Till att börja med; Gott Nytt År, önskar jag alla mina, typ, fyra läsare! Det var ett tag sedan sist, men det beror på att december mer eller mindre alltid springer iväg i ett rasande huj.
Eftersom det förflutit en del tid sedan senast, så kommer det bli lite fragmentariskt. Ifall ni inte gillar fragmentariska inlägg så kan ni sluta läsa redan här.
Första helgen i december var det Year End Dinner med jobbet. Man skulle kunna säga att det är motsvarigheten till våra svenska julbord, förutom att man inte käkar julmat här. Jag stack först hem till min kompis Fredrik för lite ”förfest”, innan vi tog en Uber till festlokalen. Sammanfattningsvis kan säga att det blev en riktigt trevlig kväll, men maten lämnade – återigen – en del att önska. Kockarna här verkar ännu inte upptäckt salt och peppar, dessvärre. Nåväl, himla trevligt var det, och jag lyckades nalla till mig skjuts hem på kvällen också. Stort tack, Maria och Sebastian!
Veckan därpå var det dags för fotografering av Ugly Sweater, något som typ 5 pers (av 100) hade uppmärksammat. Skitland! Hur som helst tycker jag fotot blev riktigt fint, med mina härliga jobbkollegor.
Tiden förflöt och helt plötsligt var det 19:e december och dags att resa hem till Sverige för lite hederligt julfirande. Eftersom jag hade en relativt lång stopover i London så passade jag, återigen, på att ta en fika med min fina vän Anneli. Hon hämtade upp mig vid T5 och ”fraktade” mig till T3, där min sista flight skulle avgå. Nu har jag åkt bil i Storbritannien också, och det var sjukt läskigt att sitta som passagerare på fel sida. Skitland!
Efter ett par timmars himla trevligt fikande så blev det dags att knalla in i flygplatsen igen. Hann, givetvis, med ett par G&T i loungen innan avfärd mot Göteborg. Väl framme på Landvetter upptäcker jag att min ena resväska blivit illa behandlad, med följden att dragkedjan gått åt pipsvängen. Var all min sprit borta?
Nej, det visar sig att jag – förmodligen – endast förlorat ett par strumpor. Just de strumporna var dessutom säkerligen extra illaluktande. De var förvisso nytvättade, men i alla fall!
På Landvetter blev jag upphämtad av en kompis och hennes man – så otroligt tacksamt att slippa trassla med buss och tåg de sista 10 milen. Tack!
Kom hem relativt sent till min pappa, så efter lite kort snackande så blev det rakt ner i bingen för min del. Till lunch dagen efter blev det – naturligtvis – kebabpizza! Som jag hade längtat!
Dagen innan julafton så var det i sedvanlig ordning Uppesittarkväll som gällde. Och i helt sedvanlig ordning vann jag inte ett dyft. Men det blev en himla trevlig kväll i alla fall hemma hos min ena bror.
Julafton anlände, där jag och pappa firade hos nyss nämnda bror med familj. Svärföräldrar och syskon, inklusive barn, också, så det var ett rejält gäng. Av helt outgrundlig anledning fick jag ett par julklappar. Undrar vad jag hade hittat på för lustigheter under året. Julklapparna blev typ fem till antalet och innehöll böcker allihop. Något jag dessutom önskat mig. Fantastisk julafton! Än mer fantastiskt att titta på sin 2,5 år gamla brorson som formligen slet isär sina paket. Vilken lycka för en gammal gråhårig farbror att se glädjen i hans, och hans systrars, ögon över sina julklappar.
Dagarna förflöt och helt plötsligt var det nyårsafton. Eftersom jag var förkyld stora delar av november och en bit in i december så hade jag inte sprungit på ett tag. Jag blev förbannad på mig själv, snörde på mig skorna och stack iväg på en 5km-runda. Med tanke på avsaknaden av kontinuitet så gick det lite långsammare än normalt, men det var fantastiskt skönt att ta sig en runda i snöandet.
Plötsligt blev det sen eftermiddag, och dags att svida på sig stassen för att fira nyår. Som, i sedvanlig ordning, firades tillsammans med ovanstående bror, samt ett par grannfamiljer. Det blev en helt fantastiskt afton, och det var en glad – och möjligtvis en smula salongsberusad undertecknad – som trillade ner i säng framåt 3-tiden på morgonen. Nu var det helt plötsligt 2025! Som vanligt undrade man också; var i helskotta hände med fjolåret? Det sa bara swish!
På eftermiddagen stack jag till Göteborg, för lite skönt häng med en av mina bättre vänner – Pontus – innan det var dags att krypa ner i bingen. Sov helt förfärligt uselt, och det var en hålögd undertecknad som satte sig i taxin tidigt på morgonen. Dags för återresa till USA!
