Category Archives: ishockey

Besök, casino, salooner och slagsmål

Posted on by

På söndagseftermiddagen satte jag mig i bilen och stack iväg till flygplatsen i Charlotte, NC för att hämta upp kompisen. Alltid kul med besök! Det blev raka vägen hem och sen middag på Rody’s Tavern, precis som vilken söndag som helst. Jag lurade i honom chicken wings, och han verkade riktigt nöjd med valet.

Efter middagen gick vi hem till mig för att prata lite strunt, men också diskutera lite hur vi skulle lägga upp kommande vecka. På grund av orkanen Helene, som härjade runt ordentligt i sydvästra delarna av NC för ett par månader sedan, så var det lite osäkert ifall vi skulle kunna röra oss i den riktningen. Efter lite rotande på nätet insåg vi att det gick visst alldeles utmärkt.

Runt lunchtid på måndagen drog vi iväg och första anhalt var casinot i Cherokee, NC. Den minnesgode kommer alldeles säkerligen ihåg att jag var där vid samma tidpunkt ifjol. Det blev en riktigt kul kväll, med god mat, god öl och vänligt sinnade slot machines.

Dagen efter stack vi iväg igen, målet var Cherohala Skyway, men först ett stopp på en mexikansk sylta för att få i sig lite brunch, i form av väldigt ohälsosam mat. Väldigt gott också, förvisso. Ställets badrum hade dock den knepigaste layout jag någonsin skådat. Personen som byggde den måste förväxlat vattenflaskan med tequila-flaskan.

Nåväl, vi satte kurs mot Cherohala Skyway, som börjar i North Carolina och slutar en bit in i Tennessee (TN). Slingan är några mil och helt fantastiskt fin att köra på. Utsikten lämnar inte mycket att önska heller, för den delen.

Sent framåt eftermiddagen nådde vi dagens slutmål; en liten skithåla med drygt 300 invånare i nordöstra Tennessee. Jag och kompisen är ganska lika på den punkten, vi båda föredrar okända småhålor istället för de klassiska turistställena – inget fel på dem dock. Vi checkade in på ett motell, som visade sig vara både prisvärt och i riktigt fräscht skick. Efter ”förfest” med varsin öl så gick vi ut ”på stan” för att hitta något ställe att äta på. Vi slank in på en riktigt trevlig lokal restaurang där vi fick i oss lite middag.

Efter besöket var det dags att besöka Caboose Saloon, ett ställe som vi hittat tidigare under dagen, medan vi scrollat igenom Google Maps. Det visar sig  vara en riktigt härlig lokal sylta. Ganska nedgången, men med fantastisk charm. En man närmare 70 satt i bardisken och hällde upp whisky åt sig själv, precis som man sett på film. Toalettdörren hade sett sina bästa dagar, men den hade de hjälpsamt lagat med wellpapp samt en plansch på utsidan. Dörren var i princip som nyskick. Nästan.

Efter ett par timmars häng var det dags att promenera tillbaka till motellet för välbehövlig sömn – det sliter en del att tillbringa stora delar av dagen sittandes i en bil.

På morgonen efter kände vi båda att vi behövde en uppfriskande promenad, för att få igång maskineriet lite. Vi hittade snabbt ett mindre berg, som verkade innehålla någonting sevärt uppe på toppen. De knappa två kilometrarna tog närmare trekvart på sig att avverka, på grund av uppförsstigningen. Väl framme på toppen visar det sig vara Tri-State-Peak, alltså en variant på det svenska treriksröset – dock med skillnaden att här var det Tennessee (TN), Kentucky (KY) och Virginia (VA) som möttes. Så, nu har jag befunnit mig i tre stater samtidigt. Stort!

Efter nedkomst satte vi oss återigen i bilen och styrde kosan norrut, målet var ett destilleri i Kentucky. Statens Kentucky Bourbon är världskänd, med flera stora märken (som jag dock inte tänker skriva här, men flera av dem känner ni säkert igen, och återfinns även på Systembolaget). Vi hittade dock ett mindre destilleri, som inte verkade ha några guidade turer, så det slutade med att jag köpte med mig en flaska Moonshine, samt en flaska Kentucky Bourbon (som naturligtvis inte går få tag på i Sverige). Kul minne! Så kul att jag uppenbarligen glömde ta foto på förvärvet.

Därefter styrde vi kosan mot Princeton, VA, där vi skulle tillbringa natten. Det visade sig dock vara ett riktigt tråkigt ställe och varken restaurang eller baren är något att skriva hem om.

På torsdagen var det dags att styra kosan hemåt – som skedde via en mindre ort i Virginia, som jag givetvis glömt av namnet på. Vi stannade dock till en sväng där, för att besöka ett gammalt fängelse/rättssal av något slag. Det var egentligen stängt när vi kom dit, men av en ren tur så var föreståndarinnan på plats och hon smälte givetvis som smör av vår exotiska accent – och låste omgående upp dörren. Blå ögon och svengelska är synnerligen en vinnande kombination. Heja Sverige!

Vi kom hem till Greensboro på eftermiddagen, och efter en uppfriskande dusch var det dags att bege sig till restaurangen jag hade bokat bord på. Det vankades Thanksgiving Dinner – och eftersom det var en bättre restaurang så var även maten av det bättre slaget. Till efterrätt valde vi varsin Creme Brulée, som jag dock verkar glömt fota. Bra jobbat!

Under fredagen tog vi en biltur i omgivningarna, passade på att ta promenader i ett par stycken av de fantastiskt fina parkerna som finns i och kring stan. Sent på eftermiddagen tog vi en Uber till Winston-Salem – det vankades ishockey! Carolina Thunderbirds tog emot Athens Rock Lobsters och redan fem sekunder in i första perioden så var det två spelare som kastade handskarna och drog igång ett riktigt raggarslagsmål. Kvällen blev helt fantastiskt rolig, och matchen slutade 6-2 till hemmalaget. Let’s go, Thunderbirds!

Lördagen blev en riktig slappardag. Vi tog dock en kortare biltur, och lyckades även få till en promenad i en av de andra parkerna. På kvällen stack vi in till downtown, där det blev middag, följt av några timmar i en kombinerad bar och arkadhall. Riktigt kul ställe, och jag begriper inte varför jag inte besökt stället tidigare.

