Nu har det återigen gått lite lång tid sen senast, ber om ursäkt. Anledningen är att jag flängt en del, jobbmässigt, det senaste.
Det här inlägget handlar om onsdag den 24:e april och fram till idag, den 11 maj – ett spann på två och en halv vecka således.
Jag hämtade alltså ut min hyrbil förrförra onsdagen, för att ta mig upp till södra delarna av Virginia (VA). Fabriken ligger i utkanten av den lilla staden Dublin, men efter tips från jobbkollegor så föredras det att ta in på hotell i antingen Christiansburg, eller Blacksburg – det är två städer som sitter ihop, kan man säga, och som ligger cirka 25 minuters bilresa från fabriken. Sagt och gjort, jag kom upp till Christiansburg framåt onsdagskvällen och började min vistelse med att äta middag. Prioritera rätt liksom! 🙂
Dagen efter var det massa jobb som väntade. Pga fotoförbud så finns det inga fotografier att visa, men jag har alltså närvarat vid en så kallad förserie-byggnation. Kul, och jag gillar också att nätverka lite med personer som jobbar uppe i Virginia – kontaktnät är alltid bra att ha. Efter arbetsdagen var slut så letade jag upp Huckleberry Trail för en promenad. Fin natur, och skönt sätt att koppla bort jobbdagen.
Torsdagen och fredagen handlade om samma sak; det var äta-jobba-sova som gällde. Strax efter lunchtid på fredagen så började jag röra mig hemåt, då det vankades tjugofemårskalas (japp, du läste helt rätt) på kvällen. Jag stannade till i den lilla staden Stuart, VA för att äta lunch. Man förstod också väldigt snabbt att det är en liten stad (~1500 invånare) då det blev helt knäpptyst när jag klev in i den familjeägda restaurangen – och jag blev ganska rejält uttittad. Då de insåg att jag inte hade hagelgevär i handen och antagligen inte var någon bråkmakare, så fortsatte de äta sin lunch. Otroligt charmigt ställe, och jag måste ta reda på ifall det finns hotell i Stuart, så man kanske kan tillbringa en helg i ”hålan”.
Det är ett tag sen, milt uttryckt, jag var på tjugofemårskalas senast. Personen vi firade heter Tony och är en riktigt glad skit och det var hans flickvän som i hemlighet roddat ihop det hela – kvällens tema var fotboll (riktig fotboll, inte den amerikanska avarten), så de flesta körde förstås fotbolls-outfit. Själv gick jag all-in och hade både shorts, fotbollsstrumpor och benskydd. Kvällen blev fantastiskt lyckad och det var en ganska trött och en smula salongsberusad undertecknad som ramlade ner i sängen vid 01-tiden på natten.
Dagen efter var vi ett ganska stort gäng som skulle åka till Bowman Gray Stadium i Winston-Salem för att kolla på racing. Bowman Gray är, som jag förstått det, den första racingbanan i USA och byggdes redan på 30-talet och är ur-modern till NASCAR. En ganska kort ovalbana och där man tävlar i olika klasser. Tilläggas ska att det här är så långt ifrån professionellt man kan komma, det handlar snarare om hillbilly – även publiken – och det visade sig vara helt hysteriskt roligt och extremt typiskt amerikanskt. Som sig bör så möttes vi förstås upp på parkeringen innan tävlingen, för lite tailgate-party, det är helt enkelt ”fest vid bilens baklucka” som gäller. Riktigt kul, och att vädret var helt strålande gjorde ju inte saken sämre. Även den här kvällen blev helt fantastisk och alla var eniga om att det här måste göras om fler gånger. Sök upp ”bowman gray fights” eller ”crashes” på tuben, så förstår du antagligen vad det hela handlar om.
Efter tävlingen stack vi till en pub för lite häng och snack. Jag och en kompis hamnade bredvid ett par, och eftersom vi befinner oss i USA så började vi såklart snacka med varandra efter ett tag. Paret var kanske 25-30 nånting och när jag ställde en fråga till honom så svarade han mig på svenska! Jag blev helt paff verkligen, då han inte har något med min konsultfirma eller Volvo att göra. Då visar det sig att han är amerikan, men båda hans föräldrar är svenskar – och tacksamt nog har de varit smarta nog att föra språket vidare. Herrejösses vad häftigt! Så resten av kvällen satt vi och pratade en hel del svenska – hans fru är från Venezuela, tror jag det var, så vi fick förstås mestadels prata på engelska. Vi har blivit ”kompisar” på LinkedIn och jag ska försöka inviga honom i vår svensk-amerikansk-mexikanska gröt av folk.