Jag kom tillbaka hit i torsdags kväll, och blev upphämtad i Raleigh, NC av min snälla kollega Anton. Tack Anton! På fredagen var jag återigen på jobbet. Tillsammans med typ tre andra, så det blev en ganska sölig historia innan dagen var slut.
Helgen tillbringades i tvättandets och lugnhetens tecken, men igår söndag blev det förstås dags för årets första söndagsmiddag. På Rody’s naturligtvis!
Idag är det måndag, vecka två, och det börjar vakna till liv jobbmässigt. Vi hörs snart igen!
Veckan gick i ett rasande tempo, men tänkte ändå dra ihop den lite kort. I måndags förra veckan började min ersättare, så i stort sett hela veckan gick åt till ”Operation korvstoppning”. Arma krake, men han verkar leva fortfarande åtminstone.
I tisdags var jag på baseball med COO hos tidigare kund. Jag hade inte träffat Cheyne på rejält länge, så det var ett kärt återseende. Deras företag har dessutom säsongsbiljetter, så det var ju nice att ha en egen ”altan” att sitta på, samt tillgång till servitris – man behövde inte ens gå till baren för att beställa öl. Fint ska det va’! 🙂 Det blev en riktigt trevlig kväll, och vädret var helt ljuvligt. Kul återseende, och vi har redan pratat om att försöka ses snart igen. Kombinationen baseball, bra umgänge och iskall öl är en fantastisk kombination!
I fredags var det midsommarafton där hemma i Sverige. Här är det som vilken dag som helst, vilket således innebar att åka till jobbet. I år kändes det inte riktigt lika konstigt som det gjorde ifjol, trots att man såg massa midsommarhälsningar på Facebook, från det vackra Sverige. En kollega ville ge mig en liten känsla av midsommar – eller egentligen främst svensk sommar – så han stack till mig en bit Kexchoklad, och det kändes genast som jag var hemma i Sverige.
Direkt efter jobbet så passade jag på att tappa upp min nubbe, som äntligen var klar. Mer om det senare, men resultatet blev så här. Notera de extremt vackra etiketterna, skapat av mig i Powerpoint, tillsammans med stulna bilder från Internet.
På fredagskvällen stack jag hem en sväng till min chef Maria och hennes sambo Sebastian. Vi tog en öl hemma hos dem, innan det var dags att sticka in till stan för att kolla på baseball. Det blev en förfärligt trevlig kväll, ännu bättre eftersom Grasshoppers vann. Tydligen var kvällen extremt bra, eftersom jag knappt tog något foto. Efter matchen väntade, som vanligt på fredagar, ett rejält fyrverkeri. Heja USA!
Vaknade i lagom tid på lördagen och fick i mig lite frukost. Efter ett par koppar kaffe och en dusch så var det dags att dra iväg till Erik – en svensk kollega som bott här närmare tio år, och som har eget hus. Det vankades midsommarfest! Upplägget var som sådant att Erik stod som värd, och jag agerade festfixare – på något märkligt vis så lyckades jag dra ihop cirka 30 personer, och det var ett himla trevligt gäng som firade midsommar, på vårt vis. Gästerna var ett hopkok av svenskar, amerikaner, mexikaner och ett par från Mellanöstern. Multikulturellt så det förslår och det blev en fantastiskt trevlig kväll! Då vi på svenskt vis körde knytkalas så hade vi både sill och potatis, men även nån vrålgod mexikansk variant på köttfärspaj, av något slag. Och så min hemmagjorda nubbe förstås, som återigen gjorde succé bland gästerna. En mexikansk jobbkollega tyckte främst att Citron- och Myntasnapsen tilltalade hennes smaklökar bäst, men hon provade alla tre sorter. Som festgeneral hade jag även sett till att dra ihop några lekar, och det var riktigt uppskattat. När ”utlänningarna” fick dansa kring stången och köra ”Små grodorna” för första gången i sitt liv så var succén ett faktum. Jag fick skjuts hem efter festen, så jag bröt upp framåt 23-snåret.
Dagen efter åkte jag hem till Erik för att hjälpa till med städningen, men det visade sig vara otroligt lättstädat, då många hade dragit sitt strå till stacken redan kvällen innan. Ett par timmar senare var jag hemma i lägenheten igen, där Netflixandet fortsatte några timmar till. Kvällen avslutades med en middag på Rody’s i vanlig ordning, och där jag också såg sista halvlek mellan USA och Bolivia i Copa America. Idag var det återigen måndag och korvstoppningen har fortsatt. Jag gör nu min sista vecka hos nuvarande uppdragsgivare, och på måndag nästa vecka väntar nya spännande grejer. Spännande! 🙂
Nu har det återigen gått lite lång tid sen senast, ber om ursäkt. Anledningen är att jag flängt en del, jobbmässigt, det senaste.
