Category Archives: S:t Patrick

Löpning, hockey och cabriolet

Posted on by

Japp, det har runnit lite vatten under broarna sedan senast. Tiden går så fort och jag hänger inte riktigt med i svängarna. Fast på ett bra sätt, dock.

Inlägget kan bli en smula rörigt, men det börjar egentligen med lördag den 1:a mars. Då var det dags för SACC Carolinas att anordna semle-fika strax utanför Raleigh, NC. Jag som inte ätit semla på två år tackade givetvis ja på stående fot till den inbjudan. Man är väl inte den som är den, tänker jag. 🙂

Semlan smakade riktigt bra, en svensk kvinna som driver svensk/amerikansk bageri i stan. Det var inte riktigt som hemma, men inte långt ifrån. Mumsigt! Alltid kul att träffa folket som är involverade i SACC Carolinas också!

Efter fikastunden stack jag och min kollega iväg till ett snabbmatsställe för lite käk. På kvällen väntade NHL-hockey i Raleigh, kollegans första NHL-match. Skandalöst nog, eftersom han bott här ett halvår längre än jag. Men, nu har han bockat av den i alla fall. Matchen var lite sisådär, trist nog, men NHL är alltid kul att titta på. Dessvärre ganska dyra biljetter, så det blir inte särskilt ofta.

Dagen efter, söndag, var det dags för mig att bege mig till mina gamla hoods. Jag hade fått nys om att Rody’s Tavern firade 10 år och det får man ju verkligen inte missa. Det var smockat med folk, det spelades livemusik och diverse trevligheter, och efter käket fick man en giveaway i form av ett ölglas och en t-shirt. Man tackar!

På lördagen veckan därpå var det återigen dags för löpartävling, och jag hade lyckats släpa med mig ett par gamla kollegor från Volvo, samt min chef Maria – hennes första tävling på amerikansk mark. Tävlingen hette Running of the Leprechauns och flirtar förstås litegrann med Irlands S:t Patricks Day, som är den 17:e mars. Temat var givetvis ”grönt” och naturligtvis var det bara att gå all-in där.

Tävlingen gick hyfsat, definitivt inget personbästa – men vad gjorde väl det när man fick två öl efter loppet? Lycka var bara förnamnet! 🙂

I fredags förra veckan var det min födelsedag, och jag passade på att ta semester för att sticka iväg på en roadtrip över helgen. Eftersom min bil behöver servas så valde jag att hyra en bil istället, bara för att vara på den säkra sidan. Genom jobbet så har vi ”status” hos en av hyrbilsfirmorna och då kan man boka något som kallas för emerald car. Det innebär att hyrbilskostnaden motsvarar en bil av mellanklass, men att man får plocka vad som finns tillgängligt i garaget. När jag kom till hyrbilsfirman på fredagsförmiddagen så inser jag att de har inne en, visar det sig, sprillans ny Ford Mustang cabriolet – den var det ju bara att hugga omgående! Vilken fin födelsedagspresent!

Resmålet i helgen var Greenville, SC, ett ställe jag inte besökt tidigare. Resan dit tar ungefär tre timmar och jag cabbade förstås ner så fort vädret tillät. Det gör inte det minsta ont att åka nercabbat i 23 graders värme och strålande solsken. Heja fredag! 🙂

Väl framme i Greenville så checkade jag in på hotellet och duschade av mig resdammet. På kvällen väntade, naturligtvis, en ishockeymatch i ECHL – två pinnhål nedanför NHL, och jag var nyfiken på hur den nivån är. Sen att laget heter Greenville Swamp Rabbits går ju inte alls att motstå. Dags för hockey!

Jag mötte upp en kvinna jag lärt känna litegrann via SACC Carolinas, då hon bor i stan, och vi knallade in på arenan för en bit mat innan matchen. Det blev en riktigt trevlig kväll, där hemmalaget spöade Kansas City Mavericks (de har ingen brist på fantasi här i landet) med hela 4-1.

