Category Archives: Pennsylvania

Jobbresa, roadtrip och idrott

Posted on by

Nu är det nästan tre veckor sedan jag skrev något, så det här inlägget får bli lite längre.

Dagen efter mitt förra inlägg så flög jag upp till Pittsburgh ett par dagar, för att ha en workshop med en av våra partners. Jag hamnade långt fram i planet på båda flighterna – jag bytte plan i Washington – så både ombordstigning och avstigningen gick himla smutt.

Väl framme på flygplatsen i Pittsburgh styrde jag kosan till hyrbilsfirman för att hämta ut en bil. Hoppades förstås få en Ferrari, men fick nöja mig med en Kia. Nå, den var nästan sprillans ny och hade både fyra hjul och stängningsbara dörrar. Den här gången testade jag ett annat hotell, då kollegan jag reste med bodde på samma ställe. Jag kom fram ganska sent till hotellet, så det blev bara att slänga in väskorna för att sedan bege sig ut i ösregnet och försöka hitta någonting ätbart.

Workshopen gick ganska bra, även om ett par utfall inte blev riktigt som önskat. Deras kontor ligger dock fint, och eftersom det är ett start-up inom tech-branschen så var givetvis inredningen riktigt modern – där dricka, lunch, frukost är helt gratis för de som jobbar där. Sugen på en chokladbit? No worries, det finns också, lika så chips, kakor, frukt eller vad man nu kan tänkas vara sugen på. Det här hade nog inte fungerat hemma i Sverige, eftersom Skatteverket troligen sett det som en förmån, och beskattat därefter.

På lördagen samma vecka, var det dags för en liten roadtrip. Jag och min kollega Martin gled ner i skinnsätena i hans Ford Mustang cabriolet och styrde kosan nordväst-vart. En ganska lång bilresa väntade oss.

Sjutton bensträckare senare var vi slutligen framme i Sandusky, OH, där vi skulle tillbringa ett par hotellnätter. När vi satt och letade efter restauranger så hittade vi Knucklehead Saloon i en närliggande ort. Med det namnet så kändes det helt givet att åka dit. Det visade sig dock vara ett ganska sömnigt ställe, och jag vet inte ifall det beror på att sommarsäsongen inte riktigt kommit igång, eller någonting annat. Kul att ha bockat av ställe med knasigt namn i alla fall.

Dagen efter tänkte vi ta en tur till Cleveland, OH längs kustvägen. Precis när vi satte oss i bilen så såg vi en jättelik bergodalbana. Då slog det mig helt plötsligt; det är här som nöjesparken Cedar Point ligger! Jag har känt till parken sedan många år tillbaka, då de är kända för att ha de största, värsta, läskigaste, bästa bergodalbanorna i världen – men det slog mig aldrig att det var just här som parken ligger. Den hade fortfarande inte öppnat för säsongen, men bergodalbanorna syns på håll – milt uttryckt. 🙂

Efter lite fotande utanför parken styrde vi kosan mot Cleveland för lite sightseeing under några timmar. Jättefin stad, det lilla vi hann se – och jag skulle gärna vilja åka tillbaka igen och utforska mer.

Sent på eftermiddagen var vi tillbaka på hotellet igen, och det var dags att äta. Den närbelägna The Thirsty Pony kändes klockren – givetvis på grund av sitt fåniga namn. Utbudet av mat och dricka var som vilken amerikansk restaurang som helst skulle jag vilja säga; hamburgare, grillat och lite annat. Väldigt gott, men det kan bli lite enformigt i längden. Eller, nej, det kan det egentligen inte alls. Hamburgare är nog något jag skulle kunna äta sju dagar i veckan. Precis som pasta så kan man variera dem i det närmaste oändliga.

Det blev en relativt tidig kväll, då vi skulle upp och jobba ”hemifrån” under måndagsförmiddagen. Vid lunchtid stämplade vi ut och började röra oss hemåt. En bit på vägen kom jag på att jag hade ett ganska viktigt möte vid halv ett, så vi styrde kosan mot den lilla staden Milan, OH där jag tänkte uppsöka stadsbiblioteket för tillgång till Wi-Fi. Det visade sig dock vara stängt för dagen, och anledningen kommer lite senare i det här inlägget. Då gick jag istället och satte mig i stadsparken och lät telefonen agera hotspot. Riktigt härlig känsla att sitta i möte i stadsparken i en amerikansk småstad. När mötet var slut såg jag en skylt i parken och var givetvis tvungen att läsa vad det stod. Då visar det sig att Milan är Thomas Alva Edison’s födelsestad! Spännande, det hade jag ingen som helst aning om. Ifall du inte vet vem Edison var bör du skämmas en smula. 🙂

Vi köpte på oss lite vatten och styrde sedan kosan hemåt. Efter någon timma var det dags för lunch och vi stannade till på ett Subway utanför nån stad jag inte minns namnet på. Vi var dock fortfarande kvar i Ohio. Efter intagen lunch insåg vi att tiden var kommen, så vi valde att stanna kvar på parkeringsplatsen.