Det här inlägget handlar om onsdag den 24:e april och fram till idag, den 11 maj – ett spann på två och en halv vecka således.
Jag hämtade alltså ut min hyrbil förrförra onsdagen, för att ta mig upp till södra delarna av Virginia (VA). Fabriken ligger i utkanten av den lilla staden Dublin, men efter tips från jobbkollegor så föredras det att ta in på hotell i antingen Christiansburg, eller Blacksburg – det är två städer som sitter ihop, kan man säga, och som ligger cirka 25 minuters bilresa från fabriken. Sagt och gjort, jag kom upp till Christiansburg framåt onsdagskvällen och började min vistelse med att äta middag. Prioritera rätt liksom! 🙂
Dagen efter var det massa jobb som väntade. Pga fotoförbud så finns det inga fotografier att visa, men jag har alltså närvarat vid en så kallad förserie-byggnation. Kul, och jag gillar också att nätverka lite med personer som jobbar uppe i Virginia – kontaktnät är alltid bra att ha. Efter arbetsdagen var slut så letade jag upp Huckleberry Trail för en promenad. Fin natur, och skönt sätt att koppla bort jobbdagen.
Torsdagen och fredagen handlade om samma sak; det var äta-jobba-sova som gällde. Strax efter lunchtid på fredagen så började jag röra mig hemåt, då det vankades tjugofemårskalas (japp, du läste helt rätt) på kvällen. Jag stannade till i den lilla staden Stuart, VA för att äta lunch. Man förstod också väldigt snabbt att det är en liten stad (~1500 invånare) då det blev helt knäpptyst när jag klev in i den familjeägda restaurangen – och jag blev ganska rejält uttittad. Då de insåg att jag inte hade hagelgevär i handen och antagligen inte var någon bråkmakare, så fortsatte de äta sin lunch. Otroligt charmigt ställe, och jag måste ta reda på ifall det finns hotell i Stuart, så man kanske kan tillbringa en helg i ”hålan”.
Det är ett tag sen, milt uttryckt, jag var på tjugofemårskalas senast. Personen vi firade heter Tony och är en riktigt glad skit och det var hans flickvän som i hemlighet roddat ihop det hela – kvällens tema var fotboll (riktig fotboll, inte den amerikanska avarten), så de flesta körde förstås fotbolls-outfit. Själv gick jag all-in och hade både shorts, fotbollsstrumpor och benskydd. Kvällen blev fantastiskt lyckad och det var en ganska trött och en smula salongsberusad undertecknad som ramlade ner i sängen vid 01-tiden på natten.
Dagen efter var vi ett ganska stort gäng som skulle åka till Bowman Gray Stadium i Winston-Salem för att kolla på racing. Bowman Gray är, som jag förstått det, den första racingbanan i USA och byggdes redan på 30-talet och är ur-modern till NASCAR. En ganska kort ovalbana och där man tävlar i olika klasser. Tilläggas ska att det här är så långt ifrån professionellt man kan komma, det handlar snarare om hillbilly – även publiken – och det visade sig vara helt hysteriskt roligt och extremt typiskt amerikanskt. Som sig bör så möttes vi förstås upp på parkeringen innan tävlingen, för lite tailgate-party, det är helt enkelt ”fest vid bilens baklucka” som gäller. Riktigt kul, och att vädret var helt strålande gjorde ju inte saken sämre. Även den här kvällen blev helt fantastisk och alla var eniga om att det här måste göras om fler gånger. Sök upp ”bowman gray fights” eller ”crashes” på tuben, så förstår du antagligen vad det hela handlar om.
Efter tävlingen stack vi till en pub för lite häng och snack. Jag och en kompis hamnade bredvid ett par, och eftersom vi befinner oss i USA så började vi såklart snacka med varandra efter ett tag. Paret var kanske 25-30 nånting och när jag ställde en fråga till honom så svarade han mig på svenska! Jag blev helt paff verkligen, då han inte har något med min konsultfirma eller Volvo att göra. Då visar det sig att han är amerikan, men båda hans föräldrar är svenskar – och tacksamt nog har de varit smarta nog att föra språket vidare. Herrejösses vad häftigt! Så resten av kvällen satt vi och pratade en hel del svenska – hans fru är från Venezuela, tror jag det var, så vi fick förstås mestadels prata på engelska. Vi har blivit ”kompisar” på LinkedIn och jag ska försöka inviga honom i vår svensk-amerikansk-mexikanska gröt av folk.
Följande vecka var det återigen dags att åka upp till fabriken och jag stack upp redan på söndagen, för att slippa åka hemifrån supertidigt på måndagsmorgonen. Det var återigen äta-jobba-sova som gällde hela veckan, ända fram till torsdagen.
