Förra veckan gick, som vanligt, i ett hejdundrandes huj – och som avslutades med en helg full av aktiviteter. I torsdags, förra veckan alltså, var jag hemma hos en jobbkollega efter jobbet – och hjälpte honom med lite grejer. På hemvägen åkte jag förbi ett hus, som uppenbarligen tar det där med Halloween seriöst.
Dagen efter var det dags för den årliga utstyrseltävlingen på jobbet och en hel del folk hade dressat upp sig rejält för att tävla. Första gången jag bevistar detta, så det var riktigt kul minne att ha med sig.
På kvällen var det dags för Halloweenfest hemma hos en annan jobbkollega, och bor man i USA ska man göra det ordentligt, tänkte jag. Sagt och gjort, åkte till en partybutik och gick bananas där inne. Köpte bland annat med mig ”rivsår” i latex och lite smink och grejer. Åkte hem och skred till verket. För att vara extrem novis på att sminka sig så blev jag ändå rätt nöjd med resultatet. Övriga bilder är från själva festen.
Jättekul kväll och jag var inte helt pigg när jag kom hem nångång efter midnatt. Då insåg jag att den där jämrans latexen, och färgen, förmodligen ska plockas bort innan man somnar – för att inte riskera att sängkläderna ser ut som en färgaffär dagen efter. Det var inte det allra enklaste att få bort fastklistrad latex, men till slut kunde jag äntligen hoppa i säng för lite välförtjänt skönhetssömn.
På lördagen åkte jag, tillsammans med min chef, Maria, och hennes sambo, Sebastian, till den årliga BBQ Festival, som hölls i Lexington, NC för det trettionionde året. Vädret var helt strålande och låg kring 30 grader. Jag klagade inte någonstans! Lexingon är en typisk amerikansk småstad och det var en kul upplevelse, även om jag kanske hade föredragit betydligt mer fokus på just barbeque, istället för att sälja massa krimskrams. Nå, nu har jag bockat av tvättäkta BBQ-festival i alla fall.
På hemvägen så tog vi en omväg via Blueridge Parkway – vilket jag skrev om för knappt två månader sedan – för att få uppleva höstens färger. Jag låter bilden tala för sig själv, även om den inte riktigt gör verkligheten rättvisa. Helt makalöst vackert!
Därefter åkte vi hem och det fick bli middag på Rody’s Tavern, då klockan hunnit bli åtta på kvällen. Efter lite TV-tittande somnade jag som en klubbad säl och sov som en stock.
På söndagen var det dags att åka till Martinsville, VA, med en jobbkollega, för att bevista min första biltävling på amerikansk mark. Det vankades nämligen NASCAR. Vädret var återigen strålande och jag uppskattar att temperaturen låg kring 28-30 grader. Även här valde jag att inte klaga på vädret… Tävligen går, kortfattat, ut på att de kör jättefort runt en ovalformad bana. Söndagens tävling var på en så kallad short track, och som mäter cirka 0,5mi (cirka 800 meter) – och totalt skulle det köras 500 varv. Japp, du läste helt rätt. Vrålande motorer, kalasväder och kall öl; vad kan gå fel? Ingenting alls, mer än att det blev lite väl monotont efter cirka 100 varv. Då återstod bara 400… Kul att ha upplevt åtminstone!
Idag, tisdag, är det Halloween här i landet – och jag sitter för tillfället och undrar ifall jag kommer råka ut för Trick or Treat? eller inte. Det får tiden utvisa. Själv önskar jag er alla Happy Halloween!
Förra helgen fick jag äntligen tummen ur och kom iväg till IKEA, som ligger i Charlotte, en dryg timme från Greensboro. När man kom fram så kände man omedelbart igen sig, och det såg till och med likadant ut inne i butiken. Målet för dagen var en TV-bänk, samt ett par förvaringskartonger. Resultatet blev som vanligt när man är på IKEA; utöver de planerade inköpen så följde även annan bråte med hem. Dock inga värmeljus (främst för att jag tycker de är helt värdelösa).