Det var nämligen dags för total solförmörkelse, och anledningen till att vi gjorde just den här roadtripen. Från början hade vi planerat att se den från Sandusky, men myndigheter hade varnat för trafikkaos och liknande saker, så vi valde att försöka komma en bit på vägen hem, ifall vi skulle hamna i långa köer. Det är trots allt i runda slängar 8-10 timmars körning hem det är frågan om, och eftersom vi skulle jobba dagen efter ville man ogärna komma hem klockan tre på natten.

Men, solförmörkelse alltså. Det var en riktigt häftig upplevelse att få vara med om, och lätt värt den långa bilresan. Solförmörkelser händer även hemma i Sverige till och från, men just total solförmörkelse är väldigt ovanligt där hemma – jag gissar på att det beror på att Sverige ligger så långt norrut, men det är bara en gissning. Nästa totala solförmörkelse i Sverige inträffar 2126, och jag tvivlar ganska starkt på att jag fortfarande är i livet då. 🙂

Att fota solförmörkelse med en mobilkamera visade sig vara betydligt svårare än gjort, men så här såg den i alla fall ut.

Mycket nöjda med upplevelsen styrde vi kosan hemåt, och hemresan tog bara nio timmar, så vi var hemma före midnatt till och med. Skönt!

På torsdagen var det dags för lite häng hemma hos Eric, en amerikan jag lärt känna via andra svenskar. Vi var runt åtta personer, varav ungefär hälften svenskar. Vi grillade hamburgare, pratatde strunt och spelade brädspel. Riktigt trevlig kväll och att det blev lite sent gjorde inte så mycket.

Dagen efter var en ren transportsträcka, och äntligen var det dags för helg! Tog det dock väldigt lugnt, då söndagens löprunda hade bytts ut mot löprunda på lördagen istället – tillsammans med några kollegor/vänner, och vi träffades runt nio på morgonen, så man slapp den värsta värmen. Den här gången sprang vi på, för mig, ett helt nytt ställe – en slinga runt Salem Lake, som är cirka 11 kilometer lång. Det blev en riktigt härlig löptur, trots att mina ben var en smula sega de sista fyra kilometrarna.

Lördagskvällen tillbringade jag med matlagning och TV-serier, precis vad jag behövde. Dagen efter var det återigen rejält varmt, uppåt 28 grader, så jag tänkte passa på att premiärbada. Poolen är öppen året runt – men halva min genbank är ju sydeuropeisk, och jag är riktigt kinkig när det kommer till vattentemperatur. Vissa kallar mig badkruka, själv påstår jag att jag inte nöjer mig med vad skräp som helst. 🙂 Det var en smula kyligt i vattnet, ingen termometer till hands men gissar kring 20-21, men kroppen vande sig snabbt. Simmade ett par längder, innan det var dags att kliva upp och torka sig i den varma och sköna solen.

På kvällen unnade jag mig middag på Rody’s Tavern, något som nästan blivit tradition numera. På vägen dit såg jag några gamar stå och mumsa på något okänt, jag gissar på en ekorre, men tog inte reda på det.

Middagen blev, naturligtvis, hamburgare. Det är himla tur att jag håller på med löpträning, för det här är kaloribomber, och förfärligt gott dessutom!

Nuvarande vecka har gått i ett huj, främst för att det är ganska mycket att göra på jobbet. I onsdags blev jag varse att vi hade svenskbesök på jobbet och det visar sig vara en gammal konsultkollega till mig, som jag inte träffat sedan 2019! Så i torsdags släpade jag och Martin med oss Douglas och hans kollega Kristoffer för att titta på baseball. Årets första match för min del, men definitiv inte den sista. Ja, spelet är väldigt långsamt, men jag gillar det ändå. Antagligen för att man har tid att sitta och prata med sina vänner, dricka öl, och i det här fallet; även njuta av trettiogradig värme. Livskvalitet kallar jag det. 🙂

Fredagen gick i ett rasande tempo och jag somnade vråltidigt på kvällen, i TV-soffan naturligtvis. Igår, lördag, var det återigen dags för en löprunda kring Lake Salem. Den gick för min del otroligt trögt, och jag var tvungen att börja gå redan efter ett par kilometer. Resterande runda blev just gå-springa och det tog en smärre evighet att ta sig i mål. Någon tänker säkert: ”Varför vände du inte?”. Av den enkla anledningen att i min hjärna är det never quit som gäller. Således, jag ska i mål även om det tar tre timmar. Det var en riktigt jobbig runda, och mina ben var verkligen helt tokslut vid målgång. Samtidigt kändes det otroligt skönt att ha den avklarad. Dags att åka hem för en efterlängtad dusch och på eftermiddagen hade jag ett Zoom-samtal med en av mina bättre vänner; Anna. Riktigt kul och det var ett bra tag sedan vi hördes.

