Veckan efter mitt förra inlägg hände i princip ingenting alls. Det var en regelrätt äta, jobba och sova-vecka. Jag var också lite halvseg några dagar, på grund av tidsomställningen, så efterföljande helg ägnades i stort sett åt att sova.
Förra veckan gick i ett rasande huj och helt plötsligt blev det fredag. En kväll som jag tog synnerligen lugnt, eftersom jag skulle upp tidigt på morgonen på lördagen.
På lördagsmorgonen var det nämligen dags för en ny löptävling, tio kilometer den här gången. Starten skulle gå av stapeln 07:45 och jag var där redan strax efter 07:00. Mötte upp mina vänner från Greensboro Run Club, då de ställde upp som volontärer den här tävlingen, genom att dela ut vatten, prisutdelning och så vidare. Vi hann dock språkas vid lite grann innan det var dags för start. Jag blir alltid glad av att träffa dem.
Tävlingen gick i några villakvarter här i Greensboro, och vi avverkade två varv – upptäckte jag under loppet – på en slinga, som följaktligen var just fem kilometer lång. Jag är inte förtjust i att springa fler än ett varv runt en bana, men jag skulle tro det är en mental grej det där. Hur som haver, det var riktigt kul att springa runt i ett lugnt och fint medelklassområde och det var hyfsat kuperat, så stundtals var mina ben inte särskilt förtjusta i vad jag sysslade med. Mitt under loppet dök dock en fotograf upp och då måste man ju se proper ut, så jag bad mina ben fara åt pipsvängen, om så för en liten stund.
Loppet fortsatte och jag höll hyfsat bra tempo. Jag hade tagit sikte på en pacer, som skulle hålla 65 minuters-tempo, min plan var helt enkelt att jag ville försöka mig på att slå personbästa. Det var stundtals hyfsat tufft och någonstans kring sex kilometer så tappade jag tyvärr helt kontakten med pacern och dess följeskara. Någonstans kring åtta kilometer vände jag mig om, av okänd anledning, och fick till min fasa se 70 minuters-pacern vara bara femtio meter bakom mig. Det där går ju inte för sig, tänkte jag, så jag sprang på för glatta livet. Strax efter nio kilometer så började det dock göra förbaskat ont i benen, så jag var tvungen att gå en stund. Då ser jag att pacern återigen är mig i hasorna, så nära som kanske tjugo meter. Då blev jag förbannad, på mig själv, och tänkte att nu får det fasen bära eller brista – och jag satte igång i ett rejält tempo. Några hundra meter innan mål var det en nerförsbacke, som jag passade på att utnyttja – så jag höjde tempot lite till. När jag var ett par hundra meter från mål började jag känna av mjölksyra i benen, men lyckades ignorera det helt och hållet. Nästan. Jag tog mig dock i mål, och insåg att jag lyckades slå mitt personbästa med nästan tre minuter!
Den efterföljande gratisölen och pizzaslice:arna satt som en smäck kan jag lova. Att dricka öl klockan halv nio på morgonen är inget konstigt alls här i landet. 🙂 Efter en stund stack jag dock hem för att ta en efterlängtad dusch och en tupplur. Det vankades konsert på kvällen.
Sent på eftermiddagen tog jag en taxi till stan och mötte upp ett par kollegor och vi tog ett par öl och pratade lite strunt, innan vi knallade iväg till arenan. Kvällens huvudakt heter Hatebreed och min relation till dem är att jag hört ungefär fem låtar tidigare. Men konserter är kul! Kvällen till ära var det även tre förband, vi missade dock det första. De två efterföljande förbanden hade jag ingen relation till alls, förutom att jag hört en låt med ett av banden. Riktigt kul kväll dock!
När jag satt i bilen på väg hem efter jobbet nu i tisdags så insåg jag att det är ju Halloween på torsdag. Det var bara att styra sin kosa mot närmsta supermarket – pumpor stod på inköpslistan! Det hann bli sen kväll innan jag hade karvat klart, men jag blev nöjd med resultatet. Vad tycks?
På torsdagens fika på jobbet så var det Halloween-tema och pris för bästa outfit delades ut. Jag kan meddela att jag inte kom på pallplats, och jag hade blivit enormt förvånad ifall jag faktiskt gjort det. 🙂
Igår, fredag, var det äntligen hemmapremiär för Carolina Thunderbirds. Ni som följt med tidigare vet att det givetvis är ishockey jag talar om, något som ligger mig varmt om hjärtat. Särskilt när man kan se den live på plats. Sagt och gjort, jag hade lyckats skramla ihop ett gäng på elva tappra själar och givetvis körde vi lite tailgate-party innan, det hör till. Vi grillade hamburgare, snackade strunt och umgicks i nästan två timmar innan det var dags att gå till arenan.
Det var nästan fullsatt, och ett jäkla oväsen. Precis som vanligt på Thunderbirds fredagsmatcher. Hyfsat bra match och ganska grinigt stundtals. Jag tror det var runt två-tre tjafs/fighter innan matchklockan ens visade tio minuter. Fredagsunderhållning när det är som bäst. 🙂
Blueridge Bobcats var dock tufft motstånd ikväll och ”vi” fick se oss besegrade med 5-4 efter förlängning. Trist, men det är sånt som händer. Det blev en himla rolig kväll i alla fall, och jag var en smula trött när jag ramlade in i lägenheten vid 01-tiden inatt.
Idag håller jag på och tvättar och packar för fullt. En längre jobbresa väntar och jag flyger till Stockholm i morgon, söndag. En vecka i Stockholm, följt av en vecka i Tyskland och sen tillbaka för en vecka i Stockholm, innan återresa till USA. Jag känner mig nästan som en rockstjärna som ska på European Tour. 🙂 Det kommer bli riktigt kul, även om det antagligen kommer vara lite slitigt.
Det slog mig också under dagen, när jag satt med en kopp kaffe och väntade på att tvättmaskinen skulle bli klar, att idag är det exakt 1,5 år sedan jag flyttade hit. ”Tiden går fort” är definitivt dagens understatement!
Men, nu vet ni också varför det kommer dröja en stund till nästa inlägg. Den här gången har jag faktiskt skäl. På återseende!
Redan ett nytt blogginlägg? Är karln knäpp? Därom tvista de lärde, men jag fick en impuls!
I tisdags förra veckan var jag som vanligt och sprang en runda med det härliga Greensboro Run Club, som jag numera är medlem i – och som vanligt träffades vi vid Steel Hands Brewing för lite snack innan vi begav oss. Grupperna brukar ofta automatiskt dela upp sig beroende på tempo och distans, men jag tog rygg på ett par kvinnor – som jag sedan tidigare visste att de håller ungefär samma tempo som jag, och kör en runda på cirka 5km. Det var svalare förra veckan, runt 23 tror jag, men det blev ini bängans varmt efter en stund ändå. Det måste vara något fel på min kropp! Hur som helst, jag halkade efter men lyckades ändå hålla mig inom ett par hundra meter från dem. I slutet drabbades jag av hybris, eller åldersnoja, och sprang ifatt den ena. Då hade hon kroknat fullständigt, så vi peppade varann i mål. Efteråt väntade den sedvanliga ölen, och den satt som en smäck. Som alltid!
Veckan förflöt i ett rasande tempo och helt plötsligt var det fredag. Stämplade, som vanligt, ut lite tidigare och begav mig till Harris Teeter för att gå lite bananas bland göttigheterna. Det resulterade i oxfilé, palsternackspuré och en skysås. Toppade med lite grönt, för extra fräschör och sköljde ner med en ganska hygglig Barolo. Tvärslocknade, i vanlig ordning, i TV-soffan vid XXX-tiden (jag har ingen som helst aning om ifall klockan var 22:00 eller 02:17).
Lördagen tillbringades åt lite shopping, kaffedrickande på balkongen och allmänt häng. Framåt kvällen så gjorde jag chicken wings med hemmagjord Hot Buffalo Sauce för första gången. Det blev bra, men jag fick inte till såsen riktigt så krämig som Markus Aujulay i sin Youtube-video. Övning ger färdighet, antar jag. Men det gick absolut äta. Starkt var det också. 🙂
Igår, söndag alltså, stack jag iväg till Winston-Salem för att hämta upp min kollega Anton. Det vankades dragracing i Charlotte, NC! Första gången för min del, så jag var väldigt förväntansfull. För de som inte vet handlar alltså dragracing om försten till 402m (1/4 mile, eller Quarter Mile som de säger). Precis som inom ishockey och fotboll så finns det olika divisioner och ligor, men det vi tittade på igår var högsta ligan. Dragracingens F1 skulle man kunna kalla det.