Under min promenad hem till hotellet passerade jag en pickup av det lite mer ovanligare slaget. Jag måste erkänna att jag tycker det finns någon slags charm över hillbilly, eller hur? 🙂

Efter en välförtjänt natts sömn så var det dags att beskåda S:t Patricks Parade. Egentligen två dagar för tidigt, men det går ju inte ha parader mitt i veckan liksom. Paraden var något det knasigaste jag varit med om, det känns som att de slängt in precis allting som går att visa upp, ungefär. ”Nisse, du känner ju några snubbar som åker Corvette?! Kan inte du samla ihop dem och så kan ni vara med i paraden?!”, skulle en fiktiv dialog ha gått till under planeringen. Ingen som helst röd tråd således, men himla kul. Som grädde på moset visade Mrs South Carolina upp sig (japp, du läste helt rätt)! Se bildspel här nedan, det är endast ett pyttelitet urval av vad jag såg under den dryga timmen som paraden pågick. Hilarious!

Efter paraden lyckades jag hitta ett öltält, där de lämpligt nog serverade grönfärgad öl. Vad annars? Stötte ihop med min bekantskap från gårdagskvällen och hennes väninna. Det blev lite trevligt häng innan det var dags för mig att gå hem till hotellet för en power nap.

Efter jag vilat upp mig lite begav jag mig ut i stan för lite upptäcksfärd. Det finns ett jättefint vattenfall mitt inne i downtown och det var jag givetvis tvungen att bocka av.

Efter en vätskepaus på ett bryggeri så promenerade jag ner till det som är Historical district – riktigt mysiga omgivningar.

Hittade en restaurang där jag slank in för lite kvällsmat. Efteråt blev det ytterligare ett par öl på bryggeri innan det var dags att gå till hotellet för kvällen.

Igår, söndag, checkade jag ut strax före lunch och körde hemåt via småvägar istället. Betydligt behagligare tempo, och framförallt ser man mycket mer. Stannade till en kort stund vid Lake Norman, NC för att njuta lite av utsikten och också passa på att ”cabba ner” – termometern hade krupit över 20 grader.

Hemresan förflöt i ett sävligt tempo och tog nästan två timmar längre än ditresan – men det var det verkligen värt, jag ville passa på att njuta lite extra av min fina hyrbil också. Nu är det måndag kväll och bara fyra dagar kvar till helg. Då väntar ännu en löpartävling. Stay tuned!

Konsert, löpning, födelsedag(shäng) och S:t Patrick

Posted on by

Nästan två veckor sedan jag skrev sist, så dags för en uppdatering.

Kan börja med att tala om att våren börjar komma med stormsteg, fast vädret är verkligen rollercoaster för närvarande. Ena dagen kan det vara nollgradigt på morgonen när man ska åka till jobbet. När man åker hem från jobbet samma dag kan det vara 20. Rollercoaster som sagt.

För någon månad sedan fick jag via Facebook reda på att KMFDM skulle spela i en stad en timma härifrån. Jag har knappt lyssnat på bandet i fråga, men när man får reda på att förbandet är Göteborgsbaserade Morlocks så skaffar man förstås biljetter direkt. Har ni inte hört talas om dem? Det gör inget, det är inte många som har. Vi pratar inte riktigt U2 här. Men jag har gemensamma bekanta med sångaren i bandet, och vi har sprungit på varandra vid någon konsert tidigare. Sagt och gjort, i torsdags förra veckan (den 7:e mars således) satte jag mig i bilen efter jobbet och stack till Carrboro, väl framme visade det sig att Johan (sångaren) hade satt upp mig +1 på gästlistan. Detta innebär gratis inträde. Hemskt fin gest, tyvärr hade jag ju redan köpt biljett. Ingen stor sak i det. Konserten var riktigt bra, och jag hann även se delar av KMFDM innan min mat-och-sovklocka tyckte det var dags att stänga butiken för dagen. Jag hade trots allt en timmas bilkörning hem.

Den kommande helgen var riktigt lugn, det regnade en hel del dessutom, så det blev mestadels TV-serier, tvätta och allmänt grejande här hemma. På söndagen var det riktigt fint väder, så jag släpade med min kollega Martin på en löprunda på Owls Roost Trail, en rejält kuperad slinga på cirka 6,5km terräng och sen cirka 1,5km relativt plan asfalt – 8 kilometer totalt, och det blev en riktigt skön runda där ute i skogen. Jobbig också förstås.

