På söndagseftermiddagen satte jag mig i bilen och stack iväg till flygplatsen i Charlotte, NC för att hämta upp kompisen. Alltid kul med besök! Det blev raka vägen hem och sen middag på Rody’s Tavern, precis som vilken söndag som helst. Jag lurade i honom chicken wings, och han verkade riktigt nöjd med valet.
Efter middagen gick vi hem till mig för att prata lite strunt, men också diskutera lite hur vi skulle lägga upp kommande vecka. På grund av orkanen Helene, som härjade runt ordentligt i sydvästra delarna av NC för ett par månader sedan, så var det lite osäkert ifall vi skulle kunna röra oss i den riktningen. Efter lite rotande på nätet insåg vi att det gick visst alldeles utmärkt.
Runt lunchtid på måndagen drog vi iväg och första anhalt var casinot i Cherokee, NC. Den minnesgode kommer alldeles säkerligen ihåg att jag var där vid samma tidpunkt ifjol. Det blev en riktigt kul kväll, med god mat, god öl och vänligt sinnade slot machines.
Dagen efter stack vi iväg igen, målet var Cherohala Skyway, men först ett stopp på en mexikansk sylta för att få i sig lite brunch, i form av väldigt ohälsosam mat. Väldigt gott också, förvisso. Ställets badrum hade dock den knepigaste layout jag någonsin skådat. Personen som byggde den måste förväxlat vattenflaskan med tequila-flaskan.
Nåväl, vi satte kurs mot Cherohala Skyway, som börjar i North Carolina och slutar en bit in i Tennessee (TN). Slingan är några mil och helt fantastiskt fin att köra på. Utsikten lämnar inte mycket att önska heller, för den delen.
Sent framåt eftermiddagen nådde vi dagens slutmål; en liten skithåla med drygt 300 invånare i nordöstra Tennessee. Jag och kompisen är ganska lika på den punkten, vi båda föredrar okända småhålor istället för de klassiska turistställena – inget fel på dem dock. Vi checkade in på ett motell, som visade sig vara både prisvärt och i riktigt fräscht skick. Efter ”förfest” med varsin öl så gick vi ut ”på stan” för att hitta något ställe att äta på. Vi slank in på en riktigt trevlig lokal restaurang där vi fick i oss lite middag.
Efter besöket var det dags att besöka Caboose Saloon, ett ställe som vi hittat tidigare under dagen, medan vi scrollat igenom Google Maps. Det visar sig vara en riktigt härlig lokal sylta. Ganska nedgången, men med fantastisk charm. En man närmare 70 satt i bardisken och hällde upp whisky åt sig själv, precis som man sett på film. Toalettdörren hade sett sina bästa dagar, men den hade de hjälpsamt lagat med wellpapp samt en plansch på utsidan. Dörren var i princip som nyskick. Nästan.
Efter ett par timmars häng var det dags att promenera tillbaka till motellet för välbehövlig sömn – det sliter en del att tillbringa stora delar av dagen sittandes i en bil.
På morgonen efter kände vi båda att vi behövde en uppfriskande promenad, för att få igång maskineriet lite. Vi hittade snabbt ett mindre berg, som verkade innehålla någonting sevärt uppe på toppen. De knappa två kilometrarna tog närmare trekvart på sig att avverka, på grund av uppförsstigningen. Väl framme på toppen visar det sig vara Tri-State-Peak, alltså en variant på det svenska treriksröset – dock med skillnaden att här var det Tennessee (TN), Kentucky (KY) och Virginia (VA) som möttes. Så, nu har jag befunnit mig i tre stater samtidigt. Stort!
Efter nedkomst satte vi oss återigen i bilen och styrde kosan norrut, målet var ett destilleri i Kentucky. Statens Kentucky Bourbon är världskänd, med flera stora märken (som jag dock inte tänker skriva här, men flera av dem känner ni säkert igen, och återfinns även på Systembolaget). Vi hittade dock ett mindre destilleri, som inte verkade ha några guidade turer, så det slutade med att jag köpte med mig en flaska Moonshine, samt en flaska Kentucky Bourbon (som naturligtvis inte går få tag på i Sverige). Kul minne! Så kul att jag uppenbarligen glömde ta foto på förvärvet.
Därefter styrde vi kosan mot Princeton, VA, där vi skulle tillbringa natten. Det visade sig dock vara ett riktigt tråkigt ställe och varken restaurang eller baren är något att skriva hem om.
På torsdagen var det dags att styra kosan hemåt – som skedde via en mindre ort i Virginia, som jag givetvis glömt av namnet på. Vi stannade dock till en sväng där, för att besöka ett gammalt fängelse/rättssal av något slag. Det var egentligen stängt när vi kom dit, men av en ren tur så var föreståndarinnan på plats och hon smälte givetvis som smör av vår exotiska accent – och låste omgående upp dörren. Blå ögon och svengelska är synnerligen en vinnande kombination. Heja Sverige!
Vi kom hem till Greensboro på eftermiddagen, och efter en uppfriskande dusch var det dags att bege sig till restaurangen jag hade bokat bord på. Det vankades Thanksgiving Dinner – och eftersom det var en bättre restaurang så var även maten av det bättre slaget. Till efterrätt valde vi varsin Creme Brulée, som jag dock verkar glömt fota. Bra jobbat!
Under fredagen tog vi en biltur i omgivningarna, passade på att ta promenader i ett par stycken av de fantastiskt fina parkerna som finns i och kring stan. Sent på eftermiddagen tog vi en Uber till Winston-Salem – det vankades ishockey! Carolina Thunderbirds tog emot Athens Rock Lobsters och redan fem sekunder in i första perioden så var det två spelare som kastade handskarna och drog igång ett riktigt raggarslagsmål. Kvällen blev helt fantastiskt rolig, och matchen slutade 6-2 till hemmalaget. Let’s go, Thunderbirds!
Lördagen blev en riktig slappardag. Vi tog dock en kortare biltur, och lyckades även få till en promenad i en av de andra parkerna. På kvällen stack vi in till downtown, där det blev middag, följt av några timmar i en kombinerad bar och arkadhall. Riktigt kul ställe, och jag begriper inte varför jag inte besökt stället tidigare.
Söndagen blev också en riktigt loj historia, och efter en tidig middag på Rody’s så skjutsade jag kompisen till flygplatsen i Charlotte. Jag kom hem riktigt sent, runt 23-tiden tror jag, och var rejält trött. Det blev en intensiv vecka, med cirka 1400km bilkörning, men fantastiskt roligt. Tack för besöket, Patrik, kom gärna snart igen! I söndags var också första december, och jag hade påpassligt nog sett till att skaffa mig en julkalender på IKEA. Känns nästan som hemma i Sverige!
I tisdags hände något riktigt märkligt. Jag vaknade nämligen upp till snö! Inte mycket, förvisso, men i alla fall. Min första snö på amerikansk mark. Fem minusgrader och sommardäck är ingen bra kombination. Det var mängder med bilolyckor på vägen till kontoret, och jag körde långsammare än en sköldpadda.
Nu har det hunnit bli torsdag. Den här veckan har varit riktigt konstig, i brist på bättre ord. Lite halvstökigt och småstressigt på jobbet, samt brist på sömn. Nåväl, i morgon är det fredag, och på lördag är det dags för Year End Dinner med jobbet – ungefär motsvarigheten till julbord, fast här äts ingen julmat – det ska bli kul, hoppas jag. Auf Wienerschnitzel!
I tisdags förra veckan avslutade jag mitt förra projekt genom att skicka in slutrapport till kund. Onsdagen vek jag som reservdag, ifall kund hade påpekanden eller annan typ av feedback. Inte ett ljud hördes från kunden, så jag stämplade ut lite tidigare på onsdagen för att äntligen fira in min hiskeligt långa två dagars semester. Woho! Det första jag gjorde när jag kom hem var, givetvis, att knäppa en öl på balkongen. Varmt så ini bängen var det också, så det var riktigt skönt att sitta på balkongen en stund.
Efter att ha lagt mig ganska sent under onsdagen – hey, jag har S E M E S T E R ! – så började jag min första semesterdag genom att hänga vid poolen ett par timmar. Himla skönt, och naturligtvis förbaskat varmt. Notera skrapmärket på mitt vänstra knä – resultatet efter förra veckans flygtur. 🙂
Framåt eftermiddagen var det dags att snygga till sig för att sticka till Winston-Salem och vinka av en kollega med (amerikansk) fru, som ska flytta till Sverige. Det blev en riktigt trevlig, och aningens sen, torsdagskväll med dem och en skock andra människor – givetvis glömde jag fota, ni får hålla tillgodo med bild på en öl. Ni kommer vara saknade, Erik och Nicole!