Inom dragracing tävlar man i olika klasser, det är allt ifrån bensindrivna sugmotorer till mer extrema varianter. De två värstingklasserna som finns heter Top Fuel samt Funny Car. Bilarna ser lite olika ut, men gemensamma nämnaren är att de har samma restriktioner gällande trimning och så vidare.
Eftersom jag är ingenjör så måste jag förstås rabbla upp lite fakta. Motorerna är alltså V8 och de får ha en maximal slagvolym om 500cui (8,19L). De drivs av nitrometan, som enkelt förklarat egentligen är sprängmedel i flytande form. Detta innebär att de utvecklar någonstans mellan 10000 och 12000 hästkrafter (nej, det är inte en nolla för mycket). Därtill raka rör (ljuddämpare är för mesar, och man förlorar effekt), och man har i princip en atombomb på fyra hjul.
”Det måste vara sjukt högljutt?”. Ja, men samtidigt går det egentligen inte längre prata om ljudvolym, det här är någonting helt annat. Vi stod 10 meter från startlinjen och när de fick grönt ljus så handlar det snarare om en tryckvåg som kommer mot en. Så kraftig att man faktiskt till och med kan känna tänderna skallra. På riktigt. På TV förstår man att ”det här går fort”, men det här måste upplevas i verkligheten för att verkligen förstå vad det är frågan om. Som jag nämnde tidigare; atombomb på fyra hjul är faktiskt en bra beskrivning. Det är verkligen helt vansinnigt!
De flesta har säkert koll på att man brukar mäta bilars prestanda i 0-100km/h. En modern hyfsat potent bil avverkar det där på kanske runt 6-7 sekunder. Sportbilar som typ Ferrari och Porsche är nere kring 3 sekunder för deras vassaste modeller. En Top Fuel avverkar sprinten 0-100 på cirka 0,6s! De kör sitt race på ungefär 4 sekunder och där är sluthastigheten över 500km/h. Som sagt, det här är extremt och jag rekommenderar varmt ifall ni har möjlighet. Hörselskydd är givetvis ett måste. Som sagt, det här är inte längre frågan om ”hög ljudvolym”, det är far beyond det.
Efter några race så begav vi oss till depån för att titta runt lite. Jättehäftig upplevelse att se hur de mekar med bilarna och så vidare. Efter ett tag kläcker Anton ur sig att ”vi får leta upp Ida också!”. Då drog jag mig till minnes – i somras kontrakterade ett av stallen en svensk kvinna till sig. Hon blev Europa-mästare förra året, så jag misstänker att de såg att hon har potential. Att de kontrakterar en Europé är ju häftigt bara det, men att de plockar in en kvinna i en extremt mansdominerad sport är verkligen hur stort som helst. Efter ett tag så hittade vi hennes team (hint: både amerikanska och svenska flaggan vajade utanför lastbilen 🙂 ), och vi lyckades till och med få växla några ord med henne. Eftersom jag är en glappkäft av rang så lyckades jag givetvis snacka till mig en autograf på t-shirten också. Ibland är jag glad över min extroverta sida. Nu är jag hennes största idol! Heja Ida! 🙂
Efter ett tag så var det dags för oss att bege oss tillbaka till strippen, som det kallas, för att se finalerna. Återigen fick man uppleva de där tryckvågorna från bilarna och jag kan säga att det faktiskt är beroendeframkallande. De första racen blev man nästan rädd när de ”exploderade” iväg, men efter ett tag blir man beroende av vibrationerna. Helt fantastiskt! Mitt under finalerna ser vi att ett av teamen är sponsrade av en norsk firma. Världen är liten. Heja Skandinavien! 😀
Nu är det måndag kväll här i North Carolina. Klockan är strax efter 20:00 och det är 23 grader varmt ute, och på spisen står blivande matlådor och puttrar. En kroatisk Paprikaš är in the making och det doftar ljuvligt. God kväll!
Nej, jag har ingen ursäkt alls. Mer än att jag inte tyckt det hänt nåt anmärkningsvärt senaste veckorna. Men min kompis (hej, Camilla!) tyckte att jag kunde skriva även om andra saker. Reflektioner om hur det är att vara utlänning i landet och så vidare.
Så, det här inlägget kan innehålla mer text än bilder. Orkar du inte läsa så behöver du givetvis inte göra det. 🙂
Men först. Jag är ganska intresserad av matlagning, och följer både Sveriges Mästerkock (SMK) och flera Youtube-kanaler. För en tid sedan slumpades jag in på Matpoolen, som drivs av två tidigare deltagare i SMK, varav den ena killen gjorde en hummersoppa som fick självaste Mannerström att bli en smula avundsjuk. När jag såg det programmet så blev jag helt vansinnigt sugen på hummersoppa. Jag har ätit det, men aldrig gjort själv.
Sagt och gjort, jag satte igång och googla för glatta livet, var man kunde hitta färsk/levande hummer någonstans här i stan. Efter idogt letande hittade jag till slut en butik inne i stan. Satte mig i bilen och drog dit. Det visar sig vara en ganska liten butik, men de hade finfint utbud av både skaldjur och fisk. Humrarna visade sig vara levande dessutom. Spännande värre, jag har aldrig kokat hummer. Nåväl, jag fick med mig en finfin romstinn hona till bilen. Vid hemkomst släppte jag ner hummern i den vattenfyllda vasken och insåg omgående att min största pastakastrull inte var i närheten av att räcka till.
Jämrans också, hur skulle jag lösa det där. Jag kan ju liksom inte klyva en levande hummer, bara för att den ska få plats. Google blev räddningen. Det visar sig att ett närbeläget Walmart hade vad jag behövde: en groteskt stor kastrull på hela 14,5 liter, anpassad just för seafood. Lät den söta hummern ligga och plaska i vattnet medan jag i ilfart stack iväg till affären.
Värma upp vatten tog givetvis en halv evighet, men till slut bubblade vattnet så fint och hummern fick gå till kokning. Bilden här nedan visar en nykokt hummer på knappa kilot, efter bästa förmåga.
Här skulle fixas hummersoppa. Tänkte jag, innan jag insåg att den var ju helt glödhet och måste såklart svalna av innan man kan börja tillreda både den och soppan. Soppan, just för att först måste man koka upp en fond på skalen och detta skapar sedan basen i själva hummersoppan. För att göra en lång historia kort, det tog ett par timmar i frysen, innan den var sval nog. Klockan hade blivit ganska mycket, men ska man äta hummersoppa så ska man. Dags att skrida till verket, äntligen! Fond in the making här nedan.
Till slut var det soppan äntligen klar, och då hade klockan hunnit bli halv tolv på kvällen! Kan alltså tillägga att jag började med den kring halv sex, men sen försvann förstås lite tid eftersom jag var tvungen att ge mig ut på en oplanerad shoppingrunda. Den blev helt vansinnigt god, och lessons learned är att nästa gång får jag koka upp hummern dagen innan istället, för den här soppan kommer jag göra fler gånger, den saken är klar.
I tisdags var det debatt mellan de båda kanditaterna, jag väljer att inte nämna dem vid namn, utan använder istället ”hon” eller ”han” – av den enkla anledningen att jag inte vill dra åt mig massa sökmotorerträffar till den här sidan. Hur som helst, det kändes riktigt spännande att för första gången i sitt liv bevista en debatt, dessutom bor jag i landet för tillfället. Det blev en hel del pajkastande åt båda håll och jag orkade inte riktigt titta klart på hela debatten. Det krävs kanske lite tillvänjning för sån här typ av cirkus, antar jag. För cirkus är precis vad det är. Jag tänker inte ge mig in i nån politisk debatt här, men enbart abortfrågan är för mig tillräcklig för att veta vilket parti jag _inte_ stödjer. Nog om det.
I torsdags fick vi besök av henne. Jag fick reda på det alldeles för sent, så jag lyckades inte få tag på några biljetter till arenan hon höll tal i. Väldans synd, det hade varit en riktigt häftig upplevelse att vara med på plats – men jag fick istället nöja mig med livesändningen på Youtube. Nu vet jag åtminstone med säkerhet att jag befunnit mig inom 15km från en predisentkandidat. Wow! 🙂
I fredags var det äntligen dags för löpartävling igen. En kortare den här gången, bara 5km, men det är kul det också. Tävlingen motsvarar väl kanske ungefär Midnattsloppet där hemmavid, just eftersom den gick av stapeln på kvällen – och den gick av stapeln i grannstaden Winston-Salem, cirka en halvtimmes bilfärd från min bostad. Fast jag måste nog tillstå att Moonlight Madness låter lite häftigare än Midnattsloppet. Faktiskt.