Väl hemma och det var dags att börja bygga. Insåg per omgående att det behövdes en skruvmejsel. Orkade inte åka och köpa en skruvmejsel, så jag knackade helt sonika på hos grannen och frågade ifall de hade någon att låna ut. Det hade de. Jag vet dock fortfarande inte vad de heter, och jag ser dem nästan aldrig – trots att de bor precis rakt emot mig. Nåja, dags att bygga möbler. LEGO för vuxna, kanske man kan kalla det.
Efter en stunds trixande, skruvande och grejsande så var TV-bänken äntligen färdigmonterad och jag kände mig mycket nöjd. Nu har jag skaffat allting i möbelväg och min bostad kan, i stort sett, kallas för bostad. Det tog bara fem månader…
På söndagen var jag hemma hos en kollega och hans fru för söndagslunch och fika. De bor i hus sedan några år och har det himla mysigt. På hemvägen fick jag för mig att jag givetvis måste köpa en pumpa – det är trots allt Halloween-tider i det stora landet i väster. Sagt och gjort, stack till Walmart och införskaffade en pumpa samt lite verktyg och åkte sedan hem. För att vara min allra första pumpa någonsin så blev jag svårt nöjd med slutresultatet.
Arbetsveckan kom och gick, och helt plötsligt var det fredag. Igen. Var tar veckorna vägen? Jag är inte helt säker, men jag har en känsla av att de blir uppätna av en fjärdegradsekvation och spolas ut som en kvadratrot vid treriksröset. Fredagsmiddagen blev oxfilé med rotfruktsgratäng samt gräddsås – mycket bra.
Igår, lördag, åkte jag med tidigare nämnda jobbkollega till grannstaden Winston-Salem för att se på Amerikansk Fotboll för första gången i mitt liv. Collegefotboll ska väl tilläggas, och inte NFL. Wake Forest tog emot Pittsburgh Panthers och det blev en riktigt kul tillställning. Med 1,5 minut kvar av matchen låg hemmalaget under med 17-14 och med sju(!) sekunder kvar satte de en Touchdown och efterföljande kick-goal (det kallas säkert något annat) och slutresultatet skrev sålunda 21-17 till hemmalaget och sällan skådat jubel utbröt.
Sport rent generellt är väldigt stort i det här landet och det förstår man också när ett lag på collegenivå drar cirka 25.000 åskådare – i en stad av samma storlek som Borås. Klubbarna i fotbollsallsvenskan och elitserien i hockey borde vara gröna av avund. Så, nu har jag bockat av Amerikansk Fotboll också – kul sport, även om jag fortfarande tycker det är rejält knepiga regler. Det kommer definitivt bli fler matcher framöver.
Idag, söndag, har jag i stort sett inte gjort ett jota. Pratat i telefon med en kompis hemma i Sverige, druckit massa kaffe, planerat in nästa roadtrip – stay tuned! – samt avslutade dagen med söndagsmiddag på Rody’s Tavern. Gott och kaloririkt, precis som vanligt. Hörs snart!
Veckorna går verkligen i ett hejdundrande tempo här. Det känns lite grann som man äter, jobbar och sover – och helt plötsligt är det helg. Woho!
Det är fortfarande en del uppförsbacke gällande jobbet. Jag hade på känn att det skulle vara en viss skillnad att kliva över till R&D från manufacturing/industrial – adderar man därtill ”annat land” i ekvationen, så får man en ordentlig bergodalbana. Nåväl, det känns i alla fall som att det går framåt – om än något långsammare än jag trodde/hoppades på.