Söndagen blev också en riktigt loj historia, och efter en tidig middag på Rody’s så skjutsade jag kompisen till flygplatsen i Charlotte. Jag kom hem riktigt sent, runt 23-tiden tror jag, och var rejält trött. Det blev en intensiv vecka, med cirka 1400km bilkörning, men fantastiskt roligt. Tack för besöket, Patrik, kom gärna snart igen! I söndags var också första december, och jag hade påpassligt nog sett till att skaffa mig en julkalender på IKEA. Känns nästan som hemma i Sverige!

I tisdags hände något riktigt märkligt. Jag vaknade nämligen upp till snö! Inte mycket, förvisso, men i alla fall. Min första snö på amerikansk mark. Fem minusgrader och sommardäck är ingen bra kombination. Det var mängder med bilolyckor på vägen till kontoret, och jag körde långsammare än en sköldpadda.

Nu har det hunnit bli torsdag. Den här veckan har varit riktigt konstig, i brist på bättre ord. Lite halvstökigt och småstressigt på jobbet, samt brist på sömn. Nåväl, i morgon är det fredag, och på lördag är det dags för Year End Dinner med jobbet – ungefär motsvarigheten till julbord, fast här äts ingen julmat – det ska bli kul, hoppas jag. Auf Wienerschnitzel!

Personbästa, konsert, Halloween och hockey

Posted on by

Veckan efter mitt förra inlägg hände i princip ingenting alls. Det var en regelrätt äta, jobba och sova-vecka. Jag var också lite halvseg några dagar, på grund av tidsomställningen, så efterföljande helg ägnades i stort sett åt att sova.

Förra veckan gick i ett rasande huj och helt plötsligt blev det fredag. En kväll som jag tog synnerligen lugnt, eftersom jag skulle upp tidigt på morgonen på lördagen.

På lördagsmorgonen var det nämligen dags för en ny löptävling, tio kilometer den här gången. Starten skulle gå av stapeln 07:45 och jag var där redan strax efter 07:00. Mötte upp mina vänner från Greensboro Run Club, då de ställde upp som volontärer den här tävlingen, genom att dela ut vatten, prisutdelning och så vidare. Vi hann dock språkas vid lite grann innan det var dags för start. Jag blir alltid glad av att träffa dem.

Tävlingen gick i några villakvarter här i Greensboro, och vi avverkade två varv – upptäckte jag under loppet – på en slinga, som följaktligen var just fem kilometer lång. Jag är inte förtjust i att springa fler än ett varv runt en bana, men jag skulle tro det är en mental grej det där. Hur som haver, det var riktigt kul att springa runt i ett lugnt och fint medelklassområde och det var hyfsat kuperat, så stundtals var mina ben inte särskilt förtjusta i vad jag sysslade med. Mitt under loppet dök dock en fotograf upp och då måste man ju se proper ut, så jag bad mina ben fara åt pipsvängen, om så för en liten stund.

Loppet fortsatte och jag höll hyfsat bra tempo. Jag hade tagit sikte på en pacer, som skulle hålla 65 minuters-tempo, min plan var helt enkelt att jag ville försöka mig på att slå personbästa. Det var stundtals hyfsat tufft och någonstans kring sex kilometer så tappade jag tyvärr helt kontakten med pacern och dess följeskara. Någonstans kring åtta kilometer vände jag mig om, av okänd anledning, och fick till min fasa se 70 minuters-pacern vara bara femtio meter bakom mig. Det där går ju inte för sig, tänkte jag, så jag sprang på för glatta livet. Strax efter nio kilometer så började det dock göra förbaskat ont i benen, så jag var tvungen att gå en stund. Då ser jag att pacern återigen är mig i hasorna, så nära som kanske tjugo meter. Då blev jag förbannad, på mig själv, och tänkte att nu får det fasen bära eller brista – och jag satte igång i ett rejält tempo. Några hundra meter innan mål var det en nerförsbacke, som jag passade på att utnyttja – så jag höjde tempot lite till. När jag var ett par hundra meter från mål började jag känna av mjölksyra i benen, men lyckades ignorera det helt och hållet. Nästan. Jag tog mig dock i mål, och insåg att jag lyckades slå mitt personbästa med nästan tre minuter!

Den efterföljande gratisölen och pizzaslice:arna satt som en smäck kan jag lova. Att dricka öl klockan halv nio på morgonen är inget konstigt alls här i landet. 🙂 Efter en stund stack jag dock hem för att ta en efterlängtad dusch och en tupplur. Det vankades konsert på kvällen.

Sent på eftermiddagen tog jag en taxi till stan och mötte upp ett par kollegor och vi tog ett par öl och pratade lite strunt, innan vi knallade iväg till arenan. Kvällens huvudakt heter Hatebreed och min relation till dem är att jag hört ungefär fem låtar tidigare. Men konserter är kul! Kvällen till ära var det även tre förband, vi missade dock det första. De två efterföljande förbanden hade jag ingen relation till alls, förutom att jag hört en låt med ett av banden. Riktigt kul kväll dock!

När jag satt i bilen på väg hem efter jobbet nu i tisdags så insåg jag att det är ju Halloween på torsdag. Det var bara att styra sin kosa mot närmsta supermarket – pumpor stod på inköpslistan! Det hann bli sen kväll innan jag hade karvat klart, men jag blev nöjd med resultatet. Vad tycks?

På torsdagens fika på jobbet så var det Halloween-tema och pris för bästa outfit delades ut. Jag kan meddela att jag inte kom på pallplats, och jag hade blivit enormt förvånad ifall jag faktiskt gjort det. 🙂

Igår, fredag, var det äntligen hemmapremiär för Carolina Thunderbirds. Ni som följt med tidigare vet att det givetvis är ishockey jag talar om, något som ligger mig varmt om hjärtat. Särskilt när man kan se den live på plats. Sagt och gjort, jag hade lyckats skramla ihop ett gäng på elva tappra själar och givetvis körde vi lite tailgate-party innan, det hör till. Vi grillade hamburgare, snackade strunt och umgicks i nästan två timmar innan det var dags att gå till arenan.

Det var nästan fullsatt, och ett jäkla oväsen. Precis som vanligt på Thunderbirds fredagsmatcher. Hyfsat bra match och ganska grinigt stundtals. Jag tror det var runt två-tre tjafs/fighter innan matchklockan ens visade tio minuter. Fredagsunderhållning när det är som bäst. 🙂

Blueridge Bobcats var dock tufft motstånd ikväll och ”vi” fick se oss besegrade med 5-4 efter förlängning. Trist, men det är sånt som händer. Det blev en himla rolig kväll i alla fall, och jag var en smula trött när jag ramlade in i lägenheten vid 01-tiden inatt.