Starten gick vid 20:00 och det flöt på i ett finfint tempo. Första två kilometrarna låg jag ganska klart under personbästa och det såg bra ut. Men sen kom en backe som var ganska otrevlig, och jag tvingades gå uppför den, där tappade jag antagligen en del tid, men jag fortsatte att springa så gott det gick. Sista knappa kilometern gick det väldigt flackt uppför, och det knäckte mina ben totalt, så jag gick i mål på drygt en minut över personbästa. Jag var irriterad på mig själv i ungefär en minut, men sen fick jag en gratisöl och en slice med pepperonipizza och jag förvandlades till lyckligaste gossen i världen. Tänk så lättköpt man är. 🙂
Hur är det då att bo i det stora landet i väster? Ja, det här är ju en mångbottnad fråga, som antagligen mer lämpar sig för diskussion än textform. Men, rent generellt trivs jag otroligt bra här i landet. Folk är vänliga (de jag träffat åtminstone), sociala och väldigt utåtriktade. Det sistnämnda passar ju in som handen i handske med min personlighet. Klimatet är också förbaskat bra, även om det faktiskt tyvärr kan bli minusgrader på vintern. Just det där med klimatet är något som jag antagligen kommer ha otroligt svårt att anpassa mig till den dagen jag flyttar hem till Sverige igen, den saken är helt klar. Det är svårt att jämföra klimat rakt av, då det är mycket som spelar in. Luftfuktighet hur olika passadvindar och grejer rör sig och så vidare. Men, lite tillyxat kan man säga att klimatet här i North Carolina nog _ungefär_ liknar typ norra Italien/Kroatien, skulle jag tro. Möjligen med skillnaden att luftfuktigheten här på sommaren är betydligt högre än sydeuropa. Juli/Augusti kan vara riktigt obehagliga, ifall man inte gillar den typen av klimat.
Är allting perfekt? Givetvis inte, men det finns garanterat inte ett enda land i världen som är helt perfekt. Alla har sina för- och nackdelar. Men, nu handlar det om USA och framförallt vad jag tycker är bra/mindre bra med det här landet. Någon annan har säkerligen andra åsikter, och så ska det också vara förstås.
En riktigt märklig sak är att amerikaner, som ju är extremt förtjusta i fett och sött och så vidare, i princip inte alls känner till bearnaisesås. Det här är faktiskt något som förvånat mig stort. Sen råkar väl just vi svenskar vara helt tokiga i bea, men i alla fall. Med tanke på hur ”hälsosamt” många amerikaner lever så förvånar det mig faktiskt ordentligt att bea inte ingår i deras kostcirkel.
Jag har flera gånger fått frågan om löner här i landet och min egna specifikt. På pappret tjänar man ganska mycket mer här än hemma i Sverige, åtminstone om man besitter någon form av expertis. Men, det är också en förbaskat massa grejer som kostar mycket pengar här också, och som är ”inbakat i skatten” där hemma. Så att jämföra siffror går faktiskt inte göra på ett enkelt sätt, har jag lärt mig. Så numera när jag får frågan så brukar jag ofta bara säga att ”den är lite högre än där hemma” och så är det bra med det. Inte för att vara dryg, utan helt enkelt för att det inte går jämföra rakt av, som jag nyss nämnde.
Finns det något annat som är mindre bra? Ja, folk kör som idioter i trafiken. På riktigt. Hemma i Sverige har jag alltid anset att Göteborgare är bland de sämsta i klassen när det kommer till trafikvett. De är som klassens ljus i jämförelse med hur folk här i NC (och andra stater också) beter sig i trafiken.
Här tillämpas även marknadshyror, något vi nästan är helt befriade från hemma i Sverige. Det betyder kortfattat att det är dyrt att bo där man helst vill bo. För egen del handlar det inte om att bo där det bor massa stekare, det handlar om att bo i bra område med låg kriminalitet. Nu gör jag just det, och det syns ganska ordentligt på hyran. Jag skulle kunna byta till ett ”halvbra” område och säkert spara $400/mån på detta, men det känns inte heller tilltalande. Där jag bor finns trottoarer, jag kan gå till Rody’s (mitt stammishak, som ligger 300m från bostaden) utan att behöva oroa mig för att bli rånmördad. Däremot kan jag bli överkörd av nån trafikgalning, eftersom jag måste passera en högtrafikerad väg. Som visserligen har övergångsställe med signaler, men amerikaner per definition är fantastiskt urusla på trafikregler och att ”grön gubbe” trumfar ”grönt” verkar ingen begripa här. Turligt nog har jag lärt mig det, så jag är väldans uppmärksam när man knallar över den vägen. 🙂
Nåt annat som är annorlunda? Ja, mycket. Men ett exempel är att matpriser kan skilja sig jättemycket mellan olika affärer. Jag pratar inte om ”matpriskollen” där hemma, där det visar sig att nån matkasse kan diffa 50 spänn mellan nån av de svenska mataffärerna. Det jag menar är att t.ex. affär A kan ha jättebra priser på FETA-ost, medan affär B har drygt dubbla priset för FETA, men där affär B istället har andra grejer som är billigare än nyss nämnda A. Detta gör att man efter ett tag lär sig vilka grejer man ska handla var någonstans. Detta tycker jag dock är kasst som tusan, eftersom man ofta måste flänga runt som en galning med bilen, och det kostar både tid, pengar och miljö. Oftast är jag lat och handlar allting på min närmsta affär, men jag har börjat tänka lite mer på det där. Tyvärr ska tilläggas, eftersom det som sagt går åt mer bensin att göra på det viset. Sen rent generellt är vissa matvaror betydligt dyrare än vad det är hemma. Det finns billigare saker också förstås.
Jag får ta och suga lite på karamellen, nästa gång kanske jag avhandlar något annat om hur det är att bo i det stora landet i väster. Nu ska jag gå till Rody’s för veckans söndagsmiddag. Buffalo Wings hägrar, mums! 😀
Ja, det var det verkligen. Jag har heller ingen särskild ursäkt, mer än att det inte hänt så värst mycket de senaste veckorna.
För ett par veckor sedan var det sommarfest på jobbet. Tanken var att den skulle hållas utomhus, men ett fruktansvärt skyfall satte stopp för det – så de som fixade festen tog ett sent beslut att den istället skulle hållas hemma på kontoret. Det blev lite trångt, men riktigt trevligt ändå. Det bjöds på mat, i mängder – hey, det här är USA! – och utlottning av diverse prylar och allehanda ting. Då personal även fick ta med sig barnen, så hade de fixat så att ungarna kunde få ansiktsmålning. Det måste givetvis jag också ha!
Eftersom jag har implantat i både huvudet och ena armbågen så känner jag mig ofta som en cyborg. Vad passar då bättre än att försöka efterlikna Arnold Schwarzeneggers rollfigur T-800 från filmen Terminator 2? Killen som målade gjorde det helt på frihand, så jag får säga det blev riktigt bra. Eller? Min jobbkollega, Angelica, vågade inte riktigt gå bananas fullt ut, men jag tycker det blev bra ändå. 🙂
Förra veckan var det en slags minifestival med 4-5 lokala rockband här i stan. Ett par av mina jobbkollegor spelar i ena bandet, så givetvis stack jag dit för att lyssna. Det var, tyvärr, extremt lite folk, men ändå kul att lyssna på lite live-musik.
Den största händelsen senaste veckorna är nog fredagens baseballmatch. Greensboro spelar i Minor League Baseball, förkortat MiLB och grovt uttryckt är MiLB indelat i fyra olika divisioner och totalt är det 120 lag utspridda över hela landet och indelat i olika ligor – det skulle bli alldeles för dyrt för en småklubb härifrån att resa till västkusten t.ex. Hur som helst, i år hade det tillkommit ett 121:a lag, men laget saknar spelare och är alltså ett slags spöklag. Huh?
Jo, sedan ifjol är svenska Oatly en av sponsorerna i ligan och i år valde de att skapa ett ”lag” som heter, håll i hatten, the Malmö Oat Milkers! Upplägget är alltså så att i en hemmamatch under säsongen så får varje hemmalag ikläda sig Oat Milkers matchställ, och just nu i fredags så var det Greensboro Grasshoppers tur – och det kunde man ju bara inte missa!