Torsdagen den andra maj hade jag bott i USA i ett helt år, och det firade jag med skumpa i dricksglas på hotellrummet. Fint ska det va’! 🙂
Jag åkte hem vid lunchtid på fredagen och stannade återigen till i den lilla staden Stuart, VA för att äta lunch. Det blev tidig nattning, då jag skulle upp supertidigt på lördagsmorgonen.
Lördag den 4:e maj uttalas på amerikanska som ”May the fourth” och den som kan sin Star Wars vet också att Jedi-riddarnas motto är ”May the force [be with you]” och uttalas ganska snarlikt. Nog om historik, sånt här är amerikanerna otroligt duktiga på att nyttja, och för egen del hade jag skakat ihop ett gäng på 14 personer som skulle delta i en löptävling, med Star Wars-tema. Man kunde välja att promenera 1mi (1,6km), springa/gå 5km, eller springa 10km. Eftersom jag har kommit igång bra med löpningen så valde jag och flera till att köra just 10km. Vi samlades vid sjutiden på morgonen (jajamensan, du läste helt korrekt. Anledningen är att det kan vara otroligt varmt, och ingen vill dö av värmeslag, så därför kör man ofta tävlingarna tidigt på morgonen mellan ungefär april-oktober) för att peppa varandra innan start. Det duggregnade lite och var precis lagom temperatur, runt 19 tror jag. Vi som sprang 10km startade 07:45 och det gick riktigt fint till en början. Regnet tilltog dock under tävlingen, så vid målgång var jag verkligen våt som en hund. Jag hade satt ett mentalt mål att springa på 01:10:00 och missade det med en tiondels sekund(!). Inget som grämer mig, jag är jättenöjd! Efter loppet tog vi gruppfoto (några hade dock redan hunnit åka hem, då de var genomblöta och hade inte tagit med sig ombyten) och åkte sedan hem för dusch och några timmars vila.
Ungefär hälften av oss möttes upp på en restaurang vid 16-tiden, för att äta och dricka lite, innan vi stegade iväg till First National Bank Field för att titta på baseball – givetvis även det med Star Wars-tema. 🙂 Det blev en riktigt trevlig kväll, även om det regnade till och från, så stämningen var inte helt på topp. Men, kul att titta på baseball i alla fall!
På söndagen åkte jag återigen upp till Virginia och var där tills onsdag, då vankades det nämligen konsert hemma i stan. Det Göteborgsbaserade death metal-bandet In Flames var på besök och det kan man givetvis inte missa. Jag har lyssnat väldigt lite på dem, och aldrig sett dem live, men det blev en riktigt bra kväll. Otroligt ös i musiken, och jag lyssnar väldigt ofta på dem när jag är ute och springer.
Torsdag och fredag var ganska sömninga historier på jobbet och direkt efter jag stämplade ut vid 16-tiden på fredagen, så mötte jag upp mina vänner/kollegor Martin, Erik och Dan för att köra lite disc golf. Enligt prognosen fanns det risk för regn, men det var nästan klarblå himmel när vi började. När vi kom till hål 9 så började det droppa litegrann och när vi var klara med hål 9 så var skyfallet ett faktum. Vi tog snabbt det enhälliga beslutet att det fick räcka med nio hål, så vi stack istället iväg till ett bryggeri för käk och ett par öl. Kvällen avslutades med soffhäng och TV-serier. I helgen har jag för första gången på länge inga som helst planer, så det får bli lite spontana aktiviteter. Jag ska återigen upp till Virginia i veckan som kommer, men bara några dagar den här gången.
Nu är det nästan tre veckor sedan jag skrev något, så det här inlägget får bli lite längre.
Dagen efter mitt förra inlägg så flög jag upp till Pittsburgh ett par dagar, för att ha en workshop med en av våra partners. Jag hamnade långt fram i planet på båda flighterna – jag bytte plan i Washington – så både ombordstigning och avstigningen gick himla smutt.
Väl framme på flygplatsen i Pittsburgh styrde jag kosan till hyrbilsfirman för att hämta ut en bil. Hoppades förstås få en Ferrari, men fick nöja mig med en Kia. Nå, den var nästan sprillans ny och hade både fyra hjul och stängningsbara dörrar. Den här gången testade jag ett annat hotell, då kollegan jag reste med bodde på samma ställe. Jag kom fram ganska sent till hotellet, så det blev bara att slänga in väskorna för att sedan bege sig ut i ösregnet och försöka hitta någonting ätbart.
Workshopen gick ganska bra, även om ett par utfall inte blev riktigt som önskat. Deras kontor ligger dock fint, och eftersom det är ett start-up inom tech-branschen så var givetvis inredningen riktigt modern – där dricka, lunch, frukost är helt gratis för de som jobbar där. Sugen på en chokladbit? No worries, det finns också, lika så chips, kakor, frukt eller vad man nu kan tänkas vara sugen på. Det här hade nog inte fungerat hemma i Sverige, eftersom Skatteverket troligen sett det som en förmån, och beskattat därefter.