Idag håller jag på och tvättar och packar för fullt. En längre jobbresa väntar och jag flyger till Stockholm i morgon, söndag. En vecka i Stockholm, följt av en vecka i Tyskland och sen tillbaka för en vecka i Stockholm, innan återresa till USA. Jag känner mig nästan som en rockstjärna som ska på European Tour. 🙂 Det kommer bli riktigt kul, även om det antagligen kommer vara lite slitigt.

Det slog mig också under dagen, när jag satt med en kopp kaffe och väntade på att tvättmaskinen skulle bli klar, att idag är det exakt 1,5 år sedan jag flyttade hit. ”Tiden går fort” är definitivt dagens understatement!

Men, nu vet ni också varför det kommer dröja en stund till nästa inlägg. Den här gången har jag faktiskt skäl. På återseende!

Jobbresa, roadtrip och idrott

Posted on by

Nu är det nästan tre veckor sedan jag skrev något, så det här inlägget får bli lite längre.

Dagen efter mitt förra inlägg så flög jag upp till Pittsburgh ett par dagar, för att ha en workshop med en av våra partners. Jag hamnade långt fram i planet på båda flighterna – jag bytte plan i Washington – så både ombordstigning och avstigningen gick himla smutt.

Väl framme på flygplatsen i Pittsburgh styrde jag kosan till hyrbilsfirman för att hämta ut en bil. Hoppades förstås få en Ferrari, men fick nöja mig med en Kia. Nå, den var nästan sprillans ny och hade både fyra hjul och stängningsbara dörrar. Den här gången testade jag ett annat hotell, då kollegan jag reste med bodde på samma ställe. Jag kom fram ganska sent till hotellet, så det blev bara att slänga in väskorna för att sedan bege sig ut i ösregnet och försöka hitta någonting ätbart.

Workshopen gick ganska bra, även om ett par utfall inte blev riktigt som önskat. Deras kontor ligger dock fint, och eftersom det är ett start-up inom tech-branschen så var givetvis inredningen riktigt modern – där dricka, lunch, frukost är helt gratis för de som jobbar där. Sugen på en chokladbit? No worries, det finns också, lika så chips, kakor, frukt eller vad man nu kan tänkas vara sugen på. Det här hade nog inte fungerat hemma i Sverige, eftersom Skatteverket troligen sett det som en förmån, och beskattat därefter.

På lördagen samma vecka, var det dags för en liten roadtrip. Jag och min kollega Martin gled ner i skinnsätena i hans Ford Mustang cabriolet och styrde kosan nordväst-vart. En ganska lång bilresa väntade oss.

Sjutton bensträckare senare var vi slutligen framme i Sandusky, OH, där vi skulle tillbringa ett par hotellnätter. När vi satt och letade efter restauranger så hittade vi Knucklehead Saloon i en närliggande ort. Med det namnet så kändes det helt givet att åka dit. Det visade sig dock vara ett ganska sömnigt ställe, och jag vet inte ifall det beror på att sommarsäsongen inte riktigt kommit igång, eller någonting annat. Kul att ha bockat av ställe med knasigt namn i alla fall.

Dagen efter tänkte vi ta en tur till Cleveland, OH längs kustvägen. Precis när vi satte oss i bilen så såg vi en jättelik bergodalbana. Då slog det mig helt plötsligt; det är här som nöjesparken Cedar Point ligger! Jag har känt till parken sedan många år tillbaka, då de är kända för att ha de största, värsta, läskigaste, bästa bergodalbanorna i världen – men det slog mig aldrig att det var just här som parken ligger. Den hade fortfarande inte öppnat för säsongen, men bergodalbanorna syns på håll – milt uttryckt. 🙂

Efter lite fotande utanför parken styrde vi kosan mot Cleveland för lite sightseeing under några timmar. Jättefin stad, det lilla vi hann se – och jag skulle gärna vilja åka tillbaka igen och utforska mer.

Sent på eftermiddagen var vi tillbaka på hotellet igen, och det var dags att äta. Den närbelägna The Thirsty Pony kändes klockren – givetvis på grund av sitt fåniga namn. Utbudet av mat och dricka var som vilken amerikansk restaurang som helst skulle jag vilja säga; hamburgare, grillat och lite annat. Väldigt gott, men det kan bli lite enformigt i längden. Eller, nej, det kan det egentligen inte alls. Hamburgare är nog något jag skulle kunna äta sju dagar i veckan. Precis som pasta så kan man variera dem i det närmaste oändliga.

Det blev en relativt tidig kväll, då vi skulle upp och jobba ”hemifrån” under måndagsförmiddagen. Vid lunchtid stämplade vi ut och började röra oss hemåt. En bit på vägen kom jag på att jag hade ett ganska viktigt möte vid halv ett, så vi styrde kosan mot den lilla staden Milan, OH där jag tänkte uppsöka stadsbiblioteket för tillgång till Wi-Fi. Det visade sig dock vara stängt för dagen, och anledningen kommer lite senare i det här inlägget. Då gick jag istället och satte mig i stadsparken och lät telefonen agera hotspot. Riktigt härlig känsla att sitta i möte i stadsparken i en amerikansk småstad. När mötet var slut såg jag en skylt i parken och var givetvis tvungen att läsa vad det stod. Då visar det sig att Milan är Thomas Alva Edison’s födelsestad! Spännande, det hade jag ingen som helst aning om. Ifall du inte vet vem Edison var bör du skämmas en smula. 🙂

Vi köpte på oss lite vatten och styrde sedan kosan hemåt. Efter någon timma var det dags för lunch och vi stannade till på ett Subway utanför nån stad jag inte minns namnet på. Vi var dock fortfarande kvar i Ohio. Efter intagen lunch insåg vi att tiden var kommen, så vi valde att stanna kvar på parkeringsplatsen.

Det var nämligen dags för total solförmörkelse, och anledningen till att vi gjorde just den här roadtripen. Från början hade vi planerat att se den från Sandusky, men myndigheter hade varnat för trafikkaos och liknande saker, så vi valde att försöka komma en bit på vägen hem, ifall vi skulle hamna i långa köer. Det är trots allt i runda slängar 8-10 timmars körning hem det är frågan om, och eftersom vi skulle jobba dagen efter ville man ogärna komma hem klockan tre på natten.