Sagt och gjort, jag släpade med några kompisar och stack dit. Det blev en riktigt kul kväll, trots att de inte hade tagit fram någon merchandise för Oat Milkers. Oatly, läser ni det här, fixa det till nästa säsong, jag måste ha en keps!
Resten av helgen har gått i lugnets tecken. Jag har tittat på film, sovit, fått en träflis i foten (en del sitter fortfarande kvar) och igår lagade jag Texas Chili för första gången. Det blev aningens starkt, men bra ändå. Nästa gång får jag dock ta ett par chilifrukter färre. Nästa helg är långhelg, pga ledig måndag. Ska försöka hitta på något, men vet ännu inte riktigt vad. Det visar sig nog dock. Adios, för den här gången!
I tisdags förra veckan avslutade jag mitt förra projekt genom att skicka in slutrapport till kund. Onsdagen vek jag som reservdag, ifall kund hade påpekanden eller annan typ av feedback. Inte ett ljud hördes från kunden, så jag stämplade ut lite tidigare på onsdagen för att äntligen fira in min hiskeligt långa två dagars semester. Woho! Det första jag gjorde när jag kom hem var, givetvis, att knäppa en öl på balkongen. Varmt så ini bängen var det också, så det var riktigt skönt att sitta på balkongen en stund.
Efter att ha lagt mig ganska sent under onsdagen – hey, jag har S E M E S T E R ! – så började jag min första semesterdag genom att hänga vid poolen ett par timmar. Himla skönt, och naturligtvis förbaskat varmt. Notera skrapmärket på mitt vänstra knä – resultatet efter förra veckans flygtur. 🙂
Framåt eftermiddagen var det dags att snygga till sig för att sticka till Winston-Salem och vinka av en kollega med (amerikansk) fru, som ska flytta till Sverige. Det blev en riktigt trevlig, och aningens sen, torsdagskväll med dem och en skock andra människor – givetvis glömde jag fota, ni får hålla tillgodo med bild på en öl. Ni kommer vara saknade, Erik och Nicole!
Jag vaknade i vettig tid på fredagsmorgonen, turligt nog eftersom jag skulle iväg på en liten roadtrip över helgen. Ursprungsplanen var kusten, antingen Myrtle Beach, eller Carolina Beach, men då väderprognoserna snackade om regn så planerade jag istället in en weekend i Atlanta, GA. Det där diskuterades litegrann under torsdagshänget, med bland annat min kanonbra chef, Maria, och hennes sambo Sebastian. De, samt ett par till, pratade sig varma om Washington D.C. – sagt och gjort, det fick bli det sistnämnda. Avståndet är nästan på minuten samma som till Atlanta, men ”DC” ska tydligen vara en betydligt trevligare stad. Samt lite andra grejer avgjorde det hela.
På ditvägen stannade jag till vid ett vineyard jag fått rekommenderat, för att inta lunch och insupa omgivningarna. Jag kan förstå varför jag fick tipset (tack Maria och Sebastian!) – det var nämligen helt makalöst fint ställe och tillhörande omgivningar. Wow-faktorn är skyhög! Eftersom jag är som jag är, så babblade jag naturligtvis en rejäl stund med min servitör. Av någon anledning – det förekommer ofta, kan jag meddela – så lyckades jag på något sätt baka in att jag är svensk. Jag tror jag aldrig någonsin varit så patriotisk som när jag flyttade hit. Uppenbarligen hörde mina ”grannar” det, och en kvinna vänder sig om och frågar ifall jag är svensk. Efter jakande svar till henne så pekar hon på sin man och kläcker ur sig ”det är han också! :-)”. Det visar sig vara en gosse i min ålder, som bott i landet, Florida för att vara exakt, sedan 1994, och de var på semester-roadtrip medan deras ungar var på nåt sommarläger i North Carolina någonstans. Vi är ta mig tusan precis överallt, vi svenskar. Heja Sverige!
Efter en stund blev jag serverad min lunch, som var helt utsökt delikat. Lika så omgivningarna. Har ni vägarna förbi så rekommenderar jag starkt ett besök till Pippin Farm & Vineyards i Virginia. Jistanes vilket fint ställe!
Efter intagen lunch fortsatte jag färden mot USA’s huvudstad, och strax efter 15 var jag framme vid hotellet, i Arlington – som är en stadsdel/förort till huvudstaden. Checkade in på hotellet och letade därefter upp ett parkeringshus för att ställa av bilen.
Därefter knallade jag iväg till tunnelbanan för att turista i stan en sväng. Staden är relativt stor, och helger försvinner snabbt, så jag checkade främst av jätteuppenbara saker som man ”måste ha sett”: däribland obelisken (Washington Monument), Vita huset, FBI-byggnaden och nåt mer, innan det var dags för middag och hemfärd till hotellet. Jag kan tillägga att fredagen var helt vansinnigt varm. Jag gillar värme, men det var 40 grader varmt när jag kom till Washington under eftermiddagen, och det är lite väl too much – även för mig, med mina sydeuropeiska gener och allt.
Somnade som en klubbad säl efter hemkomst till hotellet, och vaknade relativt tidigt på lördagen. En dusch, en kaffe och det var dags att intaga stan. Jag betade av Lincoln Park och sedan tog jag en promenad till Capitol Hill – för att omgående konstatera att de har verkligen storhetsvansinne i det här landet. Byggnaden är helt enormt stor, och Vita Huset framstår som en stuga på landet i jämförelse. Ett par statyer senare satte jag mig på tuben för att besöka Arlington Cemetery – som jag tror de flesta känner till.
Jag visste att den var stor, men först när jag kom dit så förstod jag att den är helt enorm. För att ge någon slags uppfattning om hur stort Arlington är så kan nämnas att den är 259 hektar stor och inhyser ungefär 400.000 (ja, du läste rätt) gravar. Säger siffrorna ingenting, så kan nämnas att Slottsskogen i Göteborg är ungefär 156 hektar, som en jämförelse. Jag insåg snabbt att där kan man utan problem tillbringa minst en halv dag och strosa omkring. Även om det är en kyrkogård, så är det fantastiskt fint. Jag fick komprimera ner det hela, så jag fokuserade på att beskåda John F Kennedy’s grav, samt Den okände soldaten – där den sistnämnda övervakas av en vakt dygnet runt, året runt.
Därefter var det dags att åka hem till hotellet en snabbis, för en dusch och klädbyte. Det var ruskigt varmt på lördagen också, även om det ”bara” var kanske 36 grader så var kläderna helt genomsura. Efter den uppfriskande duschen så var det dags att ta tuben in till stan, för att checka av en av mina högst prioriterade bucketlist-grejer jag haft sedan jag flyttade hit – det var dags för baseball i högsta ligan, MLB. Dagen till ära var det en match mellan Washington Nationals och Milwaukee Brewers och det blev en himla trevlig eftermiddag. På grund av avsaknad av tak där jag satt så var det också helt fruktansvärt varmt och jag fick kyla ner mig med ett helt batteri av iskall öl. Stackars mig.
Jag fastnade på fancam också, och det kan man se här. Jag sitter rakt ovanför sektion 218, så nu är jag officiellt världskändis också – spännande!
Otroligt häftig upplevelse, även om det ”bara” var runt 30.000 på läktarna (arenan har plats för ungefär 41.000) och en himla nöjd gosse åkte tillbaka till hotellet direkt efter matchen. Allt promenerande hade dock gjort sitt, så jag lyckades med konststycket att somna i hotellrummets fåtölj! Vaknade dock efter en stund, oklart ifall det var en kvart eller en timme, och lyckades med konststycket att masa mig de få metrarna till sängen och tvärslocknade omgående. Trött? Ja! 🙂
Igår söndag vaknade jag utsövd i hyfsad tid. Käkade frukost och checkade ut från hotellet vid halv tio ungefär. Planen var ett besök på Smitshsonian Steven F. Udvar-Hazy Center som är ett museum som inhyser mängder av flygplan och rymdskepp – däribland rymdfärjan Discovery samt det legendariska spionplanet SR-71 Blackbird.
Men, när jag kommer till parkeringshuset, där min bil stod, så var det igenbommat! Eftersom det är en storstad så misstänkte jag att det helt enkelt var någon form av extra stöldskydd, och jag försökte klura ut hur jag skulle få grindarna att öppnas. Nej då, helt stenkört! Här någonstans började min hjärna snurra runt i hög fart, och jag var nära att drabbas av panik. Tilläggas kan att jag extremt sällan får ”hjärnsläpp”, men här var det verkligen inte långt ifrån. Dryga fem timmars bilkörning hem, ett nytt uppdrag startar ”i morgon” (idag alltså) och min bil är inlåst. Fy fan, rent ut sagt! Letade febrilt efter någon slags kontaktinformation vid ingången, men gick bet helt och hållet.