Den här jobbveckan har varit helt hysterisk, med miljontals (känns det som) möten inbokade, men äntligen blev det torsdag och undertecknads födelsedag. Jag invigde dagen med att använda ett par skor jag köpte till mig själv i julklapp, för allra första gången. Svårt nöjd med inköpet.

Dagen förflöt i ett bra tempo, och på lunchen var det återigen dags för löpning. Efteråt, när vi stod och varvade ner litegrann, så går min kollega Fredrik iväg till sin bil och kommer tillbaka med en papperspåse. Då har han köpt en Mack Trucks-keps till mig i födelsedagspresent. Helt oväntat, men uppskattad present. 🙂

På eftermiddagen blev jag uppringd av min chef Maria, som befann sig på flygplatsen på väg till Miami, och så ställer hon sig och sjunger ”Ja må han leva” från gaten precis innan de skulle boarda planet. Det där gjorde min dag. Heja Maria! 😀

Efter jobbet var det dags för lite skönt häng med ett gäng beståendes av både amerikaner och svenskar. Jag var, naturligtvis, äldst i gruppen, men det är ingen som bryr sig här. Inte jag heller för den delen. Eftersom vädret var helt fantastiskt bra – första gången i mitt liv som det är solsken och tjugofem grader varmt på min födelsedag – så satt vi utomhus och hängde. Efter nån timme gick vi och fixade käk, för att sedan gå tillbaka där vi suttit tidigare.

När solen började gå ner så gick vi hem till Jacob, en svensk trainee som ska vara här i ett par månader, för lite mer skönt häng. Efter en stund så körde vi en slags Powerpoint-lek. Den går ut på att alla deltagare har satt ihop en Powerpoint-presentation, och ämnet kan vara precis vad som helst och på vilket språk som helst. Detta har jag aldrig gjort förut, men det visade sig vara helt hysteriskt roligt. Ämnena som avhandlades skilde sig otroligt mycket, eftersom man som sagt själv väljer sitt tema. Eller så ger man bort sin presentation till någon annan, som då får improvisera hejvilt. För egen del höll jag ett föredrag om bärfisars fortplantning, förklarade vad hening är för något och beskrev olika typer av fotbollsskor. Det sistnämnda drog jag på kroatiska, bara för att. Övrigt körde jag på svenska, vilket gjorde att amerikanerna hade ”lite” svårt att hänga med. Hemskt roligt som sagt. 🙂 Övriga föredrag handlade om ifall man ska ha osten eller skinkan närmast smörgåsen(!), Sunfish (tror den heter heter klumpfisk på svenska), hur LIDAR fungerar, samt en amerikanska som fick förklara estniska ord. En fantastiskt rolig kväll och precis innan vi bröt upp ställer sig allihop upp och sjunger ”Ja må han leva” (amerikanerna också!) för mig. Jag blev helt paff, jätteglad och lite rörd.

Igår, lördag, blev jag upphämtad av Martin och vi stack till grannstaden Winston-Salem för att fira S:t Patrick’s Day (som är idag, den 17:e mars) på ett taproom – samtidigt blev det ett avskedshäng för Anton, en svensk kollega, som flyttar tillbaka till Sverige i början av nästa vecka. Vi kom dit vid 15:30-tiden och klockan hann nästan midnatt innan vi bröt upp och åkte hem till Greensboro. Det blev en riktigt trevlig eftermiddag och kväll, med mycket skratt, trams, öl – givetvis – och vi hann även med att spela lite corn hole.

Idag, söndag, har varit en riktigt seg dag. Vaknade sent och kände mig inte riktigt helt hundra i kroppen, så dagens löprunda fick dessvärre utgå. Jag ska försöka springa ett längre pass efter jobbet i morgon istället, tänkte jag. Nästa lördag är det dags för ”examen”, då ska jag delta PTI Airport Run, som jag nog nämnt tidigare. Valde den kortare distansen, fem kilometer, då jag tror det är lagom distans att börja med – innan man ger sig på lite längre. Nu har jag precis fixat matlådor för kommande vecka, så nu är det dags att sjunka ner i soffan för att kolla lite serier innan jag får besök av John Blund. På återseende!