Men, solförmörkelse alltså. Det var en riktigt häftig upplevelse att få vara med om, och lätt värt den långa bilresan. Solförmörkelser händer även hemma i Sverige till och från, men just total solförmörkelse är väldigt ovanligt där hemma – jag gissar på att det beror på att Sverige ligger så långt norrut, men det är bara en gissning. Nästa totala solförmörkelse i Sverige inträffar 2126, och jag tvivlar ganska starkt på att jag fortfarande är i livet då. 🙂

Att fota solförmörkelse med en mobilkamera visade sig vara betydligt svårare än gjort, men så här såg den i alla fall ut.

Mycket nöjda med upplevelsen styrde vi kosan hemåt, och hemresan tog bara nio timmar, så vi var hemma före midnatt till och med. Skönt!

På torsdagen var det dags för lite häng hemma hos Eric, en amerikan jag lärt känna via andra svenskar. Vi var runt åtta personer, varav ungefär hälften svenskar. Vi grillade hamburgare, pratatde strunt och spelade brädspel. Riktigt trevlig kväll och att det blev lite sent gjorde inte så mycket.

Dagen efter var en ren transportsträcka, och äntligen var det dags för helg! Tog det dock väldigt lugnt, då söndagens löprunda hade bytts ut mot löprunda på lördagen istället – tillsammans med några kollegor/vänner, och vi träffades runt nio på morgonen, så man slapp den värsta värmen. Den här gången sprang vi på, för mig, ett helt nytt ställe – en slinga runt Salem Lake, som är cirka 11 kilometer lång. Det blev en riktigt härlig löptur, trots att mina ben var en smula sega de sista fyra kilometrarna.

Lördagskvällen tillbringade jag med matlagning och TV-serier, precis vad jag behövde. Dagen efter var det återigen rejält varmt, uppåt 28 grader, så jag tänkte passa på att premiärbada. Poolen är öppen året runt – men halva min genbank är ju sydeuropeisk, och jag är riktigt kinkig när det kommer till vattentemperatur. Vissa kallar mig badkruka, själv påstår jag att jag inte nöjer mig med vad skräp som helst. 🙂 Det var en smula kyligt i vattnet, ingen termometer till hands men gissar kring 20-21, men kroppen vande sig snabbt. Simmade ett par längder, innan det var dags att kliva upp och torka sig i den varma och sköna solen.

På kvällen unnade jag mig middag på Rody’s Tavern, något som nästan blivit tradition numera. På vägen dit såg jag några gamar stå och mumsa på något okänt, jag gissar på en ekorre, men tog inte reda på det.

Middagen blev, naturligtvis, hamburgare. Det är himla tur att jag håller på med löpträning, för det här är kaloribomber, och förfärligt gott dessutom!

Nuvarande vecka har gått i ett huj, främst för att det är ganska mycket att göra på jobbet. I onsdags blev jag varse att vi hade svenskbesök på jobbet och det visar sig vara en gammal konsultkollega till mig, som jag inte träffat sedan 2019! Så i torsdags släpade jag och Martin med oss Douglas och hans kollega Kristoffer för att titta på baseball. Årets första match för min del, men definitiv inte den sista. Ja, spelet är väldigt långsamt, men jag gillar det ändå. Antagligen för att man har tid att sitta och prata med sina vänner, dricka öl, och i det här fallet; även njuta av trettiogradig värme. Livskvalitet kallar jag det. 🙂

Fredagen gick i ett rasande tempo och jag somnade vråltidigt på kvällen, i TV-soffan naturligtvis. Igår, lördag, var det återigen dags för en löprunda kring Lake Salem. Den gick för min del otroligt trögt, och jag var tvungen att börja gå redan efter ett par kilometer. Resterande runda blev just gå-springa och det tog en smärre evighet att ta sig i mål. Någon tänker säkert: ”Varför vände du inte?”. Av den enkla anledningen att i min hjärna är det never quit som gäller. Således, jag ska i mål även om det tar tre timmar. Det var en riktigt jobbig runda, och mina ben var verkligen helt tokslut vid målgång. Samtidigt kändes det otroligt skönt att ha den avklarad. Dags att åka hem för en efterlängtad dusch och på eftermiddagen hade jag ett Zoom-samtal med en av mina bättre vänner; Anna. Riktigt kul och det var ett bra tag sedan vi hördes.

Jag hann till och med fixa lite lunchlådor, innan min jobbkollega Anders hämtade upp mig – och sedan hämtade vi upp min kompis Fredrik. Det var dags för slutspelshockey! Carolina Thunderbirds möter Port Huron Prowlers i en matchserie bäst av tre. Fredagens match uppe i Port Huron slutade med förlust för Thunderbirds, så det var kniven på strupen som gällde igår. De spelade som pottor i första perioden, men vaknade sedan till liv. Matchen slutade 4-2, vilket innebär att en tredje avgörande spelas klockan 18 idag, söndag. Jag kommer inte se matchen på plats, men förmodligen på deras Youtubekanal. Olidligt spännande, let’s go, Thunderbirds! Först var det dock dags för ett pit stop på Wise Man Brewing, ett mikrobryggeri som bara ligger några minuters bilkörning från arenan.

Idag, söndag, har jag en riktig latardag, såna behövs emellanåt. Det är tvätta kläder, röja runt i lägenheten och dricka kaffe som gäller. Vädret har störtdykt sedan igår, så vid skrivande stund är det bara 12 grader ute. Brrr!

Löpning, ishockey och vårväder

Posted on by

Dags för en uppdatering, så mina typ tre följare vet vilka viktigheter som händer i mitt liv. 🙂

Jag har varit lite inne i en period av äta, jobba och sova – ungefär – men nu börjar det bli ljusare ute, vädret betydligt varmare och så vidare. Hur som helst, förrförra helgen så var det alltså äntligen dags för ”examen” när det kommer till löpning, jag hade anmält mig till PTI Run on the Runway och valt den kortare distansen; 5 kilometer. Eftersom det kan vara rejält varmt vid den här tiden på året, så var tävlingen förlagd till morgonen. En smula ovan känsla att kliva upp klockan sju en lördagsmorgon, men det var ju bara att bita i det sura äpplet. Jag anlände till flygplatsen och ställde bilen på anvisad parkering. Därifrån blev vi upphämtade med (skol)bussar som fraktade oss till startplatsen. Så nu har jag åkt i en tvättäkta amerikansk skolbuss också! 🙂

Väl framme vid startplatsen så mötte jag upp några vänner och kollegor som också skulle springa. De som skulle springa 10 kilometer startade 20 minuter före oss, och då var det dags för min del att börja värma upp. Loppet är alltså udda i den bemärkelsen att man springer 2,5 kilometer på landningsbanan, sen vänder man och springer tillbaka samma sträcka. Jo, en smula enformigt ifall någon undrar, men väldigt annorlunda och kul upplevelse. För min del gick det riktigt bra, jag satte till och med nytt personbästa. Skön känsla verkligen.