På lördagen samma vecka, var det dags för en liten roadtrip. Jag och min kollega Martin gled ner i skinnsätena i hans Ford Mustang cabriolet och styrde kosan nordväst-vart. En ganska lång bilresa väntade oss.
Sjutton bensträckare senare var vi slutligen framme i Sandusky, OH, där vi skulle tillbringa ett par hotellnätter. När vi satt och letade efter restauranger så hittade vi Knucklehead Saloon i en närliggande ort. Med det namnet så kändes det helt givet att åka dit. Det visade sig dock vara ett ganska sömnigt ställe, och jag vet inte ifall det beror på att sommarsäsongen inte riktigt kommit igång, eller någonting annat. Kul att ha bockat av ställe med knasigt namn i alla fall.
Dagen efter tänkte vi ta en tur till Cleveland, OH längs kustvägen. Precis när vi satte oss i bilen så såg vi en jättelik bergodalbana. Då slog det mig helt plötsligt; det är här som nöjesparken Cedar Point ligger! Jag har känt till parken sedan många år tillbaka, då de är kända för att ha de största, värsta, läskigaste, bästa bergodalbanorna i världen – men det slog mig aldrig att det var just här som parken ligger. Den hade fortfarande inte öppnat för säsongen, men bergodalbanorna syns på håll – milt uttryckt. 🙂
Efter lite fotande utanför parken styrde vi kosan mot Cleveland för lite sightseeing under några timmar. Jättefin stad, det lilla vi hann se – och jag skulle gärna vilja åka tillbaka igen och utforska mer.
Sent på eftermiddagen var vi tillbaka på hotellet igen, och det var dags att äta. Den närbelägna The Thirsty Pony kändes klockren – givetvis på grund av sitt fåniga namn. Utbudet av mat och dricka var som vilken amerikansk restaurang som helst skulle jag vilja säga; hamburgare, grillat och lite annat. Väldigt gott, men det kan bli lite enformigt i längden. Eller, nej, det kan det egentligen inte alls. Hamburgare är nog något jag skulle kunna äta sju dagar i veckan. Precis som pasta så kan man variera dem i det närmaste oändliga.
Det blev en relativt tidig kväll, då vi skulle upp och jobba ”hemifrån” under måndagsförmiddagen. Vid lunchtid stämplade vi ut och började röra oss hemåt. En bit på vägen kom jag på att jag hade ett ganska viktigt möte vid halv ett, så vi styrde kosan mot den lilla staden Milan, OH där jag tänkte uppsöka stadsbiblioteket för tillgång till Wi-Fi. Det visade sig dock vara stängt för dagen, och anledningen kommer lite senare i det här inlägget. Då gick jag istället och satte mig i stadsparken och lät telefonen agera hotspot. Riktigt härlig känsla att sitta i möte i stadsparken i en amerikansk småstad. När mötet var slut såg jag en skylt i parken och var givetvis tvungen att läsa vad det stod. Då visar det sig att Milan är Thomas Alva Edison’s födelsestad! Spännande, det hade jag ingen som helst aning om. Ifall du inte vet vem Edison var bör du skämmas en smula. 🙂
Vi köpte på oss lite vatten och styrde sedan kosan hemåt. Efter någon timma var det dags för lunch och vi stannade till på ett Subway utanför nån stad jag inte minns namnet på. Vi var dock fortfarande kvar i Ohio. Efter intagen lunch insåg vi att tiden var kommen, så vi valde att stanna kvar på parkeringsplatsen.
Det var nämligen dags för total solförmörkelse, och anledningen till att vi gjorde just den här roadtripen. Från början hade vi planerat att se den från Sandusky, men myndigheter hade varnat för trafikkaos och liknande saker, så vi valde att försöka komma en bit på vägen hem, ifall vi skulle hamna i långa köer. Det är trots allt i runda slängar 8-10 timmars körning hem det är frågan om, och eftersom vi skulle jobba dagen efter ville man ogärna komma hem klockan tre på natten.
Men, solförmörkelse alltså. Det var en riktigt häftig upplevelse att få vara med om, och lätt värt den långa bilresan. Solförmörkelser händer även hemma i Sverige till och från, men just total solförmörkelse är väldigt ovanligt där hemma – jag gissar på att det beror på att Sverige ligger så långt norrut, men det är bara en gissning. Nästa totala solförmörkelse i Sverige inträffar 2126, och jag tvivlar ganska starkt på att jag fortfarande är i livet då. 🙂
Att fota solförmörkelse med en mobilkamera visade sig vara betydligt svårare än gjort, men så här såg den i alla fall ut.
Mycket nöjda med upplevelsen styrde vi kosan hemåt, och hemresan tog bara nio timmar, så vi var hemma före midnatt till och med. Skönt!