Jag hann till och med fixa lite lunchlådor, innan min jobbkollega Anders hämtade upp mig – och sedan hämtade vi upp min kompis Fredrik. Det var dags för slutspelshockey! Carolina Thunderbirds möter Port Huron Prowlers i en matchserie bäst av tre. Fredagens match uppe i Port Huron slutade med förlust för Thunderbirds, så det var kniven på strupen som gällde igår. De spelade som pottor i första perioden, men vaknade sedan till liv. Matchen slutade 4-2, vilket innebär att en tredje avgörande spelas klockan 18 idag, söndag. Jag kommer inte se matchen på plats, men förmodligen på deras Youtubekanal. Olidligt spännande, let’s go, Thunderbirds! Först var det dock dags för ett pit stop på Wise Man Brewing, ett mikrobryggeri som bara ligger några minuters bilkörning från arenan.

Idag, söndag, har jag en riktig latardag, såna behövs emellanåt. Det är tvätta kläder, röja runt i lägenheten och dricka kaffe som gäller. Vädret har störtdykt sedan igår, så vid skrivande stund är det bara 12 grader ute. Brrr!

Julkalender, babyshower, bärs och hockey

Posted on by

Nu var det tre veckor sedan jag plitade ner någonting här – så jag tänkte passa på innan julledigheter och liknande.

December rivstartades med att jag köpt en julkalender med chokladbitar. Inte haft en sådan på evigheter, men det kändes lite svenskt på något vis.

Första lördagen i månaden var det dags för årets ”julbord”, som här på andra sidan pölen kallas Year-End Dinner och som i år var en lite mer formell tillställning med tillhörande middag – och fritt fram i baren. Dagen till ära hade jag passat på att införskaffa mig en ny kostym – då jag glömt ta med någon hit – och valet föll på en mellanblå:ish. Passformen är kanske inte helt hundraprocentig, men jag tycker det blev rätt bra ändå.

Middagen var riktigt bra, förutom den lilla detaljen att kocken hade varit extremt försiktig med salt och peppar – det var ganska smaklöst, så jag gick bananas med både salt och peppar. Till slut blev det riktigt schysst.

Efter middagen delades det ut lite priser till folk som gjort något utöver det vanliga på jobbet, och sedan var det dags för lite musik och ståhej. Bland annat fanns det en photo boot, där man kunde spöka ut sig lite som man ville och sedan ta foto. Knäpp i huvudet som man är så krävde jag givetvis att jag, Maria, Sebastian och Fredrik skulle ta ett gruppfoto. Karma is a bitch brukar det ju sägas, och i det här fallet råkade jag se gravt bortkommen ut på fotot. Nå, kul var det i alla fall!

Dagen efter var lite seg, men jag kände inte riktigt för att slösa bort dagen i soffan, så jag impulsköpte en biljett till eftermiddagens match mellan Carolina Thunderbirds och Port Huron Prowlers. Det blev inte i närheten lika många slagsmål den här matchen, men det var kul i alla fall.

Sedan kom en jobbvecka som bara sa ”huitt”, innan det återigen var fredag. Helgen fördrevs med att göra så lite som möjligt, då jag kände mig lite sliten. På söndagen vankades en babyshower hos min kollega Fredrik och hans fina fru – de väntar sin första knodd, och naturligtvis hade jag köpt en onesie med Carolina Thunderbirds logga på bröstet. Fint ska det va’! 🙂

I måndags var det återigen dags för en tripp upp till Pittsburgh, via mellanlandning i Philadelphia. Den här gången hade vi bara bokat in två dagars workshop, men det känns som att vi ändå fick ut någonting av det hela.

Naturligtvis hann vi även med att se en NHL-match, man måste passa på att se dem på hemmaplan också. Vi var ett gäng på ungefär 10 personer, blandat från båda företagen och det blev en riktigt trevlig kväll. Extra kul var det för ett par av mina kontakter hos affärspartner, då de är födda och uppvuxna i stan – och fick se deras Penguins spöa Arizona Coyotes med 4-2.