Det hela slutade med att jag således promenerade tillbaka till hotellet och förklarade vad som hänt. När jag berättade var min bil var parkerad så såg jag på deras ansikten ungefär ”Oh, no!”, och förstod att här har jag klantat mig ordentligt. De förklarade att just det parkeringsgaraget hade de inget att göra med, och eftersom de inte kunde göra ett dyft rekommenderade de mig att uppsöka ett närliggande p-hus för att försöka få någon slags hjälp därifrån. Sagt och gjort, de snälla receptionisterna lät mig förvara mitt bagage bakom disken, så jag slapp baxa runt på detta, och jag begav mig till det föreslagna p-huset. Väl där förklarade jag för en vakt hur landet låg och jag såg även på hans ansiktsuttryck att ”Oh no!” – där började min hjärna få problem att bearbeta situationen och jag bad honom om hjälp. Han hade heller ingen som helst koll på just det p-huset, så det slutade med att han ringde upp 911! Efter en kort diskussion med dem så visade det sig att de inte har mandat att göra någonting, ifall det inte är akut – typ att ett barn är inlåst, eller nånting som brinner, eller liknande – och vi la på luren.
Herrejösses, min hjärna spann på högvarv, men den snälla parkeringsvakten följde med mig till ”mitt” p-hus och vi försökte hitta någon slags kontaktinformation, helt resultatlöst. Där någonstans började min hjärna utarbeta en ”plan B”, att jag helt enkelt får stanna en natt till i Washington, eftersom p-huset uppenbart är stängt över helgerna. Jag gick tillbaka till hotellreceptionen och berättade hur det hela hade förlöpt. De försökte återigen hjälpa mig genom att börja googla runt, för att försöka hitta någon slags kontaktperson till p-huset. Helt utan resultat. Agh!
Jag gick tillbaka till p-huset för att försöka hitta en lösning. Bankade på ytterdörren (p-huset låg alltså i ”källaren” av ett höghus) i hopp om att få någon vakts uppmärksamhet. Helt resultatlöst. Jag var nära att ge upp hoppet, när jag grep efter sista halmstrået och gick tillbaka till gallergrinden och kikade in – tänkte att man kanske kunde se något vakt-kontor eller liknande inne i garaget istället. Men, nej då. Då, helt plötsligt, ser jag den typen av informationstavla, som enligt mig, EGENTLIGEN borde sitta på utsidan av ett p-hus. Nämligen information om parkeringstaxa, öppettider och kontaktinformation utanför ordinarie tider! Verkligen väldigt intelligent av fastighetsägaren att placera den typen av skylt cirka 15-20 meter ”in” i garaget! Jag tog ett foto på skylten, i hopp om att kunna förstora texten, och lyckades skaka fram ett telefonnummer. Äntligen tändes hoppets lampa inombords!
Jag promenerade tillbaka till hotellet och spelade lite på kortet ”jag är handikappad, kan ni hjälpa mig” (jag syftar förstås på mina hörselimplantat) och mycket riktigt, en av receptionisterna tog sig glatt an uppdraget (det här handlar främst om att jag i situationer som denna inte vill riskera att missa någon slags information). Han ringde upp numret ifråga och efter lite diskuterande fram och tillbaka blev han vidarekopplad till ”rätt instans”. När de slutligen svarade så förstod de inte alls varför han hade blivit vidarekopplad till just dem, för de kunde ingenting göra. Som en parentes, ibland känns det här litegrann som USA i ett nötskal, men det är en annan diskussion. Han la på och ringde återigen upp det ursprungliga numret och förklarade situationen. De diskuterade lite fram och tillbaka och det slutade med att de rekommenderade mig att återigen gå tillbaka till byggnaden för att banka på dörren.
Väl framme så börjar jag banka på dörren, samtidigt som jag ser en kvinna stå med någon slags porttelefon i handen. Jag gick fram till henne och frågade lite försynt ifall vi satt i samma båt. Mycket riktigt, det gjorde vi. Den enda skillnaden var att hon faktiskt jobbade i byggnaden – som jag alltså senare förstod var en kontorsbyggnad och deras p-hus var helt enkelt besöksparkering till kontoret! Ja, men det är ju himla lätt för mig som turist att känna till, särskilt när informationstavlan sitter uppskruvad en bra bit innanför porten! Hur som haver, hon hade sin bil parkerad i huset och skulle hämta ut den, för en affärsresa, men hon hade slarvat bort sin ”tagg”, så hon kom inte heller in i p-huset. Jag visade henne det där telefonnumret jag skrev om här ovan, och hon ringde upp det och började snacka. Där någonstans började det hända grejer, jag misstänker det beror på att hon faktiskt jobbade i byggnaden, och personen meddelade att de skulle skicka dit ”någon” för att hjälpa oss. Under tiden som det samtalet hade pågått så hade en av hennes vänninor, som också visar sig vara jobbkollega, svarat på SMS om att hon kunde få låna _hennes_ ”tagg”.
Sagt och gjort, Abby som hon heter, satte sig i en Uber för att åka hem till väninnan för att hämta taggen – men innan dess utbytte vi telefonnummer, för att kunna hålla kontakten. Uber kom och hämtade henne, och jag gick tillbaka till hotellet för att vänta, då det skulle ta cirka en halvtimme för henne att komma tillbaka. Jag förklarade situationen för receptionisterna och bad dem hålla tummarna. Efter cirka 10 minuter ringer ett, för mig, okänt nummer. Jag svarade och då visar det sig vara nån från vaktbolaget (tror jag). Personen var på förfärligt uselt humör, så jag fick återigen spela på ”dum-kortet”. Han frågade var jag befann mig, och jag svarade att jag kan vara vid p-huset inom ett par minuter. Jag flög ner genom hissen och tillbaka till p-huset. Då har vakten fjärr-öppnat ingången!!! Jag rusade ner till min bil, samtidigt som jag hela tiden hade honom i telefonen. Väl framme vid bommen så var utfartsgrinden fortfarande stängd, vilket jag påtalade, men han menade på att den kommer öppnas så fort jag betalt parkeringsavgiften. Mycket riktigt, efter att ha betalt avgiften så öppnades porten och några sekunder senare var jag äntligen ute i frihet, tillsammans med min bil!
Jag skickade ett sms till Abby och berättade vad som hänt. Hon var just då på väg tillbaka, men blev överlycklig över att jag äntligen blivit ”utsläppt”. Jag körde till hotellet, berättade vad som hänt och tackade receptionisterna så otroligt mycket för hjälpen. Inte för att de faktiskt hade löst någonting, men de hade åtminstone försökt hjälpa mig – och det värderar jag jättehögt!
Då hade klockan hunnit bli lunch och jag insåg att besöket på muséet helt enkelt får utebli – i annat fall hade jag kommit hem brutalt sent. Eller kanske till och med somnat bakom ratten på hemresan.
Så, i korthet, jag hade en helt fantastisk helg – med ett riktigt dramatiskt slut – men till slut kom jag hem, sov i min egna säng och idag började jag mitt nya uppdrag, hos samma kund.
Det var ett tag sedan senast, men mina senaste veckor har bestått av ungefär som rubriken antyder. Jag kan väl ändå passa på att inflika att det här inlägget utspelar sig mellan den 7 juli och 30 juli, 2024.
Mitt nuvarande uppdrag är inne i slutfasen och det har blivit väldans massa fokus på det senaste tiden. Idag är det tisdag, och i morgon onsdag är det sista dagen på det här projektet.
Därefter väntar hisnande två dagars semester (nej, du har inte fel på synen), innan mitt nästa uppdrag tar vid. Dock hos samma kund, bara lite annorlunda innehåll. Det uppdraget ska bli rysligt spännande, tror jag. Jag kommer ingå i ett team, bestående av tre personer och vi är utspridda mellan Alabama, North Carolina och Göteborg (nej, du har fortfarande inte fel på synen!) – superhäftigt! 😀
För några veckor sedan, under min sedvanliga löprunda med Southend Brewing så var representanter för Asics där, och man fick möjligheten att prova att springa med deras skor. Jag använder just Asics själv, sedan urminnes tider, så jag tänkte det kunde vara en kul grej att testa en annan modell. Kul koncept, och något liknande har jag verkligen inte sett hemma i Sverige. Det är å andra sidan en hel del grejer man inte sett där hemma. 🙂
I torsdags förra veckan så bjöds det på glass i stora lass på jobbet. Eftersom jag inte är den som är den, så tackar man givetvis ja och glufsar i sig massa iskall och mumsig glass. 🙂
Jag var inne på DMV (”trafikverket”, ungefär) för någon månad sedan, och betalade in fordonsskatten. Väl där fick jag lite stolleryck, så jag passade på att beställa personlig nummerskylt. Och, i fredags förra veckan så damp den äntligen ner i brevlådan. Nu känner jag mig nästan som en fullfjädrad amerikan, det är bara en hagelbössa och ett par cowboyboots som saknas. Yiiiieeeha!