Jag vaknade i vettig tid på fredagsmorgonen, turligt nog eftersom jag skulle iväg på en liten roadtrip över helgen. Ursprungsplanen var kusten, antingen Myrtle Beach, eller Carolina Beach, men då väderprognoserna snackade om regn så planerade jag istället in en weekend i Atlanta, GA. Det där diskuterades litegrann under torsdagshänget, med bland annat min kanonbra chef, Maria, och hennes sambo Sebastian. De, samt ett par till, pratade sig varma om Washington D.C. – sagt och gjort, det fick bli det sistnämnda. Avståndet är nästan på minuten samma som till Atlanta, men ”DC” ska tydligen vara en betydligt trevligare stad. Samt lite andra grejer avgjorde det hela.
På ditvägen stannade jag till vid ett vineyard jag fått rekommenderat, för att inta lunch och insupa omgivningarna. Jag kan förstå varför jag fick tipset (tack Maria och Sebastian!) – det var nämligen helt makalöst fint ställe och tillhörande omgivningar. Wow-faktorn är skyhög! Eftersom jag är som jag är, så babblade jag naturligtvis en rejäl stund med min servitör. Av någon anledning – det förekommer ofta, kan jag meddela – så lyckades jag på något sätt baka in att jag är svensk. Jag tror jag aldrig någonsin varit så patriotisk som när jag flyttade hit. Uppenbarligen hörde mina ”grannar” det, och en kvinna vänder sig om och frågar ifall jag är svensk. Efter jakande svar till henne så pekar hon på sin man och kläcker ur sig ”det är han också! :-)”. Det visar sig vara en gosse i min ålder, som bott i landet, Florida för att vara exakt, sedan 1994, och de var på semester-roadtrip medan deras ungar var på nåt sommarläger i North Carolina någonstans. Vi är ta mig tusan precis överallt, vi svenskar. Heja Sverige!
Efter en stund blev jag serverad min lunch, som var helt utsökt delikat. Lika så omgivningarna. Har ni vägarna förbi så rekommenderar jag starkt ett besök till Pippin Farm & Vineyards i Virginia. Jistanes vilket fint ställe!
Efter intagen lunch fortsatte jag färden mot USA’s huvudstad, och strax efter 15 var jag framme vid hotellet, i Arlington – som är en stadsdel/förort till huvudstaden. Checkade in på hotellet och letade därefter upp ett parkeringshus för att ställa av bilen.
Därefter knallade jag iväg till tunnelbanan för att turista i stan en sväng. Staden är relativt stor, och helger försvinner snabbt, så jag checkade främst av jätteuppenbara saker som man ”måste ha sett”: däribland obelisken (Washington Monument), Vita huset, FBI-byggnaden och nåt mer, innan det var dags för middag och hemfärd till hotellet. Jag kan tillägga att fredagen var helt vansinnigt varm. Jag gillar värme, men det var 40 grader varmt när jag kom till Washington under eftermiddagen, och det är lite väl too much – även för mig, med mina sydeuropeiska gener och allt.
Somnade som en klubbad säl efter hemkomst till hotellet, och vaknade relativt tidigt på lördagen. En dusch, en kaffe och det var dags att intaga stan. Jag betade av Lincoln Park och sedan tog jag en promenad till Capitol Hill – för att omgående konstatera att de har verkligen storhetsvansinne i det här landet. Byggnaden är helt enormt stor, och Vita Huset framstår som en stuga på landet i jämförelse. Ett par statyer senare satte jag mig på tuben för att besöka Arlington Cemetery – som jag tror de flesta känner till.
Jag visste att den var stor, men först när jag kom dit så förstod jag att den är helt enorm. För att ge någon slags uppfattning om hur stort Arlington är så kan nämnas att den är 259 hektar stor och inhyser ungefär 400.000 (ja, du läste rätt) gravar. Säger siffrorna ingenting, så kan nämnas att Slottsskogen i Göteborg är ungefär 156 hektar, som en jämförelse. Jag insåg snabbt att där kan man utan problem tillbringa minst en halv dag och strosa omkring. Även om det är en kyrkogård, så är det fantastiskt fint. Jag fick komprimera ner det hela, så jag fokuserade på att beskåda John F Kennedy’s grav, samt Den okände soldaten – där den sistnämnda övervakas av en vakt dygnet runt, året runt.
Därefter var det dags att åka hem till hotellet en snabbis, för en dusch och klädbyte. Det var ruskigt varmt på lördagen också, även om det ”bara” var kanske 36 grader så var kläderna helt genomsura. Efter den uppfriskande duschen så var det dags att ta tuben in till stan, för att checka av en av mina högst prioriterade bucketlist-grejer jag haft sedan jag flyttade hit – det var dags för baseball i högsta ligan, MLB. Dagen till ära var det en match mellan Washington Nationals och Milwaukee Brewers och det blev en himla trevlig eftermiddag. På grund av avsaknad av tak där jag satt så var det också helt fruktansvärt varmt och jag fick kyla ner mig med ett helt batteri av iskall öl. Stackars mig.
Jag fastnade på fancam också, och det kan man se här. Jag sitter rakt ovanför sektion 218, så nu är jag officiellt världskändis också – spännande!
Otroligt häftig upplevelse, även om det ”bara” var runt 30.000 på läktarna (arenan har plats för ungefär 41.000) och en himla nöjd gosse åkte tillbaka till hotellet direkt efter matchen. Allt promenerande hade dock gjort sitt, så jag lyckades med konststycket att somna i hotellrummets fåtölj! Vaknade dock efter en stund, oklart ifall det var en kvart eller en timme, och lyckades med konststycket att masa mig de få metrarna till sängen och tvärslocknade omgående. Trött? Ja! 🙂
Igår söndag vaknade jag utsövd i hyfsad tid. Käkade frukost och checkade ut från hotellet vid halv tio ungefär. Planen var ett besök på Smitshsonian Steven F. Udvar-Hazy Center som är ett museum som inhyser mängder av flygplan och rymdskepp – däribland rymdfärjan Discovery samt det legendariska spionplanet SR-71 Blackbird.
Men, när jag kommer till parkeringshuset, där min bil stod, så var det igenbommat! Eftersom det är en storstad så misstänkte jag att det helt enkelt var någon form av extra stöldskydd, och jag försökte klura ut hur jag skulle få grindarna att öppnas. Nej då, helt stenkört! Här någonstans började min hjärna snurra runt i hög fart, och jag var nära att drabbas av panik. Tilläggas kan att jag extremt sällan får ”hjärnsläpp”, men här var det verkligen inte långt ifrån. Dryga fem timmars bilkörning hem, ett nytt uppdrag startar ”i morgon” (idag alltså) och min bil är inlåst. Fy fan, rent ut sagt! Letade febrilt efter någon slags kontaktinformation vid ingången, men gick bet helt och hållet.
Det hela slutade med att jag således promenerade tillbaka till hotellet och förklarade vad som hänt. När jag berättade var min bil var parkerad så såg jag på deras ansikten ungefär ”Oh, no!”, och förstod att här har jag klantat mig ordentligt. De förklarade att just det parkeringsgaraget hade de inget att göra med, och eftersom de inte kunde göra ett dyft rekommenderade de mig att uppsöka ett närliggande p-hus för att försöka få någon slags hjälp därifrån. Sagt och gjort, de snälla receptionisterna lät mig förvara mitt bagage bakom disken, så jag slapp baxa runt på detta, och jag begav mig till det föreslagna p-huset. Väl där förklarade jag för en vakt hur landet låg och jag såg även på hans ansiktsuttryck att ”Oh no!” – där började min hjärna få problem att bearbeta situationen och jag bad honom om hjälp. Han hade heller ingen som helst koll på just det p-huset, så det slutade med att han ringde upp 911! Efter en kort diskussion med dem så visade det sig att de inte har mandat att göra någonting, ifall det inte är akut – typ att ett barn är inlåst, eller nånting som brinner, eller liknande – och vi la på luren.
Herrejösses, min hjärna spann på högvarv, men den snälla parkeringsvakten följde med mig till ”mitt” p-hus och vi försökte hitta någon slags kontaktinformation, helt resultatlöst. Där någonstans började min hjärna utarbeta en ”plan B”, att jag helt enkelt får stanna en natt till i Washington, eftersom p-huset uppenbart är stängt över helgerna. Jag gick tillbaka till hotellreceptionen och berättade hur det hela hade förlöpt. De försökte återigen hjälpa mig genom att börja googla runt, för att försöka hitta någon slags kontaktperson till p-huset. Helt utan resultat. Agh!
Jag gick tillbaka till p-huset för att försöka hitta en lösning. Bankade på ytterdörren (p-huset låg alltså i ”källaren” av ett höghus) i hopp om att få någon vakts uppmärksamhet. Helt resultatlöst. Jag var nära att ge upp hoppet, när jag grep efter sista halmstrået och gick tillbaka till gallergrinden och kikade in – tänkte att man kanske kunde se något vakt-kontor eller liknande inne i garaget istället. Men, nej då. Då, helt plötsligt, ser jag den typen av informationstavla, som enligt mig, EGENTLIGEN borde sitta på utsidan av ett p-hus. Nämligen information om parkeringstaxa, öppettider och kontaktinformation utanför ordinarie tider! Verkligen väldigt intelligent av fastighetsägaren att placera den typen av skylt cirka 15-20 meter ”in” i garaget! Jag tog ett foto på skylten, i hopp om att kunna förstora texten, och lyckades skaka fram ett telefonnummer. Äntligen tändes hoppets lampa inombords!