På torsdagen var det dags för lite häng hemma hos Eric, en amerikan jag lärt känna via andra svenskar. Vi var runt åtta personer, varav ungefär hälften svenskar. Vi grillade hamburgare, pratatde strunt och spelade brädspel. Riktigt trevlig kväll och att det blev lite sent gjorde inte så mycket.
Dagen efter var en ren transportsträcka, och äntligen var det dags för helg! Tog det dock väldigt lugnt, då söndagens löprunda hade bytts ut mot löprunda på lördagen istället – tillsammans med några kollegor/vänner, och vi träffades runt nio på morgonen, så man slapp den värsta värmen. Den här gången sprang vi på, för mig, ett helt nytt ställe – en slinga runt Salem Lake, som är cirka 11 kilometer lång. Det blev en riktigt härlig löptur, trots att mina ben var en smula sega de sista fyra kilometrarna.
Lördagskvällen tillbringade jag med matlagning och TV-serier, precis vad jag behövde. Dagen efter var det återigen rejält varmt, uppåt 28 grader, så jag tänkte passa på att premiärbada. Poolen är öppen året runt – men halva min genbank är ju sydeuropeisk, och jag är riktigt kinkig när det kommer till vattentemperatur. Vissa kallar mig badkruka, själv påstår jag att jag inte nöjer mig med vad skräp som helst. 🙂 Det var en smula kyligt i vattnet, ingen termometer till hands men gissar kring 20-21, men kroppen vande sig snabbt. Simmade ett par längder, innan det var dags att kliva upp och torka sig i den varma och sköna solen.
På kvällen unnade jag mig middag på Rody’s Tavern, något som nästan blivit tradition numera. På vägen dit såg jag några gamar stå och mumsa på något okänt, jag gissar på en ekorre, men tog inte reda på det.
Middagen blev, naturligtvis, hamburgare. Det är himla tur att jag håller på med löpträning, för det här är kaloribomber, och förfärligt gott dessutom!
Nuvarande vecka har gått i ett huj, främst för att det är ganska mycket att göra på jobbet. I onsdags blev jag varse att vi hade svenskbesök på jobbet och det visar sig vara en gammal konsultkollega till mig, som jag inte träffat sedan 2019! Så i torsdags släpade jag och Martin med oss Douglas och hans kollega Kristoffer för att titta på baseball. Årets första match för min del, men definitiv inte den sista. Ja, spelet är väldigt långsamt, men jag gillar det ändå. Antagligen för att man har tid att sitta och prata med sina vänner, dricka öl, och i det här fallet; även njuta av trettiogradig värme. Livskvalitet kallar jag det. 🙂
Fredagen gick i ett rasande tempo och jag somnade vråltidigt på kvällen, i TV-soffan naturligtvis. Igår, lördag, var det återigen dags för en löprunda kring Lake Salem. Den gick för min del otroligt trögt, och jag var tvungen att börja gå redan efter ett par kilometer. Resterande runda blev just gå-springa och det tog en smärre evighet att ta sig i mål. Någon tänker säkert: ”Varför vände du inte?”. Av den enkla anledningen att i min hjärna är det never quit som gäller. Således, jag ska i mål även om det tar tre timmar. Det var en riktigt jobbig runda, och mina ben var verkligen helt tokslut vid målgång. Samtidigt kändes det otroligt skönt att ha den avklarad. Dags att åka hem för en efterlängtad dusch och på eftermiddagen hade jag ett Zoom-samtal med en av mina bättre vänner; Anna. Riktigt kul och det var ett bra tag sedan vi hördes.
Jag hann till och med fixa lite lunchlådor, innan min jobbkollega Anders hämtade upp mig – och sedan hämtade vi upp min kompis Fredrik. Det var dags för slutspelshockey! Carolina Thunderbirds möter Port Huron Prowlers i en matchserie bäst av tre. Fredagens match uppe i Port Huron slutade med förlust för Thunderbirds, så det var kniven på strupen som gällde igår. De spelade som pottor i första perioden, men vaknade sedan till liv. Matchen slutade 4-2, vilket innebär att en tredje avgörande spelas klockan 18 idag, söndag. Jag kommer inte se matchen på plats, men förmodligen på deras Youtubekanal. Olidligt spännande, let’s go, Thunderbirds! Först var det dock dags för ett pit stop på Wise Man Brewing, ett mikrobryggeri som bara ligger några minuters bilkörning från arenan.
Idag, söndag, har jag en riktig latardag, såna behövs emellanåt. Det är tvätta kläder, röja runt i lägenheten och dricka kaffe som gäller. Vädret har störtdykt sedan igår, så vid skrivande stund är det bara 12 grader ute. Brrr!
Nästan två veckor sedan jag skrev sist, så dags för en uppdatering.