I onsdags åkte jag och ett par konsultkollegor till Charlotte, cirka 150km härifrån, för att titta på MLS (Major League Soccer) och där Charlotte FC tog emot Toronto FC. Även om nivån inte är paritet med de stora europeiska ligorna, så var det riktigt kul. Jag kom hem ungefär 00:30 och somnade nästan omedelbart. Däremot var man kanske inte så värst pigg dagen efter, men det är smällar man får ta.
Igår, lördag, var vi ute och åt middag på en riktigt bra restaurang. Det närmaste ”fine dining” jag sett hittills. Supermysig miljö, riktigt bra vinlista – med mängder av europeiska viner – och bra mat. Anledningen till att vi steppade upp lite var för att en svensk kollega fått jobb i Österrike. Efter sju år här i staterna så kunde han, tydligen, inte låta bli att tacka ja till erbjudandet han fick. Så, idag flyger han hem till Sverige, för nån veckas semester, innan han drar ner till Österrike. Stort grattis till nya jobbet, Ahmad, du kommer vara saknad! Kvällen blev längre än jag trodde, så den inplanerade Oktoberfesten på ett bryggeri i downtown struntade jag helt sonika i.
Idag, söndag, har det inte gjorts många knop här hemma. Jag har druckit massor av kaffe, testat min nya dammsugare (köpt av nyss nämnda Ahmad), samt surfat runt lite kring potentiella road trips framöver.
Nu är det kväll, och dagens middag blev ett experiment. Oxfilé med klyftpotatis, och till det serverade jag en salsa verde från ett recept jag fått från en mexikans kollega. Behöver jag nämna att det var ”ganska” spicy? Tänkte väl det…
Middagen avklarad. Nu är det dags för lite TV-serier innan min dejt med John Blund. På snart återseende!
Idag, måndag, är det helgdag här i staterna. Möjligen någon annan stans också, men det har jag dålig koll på. Hur som helst, långhelg och det var dags för min första roadtrip!
Jag hade sedan tidigare bestämt mig för att köra längs med Blue Ridge Parkway (BRP), som är en lång väg genom bergskedjan Appalacherna, för att förenkla det hela en smula. Jag insåg tidigt att jag inte skulle hinna med att köra hela, så min strategi var att börja från norra änden och sedan ta mig söderut, och avsluta resan i Asheville, NC. Sagt och gjort, direkt efter jobbet i fredags så åkte jag hem och hämtade min packning och stack iväg. Första anhalt var Waynesboro, VA, som ligger bara några miles från North End av BRP. En tripp på cirka tre timmar (175mi/281km), då man sällan använder distans här, utan avstånd mäts i tid. Jag kom fram vid 19:30-tiden, och eftersom magen knorrade så var det bara att leta upp närmsta ställe för lite kvällsmat. Jag skulle upp relativt tidigt dessutom.
Hittade ett ställe ganska nära motellet, så jag knallade in och satte mig till bords. De flesta restauranger jag varit på hittills är relativt enkla, men har allt som oftast riktigt god mat – även om den kanske inte är så värst hälsosam alltid. Men när man får vinet serverat i en aluminiumburk och tillhörande ölglas, då vet man att man möjligen tagit ett snäpp neråt på skalan. 🙂 Maten var dock fullt ätlig, och det var det viktigaste.
Frukosten på motellet var inget att skriva hem om. Så undermålig att jag inte ens bemödade mig att ta några bilder. Men, två skivor rostbröd med smör och ett glas apelsinjuice blev det. Allting serverat på papptallrikar och plastbestick. Nej, du behöver inte uppsöka Specsavers, du läste helt korrekt. Nå, stor sak i det, dags att inhandla vatten och Beef Jerky (torkat kött) på Walmart och sen var det dags att dra iväg! Första anhalt blev en gammal tågtunnel, Blue Ridge Tunnel, som byggdes under 1850-talet, och som är nedlagd sedan länge. Jag parkerade bilen och gick sedan cirka 800 meter till tunnelns ingång, därefter var det på med pannlampa och sätta igång och traska i kolmörkret. Häftig upplevelse! Tunneln är c:a 1300 meter lång, och när jag var ute på andra sidan så var det bara att dricka lite vatten och sedan gå tillbaka samma väg igen. Totalt fick jag ihop en liten promenad på närmare 4 kilometer, jag trodde inte det var så långt, men bra med motion i alla fall.