Därefter åkte alla hem till sitt för att duscha/vila, och vi möttes upp senare på eftermiddagen för lite käk och ett par öl innan det var dags för hockey. Igen. Jo, det har blivit några hockeymatcher här och jag kan starkt rekommendera de lägre ligorna. Spelet är lite hejsan hoppsan och det är inte sällan det utbryter rejäla slagsmål. Så långt ifrån polerat man bara kan komma, och givetvis skitkul! 🙂

Förra veckan  var, mer eller mindre, en upprepning av tidigare veckor; äta, jobba, sova och löpträna. Men, på långfredagen, som är vanlig arbetsdag här, stack jag och en kompis iväg och spelade frisbeegolf efter jobbet. Efter de 18 ”hålen” (korgarna? Banorna?) begav vi oss till ett bryggeri för lite käk och öl, innan det var dags att åka hem och krascha i TV-soffan. Äntligen helg!

I lördags (påskafton alltså) var det helt vansinnigt bra väder så jag stack iväg till ett taproom inne i stan och avnjöt en mumsig IPA i solen. Det satt ett amerikanskt par bredvid mig, så jag hamnade naturligtvis(?) i samspråk med dem. Vi satt nog och pratade över en timma innan det var dags för min del att åka hem och laga påskmiddag. Som blev en helt vanlig middag, fast eftersom jag åt den på påskafton så kallas det förstås för påskmiddag. Klart som korvspad, eller hur? 🙂

Igår, söndag, var det dags för veckans långlöpning. Jag testade ett nytt ställe för första gången, en stig/spår som är cirka 6 kilometer och jag hade tänkt springa det fram och tillbaka – för att på så sätt få ihop minst en mil, detta eftersom jag råkat gå och anmäla mig till just ett 10 km-lopp i början av maj. Hur tänkte jag här? Ja, jag vet inte. Hur som helst, igår var det fruktansvärt varmt och det gjorde det olidligt att springa, så jag tvingade mig själv att vända om redan efter lite drygt tre kilometer, så jag fick ”bara” ihop sex kilometers löpning igår. Nåja, jag ska inte klaga egentligen, det är betydligt bättre än ingenting alls. Men, inför nästa gång måste jag definitivt hålla koll på väderprognoserna, när det är så här varmt så får man försöka springa tidigt på morgonen istället.

Efter hemkomst och en fantastiskt skön dusch så bar det iväg hem till min kollega Fredrik och hans fru, för att för första gången hälsa på deras två månader gamla förstfödde son. Vilken sötnos!

Efter ett par timmars trevligt häng, inklusive kaffe och pekannötspaj så var det dags att åka hemåt. Söndagsmiddag med min kollega, Martin, väntade och det blev Rody’s Tavern som fick stå för käket. Himla god avslutning på veckan.

Idag var en produktiv dag på jobbet, jepp man jobbar förstås på annandag påsk också – de är ta mig tusan inte kloka i det här landet – med flera möten och jag kände mig som äppelmos i huvudet när jag äntligen styrde kosan hemåt. Kvällen har ägnats åt tvätt och packning, då jag reser upp till Pittsburgh i morgon, för ett par dagars workshop hos ett partnerföretag. Det ska bli kul att komma ut en sväng igen. På återseende!

Jobb, hockey, terränglöpning, jobb, fest, terränglöpning

Posted on by

Sedan sista inlägget för drygt två veckor sedan så är det som hänt i stort sett det som rubriken antyder.

Den följande veckan bestod av äta, jobba och sova, ungefär. Men, till fredagens hockeymatch hade jag lyckats skrapa ihop en rejäl samling folk. Ifall det är min övertalningsförmåga, mina oskyldigt blå ögon – eller ifall de helt enkelt gillar hockey – låter jag dock vara osagt. Strunt samma, en tapper skara svenskar och amerikaner begav sig till rinken i Winston-Salem för att bevittna när Carolina Thunderbirds totalt pulvriserade motståndarna Baton Rogue Zydeco – kul hemresa för de killarna, endast 1400km – med hela 8-0. Jättekul för oss hemma-fans, men på det stora hela en ganska tråkig match. Spel mot ett mål, i princip, och nästan inget stök.

Resterande helg var ganska slapp, löprunda på söndagen, och på kvällen unnade jag mig en middag på Rody’s, där jag upptäckte att det var hockey night, så jag satt och tittade simultant på två matcher samtidigt. Bra söndag!

Efterföljande vecka, förra veckan alltså, hände i stort sett ingenting ända till fredagen. Då var det dags för avskedsfest för en svensk kille som kommer flytta hem till Sverige igen om ett par veckor. Han har flickvän där hemma, och jag är verkligen imponerad att de klarat av det så bra under de cirka 1,5 åren han var här. Hon var förresten nyligen och hälsade på, och de båda var med på hockeymatchen veckan innan.

Nåväl, festen gick av stapeln hemma hos Erik och Nicole i deras kåk, och det blev nästan en fest från när man var i gymnasieåldern. Erik hade införskaffat en keg, således ett ölfat på 20 liter, som naturligtvis tog slut. 🙂 Det blev mycket skratt och halvgalna upptåg. Sjukt rolig kväll och jag kände mig ung på nytt igen, haha.