Jag promenerade tillbaka till hotellet och spelade lite på kortet ”jag är handikappad, kan ni hjälpa mig” (jag syftar förstås på mina hörselimplantat) och mycket riktigt, en av receptionisterna tog sig glatt an uppdraget (det här handlar främst om att jag i situationer som denna inte vill riskera att missa någon slags information). Han ringde upp numret ifråga och efter lite diskuterande fram och tillbaka blev han vidarekopplad till ”rätt instans”. När de slutligen svarade så förstod de inte alls varför han hade blivit vidarekopplad till just dem, för de kunde ingenting göra. Som en parentes, ibland känns det här litegrann som USA i ett nötskal, men det är en annan diskussion. Han la på och ringde återigen upp det ursprungliga numret och förklarade situationen. De diskuterade lite fram och tillbaka och det slutade med att de rekommenderade mig att återigen gå tillbaka till byggnaden för att banka på dörren.
Väl framme så börjar jag banka på dörren, samtidigt som jag ser en kvinna stå med någon slags porttelefon i handen. Jag gick fram till henne och frågade lite försynt ifall vi satt i samma båt. Mycket riktigt, det gjorde vi. Den enda skillnaden var att hon faktiskt jobbade i byggnaden – som jag alltså senare förstod var en kontorsbyggnad och deras p-hus var helt enkelt besöksparkering till kontoret! Ja, men det är ju himla lätt för mig som turist att känna till, särskilt när informationstavlan sitter uppskruvad en bra bit innanför porten! Hur som haver, hon hade sin bil parkerad i huset och skulle hämta ut den, för en affärsresa, men hon hade slarvat bort sin ”tagg”, så hon kom inte heller in i p-huset. Jag visade henne det där telefonnumret jag skrev om här ovan, och hon ringde upp det och började snacka. Där någonstans började det hända grejer, jag misstänker det beror på att hon faktiskt jobbade i byggnaden, och personen meddelade att de skulle skicka dit ”någon” för att hjälpa oss. Under tiden som det samtalet hade pågått så hade en av hennes vänninor, som också visar sig vara jobbkollega, svarat på SMS om att hon kunde få låna _hennes_ ”tagg”.
Sagt och gjort, Abby som hon heter, satte sig i en Uber för att åka hem till väninnan för att hämta taggen – men innan dess utbytte vi telefonnummer, för att kunna hålla kontakten. Uber kom och hämtade henne, och jag gick tillbaka till hotellet för att vänta, då det skulle ta cirka en halvtimme för henne att komma tillbaka. Jag förklarade situationen för receptionisterna och bad dem hålla tummarna. Efter cirka 10 minuter ringer ett, för mig, okänt nummer. Jag svarade och då visar det sig vara nån från vaktbolaget (tror jag). Personen var på förfärligt uselt humör, så jag fick återigen spela på ”dum-kortet”. Han frågade var jag befann mig, och jag svarade att jag kan vara vid p-huset inom ett par minuter. Jag flög ner genom hissen och tillbaka till p-huset. Då har vakten fjärr-öppnat ingången!!! Jag rusade ner till min bil, samtidigt som jag hela tiden hade honom i telefonen. Väl framme vid bommen så var utfartsgrinden fortfarande stängd, vilket jag påtalade, men han menade på att den kommer öppnas så fort jag betalt parkeringsavgiften. Mycket riktigt, efter att ha betalt avgiften så öppnades porten och några sekunder senare var jag äntligen ute i frihet, tillsammans med min bil!
Jag skickade ett sms till Abby och berättade vad som hänt. Hon var just då på väg tillbaka, men blev överlycklig över att jag äntligen blivit ”utsläppt”. Jag körde till hotellet, berättade vad som hänt och tackade receptionisterna så otroligt mycket för hjälpen. Inte för att de faktiskt hade löst någonting, men de hade åtminstone försökt hjälpa mig – och det värderar jag jättehögt!
Då hade klockan hunnit bli lunch och jag insåg att besöket på muséet helt enkelt får utebli – i annat fall hade jag kommit hem brutalt sent. Eller kanske till och med somnat bakom ratten på hemresan.
Så, i korthet, jag hade en helt fantastisk helg – med ett riktigt dramatiskt slut – men till slut kom jag hem, sov i min egna säng och idag började jag mitt nya uppdrag, hos samma kund.
Japp, jag kommer schemalägga bloggandet tror jag. Nu har det gått tre veckor sedan senaste inlägget och jag minns knappt vad som hänt under tiden. Jag fick ta foton till hjälp, så det här blir nog ett relativt rörigt inlägg – men historien börjar således tisdag den 28:e maj och fram till idag, söndag den 16:e juni, 2024.
Veckan bestod högst troligt i att äta, jobba och sova – jag minns dock inget annat. På lördagen stack dock jag och ett par svenska kompisar till Bowman Gray Stadium, och som jag har skrivit om tidigare. Det är racing, det är salongsberusning och det är högljutt. Jag gillar det skarpt, även om jag antagligen aldrig kommer köpa säsongskort. Det blev en riktigt kul kväll och vi fick även se några piruetter och mindre krascher – inget allvarligt dock.
Följande vecka så provade jag på att delta i en run club här i Greensboro för första gången. Jag har tidigare varit med några tillfällen i Winston-Salem, men dit jag har en halvtimme enkel resa, och det skulle helt enkelt bli för mycket flängande ifall man ska köra två gånger i veckan. Sagt och gjort, efter jobbet på måndagen så åkte jag till Hidden Gate Brewing och det blev en härlig runda på nästan 5km, dock varmt och ganska hög luftfuktighet – så det sattes inga världsrekord precis. Hela grejen med run club är alltså att de nästan alltid anordnas av ett bryggeri – och såna kryllar det av här i landet – man träffas ett gäng folk, springer en runda och sen tar man en öl efteråt. Ibland kan man köpa mat i en Food Truck också. Kul koncept och bra sätt att träffa nytt folk.
På onsdagen var det dags att besiktiga bilen för första gången. Det fungerar lite annorlunda här i landet, då besiktningen ofta (tror jag) utförs av ackrediterade bilverkstäder – så jag passade även på att serva bilen samtidigt. Det hela tog kanske en halvtimme, sedan var bilen godkänd och nyservad – hurra!
Dagen efter var det Sveriges nationaldag – som förstås är en helt vanlig arbetsdag här i landet – men dagen till ära passade jag på att köra svenskt tema på min klädsel. Det uppskattades på jobbet, och jag fick flera kommentarer om utstyrseln – särskilt mina skor. 🙂
På kvällen var det återigen dags för en run club, på Southend Brewing den här gången. Samma upplägg dock.
Den här veckan har jag återigen varit på jobbresa i Virginia och givetvis måste man ju äta middag också, så vi var ett glatt gäng som intog Sharkey’s i Radford, VA, för lite middag. Himla trevlig kväll med mycket skratt.
På onsdagen åkte jag hemåt, och som alla andra gånger så körde jag landsvägar hem istället för motorväg. Landskapet i södra Virginia och norra North Carolina är så himla fint. Tycker jag, vad tycker ni?
I torsdags var det så ini bomben varmt, så det var ju bara att kasta sig i poolen efter hemkomst från jobbet.
Fredagen blev lugn, men på lördagen mötte jag upp några jobbkollegor på Joymongers brewing för snack, kortspel och givetvis öl. Det blev en riktigt trevlig kväll och det är inte det minsta tråkigt att kunna sitta utomhus klockan 22 och temperaturen fortfarande är långt över 20 grader, snarare närmare 30. Sweet!
Under helgen har jag också passat på att göra nubbe inför midsommar nästa helg – som vi av förklarliga skäl firar på lördag nästa vecka, eftersom fredagen är en helt vanlig arbetsdag här i det förvirrade landet i väster. Midsommar kommer vi fira hos samma kille som ifjol – dåvarande projektledare för att rodda ihop det hela hade dock den otroligt osmidiga smaken att flytta till San Fransisco – så istället fick jag ta över stafettpinnen efter Tina. Tack, Tina! Men, det ska bli himla skoj, jag tror vi just nu är kring 20 anmälda – svenskar, amerikaner och mexikaner i en härlig röra.
Helgen har gått i lugnets tecken. Jag har varit i Virginia sju av de åtta senaste veckorna, så jag känner mig en smula sliten. Det var dock min sista resa dit – åtminstone med jobbet – då förserie-byggnationen snart är över, men även för att jag ska byta uppdrag inom kort. Kul! 🙂
Nu var det återigen länge sedan jag skrev. Måste försöka skärpa mig, men det säger jag å andra sidan varje gång. Kanske ska schemalägga, så jag tvingas skriva minst ett inlägg varannan vecka eller liknande? Risken med långt mellan inläggen är att jag dessutom själv glömmer av vad som hänt, då det blir en gröt av det hela. Nåväl, jag ska försöka sammanfatta 12 maj till idag den 27 maj så gott det går.
