, vad fasen skulle de kunna se för potential i en medelmåtta till svensk?”. Svaret är; diskussionen gick över förväntan. Efter att jag hade presenterat mig själv och mina erfarenheter så kör CEO ner handen i ena byxfickan, drar upp ett passerkort, kastar det till mig och utbrister: ”See you eight thirty AM on Monday!”. Min första tanke var: ”vad i helskotta har jag gjort nu?”. Vi fortsatte diskutera lite, med på mötet var även nån Sales Manager (eller nåt) från min konsultfirma, och han promotade mig rätt hårt fortsättningsvis. Till slut var mötet över och så fort vi kom utomhus så hörde jag: ”Yes, you nailed it!!!!” från min konsultchef. Själv stod jag fortfarande som ett stort frågetecken och undrade lite försynt vad i helskotta jag hade ställt till med. Jag kan ju inte ett skit om någonting alls, HUR ska det här gå? Jag blev akut kissnödig och ville nästan åka hem till Sverige igen. Fasen, vad HAR jag ställt till med? Jag förväntar mig självklart att bli utskrattad på måndag, för att därefter bli avrättad medelst dubbelpipig hagelbrakare!

Nåväl, vi åkte tillbaka till kontoret, där formulär fortsatte fyllas i. Passade också på att fixa en hyrbil. Gångare/cyklist? Glöm det, USA är inte rätt land för dig. Alls! Min chef följde med till hyrbilsfirman, för säkerhets skull. Tacksamt nog, visade det sig. Jag hade, givetvis, bokat en pickup(!), men de hade ingen tillräckligt stor inne. Bara en liten fjutt. Skandal! Jag började klaga, min chef började klaga – detta resulterade i att vi ska ringa dem i morgon och göra ett byte. Så länge fick jag nöja mig med en Ford Ranger, vilken med svenska mått inte är nån liten mikrobil – men här i staterna upplevde jag att jag åkte runt i en VW Polo. Ungefär.

Hur som helst, nu har jag åtminstone något att åka i! Kvällens middag blev återigen Ruby Tuesday. Inte hälsosamt någonstans alls, men himla gott!

I morgon kommer jag åka till ett ”myndighetskontor” för att försöka få tag på ett Social Security Number – SSN kallat. Det ska vara ”jättespännande”, har jag fått höra. Ser fram emot det. Inte!

Jag somnade, naturligtvis, som en klubbad oxe igår kväll och sov som en stock hela natten. Vaknade en timme före klockan och kände mig helt utvilad. Det var nästan lite läskigt att dra upp gardinerna från hotellfönstret. Tänk om det skulle stå en komplett galning med hagelbössa utanför fönstret (våning 3 förvisso, men ändå!). Eller ett gäng aspackade rednecks som står på ett pickupflak och dricker moonshine direkt ur dunken. Va, fördomar – jag? Inte en chans!

Till slut var jag dock uppe ur sängen. En rykande varm dusch fick de knakande lederna att vakna till liv igen och jag tog en promenad till jobbet. Promenera i USA är inte särskilt normalt, så det var mer än en bilist som tittade storögt på mig när jag gick. Låt dem titta, de har ju besök av en helt amaaaaaazing Scandinavian. Eller nåt. Promenaden var dock kort och till slut var jag framme vid kontoret. Skulle jag våga gå in? Jo, det skulle jag! In genom porten bara, nu kör vi!

Blev välkomnad av en riktigt trevlig kille vid namn Edgar. Naturligtvis(?) inte amerikan, däremot mexikan. Edgar visade mig runt lite på kontoret, och såg till att jag fick dator och telefon. Efter en stunds chit chat så var jag fri att göra vad jag ville, och jag beslutade att besök på grocery store var en bra ide. Sagt och gjort, bokade en Uber, som fraktade iväg mig till Harris Teeter, där jag shoppade loss en smula. Förklaringen ligger främst i att jag bor på ett lägenhetshotell mina första dagar, och jag har således tillgång till ett minikök. Laga mat kommer jag nog inte göra, men äta frukost får det i alla fall bli. När inlägget skrivs är klockan strax 17:00, lokal tid och jag kommer försöka leta reda på någon närliggande restaurang inom nån timme. Middag måste man ha!