Kan börja med att tala om att våren börjar komma med stormsteg, fast vädret är verkligen rollercoaster för närvarande. Ena dagen kan det vara nollgradigt på morgonen när man ska åka till jobbet. När man åker hem från jobbet samma dag kan det vara 20. Rollercoaster som sagt.
För någon månad sedan fick jag via Facebook reda på att KMFDM skulle spela i en stad en timma härifrån. Jag har knappt lyssnat på bandet i fråga, men när man får reda på att förbandet är Göteborgsbaserade Morlocks så skaffar man förstås biljetter direkt. Har ni inte hört talas om dem? Det gör inget, det är inte många som har. Vi pratar inte riktigt U2 här. Men jag har gemensamma bekanta med sångaren i bandet, och vi har sprungit på varandra vid någon konsert tidigare. Sagt och gjort, i torsdags förra veckan (den 7:e mars således) satte jag mig i bilen efter jobbet och stack till Carrboro, väl framme visade det sig att Johan (sångaren) hade satt upp mig +1 på gästlistan. Detta innebär gratis inträde. Hemskt fin gest, tyvärr hade jag ju redan köpt biljett. Ingen stor sak i det. Konserten var riktigt bra, och jag hann även se delar av KMFDM innan min mat-och-sovklocka tyckte det var dags att stänga butiken för dagen. Jag hade trots allt en timmas bilkörning hem.
Den kommande helgen var riktigt lugn, det regnade en hel del dessutom, så det blev mestadels TV-serier, tvätta och allmänt grejande här hemma. På söndagen var det riktigt fint väder, så jag släpade med min kollega Martin på en löprunda på Owls Roost Trail, en rejält kuperad slinga på cirka 6,5km terräng och sen cirka 1,5km relativt plan asfalt – 8 kilometer totalt, och det blev en riktigt skön runda där ute i skogen. Jobbig också förstås.
Den här jobbveckan har varit helt hysterisk, med miljontals (känns det som) möten inbokade, men äntligen blev det torsdag och undertecknads födelsedag. Jag invigde dagen med att använda ett par skor jag köpte till mig själv i julklapp, för allra första gången. Svårt nöjd med inköpet.
Dagen förflöt i ett bra tempo, och på lunchen var det återigen dags för löpning. Efteråt, när vi stod och varvade ner litegrann, så går min kollega Fredrik iväg till sin bil och kommer tillbaka med en papperspåse. Då har han köpt en Mack Trucks-keps till mig i födelsedagspresent. Helt oväntat, men uppskattad present. 🙂
På eftermiddagen blev jag uppringd av min chef Maria, som befann sig på flygplatsen på väg till Miami, och så ställer hon sig och sjunger ”Ja må han leva” från gaten precis innan de skulle boarda planet. Det där gjorde min dag. Heja Maria! 😀
Efter jobbet var det dags för lite skönt häng med ett gäng beståendes av både amerikaner och svenskar. Jag var, naturligtvis, äldst i gruppen, men det är ingen som bryr sig här. Inte jag heller för den delen. Eftersom vädret var helt fantastiskt bra – första gången i mitt liv som det är solsken och tjugofem grader varmt på min födelsedag – så satt vi utomhus och hängde. Efter nån timme gick vi och fixade käk, för att sedan gå tillbaka där vi suttit tidigare.
När solen började gå ner så gick vi hem till Jacob, en svensk trainee som ska vara här i ett par månader, för lite mer skönt häng. Efter en stund så körde vi en slags Powerpoint-lek. Den går ut på att alla deltagare har satt ihop en Powerpoint-presentation, och ämnet kan vara precis vad som helst och på vilket språk som helst. Detta har jag aldrig gjort förut, men det visade sig vara helt hysteriskt roligt. Ämnena som avhandlades skilde sig otroligt mycket, eftersom man som sagt själv väljer sitt tema. Eller så ger man bort sin presentation till någon annan, som då får improvisera hejvilt. För egen del höll jag ett föredrag om bärfisars fortplantning, förklarade vad hening är för något och beskrev olika typer av fotbollsskor. Det sistnämnda drog jag på kroatiska, bara för att. Övrigt körde jag på svenska, vilket gjorde att amerikanerna hade ”lite” svårt att hänga med. Hemskt roligt som sagt. 🙂 Övriga föredrag handlade om ifall man ska ha osten eller skinkan närmast smörgåsen(!), Sunfish (tror den heter heter klumpfisk på svenska), hur LIDAR fungerar, samt en amerikanska som fick förklara estniska ord. En fantastiskt rolig kväll och precis innan vi bröt upp ställer sig allihop upp och sjunger ”Ja må han leva” (amerikanerna också!) för mig. Jag blev helt paff, jätteglad och lite rörd.