Jag har varit uppe i företagets fabrik i Virginia fem veckor i rad nu. Även om det bara är dryga två timmars körning hemifrån, så tar det ut sin rätt på kroppen att bo i kappsäck ”hela tiden”. Helgerna har ägnats åt att sova och tvätta kläder, i stort sett.
Den 14 maj åkte jag upp till Virginia, och för en gångs skull hade jag tur med hyrbilen. Enligt företagets policy ska man boka ”standard car”, vilket jag också gjorde. Kom till hyrbilsfirman, där de omgående kläckte ur sig att det finns problem. ”Åh, nej!”, hann jag knappt tänka, innan kvinnan frågade mig ”although, we have a RAM, would that be acceptable?”. ”Yes, box!”, var mitt spontana svar. För de som inte vet är RAM alltså ett bilfabrikat, och de är främst kända för att göra stora pickuper, som är otroligt vanligt här i landet. De flesta är även utrustade med bränsletörstiga V8-motorer med förfärligt massa hästkrafter under huven. Det är tur Greta inte bor här i landet. 🙂 Hur som helst, jag fick nycklarna och åkte upp till Virginia.
Kortveckan bestod i att jobba, äta och sova. På fredagen var det dags att åka hem, och återigen stannade jag till i den söta småstaden Stuart, VA för att äta lunch. Helgen tillbringades med att sova, löpträna och tvätta kläder. Men, på söndagen stack jag in till stan för att käka brunch med en kompis. Väl vid restaurangen såg jag en riktigt stor pickup. Betydligt större än den RAM jag hade tidigare i veckan. Go big or go home, som de säger här. 🙂
Efter brunchen åkte jag till North Carolina Aviation Museum, som visade sig vara lite av en besvikelse.
I tisdags åkte jag återigen upp till fabriken och stannade till fredag. Som vanligt tog jag landsvägen upp, istället för Interstate, och man kanske förstår varför när man ser såna här landskap?
Den här veckan var det workshop med vårt partnerföretag, så naturligtvis passade vi på att äta en lite finare middag. Mysig restaurang, inrett i en gammal lada, och väldigt bra kött!
Efter jobbet i torsdags så åkte killarna från partnerfirman hem till Pittsburgh, PA så jag fick äta middag ensam. Det var rejält varmt efter jobbet, så istället för den inplanerade löprundan så tog jag en långpromenad i den mysiga lilla universitetsstaden Radford, VA.
Efter middagen passade jag på att ta en öl på hotellets fina takterrass. Fin utsikt, som inte går få nog av.
Innan jag reste hem på fredagen, så tog jag en sväng till Christiansburg, VA – då det finns en butik som har väldans bra utbud av hantverksöl. På vägen dit passerade jag en Tr*mp Store och jag kunde bara inte låta bli att titta in en sväng. Well, jag låter nog bilderna tala för sig själva. Men, jösses…
Väl hemma var jag så trött att min sedvanliga fredagsmiddag byttes ut mot Rody’s Tavern. Slocknade som en klubbad säl ganska tidigt, och vaknade följaktligen tidigt på lördagen. Via ryktesvägen hade jag fått höra att några serber årligen anordnar en SerbFest, så jag stack iväg dit. Väl där var det raka vägen till mathörnan, för att beställa čevapćići, som jag inte ätit sedan hemma i Sverige förra året. I delar av balkan äts den vanligtvis med pitabröd, lök och kajmak, som är något mellanting mellan creme fraiche och grekisk yoghurt. Tror jag. Jättegott, även om jag nog föredrar med pommes frittes och ajvar, som man vanligtvis får dem serverade vid kroatiska kusten.
Eftersom jag inte kände en kotte blev jag inte så värst långvarig där, utan åkte istället vidare till en gammal kvarn, som fortfarande är i bruk. Hemskt rogivande att stå och titta på kvarnhjulet, och jag passade även på att köpa med mig lite närproducerad honung. Då jag inte är någon bak-människa köpte jag således inget nymalt mjöl.
Sent på eftermiddagen blev jag lite rastlös, så jag spontanköpte biljetter till kvällens baseball-match. ”Vi” förlorade dessvärre, men blev en riktigt trevlig kväll ändå.
Igår, söndag, hade jag tänkt besöka Hanging Rock för första gången, för lite vandring och bestiga klippan med samma namn. Det verkar ungefär resten av North Carolina också tänkt på, så när jag kom dit var parken stängd – eftersom parkeringen var proppfull. Snopet värre! I den efterföljande sorgen styrde jag istället kosan mot den pyttelilla staden Pilot Mountain där jag unnade mig en espresso och en banana split. Den sistnämnda var hur stor som helst, så jag orkade inte äta upp mer än hälften. Eftersom det var rejält varmt igår så gjorde det inte så mycket, eftersom det ändå hann smälta.
På kvällen seglade ett rejält åsk- och regnoväger in från ingenstans och regnet formligen vräkte ner under en kort stund. Efter ett kortare uppehåll så kom det ett ännu värre åskväder in, och jag såg mängder med blixtar. Häftigt, och väldigt respektingivande!
Idag är Memorial Day och följaktligen helgdag. Jag vaknade supertidigt i morse, så jag passade på att sticka iväg till Bur-Mil Park för att ta mig an 8 kilometer långa Owls Roost Trail. Det märktes att det hade varit busväder igår, då jag såg flertalet nerblåsta träd. Spåret var fullt av grenar och kvistar och smått geggigt efter gårdagens skyfall.
Vid hemkomst fick jag för första gången se en tvättbjörn, på nära håll dessutom. Den stod och spanade in mig en bra stund, innan den vände och gick in i buskagen igen. Kanske stank jag svett? Jag vet inte, men kul att ha sett en i varje fall!
En välbehövlig dusch och sedan åka till Carolina Field of Honor för att närvara vid ceremonin var tanken. Istället råkade jag somna i soffan, och sov en hel timme. Så kan det gå! Resten av dagen har ägnats åt tvätt och allmänt pyssel i hemmet. Det lutar åt att det blir middag på Rody’s ikväll igen, då jag inte känner mig särskilt sugen på att laga mat. Hörs snart, jag lovar att jag ska försöka!
Nu har det återigen gått lite lång tid sen senast, ber om ursäkt. Anledningen är att jag flängt en del, jobbmässigt, det senaste.
Det här inlägget handlar om onsdag den 24:e april och fram till idag, den 11 maj – ett spann på två och en halv vecka således.
Jag hämtade alltså ut min hyrbil förrförra onsdagen, för att ta mig upp till södra delarna av Virginia (VA). Fabriken ligger i utkanten av den lilla staden Dublin, men efter tips från jobbkollegor så föredras det att ta in på hotell i antingen Christiansburg, eller Blacksburg – det är två städer som sitter ihop, kan man säga, och som ligger cirka 25 minuters bilresa från fabriken. Sagt och gjort, jag kom upp till Christiansburg framåt onsdagskvällen och började min vistelse med att äta middag. Prioritera rätt liksom! 🙂
Dagen efter var det massa jobb som väntade. Pga fotoförbud så finns det inga fotografier att visa, men jag har alltså närvarat vid en så kallad förserie-byggnation. Kul, och jag gillar också att nätverka lite med personer som jobbar uppe i Virginia – kontaktnät är alltid bra att ha. Efter arbetsdagen var slut så letade jag upp Huckleberry Trail för en promenad. Fin natur, och skönt sätt att koppla bort jobbdagen.
Torsdagen och fredagen handlade om samma sak; det var äta-jobba-sova som gällde. Strax efter lunchtid på fredagen så började jag röra mig hemåt, då det vankades tjugofemårskalas (japp, du läste helt rätt) på kvällen. Jag stannade till i den lilla staden Stuart, VA för att äta lunch. Man förstod också väldigt snabbt att det är en liten stad (~1500 invånare) då det blev helt knäpptyst när jag klev in i den familjeägda restaurangen – och jag blev ganska rejält uttittad. Då de insåg att jag inte hade hagelgevär i handen och antagligen inte var någon bråkmakare, så fortsatte de äta sin lunch. Otroligt charmigt ställe, och jag måste ta reda på ifall det finns hotell i Stuart, så man kanske kan tillbringa en helg i ”hålan”.
Det är ett tag sen, milt uttryckt, jag var på tjugofemårskalas senast. Personen vi firade heter Tony och är en riktigt glad skit och det var hans flickvän som i hemlighet roddat ihop det hela – kvällens tema var fotboll (riktig fotboll, inte den amerikanska avarten), så de flesta körde förstås fotbolls-outfit. Själv gick jag all-in och hade både shorts, fotbollsstrumpor och benskydd. Kvällen blev fantastiskt lyckad och det var en ganska trött och en smula salongsberusad undertecknad som ramlade ner i sängen vid 01-tiden på natten.