I lördags var jag och ett par kompisar återigen på Bowman Gray Racing. Det är ganska fånigt, men också ganska kul, så man kan inte låta bli. De har olika specialevent varje lördag och i lördags var det bland annat dags för Monster truck car demolition, och det var exakt lika fånigt och småkul som det låter. Kvällen avslutades med demolition derby, vilket alltså går ut på att bilarna kör runt och krockar som tokar med varandra. Sista bilen som fortfarande rullar är således segraren. Fånigt? Oerhört! 😀
Efteråt passade vi på att besöka depån, som är öppen för vem som helst. Även om det kanske är en smula bonnigt, så var det ändå kul att kika runt litegrann. De där monster trucks är verkligen groteskt stora!
Söndagen ägnades åt häng i poolen. På vägen dit stötte jag på en söt liten krabat, som inte var det minsta blyg av sig och tillät mig plocka fram mobilen och ta ett foto. Tack!
Direkt efter jobbet idag stack jag till Steel Hands Brewing för lite run club. Varmt så ini bängen, så den iskalla ölen efteråt satt som en smäck. Jag glömde dock ta ett foto på ölen, men ni får hålla tillgodo med en svettig bild på mig. Inklusive ”söndertrasat” knä och handflata, då jag lyckades med konststycket att snubbla under löprundan, med efterföljande flygtur. (Ni ser givetvis ingenting på fotot, eftersom det bara handlar om ett par små skrapmärken.)
I morgon blir det, förhoppningsvis, en lugn dag på jobbet – sedan stämplar jag, som jag nämnde tidigare, ut för hela två dagars semester. Om jag är avundsjuk på er där hemma i Sverige? Naturligtvis är jag det, fattas bara annat, men så här kan det bli när man är konsult på andra sidan pölen. 🙂
Veckan gick i ett rasande tempo, men tänkte ändå dra ihop den lite kort. I måndags förra veckan började min ersättare, så i stort sett hela veckan gick åt till ”Operation korvstoppning”. Arma krake, men han verkar leva fortfarande åtminstone.
I tisdags var jag på baseball med COO hos tidigare kund. Jag hade inte träffat Cheyne på rejält länge, så det var ett kärt återseende. Deras företag har dessutom säsongsbiljetter, så det var ju nice att ha en egen ”altan” att sitta på, samt tillgång till servitris – man behövde inte ens gå till baren för att beställa öl. Fint ska det va’! 🙂 Det blev en riktigt trevlig kväll, och vädret var helt ljuvligt. Kul återseende, och vi har redan pratat om att försöka ses snart igen. Kombinationen baseball, bra umgänge och iskall öl är en fantastisk kombination!
I fredags var det midsommarafton där hemma i Sverige. Här är det som vilken dag som helst, vilket således innebar att åka till jobbet. I år kändes det inte riktigt lika konstigt som det gjorde ifjol, trots att man såg massa midsommarhälsningar på Facebook, från det vackra Sverige. En kollega ville ge mig en liten känsla av midsommar – eller egentligen främst svensk sommar – så han stack till mig en bit Kexchoklad, och det kändes genast som jag var hemma i Sverige.
Direkt efter jobbet så passade jag på att tappa upp min nubbe, som äntligen var klar. Mer om det senare, men resultatet blev så här. Notera de extremt vackra etiketterna, skapat av mig i Powerpoint, tillsammans med stulna bilder från Internet.
På fredagskvällen stack jag hem en sväng till min chef Maria och hennes sambo Sebastian. Vi tog en öl hemma hos dem, innan det var dags att sticka in till stan för att kolla på baseball. Det blev en förfärligt trevlig kväll, ännu bättre eftersom Grasshoppers vann. Tydligen var kvällen extremt bra, eftersom jag knappt tog något foto. Efter matchen väntade, som vanligt på fredagar, ett rejält fyrverkeri. Heja USA!
Vaknade i lagom tid på lördagen och fick i mig lite frukost. Efter ett par koppar kaffe och en dusch så var det dags att dra iväg till Erik – en svensk kollega som bott här närmare tio år, och som har eget hus. Det vankades midsommarfest! Upplägget var som sådant att Erik stod som värd, och jag agerade festfixare – på något märkligt vis så lyckades jag dra ihop cirka 30 personer, och det var ett himla trevligt gäng som firade midsommar, på vårt vis. Gästerna var ett hopkok av svenskar, amerikaner, mexikaner och ett par från Mellanöstern. Multikulturellt så det förslår och det blev en fantastiskt trevlig kväll! Då vi på svenskt vis körde knytkalas så hade vi både sill och potatis, men även nån vrålgod mexikansk variant på köttfärspaj, av något slag. Och så min hemmagjorda nubbe förstås, som återigen gjorde succé bland gästerna. En mexikansk jobbkollega tyckte främst att Citron- och Myntasnapsen tilltalade hennes smaklökar bäst, men hon provade alla tre sorter. Som festgeneral hade jag även sett till att dra ihop några lekar, och det var riktigt uppskattat. När ”utlänningarna” fick dansa kring stången och köra ”Små grodorna” för första gången i sitt liv så var succén ett faktum. Jag fick skjuts hem efter festen, så jag bröt upp framåt 23-snåret.
Dagen efter åkte jag hem till Erik för att hjälpa till med städningen, men det visade sig vara otroligt lättstädat, då många hade dragit sitt strå till stacken redan kvällen innan. Ett par timmar senare var jag hemma i lägenheten igen, där Netflixandet fortsatte några timmar till. Kvällen avslutades med en middag på Rody’s i vanlig ordning, och där jag också såg sista halvlek mellan USA och Bolivia i Copa America. Idag var det återigen måndag och korvstoppningen har fortsatt. Jag gör nu min sista vecka hos nuvarande uppdragsgivare, och på måndag nästa vecka väntar nya spännande grejer. Spännande! 🙂
Japp, jag kommer schemalägga bloggandet tror jag. Nu har det gått tre veckor sedan senaste inlägget och jag minns knappt vad som hänt under tiden. Jag fick ta foton till hjälp, så det här blir nog ett relativt rörigt inlägg – men historien börjar således tisdag den 28:e maj och fram till idag, söndag den 16:e juni, 2024.
Veckan bestod högst troligt i att äta, jobba och sova – jag minns dock inget annat. På lördagen stack dock jag och ett par svenska kompisar till Bowman Gray Stadium, och som jag har skrivit om tidigare. Det är racing, det är salongsberusning och det är högljutt. Jag gillar det skarpt, även om jag antagligen aldrig kommer köpa säsongskort. Det blev en riktigt kul kväll och vi fick även se några piruetter och mindre krascher – inget allvarligt dock.
Följande vecka så provade jag på att delta i en run club här i Greensboro för första gången. Jag har tidigare varit med några tillfällen i Winston-Salem, men dit jag har en halvtimme enkel resa, och det skulle helt enkelt bli för mycket flängande ifall man ska köra två gånger i veckan. Sagt och gjort, efter jobbet på måndagen så åkte jag till Hidden Gate Brewing och det blev en härlig runda på nästan 5km, dock varmt och ganska hög luftfuktighet – så det sattes inga världsrekord precis. Hela grejen med run club är alltså att de nästan alltid anordnas av ett bryggeri – och såna kryllar det av här i landet – man träffas ett gäng folk, springer en runda och sen tar man en öl efteråt. Ibland kan man köpa mat i en Food Truck också. Kul koncept och bra sätt att träffa nytt folk.
På onsdagen var det dags att besiktiga bilen för första gången. Det fungerar lite annorlunda här i landet, då besiktningen ofta (tror jag) utförs av ackrediterade bilverkstäder – så jag passade även på att serva bilen samtidigt. Det hela tog kanske en halvtimme, sedan var bilen godkänd och nyservad – hurra!