Sista dagen i Pittsburgh, i torsdags alltså, vaknade jag upp på morgonen och kände att kroppen inte var riktigt helt hundra. Vi hade ett morgonmöte inbokat innan det var dags för hemfärd, så det var bara att stålsätta sig. Mötet på två timmar kändes som sju veckor, men äntligen var det dags att åka till flygplatsen. Den här flighten innebar en mellanlandning i Washington DC i drygt två timmar, och där kände jag att febern bröt ut ganska ordentligt. Satt och hackade tänder och bara väntade på avresa. Till slut landade jag äntligen i Greensboro, var hemma i lägenheten vid 19-tiden. 19:30 sov jag som en stock och vaknade upp mitt i natten av feberfrossa. Byte av sängkläder och jag somnade om igen. På fredag morgon kände jag att febern var borta åtminstone, så jag klarade av att jobba. Helgen har tillbringats med att sova och kurera mig själv. Mår betydligt bättre nu, och hoppas verkligen det inte vänder neråt igen – eftersom jag reser hem till Sverige om tre dagar. Efterlängtad julledighet vankas, och hörs vi inte innan dess så vill jag passa på att önska en riktigt God Jul och ett Gott Nytt 2024!

Pittsburgh

Posted on by

I tisdags förmiddags var det dags att ta en taxi till flygplatsen, för vidare färd till Pittsburgh, PA. Då flygplatsen i Greensboro är relativt liten, trots att den heter International Airport, så finns inga direktflyg till Pittsburgh, utan jag fick mellanlanda i Washington DC. Kände mig lite vilsen på Reagan National Airport, men som tur var så var den inte så fruktansvärt stor.

Efter runt en timme så var det dags för boarding och jag promenerade iväg till angiven gate. Boardingen gick jättesmidigt och det visade sig att jag slapp stolsgranne, så jag hade två säten helt för mig själv. Väldigt tacksamt, eftersom flertalet av Commuter Aircrafts här är av typen Bombardier CRJ-700, CRJ-900 eller motsvarande typer. Ganska smala kroppar och relativt trånga säten, således. Nog om flyglektioner, dags för departure. Bara några minuter efter vi lyft så tittade jag ut från fönstret och insåg att vi passerade Pentagon, häftigt värre. Utöver Buckingham Palace och Vita Huset torde Pentagon vara en bland världens mest kända byggnader och det kändes spännande att få se den ovanifrån.

Runt en timme senare landade vi på Pittsburgh International Airport, och den är internationell på riktigt. Hämtade ut väskan och beställde en taxi för vidare färd till hotellet. Vid ankomst insåg jag att klockan var runt 16-tiden och efter att ha pratat med ett par svenska kollegor, som kommit hit under gårdagen, så passade jag på att ta en promenad i omgivningarna – innan det var dags för middag.

Efter kvällens middag satte vi oss på hotellets takbar, där man hade jättefin utsikt över downtown, och det hann bli relativt sent innan vi återgick till våra hotellrum för lite skönhetssömn.

På onsdagen var det dags att åka till gruvan för att göra sig förtjänt av sin lön. Syftet med den här resan var lite workshops och dryfta eventuella problem/hinder i projektet. Mycket trevligt, och det var framförallt kul att få träffa kollegorna från Sverige i verkligheten, samt även personalen på partner-företaget – vi hade tidigare bara ”träffats” i otaliga Teams-möten. Dagen gick i ett rasande tempo och helt plötsligt var det dags för hemgång. Kvällen avslutades med middag på en restaurang som låg i en källarlokal, tillsammans med partner-företaget. Mycket trevligt, och bra mat!

Torsdagen gick i ungefär samma tema, med skillnaden att kvällen istället tillbringades på ett taproom med svenska kollegor. Lämpligt nog stod det även en food truck precis utanför, så kvällsmaten fixades på ett smidigt sätt.

Efter en stund insåg jag att taproomet var connectat till untappd (en öl-app, kan man säga), som jag använder och jag blev inte så lite förvånad när mitt namn scrollade upp i deras ölmeny, som visades på TV-skärmar. Så, nu måste jag ju vara kändis på riktigt 😉

Fredagen var inplanerad som reservdag, som senare visade sig inte behövas. Men eftersom jag hade bokat billigast möjliga flygbiljetter, p.g.a. firmapolicy så besökte jag partner-firman även på fredagen, där jag hann beta av lite backlog i mailboxen, samt snacka lite med folk jag lärt känna på företaget.

Vid lunchtid tog jag en taxi till flygplatsen för hemresa, och den här gången skulle jag byta plan på Charlotte Douglas International Airport. Det var drygt en timme tills nästa plan skulle avgå, men på grund av nånting så blev flighten nästan en timme försenad.

Till slut landade jag hemma i Greensboro, och efter en kort taxiresa hem kastade jag in väskan i lägenheten och knallade omgående iväg till Rody’s Tavern för lite mat. Kom hem vid 21-tiden och efter lite TV-tittande somnade jag som en stock.

Resten av helgen har gått i slapphetens tecken, samt tvättat massa kläder sedan veckans resande. I morgon måndag är det åter dags för att dra på sig pannlampan, greppa hackan och bege sig till gruvan för ännu en arbetsvecka. Det slog mig just att det är drygt fyra månader sedan jag flyttade till USA. Tiden går fort, verkligen riktigt fort!