Dagen efter var vi ett ganska stort gäng som skulle åka till Bowman Gray Stadium i Winston-Salem för att kolla på racing. Bowman Gray är, som jag förstått det, den första racingbanan i USA och byggdes redan på 30-talet och är ur-modern till NASCAR. En ganska kort ovalbana och där man tävlar i olika klasser. Tilläggas ska att det här är så långt ifrån professionellt man kan komma, det handlar snarare om hillbilly – även publiken – och det visade sig vara helt hysteriskt roligt och extremt typiskt amerikanskt. Som sig bör så möttes vi förstås upp på parkeringen innan tävlingen, för lite tailgate-party, det är helt enkelt ”fest vid bilens baklucka” som gäller. Riktigt kul, och att vädret var helt strålande gjorde ju inte saken sämre. Även den här kvällen blev helt fantastisk och alla var eniga om att det här måste göras om fler gånger. Sök upp ”bowman gray fights” eller ”crashes” på tuben, så förstår du antagligen vad det hela handlar om.
Efter tävlingen stack vi till en pub för lite häng och snack. Jag och en kompis hamnade bredvid ett par, och eftersom vi befinner oss i USA så började vi såklart snacka med varandra efter ett tag. Paret var kanske 25-30 nånting och när jag ställde en fråga till honom så svarade han mig på svenska! Jag blev helt paff verkligen, då han inte har något med min konsultfirma eller Volvo att göra. Då visar det sig att han är amerikan, men båda hans föräldrar är svenskar – och tacksamt nog har de varit smarta nog att föra språket vidare. Herrejösses vad häftigt! Så resten av kvällen satt vi och pratade en hel del svenska – hans fru är från Venezuela, tror jag det var, så vi fick förstås mestadels prata på engelska. Vi har blivit ”kompisar” på LinkedIn och jag ska försöka inviga honom i vår svensk-amerikansk-mexikanska gröt av folk.
Följande vecka var det återigen dags att åka upp till fabriken och jag stack upp redan på söndagen, för att slippa åka hemifrån supertidigt på måndagsmorgonen. Det var återigen äta-jobba-sova som gällde hela veckan, ända fram till torsdagen.
Torsdagen den andra maj hade jag bott i USA i ett helt år, och det firade jag med skumpa i dricksglas på hotellrummet. Fint ska det va’! 🙂
Jag åkte hem vid lunchtid på fredagen och stannade återigen till i den lilla staden Stuart, VA för att äta lunch. Det blev tidig nattning, då jag skulle upp supertidigt på lördagsmorgonen.
Lördag den 4:e maj uttalas på amerikanska som ”May the fourth” och den som kan sin Star Wars vet också att Jedi-riddarnas motto är ”May the force [be with you]” och uttalas ganska snarlikt. Nog om historik, sånt här är amerikanerna otroligt duktiga på att nyttja, och för egen del hade jag skakat ihop ett gäng på 14 personer som skulle delta i en löptävling, med Star Wars-tema. Man kunde välja att promenera 1mi (1,6km), springa/gå 5km, eller springa 10km. Eftersom jag har kommit igång bra med löpningen så valde jag och flera till att köra just 10km. Vi samlades vid sjutiden på morgonen (jajamensan, du läste helt korrekt. Anledningen är att det kan vara otroligt varmt, och ingen vill dö av värmeslag, så därför kör man ofta tävlingarna tidigt på morgonen mellan ungefär april-oktober) för att peppa varandra innan start. Det duggregnade lite och var precis lagom temperatur, runt 19 tror jag. Vi som sprang 10km startade 07:45 och det gick riktigt fint till en början. Regnet tilltog dock under tävlingen, så vid målgång var jag verkligen våt som en hund. Jag hade satt ett mentalt mål att springa på 01:10:00 och missade det med en tiondels sekund(!). Inget som grämer mig, jag är jättenöjd! Efter loppet tog vi gruppfoto (några hade dock redan hunnit åka hem, då de var genomblöta och hade inte tagit med sig ombyten) och åkte sedan hem för dusch och några timmars vila.
Ungefär hälften av oss möttes upp på en restaurang vid 16-tiden, för att äta och dricka lite, innan vi stegade iväg till First National Bank Field för att titta på baseball – givetvis även det med Star Wars-tema. 🙂 Det blev en riktigt trevlig kväll, även om det regnade till och från, så stämningen var inte helt på topp. Men, kul att titta på baseball i alla fall!
På söndagen åkte jag återigen upp till Virginia och var där tills onsdag, då vankades det nämligen konsert hemma i stan. Det Göteborgsbaserade death metal-bandet In Flames var på besök och det kan man givetvis inte missa. Jag har lyssnat väldigt lite på dem, och aldrig sett dem live, men det blev en riktigt bra kväll. Otroligt ös i musiken, och jag lyssnar väldigt ofta på dem när jag är ute och springer.
Torsdag och fredag var ganska sömninga historier på jobbet och direkt efter jag stämplade ut vid 16-tiden på fredagen, så mötte jag upp mina vänner/kollegor Martin, Erik och Dan för att köra lite disc golf. Enligt prognosen fanns det risk för regn, men det var nästan klarblå himmel när vi började. När vi kom till hål 9 så började det droppa litegrann och när vi var klara med hål 9 så var skyfallet ett faktum. Vi tog snabbt det enhälliga beslutet att det fick räcka med nio hål, så vi stack istället iväg till ett bryggeri för käk och ett par öl. Kvällen avslutades med soffhäng och TV-serier. I helgen har jag för första gången på länge inga som helst planer, så det får bli lite spontana aktiviteter. Jag ska återigen upp till Virginia i veckan som kommer, men bara några dagar den här gången.
Nu är det nästan tre veckor sedan jag skrev något, så det här inlägget får bli lite längre.
Dagen efter mitt förra inlägg så flög jag upp till Pittsburgh ett par dagar, för att ha en workshop med en av våra partners. Jag hamnade långt fram i planet på båda flighterna – jag bytte plan i Washington – så både ombordstigning och avstigningen gick himla smutt.
Väl framme på flygplatsen i Pittsburgh styrde jag kosan till hyrbilsfirman för att hämta ut en bil. Hoppades förstås få en Ferrari, men fick nöja mig med en Kia. Nå, den var nästan sprillans ny och hade både fyra hjul och stängningsbara dörrar. Den här gången testade jag ett annat hotell, då kollegan jag reste med bodde på samma ställe. Jag kom fram ganska sent till hotellet, så det blev bara att slänga in väskorna för att sedan bege sig ut i ösregnet och försöka hitta någonting ätbart.
Workshopen gick ganska bra, även om ett par utfall inte blev riktigt som önskat. Deras kontor ligger dock fint, och eftersom det är ett start-up inom tech-branschen så var givetvis inredningen riktigt modern – där dricka, lunch, frukost är helt gratis för de som jobbar där. Sugen på en chokladbit? No worries, det finns också, lika så chips, kakor, frukt eller vad man nu kan tänkas vara sugen på. Det här hade nog inte fungerat hemma i Sverige, eftersom Skatteverket troligen sett det som en förmån, och beskattat därefter.
På lördagen samma vecka, var det dags för en liten roadtrip. Jag och min kollega Martin gled ner i skinnsätena i hans Ford Mustang cabriolet och styrde kosan nordväst-vart. En ganska lång bilresa väntade oss.
Sjutton bensträckare senare var vi slutligen framme i Sandusky, OH, där vi skulle tillbringa ett par hotellnätter. När vi satt och letade efter restauranger så hittade vi Knucklehead Saloon i en närliggande ort. Med det namnet så kändes det helt givet att åka dit. Det visade sig dock vara ett ganska sömnigt ställe, och jag vet inte ifall det beror på att sommarsäsongen inte riktigt kommit igång, eller någonting annat. Kul att ha bockat av ställe med knasigt namn i alla fall.
Dagen efter tänkte vi ta en tur till Cleveland, OH längs kustvägen. Precis när vi satte oss i bilen så såg vi en jättelik bergodalbana. Då slog det mig helt plötsligt; det är här som nöjesparken Cedar Point ligger! Jag har känt till parken sedan många år tillbaka, då de är kända för att ha de största, värsta, läskigaste, bästa bergodalbanorna i världen – men det slog mig aldrig att det var just här som parken ligger. Den hade fortfarande inte öppnat för säsongen, men bergodalbanorna syns på håll – milt uttryckt. 🙂
Efter lite fotande utanför parken styrde vi kosan mot Cleveland för lite sightseeing under några timmar. Jättefin stad, det lilla vi hann se – och jag skulle gärna vilja åka tillbaka igen och utforska mer.
Sent på eftermiddagen var vi tillbaka på hotellet igen, och det var dags att äta. Den närbelägna The Thirsty Pony kändes klockren – givetvis på grund av sitt fåniga namn. Utbudet av mat och dricka var som vilken amerikansk restaurang som helst skulle jag vilja säga; hamburgare, grillat och lite annat. Väldigt gott, men det kan bli lite enformigt i längden. Eller, nej, det kan det egentligen inte alls. Hamburgare är nog något jag skulle kunna äta sju dagar i veckan. Precis som pasta så kan man variera dem i det närmaste oändliga.