Jag har under ganska många år varit nyfiken på hur det är att leva och arbeta i ett annat land, egentligen inte så nödvändigt var någonstans – men länder som Kina och USA har väl legat ganska högt upp på listan, eftersom de varit (och är, till viss del) förknippade med mitt jobb. Längtan och nyfikenheten efter detta eskalerade en smula när jag under flera år hade konsultuppdrag på ett välkänt företag – jag flaggade också ett flertal gånger mitt intresse när det fanns tillgängliga utlandsuppdrag, men föll alltid på målsnöret eftersom jag just var konsult. De skickade enbart iväg fastanställda, rimligt nog.

För några år sedan kom jag dock i kontakt med en amerikansk konsultfirma, som har ganska nära band till Sverige, och jag hade några videomöten med dem, vilka gick mycket bra. Sen kom farbror Corona på besök och allting sköts förstås totalt i sank.

Tiden gick och jag hade ett riktigt roligt och utmanande uppdrag på en större fordonstillverkare i Stockholmstrakterna – därtill helt fantastiska människor i min arbetsgrupp. Men, kring sommaren 2022 hörde företaget av sig igen, och undrade ifall jag fortfarande var intresserad. Det var jag förstås, så vi fick till ett par Teams-möten och återupptog diskussionerna. Sommaren och semestrarna försvann, hösten kom och jag började nästan glömma bort det hela, då jag helt plötsligt fick ett mail om att ”jag tror jag har nånting på G till dig!”. Nytt möte och även ett Teams-möte med tilltänkt kund gick i rask takt. Några dagar senare damp plötsligt ett e-mail ner i mailboxen innehållandes ett kontraktsförslag, att skrivas på inom senast fem dagar (tror jag det var). Ett låååångt telefonsamtal med en av mina bättre vänner senare och påskriften var ett faktum. Hoppsan!

Därefter väntade visumansökan, vilket innebär ett joxande utan dess like. Det var nästan så man fick svara hur många ägg ens non-existenta undulat la per vecka. Inte riktigt, men det kändes i varje fall så. Hösten gick, vintern kom och äntligen fick jag tid för intervju på amerikanska ambassaden i Stockholm – och denna skulle ske i början av januari. Januari kom och det var dags för intervju. Tid var bokad till 08:30 och så svensk man är så kom jag till ambassaden runt 08:15 – för att omgående inse att det var 50-60 pers före mig, som alla hade just 08:30 inbokade. Ambassadens IT-system kan tydligen inte hantera tidsbokning på ett korrekt sätt, så 08:30 är tydligen enda valbara tiden… Nåväl, jag behövde bara stå i kö i tre timmar. Själva intervjun var avklarad på mindre än en kvart!

Nån vecka senare fick jag ett mail om att visumet var färdigt att hämta, det där gick verkligen fort!

Tänkt avresedatum var i början av februari, 2023, men på grund av en sent inplanerad operation så blev avresedatumet framflyttat på halvt okänd framtid. Detta utkristalliserade sig dock relativt snart, och det insågs att jag skulle kunna åka i slutet av april/början av maj. Några veckor senare insågs att första veckan i maj, den andra närmare bestämt, får bli avresedatumet. Äntligen fanns det ett konkret datum att ta hänsyn till!

Den 21:a april gjorde jag min sista arbetsdag på Den Kända Fordonstillverkaren i Stockholmstrakterna och det var med tunga steg man lämnade stället på fredagseftermiddagen. Jag ville egentligen inte lämna, men den här typen av erbjudanden får man inte sjutton gånger i veckan å andra sidan – och på söndagen lämnade jag Stockholm, en stad jag heller egentligen inte ville lämna. Fick superbra hjälp och support av min fantastiska konsultchef det sista, och blev också skjutsad till Centralstationen, med min 300-kilospackning. Det kändes åtminstone som det. När tåget började rulla ut från stationen så var separationsångesten ett faktum, och det var nästan så jag började ifrågasätta mig själv – men jag insåg fort att ett par år i USA kommer gå fort, och superfina Stockholm finns alltid kvar. Nu väntade en dryg veckas semester/förberedelser innan The Big Leap. Den veckan gick fort, kan jag meddela!