Efter tunneln så var det äntligen dags att äntra Blue Ridge Parkway, spännande!
Första spontanstopp (eftersom jag inte har läst in mig stenhårt på BRP så blev de flesta av stoppen lite spontana) blev vid Humpback Rock, efter endast 9km körning. Jag hade vagt minne av att jag läst något om det, så den skulle vi naturligtvis kolla in! Jag gick in till Visitors Center, där jag hämtade lite information om de olika lederna som fanns. Eftersom jag hade en lång väg till Asheville (cirka 600km på BRP) så ville jag såklart ta den kortaste leden upp till klipporna, en strapats på cirka 1,3km. Obönhörligen uppåt, sedan ännu mer uppåt, för att sedan vara flackt några tiotal meter, innan det återigen var dags för uppåt. Kort sammanfattning; de cirka 1,3 kilometrarna tog ungefär 50 minuter att avverka. Då kan ni själva räkna ut hur ”fort” det gick, på grund av lutningen… Till slut var jag i alla fall uppe, och utsikten därifrån var verkligen värt mödan. Herrejösses!
Stairway to heaven?
Tillbakavägen tog nog bara runt 25 minuter att avverka. Men jag insåg snabbt att om jag skulle hålla på med massa såna här stopp så skulle jag inte vara framme i Asheville förrän framåt oktober. Läxan fick bli att jag hädanefter bara stannade till vid Overlook’s som finns precis överallt längs vägen, och som erbjuder fantastisk utsikt. Det här inlägget skulle kunna bli flera kilometer långt, med hundratals bilder. Men det är inte särskilt hanterbart, så jag ger istället lite glimtar från färden.
Under ett stopp, där jag tog en bensträckare så parkerade jag bredvid någon som uppenbarligen gillar både roadtrips och nationalparker.
Min ursprungsplan var att jag skulle ta mig till gränsen mellan Virginia och North Carolina under lördagen, för att inte ha så himla långt kvar till Asheville. Sent under eftermiddagen insåg jag att den planen fick hamna i papperskorgen och istället bokade jag snabbt in mig på ett hotell i utkanten av staden Roanoke, VA. Jag kom dit runt 19-tiden och efter en snabb dusch letade jag omgående upp ett närbeläget matställe. Som visade sig vara en Texas-restaurang.
Att allting är stort i Texas avslöjas redan av storleken på biffarna man kan välja.
Barnstol, modell Texas.
Mat, modell Texas.
Mätt och belåten kröp jag i säng och sov som en stock. Vaknade upp med en smula träningsvärk efter gårdagens lite halvt oplanerade bergsklättrning, men en varm dusch gjorde susen. Tryckte i mig en snabb frukost och sedan var det dags att hoppa på hästen igen. Bilen menar jag.
Det är inte enbart häpnadsväckande utsikter man ser längs färden, även fantastiskt härliga landskap.
Men, rent generellt så liknar vägarna som synes på nedanstående bilder. Jag skulle nog vilja påstå att stora delar av den 750 kilometer långa Blue Ridge Parkway ser ut som nedanstående. Hastighetsbegränsningen varierar mellan 35mph (c:a 56km/h) och 45mph (72km/h), så det tar en del tid att åka, ifall man vill åka hela.
Givetvis var jag tvungen att stanna till en kort sväng vid Mabry Mill också. Dels för en bensträckare, men dels för att titta på hur det faktiskt var förr i tiden i de här trakterna.