Igår, lördag, blev jag upphämtad av Martin och vi stack till grannstaden Winston-Salem för att fira S:t Patrick’s Day (som är idag, den 17:e mars) på ett taproom – samtidigt blev det ett avskedshäng för Anton, en svensk kollega, som flyttar tillbaka till Sverige i början av nästa vecka. Vi kom dit vid 15:30-tiden och klockan hann nästan midnatt innan vi bröt upp och åkte hem till Greensboro. Det blev en riktigt trevlig eftermiddag och kväll, med mycket skratt, trams, öl – givetvis – och vi hann även med att spela lite corn hole.
Idag, söndag, har varit en riktigt seg dag. Vaknade sent och kände mig inte riktigt helt hundra i kroppen, så dagens löprunda fick dessvärre utgå. Jag ska försöka springa ett längre pass efter jobbet i morgon istället, tänkte jag. Nästa lördag är det dags för ”examen”, då ska jag delta PTI Airport Run, som jag nog nämnt tidigare. Valde den kortare distansen, fem kilometer, då jag tror det är lagom distans att börja med – innan man ger sig på lite längre. Nu har jag precis fixat matlådor för kommande vecka, så nu är det dags att sjunka ner i soffan för att kolla lite serier innan jag får besök av John Blund. På återseende!
Sedan sista inlägget för drygt två veckor sedan så är det som hänt i stort sett det som rubriken antyder.
Den följande veckan bestod av äta, jobba och sova, ungefär. Men, till fredagens hockeymatch hade jag lyckats skrapa ihop en rejäl samling folk. Ifall det är min övertalningsförmåga, mina oskyldigt blå ögon – eller ifall de helt enkelt gillar hockey – låter jag dock vara osagt. Strunt samma, en tapper skara svenskar och amerikaner begav sig till rinken i Winston-Salem för att bevittna när Carolina Thunderbirds totalt pulvriserade motståndarna Baton Rogue Zydeco – kul hemresa för de killarna, endast 1400km – med hela 8-0. Jättekul för oss hemma-fans, men på det stora hela en ganska tråkig match. Spel mot ett mål, i princip, och nästan inget stök.
Resterande helg var ganska slapp, löprunda på söndagen, och på kvällen unnade jag mig en middag på Rody’s, där jag upptäckte att det var hockey night, så jag satt och tittade simultant på två matcher samtidigt. Bra söndag!
Efterföljande vecka, förra veckan alltså, hände i stort sett ingenting ända till fredagen. Då var det dags för avskedsfest för en svensk kille som kommer flytta hem till Sverige igen om ett par veckor. Han har flickvän där hemma, och jag är verkligen imponerad att de klarat av det så bra under de cirka 1,5 åren han var här. Hon var förresten nyligen och hälsade på, och de båda var med på hockeymatchen veckan innan.
Nåväl, festen gick av stapeln hemma hos Erik och Nicole i deras kåk, och det blev nästan en fest från när man var i gymnasieåldern. Erik hade införskaffat en keg, således ett ölfat på 20 liter, som naturligtvis tog slut. 🙂 Det blev mycket skratt och halvgalna upptåg. Sjukt rolig kväll och jag kände mig ung på nytt igen, haha.
Dagen efter var det rejält varmt ute, så det fick bli att vakna till liv med en kopp kaffe ute på balkongen. Verkligen efterlängtat, men efter en stund blev det förfärligt varmt, så jag var tvungen att gå inomhus igen. Man ser tydligt hur brundbrända och fina mina ben är…
På lördag eftermiddag åkte jag hem till en Volvo-kollega, som skulle hjälpa mig att byta oljefälla på bilen. Ett gummimembran hade spruckit, vilket gjorde att bilen gick väldigt orent och ryckigt på tomgång. Thomas, som han heter, diagnostiserade det där ganska fort, och hjälpte mig både att beställa hem korrekt artikel, samt byta eländet. Nu spinner Skövde-motorn som ett urverk igen, tack Thomas! Igår, söndag, var det dags för den numera återkommande söndagslöpningen. Jag åkte återigen iväg till Bur-Mil Park för att avverka de totalt cirka åtta kilometrarna, varav 6,5km är i terräng. Det var väldigt varmt även igår söndag, och inne i skogen var det hög luftfuktighet pga skyfallet i fredags. Detta gjorde att det var helt förfärligt jobbigt att springa, jag tror jag gick mer än sprang igår. Men runt kom jag. Det tog lite drygt tio minuter längre än normalt, det säger nog en hel del om hur jobbigt det faktiskt var. Givetvis var jag efteråt tvungen att kontrollera ifall mina biceps(?!) blivit större av löpträningen. Självklart har de (inte) växt en millimeter, men det kan vara kul att fåna sig på foto ibland. Emellanåt. Ganska ofta.
Måndagen har gått i ett rasande tempo på jobbet, så nu tänkte jag passa på att buffa ner mig i soffan tillsammans med Netflix. På återhörande!