Dagen efter var det Sveriges nationaldag – som förstås är en helt vanlig arbetsdag här i landet – men dagen till ära passade jag på att köra svenskt tema på min klädsel. Det uppskattades på jobbet, och jag fick flera kommentarer om utstyrseln – särskilt mina skor. 🙂
På kvällen var det återigen dags för en run club, på Southend Brewing den här gången. Samma upplägg dock.
Den här veckan har jag återigen varit på jobbresa i Virginia och givetvis måste man ju äta middag också, så vi var ett glatt gäng som intog Sharkey’s i Radford, VA, för lite middag. Himla trevlig kväll med mycket skratt.
På onsdagen åkte jag hemåt, och som alla andra gånger så körde jag landsvägar hem istället för motorväg. Landskapet i södra Virginia och norra North Carolina är så himla fint. Tycker jag, vad tycker ni?
I torsdags var det så ini bomben varmt, så det var ju bara att kasta sig i poolen efter hemkomst från jobbet.
Fredagen blev lugn, men på lördagen mötte jag upp några jobbkollegor på Joymongers brewing för snack, kortspel och givetvis öl. Det blev en riktigt trevlig kväll och det är inte det minsta tråkigt att kunna sitta utomhus klockan 22 och temperaturen fortfarande är långt över 20 grader, snarare närmare 30. Sweet!
Under helgen har jag också passat på att göra nubbe inför midsommar nästa helg – som vi av förklarliga skäl firar på lördag nästa vecka, eftersom fredagen är en helt vanlig arbetsdag här i det förvirrade landet i väster. Midsommar kommer vi fira hos samma kille som ifjol – dåvarande projektledare för att rodda ihop det hela hade dock den otroligt osmidiga smaken att flytta till San Fransisco – så istället fick jag ta över stafettpinnen efter Tina. Tack, Tina! Men, det ska bli himla skoj, jag tror vi just nu är kring 20 anmälda – svenskar, amerikaner och mexikaner i en härlig röra.
Helgen har gått i lugnets tecken. Jag har varit i Virginia sju av de åtta senaste veckorna, så jag känner mig en smula sliten. Det var dock min sista resa dit – åtminstone med jobbet – då förserie-byggnationen snart är över, men även för att jag ska byta uppdrag inom kort. Kul! 🙂
Nu var det återigen länge sedan jag skrev. Måste försöka skärpa mig, men det säger jag å andra sidan varje gång. Kanske ska schemalägga, så jag tvingas skriva minst ett inlägg varannan vecka eller liknande? Risken med långt mellan inläggen är att jag dessutom själv glömmer av vad som hänt, då det blir en gröt av det hela. Nåväl, jag ska försöka sammanfatta 12 maj till idag den 27 maj så gott det går.
Jag har varit uppe i företagets fabrik i Virginia fem veckor i rad nu. Även om det bara är dryga två timmars körning hemifrån, så tar det ut sin rätt på kroppen att bo i kappsäck ”hela tiden”. Helgerna har ägnats åt att sova och tvätta kläder, i stort sett.
Den 14 maj åkte jag upp till Virginia, och för en gångs skull hade jag tur med hyrbilen. Enligt företagets policy ska man boka ”standard car”, vilket jag också gjorde. Kom till hyrbilsfirman, där de omgående kläckte ur sig att det finns problem. ”Åh, nej!”, hann jag knappt tänka, innan kvinnan frågade mig ”although, we have a RAM, would that be acceptable?”. ”Yes, box!”, var mitt spontana svar. För de som inte vet är RAM alltså ett bilfabrikat, och de är främst kända för att göra stora pickuper, som är otroligt vanligt här i landet. De flesta är även utrustade med bränsletörstiga V8-motorer med förfärligt massa hästkrafter under huven. Det är tur Greta inte bor här i landet. 🙂 Hur som helst, jag fick nycklarna och åkte upp till Virginia.
Kortveckan bestod i att jobba, äta och sova. På fredagen var det dags att åka hem, och återigen stannade jag till i den söta småstaden Stuart, VA för att äta lunch. Helgen tillbringades med att sova, löpträna och tvätta kläder. Men, på söndagen stack jag in till stan för att käka brunch med en kompis. Väl vid restaurangen såg jag en riktigt stor pickup. Betydligt större än den RAM jag hade tidigare i veckan. Go big or go home, som de säger här. 🙂
Efter brunchen åkte jag till North Carolina Aviation Museum, som visade sig vara lite av en besvikelse.
I tisdags åkte jag återigen upp till fabriken och stannade till fredag. Som vanligt tog jag landsvägen upp, istället för Interstate, och man kanske förstår varför när man ser såna här landskap?
Den här veckan var det workshop med vårt partnerföretag, så naturligtvis passade vi på att äta en lite finare middag. Mysig restaurang, inrett i en gammal lada, och väldigt bra kött!
Efter jobbet i torsdags så åkte killarna från partnerfirman hem till Pittsburgh, PA så jag fick äta middag ensam. Det var rejält varmt efter jobbet, så istället för den inplanerade löprundan så tog jag en långpromenad i den mysiga lilla universitetsstaden Radford, VA.
Efter middagen passade jag på att ta en öl på hotellets fina takterrass. Fin utsikt, som inte går få nog av.
Innan jag reste hem på fredagen, så tog jag en sväng till Christiansburg, VA – då det finns en butik som har väldans bra utbud av hantverksöl. På vägen dit passerade jag en Tr*mp Store och jag kunde bara inte låta bli att titta in en sväng. Well, jag låter nog bilderna tala för sig själva. Men, jösses…
Väl hemma var jag så trött att min sedvanliga fredagsmiddag byttes ut mot Rody’s Tavern. Slocknade som en klubbad säl ganska tidigt, och vaknade följaktligen tidigt på lördagen. Via ryktesvägen hade jag fått höra att några serber årligen anordnar en SerbFest, så jag stack iväg dit. Väl där var det raka vägen till mathörnan, för att beställa čevapćići, som jag inte ätit sedan hemma i Sverige förra året. I delar av balkan äts den vanligtvis med pitabröd, lök och kajmak, som är något mellanting mellan creme fraiche och grekisk yoghurt. Tror jag. Jättegott, även om jag nog föredrar med pommes frittes och ajvar, som man vanligtvis får dem serverade vid kroatiska kusten.
Eftersom jag inte kände en kotte blev jag inte så värst långvarig där, utan åkte istället vidare till en gammal kvarn, som fortfarande är i bruk. Hemskt rogivande att stå och titta på kvarnhjulet, och jag passade även på att köpa med mig lite närproducerad honung. Då jag inte är någon bak-människa köpte jag således inget nymalt mjöl.
Sent på eftermiddagen blev jag lite rastlös, så jag spontanköpte biljetter till kvällens baseball-match. ”Vi” förlorade dessvärre, men blev en riktigt trevlig kväll ändå.
Igår, söndag, hade jag tänkt besöka Hanging Rock för första gången, för lite vandring och bestiga klippan med samma namn. Det verkar ungefär resten av North Carolina också tänkt på, så när jag kom dit var parken stängd – eftersom parkeringen var proppfull. Snopet värre! I den efterföljande sorgen styrde jag istället kosan mot den pyttelilla staden Pilot Mountain där jag unnade mig en espresso och en banana split. Den sistnämnda var hur stor som helst, så jag orkade inte äta upp mer än hälften. Eftersom det var rejält varmt igår så gjorde det inte så mycket, eftersom det ändå hann smälta.
På kvällen seglade ett rejält åsk- och regnoväger in från ingenstans och regnet formligen vräkte ner under en kort stund. Efter ett kortare uppehåll så kom det ett ännu värre åskväder in, och jag såg mängder med blixtar. Häftigt, och väldigt respektingivande!
Idag är Memorial Day och följaktligen helgdag. Jag vaknade supertidigt i morse, så jag passade på att sticka iväg till Bur-Mil Park för att ta mig an 8 kilometer långa Owls Roost Trail. Det märktes att det hade varit busväder igår, då jag såg flertalet nerblåsta träd. Spåret var fullt av grenar och kvistar och smått geggigt efter gårdagens skyfall.
Vid hemkomst fick jag för första gången se en tvättbjörn, på nära håll dessutom. Den stod och spanade in mig en bra stund, innan den vände och gick in i buskagen igen. Kanske stank jag svett? Jag vet inte, men kul att ha sett en i varje fall!