Det blev en relativt tidig kväll, då vi skulle upp och jobba ”hemifrån” under måndagsförmiddagen. Vid lunchtid stämplade vi ut och började röra oss hemåt. En bit på vägen kom jag på att jag hade ett ganska viktigt möte vid halv ett, så vi styrde kosan mot den lilla staden Milan, OH där jag tänkte uppsöka stadsbiblioteket för tillgång till Wi-Fi. Det visade sig dock vara stängt för dagen, och anledningen kommer lite senare i det här inlägget. Då gick jag istället och satte mig i stadsparken och lät telefonen agera hotspot. Riktigt härlig känsla att sitta i möte i stadsparken i en amerikansk småstad. När mötet var slut såg jag en skylt i parken och var givetvis tvungen att läsa vad det stod. Då visar det sig att Milan är Thomas Alva Edison’s födelsestad! Spännande, det hade jag ingen som helst aning om. Ifall du inte vet vem Edison var bör du skämmas en smula. 🙂
Vi köpte på oss lite vatten och styrde sedan kosan hemåt. Efter någon timma var det dags för lunch och vi stannade till på ett Subway utanför nån stad jag inte minns namnet på. Vi var dock fortfarande kvar i Ohio. Efter intagen lunch insåg vi att tiden var kommen, så vi valde att stanna kvar på parkeringsplatsen.
Det var nämligen dags för total solförmörkelse, och anledningen till att vi gjorde just den här roadtripen. Från början hade vi planerat att se den från Sandusky, men myndigheter hade varnat för trafikkaos och liknande saker, så vi valde att försöka komma en bit på vägen hem, ifall vi skulle hamna i långa köer. Det är trots allt i runda slängar 8-10 timmars körning hem det är frågan om, och eftersom vi skulle jobba dagen efter ville man ogärna komma hem klockan tre på natten.
Men, solförmörkelse alltså. Det var en riktigt häftig upplevelse att få vara med om, och lätt värt den långa bilresan. Solförmörkelser händer även hemma i Sverige till och från, men just total solförmörkelse är väldigt ovanligt där hemma – jag gissar på att det beror på att Sverige ligger så långt norrut, men det är bara en gissning. Nästa totala solförmörkelse i Sverige inträffar 2126, och jag tvivlar ganska starkt på att jag fortfarande är i livet då. 🙂
Att fota solförmörkelse med en mobilkamera visade sig vara betydligt svårare än gjort, men så här såg den i alla fall ut.
Mycket nöjda med upplevelsen styrde vi kosan hemåt, och hemresan tog bara nio timmar, så vi var hemma före midnatt till och med. Skönt!
På torsdagen var det dags för lite häng hemma hos Eric, en amerikan jag lärt känna via andra svenskar. Vi var runt åtta personer, varav ungefär hälften svenskar. Vi grillade hamburgare, pratatde strunt och spelade brädspel. Riktigt trevlig kväll och att det blev lite sent gjorde inte så mycket.
Dagen efter var en ren transportsträcka, och äntligen var det dags för helg! Tog det dock väldigt lugnt, då söndagens löprunda hade bytts ut mot löprunda på lördagen istället – tillsammans med några kollegor/vänner, och vi träffades runt nio på morgonen, så man slapp den värsta värmen. Den här gången sprang vi på, för mig, ett helt nytt ställe – en slinga runt Salem Lake, som är cirka 11 kilometer lång. Det blev en riktigt härlig löptur, trots att mina ben var en smula sega de sista fyra kilometrarna.
Lördagskvällen tillbringade jag med matlagning och TV-serier, precis vad jag behövde. Dagen efter var det återigen rejält varmt, uppåt 28 grader, så jag tänkte passa på att premiärbada. Poolen är öppen året runt – men halva min genbank är ju sydeuropeisk, och jag är riktigt kinkig när det kommer till vattentemperatur. Vissa kallar mig badkruka, själv påstår jag att jag inte nöjer mig med vad skräp som helst. 🙂 Det var en smula kyligt i vattnet, ingen termometer till hands men gissar kring 20-21, men kroppen vande sig snabbt. Simmade ett par längder, innan det var dags att kliva upp och torka sig i den varma och sköna solen.
På kvällen unnade jag mig middag på Rody’s Tavern, något som nästan blivit tradition numera. På vägen dit såg jag några gamar stå och mumsa på något okänt, jag gissar på en ekorre, men tog inte reda på det.
Middagen blev, naturligtvis, hamburgare. Det är himla tur att jag håller på med löpträning, för det här är kaloribomber, och förfärligt gott dessutom!
Nuvarande vecka har gått i ett huj, främst för att det är ganska mycket att göra på jobbet. I onsdags blev jag varse att vi hade svenskbesök på jobbet och det visar sig vara en gammal konsultkollega till mig, som jag inte träffat sedan 2019! Så i torsdags släpade jag och Martin med oss Douglas och hans kollega Kristoffer för att titta på baseball. Årets första match för min del, men definitiv inte den sista. Ja, spelet är väldigt långsamt, men jag gillar det ändå. Antagligen för att man har tid att sitta och prata med sina vänner, dricka öl, och i det här fallet; även njuta av trettiogradig värme. Livskvalitet kallar jag det. 🙂
Fredagen gick i ett rasande tempo och jag somnade vråltidigt på kvällen, i TV-soffan naturligtvis. Igår, lördag, var det återigen dags för en löprunda kring Lake Salem. Den gick för min del otroligt trögt, och jag var tvungen att börja gå redan efter ett par kilometer. Resterande runda blev just gå-springa och det tog en smärre evighet att ta sig i mål. Någon tänker säkert: ”Varför vände du inte?”. Av den enkla anledningen att i min hjärna är det never quit som gäller. Således, jag ska i mål även om det tar tre timmar. Det var en riktigt jobbig runda, och mina ben var verkligen helt tokslut vid målgång. Samtidigt kändes det otroligt skönt att ha den avklarad. Dags att åka hem för en efterlängtad dusch och på eftermiddagen hade jag ett Zoom-samtal med en av mina bättre vänner; Anna. Riktigt kul och det var ett bra tag sedan vi hördes.
Jag hann till och med fixa lite lunchlådor, innan min jobbkollega Anders hämtade upp mig – och sedan hämtade vi upp min kompis Fredrik. Det var dags för slutspelshockey! Carolina Thunderbirds möter Port Huron Prowlers i en matchserie bäst av tre. Fredagens match uppe i Port Huron slutade med förlust för Thunderbirds, så det var kniven på strupen som gällde igår. De spelade som pottor i första perioden, men vaknade sedan till liv. Matchen slutade 4-2, vilket innebär att en tredje avgörande spelas klockan 18 idag, söndag. Jag kommer inte se matchen på plats, men förmodligen på deras Youtubekanal. Olidligt spännande, let’s go, Thunderbirds! Först var det dock dags för ett pit stop på Wise Man Brewing, ett mikrobryggeri som bara ligger några minuters bilkörning från arenan.
Idag, söndag, har jag en riktig latardag, såna behövs emellanåt. Det är tvätta kläder, röja runt i lägenheten och dricka kaffe som gäller. Vädret har störtdykt sedan igår, så vid skrivande stund är det bara 12 grader ute. Brrr!
Så var det då äntligen dags. Dags för en hederlig roadtrip! Som nämndes i förra inlägget så var det alltså Thanksgiving i torsdags och även fredagen är ledig dag – Black Friday, känns det igen? – vilket följaktligen ger fyra lediga dagar. En hel del amerikaner, åtminstone på mitt jobb, plockade ut semester måndag till onsdag och får således nio dagar sammanhängande ledigt. USA’s motsvarighet till våra klämdagsledigheter, misstänker jag.
Nåväl, till slut var det onsdag eftermiddag och jag stämplade ut från jobbet lite tidigare. Framför mig hade jag en bilresa på nästan 3,5 timmar – och där slutmålet var Harrah’s Cherokee Casino Resort. Vad det är för ställe behöver jag antagligen inte gå in närmare på. Jag är definitivt ingen gambler, men casino kan jag ändå tycka är lite spännande emellanåt. I helt sedvanlig ordning vann jag en del och förlorade en del. Inklusive mat och dryck slutade givetvis kvällen på minus – det är i extrema undantagsfall det landar på plus. Nå, kul var det i alla fall! Harrah’s ligger alltså i Cherokee Nation och är, som namnet antyder, ett indianreservat. Eller natives som de kallas. Klientelet här skulle jag nog vilja säga är hillbillies i majoritet, och det är verkligen inte menat som något nedvärderande – jag tycker snarare det är otroligt stor charm att få se lite tvättäkta amerikaner, inte silikonförstörda Hollywood-människor.
Efter en skön natts sömn och intagen frukost var det dags att checka ut och åka till resans huvudmål, skulle man kunna säga, Chattanooga. Istället för highway på vägen dit så valde jag att åka genom bergen, och i synnerhet Smoky Mountains. Jag hade fått tips av en jobbkollega, tack Martin!, om en slinga som heter Tail of the Dragon – en böljande slinga uppe i bergen, som innehåller 318 kurvor på ungefär 17km – jajamensan, du läste helt korrekt – den var jag ju bara tvungen att prova. Och, herrejösses vilken fantastisk väg! Tail of the Dragon startar precis på gränsen mellan North Carolina och Tennessee och att avverka de sjutton kilometrarna tog drygt en halvtimme, det gick inte köra fort där precis. Helt fantastisk upplevelse!