Dagen efter var det rejält varmt ute, så det fick bli att vakna till liv med en kopp kaffe ute på balkongen. Verkligen efterlängtat, men efter en stund blev det förfärligt varmt, så jag var tvungen att gå inomhus igen. Man ser tydligt hur brundbrända och fina mina ben är…

På lördag eftermiddag åkte jag hem till en Volvo-kollega, som skulle hjälpa mig att byta oljefälla på bilen. Ett gummimembran hade spruckit, vilket gjorde att bilen gick väldigt orent och ryckigt på tomgång. Thomas, som han heter, diagnostiserade det där ganska fort, och hjälpte mig både att beställa hem korrekt artikel, samt byta eländet. Nu spinner Skövde-motorn som ett urverk igen, tack Thomas! Igår, söndag, var det dags för den numera återkommande söndagslöpningen. Jag åkte återigen iväg till Bur-Mil Park för att avverka de totalt cirka åtta kilometrarna, varav 6,5km är i terräng. Det var väldigt varmt även igår söndag, och inne i skogen var det hög luftfuktighet pga skyfallet i fredags. Detta gjorde att det var helt förfärligt jobbigt att springa, jag tror jag gick mer än sprang igår. Men runt kom jag. Det tog lite drygt tio minuter längre än normalt, det säger nog en hel del om hur jobbigt det faktiskt var. Givetvis var jag efteråt tvungen att kontrollera ifall mina biceps(?!) blivit större av löpträningen. Självklart har de (inte) växt en millimeter, men det kan vara kul att fåna sig på foto ibland. Emellanåt. Ganska ofta.

Måndagen har gått i ett rasande tempo på jobbet, så nu tänkte jag passa på att buffa ner mig i soffan tillsammans med Netflix. På återhörande!

Alla hjärtans hockey, frisbee och terränglöpning

Posted on by

Andra blogginlägget på mindre än en vecka. ”Har karln blivit sjuk?”. Man skulle kunna tro det, men jag är nog bara lite rastlös, en söndagseftermiddag som denna.

Förra veckan frågade jag hur många som läser den här bloggen, och uppenbarligen är det en enda – hej, Camilla! – åtminstone som vågat ge sig till känna. Jag är fullt medveten om att jag inte har miljoner följare, men gissningsvis torde det vara fler än en i alla fall? Nå, känn er inte tvingade på något sätt, det är bara jag som är nyfiken. 🙂

I onsdags förra veckan var det Valentine’s Day och eftersom jag inte hade någon dejt inbokad så hakade jag istället på några kollegor för att kolla på hockey, heja Thunderbirds! Det blev en riktigt trevlig kväll, ett par öl slank ner, och något enstaka slagsmål – på isen – fick vi också se. Kanske inte den mest romantiska av kvällar, men kul var det.

På torsdagen åkte jag till Apex, NC med min kollega Fredrik. Det var dags för årsmöte i SACC Carolinas, som jag skrivit om tidigare. Lite mingel, mat, ett par glas vin, samt själva årsmötet blev en perfekt avslutning på en annars lite småsur torsdag.

Efter jobbet i fredags stack jag och några kollegor/vänner iväg och spelade frisbeegolf, eller disc golf som det heter här. Jag är fullständigt usel på att kasta frisbee, men det blev ett par riktigt roliga timmar på 18-hålsbanan. Efter avslutad runda, jag kom givetvis sist, stack vi iväg till ett taproom för lite socialisering, öl och käka hamburgare från en Food Truck som stod parkerad utanför. Vi bröt upp vid 20-snåret och jag åkte hem för att buffa ner mig i soffan och kolla TV-serier. Somnade givetvis i vanlig ordning i soffan och sov där hela natten. Udda? Ja, kanske, men jag har nog aldrig någonsin ens försökt ge sken av att vara normal. Tror jag. 🙂

I lördags hade jag ett par långa telefonsamtal med två av mina bättre vänner hemma i Sverige. Vi hann avhandla jobb och allehanda smågrejer, mycket kul!

Efter telefonmarathonet stack jag iväg till grannstaden Mebane, en tripp på trekvart, för att kika lite på outleten som finns där. Det slutade, helt oplanerat, med att jag gick fullständigt bananas, så i bilen hem vägde mitt kreditkort $300 mindre än när jag kom dit. Så kan det gå! Nöjd med inköpen dock – två par Converse och ett par pikétröjor – så jag klagar inte alls. Vid hemkomst blev det en Teams-öl med en annan kollega, och god vän, hemma från Sverige. Vi hann beta av en hel del, innan det var dags för honom att kasta in handduken och gå och lägga sig.

För min del vankades middag. Eftersom min traditionsenliga fredagsmiddag utgick p.g.a. frisbeegolfen så fick den bli igår istället. Jag höll det väldigt enkelt, så det blev oxfilé med ungsbakade potatisklyftor samt en gräddfilsvariant av bearnaisesås – skulle nog snarare kalla den dragonsås. 🙂 Detta sköljdes ner med ett amerikanskt rödvin av lägre kvalitet – note to self; köp inte de billigaste rödvinerna man hittar.

Kvällen avslutades med TV-serier och Youtube. Natten tillbringades, givetvis, i soffan, eftersom jag helt sonika hann somna innan jag tänkte gå till sovrummet för att lägga mig.

Idag tog jag slutligen tjuren vid hornen och stack iväg till Bur-Mil Park, som är en superstor park, med golfbanor, utomhusbad, möjligheter till fiske, samt flertalet trails i varierande distanser. Planen för dagen var att ta sig an Owl’s Roost Trail, en slinga på dryga 4mi (c:a 6,5km) i kuperad terräng. Den var förbaskat kuperad kan jag tala om, men efter många om och men så var den avklarad – och jag insåg då att man kom ut från skogen på ett helt annat ställe än där man startade. I efterhand visade det sig återstå ytterligare c:a 1,5km löpning innan jag var framme vid bilen. Fantastiskt fin natur dock, och flera gånger på slingan så springer man väldigt nära vattnet. Klagar inte alls, och den slingan kommer besökas fler gånger.

Eftersom jag varit så himla duktig idag så tänkte jag bjuda mig själv på middag på Rody’s Tavern ikväll – jag behöver få tillbaka lite av alla förlorade kalorier. 🙂 På återhörande! Återseende? Återskrivande? Äh, vi hörs snart!

Ishockey, basket och löpträning

Posted on by

Det har runnit lite vatten under broarna sedan senast, men som rubriken antyder så är det snudd på det enda som hänt senast. Förutom jobb, förstås.

Inlägget blir nog en smula spretigt, eftersom det sträcker sig under en dryg månad – ja, jag ska bättra mig, vilket år som helst.

Året började med att löpningen fick en nystart – jag har sedan jag kom tillbaka den sjunde januari sprungit varje tisdag och torsdag. Ett par tillfällen har jag även tryckt in en promenad/löpning även på en söndag. De första löppassen var riktigt hemska, som sig bör när löpningen legat i träda i ett halvår – det säger sig självt liksom.