Följande vecka var det återigen dags att åka upp till fabriken och jag stack upp redan på söndagen, för att slippa åka hemifrån supertidigt på måndagsmorgonen. Det var återigen äta-jobba-sova som gällde hela veckan, ända fram till torsdagen.
Torsdagen den andra maj hade jag bott i USA i ett helt år, och det firade jag med skumpa i dricksglas på hotellrummet. Fint ska det va’! 🙂
Jag åkte hem vid lunchtid på fredagen och stannade återigen till i den lilla staden Stuart, VA för att äta lunch. Det blev tidig nattning, då jag skulle upp supertidigt på lördagsmorgonen.
Lördag den 4:e maj uttalas på amerikanska som ”May the fourth” och den som kan sin Star Wars vet också att Jedi-riddarnas motto är ”May the force [be with you]” och uttalas ganska snarlikt. Nog om historik, sånt här är amerikanerna otroligt duktiga på att nyttja, och för egen del hade jag skakat ihop ett gäng på 14 personer som skulle delta i en löptävling, med Star Wars-tema. Man kunde välja att promenera 1mi (1,6km), springa/gå 5km, eller springa 10km. Eftersom jag har kommit igång bra med löpningen så valde jag och flera till att köra just 10km. Vi samlades vid sjutiden på morgonen (jajamensan, du läste helt korrekt. Anledningen är att det kan vara otroligt varmt, och ingen vill dö av värmeslag, så därför kör man ofta tävlingarna tidigt på morgonen mellan ungefär april-oktober) för att peppa varandra innan start. Det duggregnade lite och var precis lagom temperatur, runt 19 tror jag. Vi som sprang 10km startade 07:45 och det gick riktigt fint till en början. Regnet tilltog dock under tävlingen, så vid målgång var jag verkligen våt som en hund. Jag hade satt ett mentalt mål att springa på 01:10:00 och missade det med en tiondels sekund(!). Inget som grämer mig, jag är jättenöjd! Efter loppet tog vi gruppfoto (några hade dock redan hunnit åka hem, då de var genomblöta och hade inte tagit med sig ombyten) och åkte sedan hem för dusch och några timmars vila.
Ungefär hälften av oss möttes upp på en restaurang vid 16-tiden, för att äta och dricka lite, innan vi stegade iväg till First National Bank Field för att titta på baseball – givetvis även det med Star Wars-tema. 🙂 Det blev en riktigt trevlig kväll, även om det regnade till och från, så stämningen var inte helt på topp. Men, kul att titta på baseball i alla fall!
På söndagen åkte jag återigen upp till Virginia och var där tills onsdag, då vankades det nämligen konsert hemma i stan. Det Göteborgsbaserade death metal-bandet In Flames var på besök och det kan man givetvis inte missa. Jag har lyssnat väldigt lite på dem, och aldrig sett dem live, men det blev en riktigt bra kväll. Otroligt ös i musiken, och jag lyssnar väldigt ofta på dem när jag är ute och springer.
Torsdag och fredag var ganska sömninga historier på jobbet och direkt efter jag stämplade ut vid 16-tiden på fredagen, så mötte jag upp mina vänner/kollegor Martin, Erik och Dan för att köra lite disc golf. Enligt prognosen fanns det risk för regn, men det var nästan klarblå himmel när vi började. När vi kom till hål 9 så började det droppa litegrann och när vi var klara med hål 9 så var skyfallet ett faktum. Vi tog snabbt det enhälliga beslutet att det fick räcka med nio hål, så vi stack istället iväg till ett bryggeri för käk och ett par öl. Kvällen avslutades med soffhäng och TV-serier. I helgen har jag för första gången på länge inga som helst planer, så det får bli lite spontana aktiviteter. Jag ska återigen upp till Virginia i veckan som kommer, men bara några dagar den här gången.
Hörs snart!