Efter någon timme var jag äntligen framme i Chattanooga. Checkade in på hotellet och fräschade upp mig, innan det var dags för kvällens huvudattraktion; jag hade bokat bord på en Riverboat inklusive Thanksgiving-buffé. Det blev en riktigt fin båttur på floden Tennessee River och efter det gick jag tillbaka till hotellet för ett par öl i baren, innan det var dags för en date med kudden.
Dagen efter tog jag en promenad längs strandpromenaden och gick över Walnut Street Bridge, som helt enkelt är en jäkligt gammal bro över floden. 🙂
Sedan passade jag på att besöka stället där Coca Cola hade sin första fabrik. Fabriken är riven, men det fanns en skylt som berättade om historien.
Jag hade innan resan hit fått tips om Chattanooga Cho Cho, som således är ett gammalt ånglok som fortfarande är i drift (det är också en låt från 40-talet, men den lämnar jag därhän). Det måste jag ju prova, tänkte jag, och studsade in på internet för att boka en plats. Det visade sig att Classic Route, som går genom gamla tunnlar och grejer, var fullbokad. Kvar fanns endast en tågresa till Nordpolen(?), det måste jag givetvis prova!
Det visar sig, naturligtvis, att det är ämnat för småbarnsfamiljer, så där satt jag på ett tåg med 200 ungar på vägen till ”Nordpolen”. Väl framme så fick vi besök av självaste jultomten! De påstod i alla fall att det var den äkta tomten. Herrejösses, jag var helt star struck!
På tillbakavägen började en av ”konduktörerna” prata med mig, då hon hade hört min charming accent, och jag förklarade att jag var från Sverige. Då visar det sig att hennes farföräldrar hade immigrerat från Vetlanda till USA för ”en jävla massa år sedan” – och vi satt där och pratade om de båda länderna, och skillnader/likheter mellan dem. Jättekul, och hon fick säkert ett minne för livet – att ha träffat en livs levande svensk! 🙂
Väl tillbaka i Chattanooga var det dags att besöka Tennessee Aquarium, som tydligen skulle vara riktigt bra. Jag kan kort och gott säga att jag håller med, och låter bilderna tala för sig själva.
Efter besök på ett fantastiskt BBQ-ställe, var annars?, var det dags för skönhetssömn.
Dagen efter checkade jag ut för att bege mig till Chickamauga And Chattanooga National Military Park, som ligger i ytterkanten av Chattanooga – fast i delstaten Georgia.
Ett kortare stopp där och det var dags att bege sig rakt västerut. Lunch på Burger King i Alabama stod på agendan. Efter en stabil hamburgertallrik på nyss nämnda ställe styrdes kosan återigen mot Tennessee, närmare bestämt; staden Lynchburg, där whiskeytillverkaren Jack Daniels har sitt huvudkontor. Tanken var att jag skulle ta en guidad tur i destilleriet, men det var så vansinnigt mycket människor där denna lördag, så jag nöjde mig med att läsa på lite skyltar innan det var dags att styra kosan nordvart.
Min ursprungstanke var en småhåla i Kentucky, men klockan var en bra bit in på eftermiddagen och jag insåg att jag inte riktigt skulle palla med dryga fyra timmars bilkörning – så jag tog ett sent beslut och bokade ett motell i Knoxville istället. På vägen dit så kunde jag givetvis inte låta bli att ta en småväg bland bergen, och fick vara med om den här solnedgången. Bra beslut av mig!
Väl framme vid motellet, som låg i utkanten av Knoxville, så begav jag mig till närmsta ställe för lite middag – det visar sig, givetvis, vara ett BBQ-ställe. Helt otippat! Fantastiskt goda ribs hade de i alla fall, kalorierna struntade jag i att räkna… Till dessert valde jag en färgglad drink, och sen var det dags att sova.
Frukost på motell brukar sällan vara en höjdare, så jag valde helt sonika bort den och tog en snabbfrukost på hemvägen istället. Drygt fyra timmars körning hade jag framför mig, som senare visade sig bli sex timmar, på grund av lunchstopp och ytterligare ett stopp för tankning. Efter en hel drös med timmar, via Virginia fick jag äntligen se nedanstående skylt, och det kändes som att jag äntligen var hemma. Trots att det återstod närmare en och en halv timmes körning.
Sammanfattningsvis kan sägas att jag haft en riktigt härlig helg, och där jag dessutom kunnat checka av tre nya stater på listan. Det här blogginlägget påbörjades igår, söndag, men jag somnade innan jag hann skriva färdigt. Så kan det gå när man avverkat cirka 1700 kilometer på fyra dagar. Nu är det måndag kväll, och det var en riktigt seg dag på jobbet idag, men det är kanske inte så konstigt.
Förra veckan gick, som vanligt, i ett hejdundrandes huj – och som avslutades med en helg full av aktiviteter. I torsdags, förra veckan alltså, var jag hemma hos en jobbkollega efter jobbet – och hjälpte honom med lite grejer. På hemvägen åkte jag förbi ett hus, som uppenbarligen tar det där med Halloween seriöst.
Dagen efter var det dags för den årliga utstyrseltävlingen på jobbet och en hel del folk hade dressat upp sig rejält för att tävla. Första gången jag bevistar detta, så det var riktigt kul minne att ha med sig.
På kvällen var det dags för Halloweenfest hemma hos en annan jobbkollega, och bor man i USA ska man göra det ordentligt, tänkte jag. Sagt och gjort, åkte till en partybutik och gick bananas där inne. Köpte bland annat med mig ”rivsår” i latex och lite smink och grejer. Åkte hem och skred till verket. För att vara extrem novis på att sminka sig så blev jag ändå rätt nöjd med resultatet. Övriga bilder är från själva festen.
Jättekul kväll och jag var inte helt pigg när jag kom hem nångång efter midnatt. Då insåg jag att den där jämrans latexen, och färgen, förmodligen ska plockas bort innan man somnar – för att inte riskera att sängkläderna ser ut som en färgaffär dagen efter. Det var inte det allra enklaste att få bort fastklistrad latex, men till slut kunde jag äntligen hoppa i säng för lite välförtjänt skönhetssömn.
På lördagen åkte jag, tillsammans med min chef, Maria, och hennes sambo, Sebastian, till den årliga BBQ Festival, som hölls i Lexington, NC för det trettionionde året. Vädret var helt strålande och låg kring 30 grader. Jag klagade inte någonstans! Lexingon är en typisk amerikansk småstad och det var en kul upplevelse, även om jag kanske hade föredragit betydligt mer fokus på just barbeque, istället för att sälja massa krimskrams. Nå, nu har jag bockat av tvättäkta BBQ-festival i alla fall.
På hemvägen så tog vi en omväg via Blueridge Parkway – vilket jag skrev om för knappt två månader sedan – för att få uppleva höstens färger. Jag låter bilden tala för sig själv, även om den inte riktigt gör verkligheten rättvisa. Helt makalöst vackert!
Därefter åkte vi hem och det fick bli middag på Rody’s Tavern, då klockan hunnit bli åtta på kvällen. Efter lite TV-tittande somnade jag som en klubbad säl och sov som en stock.
På söndagen var det dags att åka till Martinsville, VA, med en jobbkollega, för att bevista min första biltävling på amerikansk mark. Det vankades nämligen NASCAR. Vädret var återigen strålande och jag uppskattar att temperaturen låg kring 28-30 grader. Även här valde jag att inte klaga på vädret… Tävligen går, kortfattat, ut på att de kör jättefort runt en ovalformad bana. Söndagens tävling var på en så kallad short track, och som mäter cirka 0,5mi (cirka 800 meter) – och totalt skulle det köras 500 varv. Japp, du läste helt rätt. Vrålande motorer, kalasväder och kall öl; vad kan gå fel? Ingenting alls, mer än att det blev lite väl monotont efter cirka 100 varv. Då återstod bara 400… Kul att ha upplevt åtminstone!
Idag, tisdag, är det Halloween här i landet – och jag sitter för tillfället och undrar ifall jag kommer råka ut för Trick or Treat? eller inte. Det får tiden utvisa. Själv önskar jag er alla Happy Halloween!
Idag, måndag, är det helgdag här i staterna. Möjligen någon annan stans också, men det har jag dålig koll på. Hur som helst, långhelg och det var dags för min första roadtrip!
Jag hade sedan tidigare bestämt mig för att köra längs med Blue Ridge Parkway (BRP), som är en lång väg genom bergskedjan Appalacherna, för att förenkla det hela en smula. Jag insåg tidigt att jag inte skulle hinna med att köra hela, så min strategi var att börja från norra änden och sedan ta mig söderut, och avsluta resan i Asheville, NC. Sagt och gjort, direkt efter jobbet i fredags så åkte jag hem och hämtade min packning och stack iväg. Första anhalt var Waynesboro, VA, som ligger bara några miles från North End av BRP. En tripp på cirka tre timmar (175mi/281km), då man sällan använder distans här, utan avstånd mäts i tid. Jag kom fram vid 19:30-tiden, och eftersom magen knorrade så var det bara att leta upp närmsta ställe för lite kvällsmat. Jag skulle upp relativt tidigt dessutom.