Då det fortfarande är vinter här, eller rättare sagt ”vinter” så är vädret rena bergodalbanan. Två minusgrader på morgonen har varvats med 14 på eftermiddagen. Det kan vara kyligt ena dagen och rena vårvädret dagen efteråt.

Hur som haver, årets första två löppass avverkade jag på löpband, dels för att det var lite trist väder ute, men dels också för att jag tror löpband är lite mer skonsamt för knä- och höftleder. Sedan ett par veckor tillbaka springer jag uteslutande utomhus. Som bäst har temperaturen legat kring 18, så den 25 januari blev det shorts-premiär! Det kändes lite abstrakt, men var riktigt härligt.

För att hålla piskan/moroten igång så har jag även passat på att anmäla mig till en löpartävling i slutet av mars. Eftersom jag fortfarande är i uppbyggningsstadiet så fegade jag lite och valde 5km, istället för 10km. Fem kilometer blir ett bra delmål och sen ska jag försöka hitta ett lopp på tio kilometer framåt slutet av april, eller i början av maj eventuellt. Skynda långsamt, påstås det ju.

För några helger sedan passade jag på att bjuda hem min chef och hennes sambo på middag. Då hon inte äter kött fick jag istället veva ihop en räkpasta, som gottat till sig i hemkokt räkbuljong. Det blev mycket uppskattat, och jag blev själv nöjd med resultatet.

Helgen efter det var det återigen dags för hockey. Carolina Thunderbirds spelar i en liga som heter FPHL, som ungefär är amerikanska fjärdedivisionen. Klassen på spelet skulle jag nog vilja påstå motsvarar ungefär svensk division 1 – fast det har jag nog nämnt i ett tidigare inlägg, kom jag precis på. 🙂 Det var jag och tre kollegor som kollade och kvällen blev riktigt lyckad – drabbades dessutom av akut köplust, så jag införskaffade mig en matchtrjöja också. Fortsätter det i den här takten så blir jag nog snart officiell maskot.

I onsdags förra veckan var jag och tittade på basket för första gången i mitt liv. Det finns inget NBA-lag här, så vi fick hålla tillgodo med ett farmarlag till Charlotte Hornets och som heter Greensboro Swarm. Jag blev positivt överraskad, sporten var betydligt roligare att titta på än vad jag först hade trott. Som sagt första matchen, definitivt inte sista. Innan matchen var vi förstås tvungna att äta lite också. Det gör man alltid här. 🙂

Efter första quartern kom någon klubbrepresentant fram till mig och kollegan, presenterade sig och sa att han hade något riktigt bra åt oss. Vad var det här? Det slutade med att vi blev erbjödna två stolar på VIP-platser, en meter från sidlinjen (man ser de svarta stolarna på föregående bild). Till VIP-arrangemanget hör också att man har tillgång till servitris, så man behöver inte resa sig upp för att köpa öl – det fixar hon. Fantastiskt bra! 😀 I pausvilan blev vi hänvisade till the VIP Room, där det fanns dricka, glass, popcorn och annat smått och gott. Häftigt värre, men varken jag eller kollegan begriper fortfarande varför vi blev utvalda. Jag försöker intala mig att det var för mina blå ögons skull, och ingenting annat. Sanningen ligger nog dock ljusår från den teorin.

I lördags var jag riktigt seg här hemma. Kände mig sjuk, fast jag inte var sjuk. Sov stora delar av dagen, vilket var lite irriterande, eftersom det var 19 grader ute. Ja, du läste helt rätt. Nitton plusgrader. I början av februari. Heja! Jag kände dock att någonting måste man ju hitta på, för att inte förstöra helgen helt – så jag slängde iväg ett meddelande till vår Whatsapp-grupp, och fick napp. Kvällen tillbringades således på ett taproom nere i downtown, där det blev massa bra samtal och även en och annan öl slank ner.

Kollegan var dessutom fantastiskt snäll och skjutsade hem mig, jag är fortfarande alldeles för ”svensk” till mitt sätt – undviker alkohol i samband med bilkörning. Här är gränsen 0,8, så det är inga problem att ta två, tre öl och sen köra – men jag har inte riktigt accepterat det där ännu. Mycket tacksam för skjutsen således, och den blir ju inte sämre när han råkar äga en Mustang, med en riktigt potent V8 under huven. Man känner sig som tonåring på nytt i en sån bil, förfärligt kul!

Nu kommer dock nånting helt nytt här. Jag har nämligen en fråga som jag tänkt kasta rakt ut i etern. Jag vet att det finns några som läser den här bloggen, men utöver ett par kända (för mig) så har jag inte en susning om hur många ni är, eller vilka ni är. För mig skulle det vara jättekul ifall ni gav er tillkänna, med en kommentar eller liknande. Vill ni vara anonyma så kan ni ju bara använda era initialer och så får vi se ifall jag kan lista ut det. Tack snälla på förhand!

Julkalender, babyshower, bärs och hockey

Posted on by

Nu var det tre veckor sedan jag plitade ner någonting här – så jag tänkte passa på innan julledigheter och liknande.

December rivstartades med att jag köpt en julkalender med chokladbitar. Inte haft en sådan på evigheter, men det kändes lite svenskt på något vis.

Första lördagen i månaden var det dags för årets ”julbord”, som här på andra sidan pölen kallas Year-End Dinner och som i år var en lite mer formell tillställning med tillhörande middag – och fritt fram i baren. Dagen till ära hade jag passat på att införskaffa mig en ny kostym – då jag glömt ta med någon hit – och valet föll på en mellanblå:ish. Passformen är kanske inte helt hundraprocentig, men jag tycker det blev rätt bra ändå.

Middagen var riktigt bra, förutom den lilla detaljen att kocken hade varit extremt försiktig med salt och peppar – det var ganska smaklöst, så jag gick bananas med både salt och peppar. Till slut blev det riktigt schysst.

Efter middagen delades det ut lite priser till folk som gjort något utöver det vanliga på jobbet, och sedan var det dags för lite musik och ståhej. Bland annat fanns det en photo boot, där man kunde spöka ut sig lite som man ville och sedan ta foto. Knäpp i huvudet som man är så krävde jag givetvis att jag, Maria, Sebastian och Fredrik skulle ta ett gruppfoto. Karma is a bitch brukar det ju sägas, och i det här fallet råkade jag se gravt bortkommen ut på fotot. Nå, kul var det i alla fall!