Runt en timme senare var jag äntligen framme i North Carolina. Hit skulle jag alltså ha hunnit redan igår, enligt min ursprungsplan. Tur man är flexibel. 🙂 Efter bara några kilometer så visade det sig att BRP var avstängd pga nåt vägarbete, så all trafik blev omdirigerade. Efter cirka en timma ute på landsvägar/highways så insåg jag att jag får släppa BRP för den här gången, ifall jag ska hinna fram till Asheville i någorlunda vettig tid. Klockan var nu cirka 13:00 och till Asheville återstod närmare 300 km, så jag bad bilens navigator att hitta snabbaste väg dit.
Sagt och gjort och efter bara någon mil så kommer jag fram till, just det, Blue Ridge Parkway! Så, jag åkte på en en bit men var tvungen att stanna till eeeeeen gång till för att beundra utsikten – navigatorn lät mig bara köra någon mil på BRP innan det var dags att komma ut till en highway. Så, framme vid resans sista magiska utsiktsplats.
Hök av okänd sort
Det stod några stycken bredvid mig och fotade, två män och en kvinna. Helt plötsligt tycktes det som att de pratade svenska. Nej, självklart inte – det är CI som spökar, tänkte jag. Men, efter bara en stund igen så tyckte jag mig höra ”…vilken fantastisk utsikt i bergen”, varpå jag absolut inte kunde låta bli att kläcka ur mig ”Ja, visst är bergen helt fantastiska?” – varpå de tre blev helt superpaffa och började skratta. Då visar det sig att de jobbar på ett företag i Lysekil och var i Charlotte, NC på affärsresa. Visst är världen allt bra liten ibland? Vi stod och pratade om ditten och datten i säkerligen en halvtimme, innan jag ursäktade mig med att jag fick avvika. Asheville väntar!
Resan till Asheville tog bara ett par timmar och jag var slutligen framme strax efter 17:30. Min ursprungsplan var att jag skulle kommit hit redan runt 15, men det var bara att gilla läget. Hotellrummet såg bättre ut än på bilderna, och jag kände mig hemskt nöjd, trots den lilla förseningen.
Asheville, ja. Om man har minsta intresse för öl i olika varianter, så rekommenderas ett besök hit. Det är alltså i Asheville som IPA ”uppfanns” någon gång på 80-talet, och man kan alltså säga att den här staden är craft beers vagga. Staden har runt 90.000 invånare och enligt rykten finns det över 50 bryggerier i stan. Det är ganska många… De flesta av bryggerierna har taprooms i stan, alltså en slags pub/restaurang, där de enbart säljer sina egna öl. Min ursprungstanke var alltså att jag skulle besöka flertalet taprooms, då de ibland har öl i sitt sortiment som enbart går dricka just på det taproom:et, ingen annan stans. Nå, jag hann åtminstone med ett taproom, och jag valde ett av bryggerierna vars sorter jag provat vid något tillfälle; Wicked Weed. Oklart om de finns hemma i Sverige, men flera av deras öl jag testat är helt fantastiskt bra!
På vägen hem till hotellet passerade jag en skojig buss.
Efter en öl på hotellets egna restaurang var det dags att sluta mina blå och jag sov som en stock under natten. Checkade ut strax före 11, och det var dags att bege sig hemåt, en tripp på 3 timmar, inklusive ett snabbt matstopp.
På färden hem stötte jag även på en bil som verkade vara en smula långt hemifrån.
Till slut var jag äntligen hemma, och jag började med att stortvätta, eftersom jag flyger till Pittsburgh med jobbet i morgon förmiddag. Det här var min första roadtrip, men definitivt inte den sista. Framförallt har jag för avsikt att ”köra klart” hela BRP vid tillfälle – dels de cirka 250km som jag hoppade över igår, men dels också slutklämmen, då den fortsätter cirka 100km till efter Asheville. Det får dock ske vid ett annat tillfälle. Min resa i siffror kan i alla fall kokas ner till 1250km bilåkande och ett minne för livet.