En välbehövlig dusch och sedan åka till Carolina Field of Honor för att närvara vid ceremonin var tanken. Istället råkade jag somna i soffan, och sov en hel timme. Så kan det gå! Resten av dagen har ägnats åt tvätt och allmänt pyssel i hemmet. Det lutar åt att det blir middag på Rody’s ikväll igen, då jag inte känner mig särskilt sugen på att laga mat. Hörs snart, jag lovar att jag ska försöka!
Nu har det återigen gått lite lång tid sen senast, ber om ursäkt. Anledningen är att jag flängt en del, jobbmässigt, det senaste.
Det här inlägget handlar om onsdag den 24:e april och fram till idag, den 11 maj – ett spann på två och en halv vecka således.
Jag hämtade alltså ut min hyrbil förrförra onsdagen, för att ta mig upp till södra delarna av Virginia (VA). Fabriken ligger i utkanten av den lilla staden Dublin, men efter tips från jobbkollegor så föredras det att ta in på hotell i antingen Christiansburg, eller Blacksburg – det är två städer som sitter ihop, kan man säga, och som ligger cirka 25 minuters bilresa från fabriken. Sagt och gjort, jag kom upp till Christiansburg framåt onsdagskvällen och började min vistelse med att äta middag. Prioritera rätt liksom! 🙂
Dagen efter var det massa jobb som väntade. Pga fotoförbud så finns det inga fotografier att visa, men jag har alltså närvarat vid en så kallad förserie-byggnation. Kul, och jag gillar också att nätverka lite med personer som jobbar uppe i Virginia – kontaktnät är alltid bra att ha. Efter arbetsdagen var slut så letade jag upp Huckleberry Trail för en promenad. Fin natur, och skönt sätt att koppla bort jobbdagen.
Torsdagen och fredagen handlade om samma sak; det var äta-jobba-sova som gällde. Strax efter lunchtid på fredagen så började jag röra mig hemåt, då det vankades tjugofemårskalas (japp, du läste helt rätt) på kvällen. Jag stannade till i den lilla staden Stuart, VA för att äta lunch. Man förstod också väldigt snabbt att det är en liten stad (~1500 invånare) då det blev helt knäpptyst när jag klev in i den familjeägda restaurangen – och jag blev ganska rejält uttittad. Då de insåg att jag inte hade hagelgevär i handen och antagligen inte var någon bråkmakare, så fortsatte de äta sin lunch. Otroligt charmigt ställe, och jag måste ta reda på ifall det finns hotell i Stuart, så man kanske kan tillbringa en helg i ”hålan”.
Det är ett tag sen, milt uttryckt, jag var på tjugofemårskalas senast. Personen vi firade heter Tony och är en riktigt glad skit och det var hans flickvän som i hemlighet roddat ihop det hela – kvällens tema var fotboll (riktig fotboll, inte den amerikanska avarten), så de flesta körde förstås fotbolls-outfit. Själv gick jag all-in och hade både shorts, fotbollsstrumpor och benskydd. Kvällen blev fantastiskt lyckad och det var en ganska trött och en smula salongsberusad undertecknad som ramlade ner i sängen vid 01-tiden på natten.
Dagen efter var vi ett ganska stort gäng som skulle åka till Bowman Gray Stadium i Winston-Salem för att kolla på racing. Bowman Gray är, som jag förstått det, den första racingbanan i USA och byggdes redan på 30-talet och är ur-modern till NASCAR. En ganska kort ovalbana och där man tävlar i olika klasser. Tilläggas ska att det här är så långt ifrån professionellt man kan komma, det handlar snarare om hillbilly – även publiken – och det visade sig vara helt hysteriskt roligt och extremt typiskt amerikanskt. Som sig bör så möttes vi förstås upp på parkeringen innan tävlingen, för lite tailgate-party, det är helt enkelt ”fest vid bilens baklucka” som gäller. Riktigt kul, och att vädret var helt strålande gjorde ju inte saken sämre. Även den här kvällen blev helt fantastisk och alla var eniga om att det här måste göras om fler gånger. Sök upp ”bowman gray fights” eller ”crashes” på tuben, så förstår du antagligen vad det hela handlar om.
Efter tävlingen stack vi till en pub för lite häng och snack. Jag och en kompis hamnade bredvid ett par, och eftersom vi befinner oss i USA så började vi såklart snacka med varandra efter ett tag. Paret var kanske 25-30 nånting och när jag ställde en fråga till honom så svarade han mig på svenska! Jag blev helt paff verkligen, då han inte har något med min konsultfirma eller Volvo att göra. Då visar det sig att han är amerikan, men båda hans föräldrar är svenskar – och tacksamt nog har de varit smarta nog att föra språket vidare. Herrejösses vad häftigt! Så resten av kvällen satt vi och pratade en hel del svenska – hans fru är från Venezuela, tror jag det var, så vi fick förstås mestadels prata på engelska. Vi har blivit ”kompisar” på LinkedIn och jag ska försöka inviga honom i vår svensk-amerikansk-mexikanska gröt av folk.
Följande vecka var det återigen dags att åka upp till fabriken och jag stack upp redan på söndagen, för att slippa åka hemifrån supertidigt på måndagsmorgonen. Det var återigen äta-jobba-sova som gällde hela veckan, ända fram till torsdagen.
Torsdagen den andra maj hade jag bott i USA i ett helt år, och det firade jag med skumpa i dricksglas på hotellrummet. Fint ska det va’! 🙂
Jag åkte hem vid lunchtid på fredagen och stannade återigen till i den lilla staden Stuart, VA för att äta lunch. Det blev tidig nattning, då jag skulle upp supertidigt på lördagsmorgonen.
Lördag den 4:e maj uttalas på amerikanska som ”May the fourth” och den som kan sin Star Wars vet också att Jedi-riddarnas motto är ”May the force [be with you]” och uttalas ganska snarlikt. Nog om historik, sånt här är amerikanerna otroligt duktiga på att nyttja, och för egen del hade jag skakat ihop ett gäng på 14 personer som skulle delta i en löptävling, med Star Wars-tema. Man kunde välja att promenera 1mi (1,6km), springa/gå 5km, eller springa 10km. Eftersom jag har kommit igång bra med löpningen så valde jag och flera till att köra just 10km. Vi samlades vid sjutiden på morgonen (jajamensan, du läste helt korrekt. Anledningen är att det kan vara otroligt varmt, och ingen vill dö av värmeslag, så därför kör man ofta tävlingarna tidigt på morgonen mellan ungefär april-oktober) för att peppa varandra innan start. Det duggregnade lite och var precis lagom temperatur, runt 19 tror jag. Vi som sprang 10km startade 07:45 och det gick riktigt fint till en början. Regnet tilltog dock under tävlingen, så vid målgång var jag verkligen våt som en hund. Jag hade satt ett mentalt mål att springa på 01:10:00 och missade det med en tiondels sekund(!). Inget som grämer mig, jag är jättenöjd! Efter loppet tog vi gruppfoto (några hade dock redan hunnit åka hem, då de var genomblöta och hade inte tagit med sig ombyten) och åkte sedan hem för dusch och några timmars vila.
Ungefär hälften av oss möttes upp på en restaurang vid 16-tiden, för att äta och dricka lite, innan vi stegade iväg till First National Bank Field för att titta på baseball – givetvis även det med Star Wars-tema. 🙂 Det blev en riktigt trevlig kväll, även om det regnade till och från, så stämningen var inte helt på topp. Men, kul att titta på baseball i alla fall!
På söndagen åkte jag återigen upp till Virginia och var där tills onsdag, då vankades det nämligen konsert hemma i stan. Det Göteborgsbaserade death metal-bandet In Flames var på besök och det kan man givetvis inte missa. Jag har lyssnat väldigt lite på dem, och aldrig sett dem live, men det blev en riktigt bra kväll. Otroligt ös i musiken, och jag lyssnar väldigt ofta på dem när jag är ute och springer.
Torsdag och fredag var ganska sömninga historier på jobbet och direkt efter jag stämplade ut vid 16-tiden på fredagen, så mötte jag upp mina vänner/kollegor Martin, Erik och Dan för att köra lite disc golf. Enligt prognosen fanns det risk för regn, men det var nästan klarblå himmel när vi började. När vi kom till hål 9 så började det droppa litegrann och när vi var klara med hål 9 så var skyfallet ett faktum. Vi tog snabbt det enhälliga beslutet att det fick räcka med nio hål, så vi stack istället iväg till ett bryggeri för käk och ett par öl. Kvällen avslutades med soffhäng och TV-serier. I helgen har jag för första gången på länge inga som helst planer, så det får bli lite spontana aktiviteter. Jag ska återigen upp till Virginia i veckan som kommer, men bara några dagar den här gången.