Dagen efter var lite seg, men jag kände inte riktigt för att slösa bort dagen i soffan, så jag impulsköpte en biljett till eftermiddagens match mellan Carolina Thunderbirds och Port Huron Prowlers. Det blev inte i närheten lika många slagsmål den här matchen, men det var kul i alla fall.

Sedan kom en jobbvecka som bara sa ”huitt”, innan det återigen var fredag. Helgen fördrevs med att göra så lite som möjligt, då jag kände mig lite sliten. På söndagen vankades en babyshower hos min kollega Fredrik och hans fina fru – de väntar sin första knodd, och naturligtvis hade jag köpt en onesie med Carolina Thunderbirds logga på bröstet. Fint ska det va’! 🙂

I måndags var det återigen dags för en tripp upp till Pittsburgh, via mellanlandning i Philadelphia. Den här gången hade vi bara bokat in två dagars workshop, men det känns som att vi ändå fick ut någonting av det hela.

Naturligtvis hann vi även med att se en NHL-match, man måste passa på att se dem på hemmaplan också. Vi var ett gäng på ungefär 10 personer, blandat från båda företagen och det blev en riktigt trevlig kväll. Extra kul var det för ett par av mina kontakter hos affärspartner, då de är födda och uppvuxna i stan – och fick se deras Penguins spöa Arizona Coyotes med 4-2.

Sista dagen i Pittsburgh, i torsdags alltså, vaknade jag upp på morgonen och kände att kroppen inte var riktigt helt hundra. Vi hade ett morgonmöte inbokat innan det var dags för hemfärd, så det var bara att stålsätta sig. Mötet på två timmar kändes som sju veckor, men äntligen var det dags att åka till flygplatsen. Den här flighten innebar en mellanlandning i Washington DC i drygt två timmar, och där kände jag att febern bröt ut ganska ordentligt. Satt och hackade tänder och bara väntade på avresa. Till slut landade jag äntligen i Greensboro, var hemma i lägenheten vid 19-tiden. 19:30 sov jag som en stock och vaknade upp mitt i natten av feberfrossa. Byte av sängkläder och jag somnade om igen. På fredag morgon kände jag att febern var borta åtminstone, så jag klarade av att jobba. Helgen har tillbringats med att sova och kurera mig själv. Mår betydligt bättre nu, och hoppas verkligen det inte vänder neråt igen – eftersom jag reser hem till Sverige om tre dagar. Efterlängtad julledighet vankas, och hörs vi inte innan dess så vill jag passa på att önska en riktigt God Jul och ett Gott Nytt 2024!

Champagne, ishockey och rednecks

Posted on by

Jag har ingen ursäkt och jag vet inte varför jag dröjt med att skriva. Nackdelen när det går så lång tid emellan, så hinner man glömma av massa grejer som hänt. Men, jag _ska_ försöka bättra mig.

Hur som helst, den andra november så hade jag varit ”amerikan” i sex månader. Att tiden gått fort är dagens understatement! En sån där milstolpe måste givetvis firas, och det gjorde jag på bästa sätt. Nämligen genom att köpa en flaska champagne, fattas bara annat!

Lämpligt nog hade mina gamla jobbkollegor hemma i Sverige Halloweenfest på jobbet samma dag, så jag hann med ett Teams-samtal med min gamla chef, och medan vi pratade kom flera kollegor förbi kameran och vinkade. Jag fick ett sting hemlängtan, det ska inte stickas under stolen med. Mina svenska kollegor är helt fantastiska och självklart saknar jag dem. Men nu är det som det är, och jag trivs faktiskt jättebra här på andra sidan pölen, det ska jag absolut inte sticka under stolen med.

Sedan handlade det egentligen mestadels om ätajobbasova under ett par veckors tid. Det enda större som inträffat är att jag impulsköpte en kostym, då mina ligger kvar hemma i Sverige. Det är bra att ha, tänkte jag. De behövde göra lite måttändringar på den, så den är nog klar snart.

I fredags förra veckan, den 17:e november således, så var jag i grannstaden Winston-Salem och tittade på ishockey. Ligan kallas FPHL och är, ungefär, deras fjärdeliga inom proffshockeyn. Nivån på spelarna skulle jag tro ungefär motsvarar svensk division 1, så det är definitivt ingen korpen-hockey vi snackar om.

Åskådarna var av ganska blandad karaktär, men flertalet gav mig lite vibbar av hillbillies – eller bondlurkar, om man så vill. Jag lägger ingen nedvärdering i detta, snarare finner jag det lite charmigt. Snubben som satt bredvid mig skulle prompt vara med på selfien, och vem är väl jag att neka? 🙂

Arenan liknade mer en hederlig ishall, och har plats för drygt 3000 åskådare, om jag minns rätt. Matchen var riktigt underhållande och efter två perioder ledde hemmalaget, Carolina Thunderbirds, med hela 5-0. En bit in i tredje perioden så märktes det att det började bli lite irriterat hos motståndarna och när drygt halva perioden avverkats så bröt ett jätteslagsmål ut. Underhållning på hög nivå, särskilt eftersom jag satt rinkside! När krutröken hade skingrats så satt det cirka 3-4 personer i vardera utvisningsbås och 2-3 killar fick matchstraff och fick således lämna rinken helt och hållet. Det var ganska tomt i avbytarbåset efter det där kan jag meddela.

I lördags lämnade ett gäng glada svenskar – jag, min chef Maria, hennes sambo Sebastian, samt vår kollega Fredrik – Greensboro och åkte till Raleigh för att titta på NHL-hockey. Carolina Hurricanes tog emot Pittsburgh Penguins – där de inte helt okända herrarna Sidney Crosby och svenske Erik Karlsson, även kallad EK65, spelar. Underhållning på fantastiskt hög nivå och det märks också på biljettpriserna, kan man lugnt konstatera. NHL-matcher får det nog bli endast ett par, tre stycken av per säsong, ifall man inte vill gå i konkurs i förtid. Matchen slutade 4-2 till Hurricanes och det blev en riktigt trevlig kväll med mycket skratt, trams (från min sida, vem annars?).

När detta skrivs är det måndag kväll och det här är en kortvecka, då Thanksgiving är på torsdag, vilket innebär att vi även är lediga på fredag. Detta gör att jag direkt efter jobbet på onsdag sticker iväg på en roadtrip tills på söndag. Det ser jag fram emot!