Hittade ett ställe ganska nära motellet, så jag knallade in och satte mig till bords. De flesta restauranger jag varit på hittills är relativt enkla, men har allt som oftast riktigt god mat – även om den kanske inte är så värst hälsosam alltid. Men när man får vinet serverat i en aluminiumburk och tillhörande ölglas, då vet man att man möjligen tagit ett snäpp neråt på skalan. 🙂 Maten var dock fullt ätlig, och det var det viktigaste.
Frukosten på motellet var inget att skriva hem om. Så undermålig att jag inte ens bemödade mig att ta några bilder. Men, två skivor rostbröd med smör och ett glas apelsinjuice blev det. Allting serverat på papptallrikar och plastbestick. Nej, du behöver inte uppsöka Specsavers, du läste helt korrekt. Nå, stor sak i det, dags att inhandla vatten och Beef Jerky (torkat kött) på Walmart och sen var det dags att dra iväg! Första anhalt blev en gammal tågtunnel, Blue Ridge Tunnel, som byggdes under 1850-talet, och som är nedlagd sedan länge. Jag parkerade bilen och gick sedan cirka 800 meter till tunnelns ingång, därefter var det på med pannlampa och sätta igång och traska i kolmörkret. Häftig upplevelse! Tunneln är c:a 1300 meter lång, och när jag var ute på andra sidan så var det bara att dricka lite vatten och sedan gå tillbaka samma väg igen. Totalt fick jag ihop en liten promenad på närmare 4 kilometer, jag trodde inte det var så långt, men bra med motion i alla fall.
Efter tunneln så var det äntligen dags att äntra Blue Ridge Parkway, spännande!
Första spontanstopp (eftersom jag inte har läst in mig stenhårt på BRP så blev de flesta av stoppen lite spontana) blev vid Humpback Rock, efter endast 9km körning. Jag hade vagt minne av att jag läst något om det, så den skulle vi naturligtvis kolla in! Jag gick in till Visitors Center, där jag hämtade lite information om de olika lederna som fanns. Eftersom jag hade en lång väg till Asheville (cirka 600km på BRP) så ville jag såklart ta den kortaste leden upp till klipporna, en strapats på cirka 1,3km. Obönhörligen uppåt, sedan ännu mer uppåt, för att sedan vara flackt några tiotal meter, innan det återigen var dags för uppåt. Kort sammanfattning; de cirka 1,3 kilometrarna tog ungefär 50 minuter att avverka. Då kan ni själva räkna ut hur ”fort” det gick, på grund av lutningen… Till slut var jag i alla fall uppe, och utsikten därifrån var verkligen värt mödan. Herrejösses!
Stairway to heaven?
Tillbakavägen tog nog bara runt 25 minuter att avverka. Men jag insåg snabbt att om jag skulle hålla på med massa såna här stopp så skulle jag inte vara framme i Asheville förrän framåt oktober. Läxan fick bli att jag hädanefter bara stannade till vid Overlook’s som finns precis överallt längs vägen, och som erbjuder fantastisk utsikt. Det här inlägget skulle kunna bli flera kilometer långt, med hundratals bilder. Men det är inte särskilt hanterbart, så jag ger istället lite glimtar från färden.
Under ett stopp, där jag tog en bensträckare så parkerade jag bredvid någon som uppenbarligen gillar både roadtrips och nationalparker.
Min ursprungsplan var att jag skulle ta mig till gränsen mellan Virginia och North Carolina under lördagen, för att inte ha så himla långt kvar till Asheville. Sent under eftermiddagen insåg jag att den planen fick hamna i papperskorgen och istället bokade jag snabbt in mig på ett hotell i utkanten av staden Roanoke, VA. Jag kom dit runt 19-tiden och efter en snabb dusch letade jag omgående upp ett närbeläget matställe. Som visade sig vara en Texas-restaurang.
Att allting är stort i Texas avslöjas redan av storleken på biffarna man kan välja.
Barnstol, modell Texas.
Mat, modell Texas.
Mätt och belåten kröp jag i säng och sov som en stock. Vaknade upp med en smula träningsvärk efter gårdagens lite halvt oplanerade bergsklättrning, men en varm dusch gjorde susen. Tryckte i mig en snabb frukost och sedan var det dags att hoppa på hästen igen. Bilen menar jag.
Det är inte enbart häpnadsväckande utsikter man ser längs färden, även fantastiskt härliga landskap.
Men, rent generellt så liknar vägarna som synes på nedanstående bilder. Jag skulle nog vilja påstå att stora delar av den 750 kilometer långa Blue Ridge Parkway ser ut som nedanstående. Hastighetsbegränsningen varierar mellan 35mph (c:a 56km/h) och 45mph (72km/h), så det tar en del tid att åka, ifall man vill åka hela.
Givetvis var jag tvungen att stanna till en kort sväng vid Mabry Mill också. Dels för en bensträckare, men dels för att titta på hur det faktiskt var förr i tiden i de här trakterna.
Runt en timme senare var jag äntligen framme i North Carolina. Hit skulle jag alltså ha hunnit redan igår, enligt min ursprungsplan. Tur man är flexibel. 🙂 Efter bara några kilometer så visade det sig att BRP var avstängd pga nåt vägarbete, så all trafik blev omdirigerade. Efter cirka en timma ute på landsvägar/highways så insåg jag att jag får släppa BRP för den här gången, ifall jag ska hinna fram till Asheville i någorlunda vettig tid. Klockan var nu cirka 13:00 och till Asheville återstod närmare 300 km, så jag bad bilens navigator att hitta snabbaste väg dit.
Sagt och gjort och efter bara någon mil så kommer jag fram till, just det, Blue Ridge Parkway! Så, jag åkte på en en bit men var tvungen att stanna till eeeeeen gång till för att beundra utsikten – navigatorn lät mig bara köra någon mil på BRP innan det var dags att komma ut till en highway. Så, framme vid resans sista magiska utsiktsplats.
Hök av okänd sort
Det stod några stycken bredvid mig och fotade, två män och en kvinna. Helt plötsligt tycktes det som att de pratade svenska. Nej, självklart inte – det är CI som spökar, tänkte jag. Men, efter bara en stund igen så tyckte jag mig höra ”…vilken fantastisk utsikt i bergen”, varpå jag absolut inte kunde låta bli att kläcka ur mig ”Ja, visst är bergen helt fantastiska?” – varpå de tre blev helt superpaffa och började skratta. Då visar det sig att de jobbar på ett företag i Lysekil och var i Charlotte, NC på affärsresa. Visst är världen allt bra liten ibland? Vi stod och pratade om ditten och datten i säkerligen en halvtimme, innan jag ursäktade mig med att jag fick avvika. Asheville väntar!
Resan till Asheville tog bara ett par timmar och jag var slutligen framme strax efter 17:30. Min ursprungsplan var att jag skulle kommit hit redan runt 15, men det var bara att gilla läget. Hotellrummet såg bättre ut än på bilderna, och jag kände mig hemskt nöjd, trots den lilla förseningen.
Asheville, ja. Om man har minsta intresse för öl i olika varianter, så rekommenderas ett besök hit. Det är alltså i Asheville som IPA ”uppfanns” någon gång på 80-talet, och man kan alltså säga att den här staden är craft beers vagga. Staden har runt 90.000 invånare och enligt rykten finns det över 50 bryggerier i stan. Det är ganska många… De flesta av bryggerierna har taprooms i stan, alltså en slags pub/restaurang, där de enbart säljer sina egna öl. Min ursprungstanke var alltså att jag skulle besöka flertalet taprooms, då de ibland har öl i sitt sortiment som enbart går dricka just på det taproom:et, ingen annan stans. Nå, jag hann åtminstone med ett taproom, och jag valde ett av bryggerierna vars sorter jag provat vid något tillfälle; Wicked Weed. Oklart om de finns hemma i Sverige, men flera av deras öl jag testat är helt fantastiskt bra!
På vägen hem till hotellet passerade jag en skojig buss.
Efter en öl på hotellets egna restaurang var det dags att sluta mina blå och jag sov som en stock under natten. Checkade ut strax före 11, och det var dags att bege sig hemåt, en tripp på 3 timmar, inklusive ett snabbt matstopp.
På färden hem stötte jag även på en bil som verkade vara en smula långt hemifrån.
Till slut var jag äntligen hemma, och jag började med att stortvätta, eftersom jag flyger till Pittsburgh med jobbet i morgon förmiddag. Det här var min första roadtrip, men definitivt inte den sista. Framförallt har jag för avsikt att ”köra klart” hela BRP vid tillfälle – dels de cirka 250km som jag hoppade över igår, men dels också slutklämmen, då den fortsätter cirka 100km till efter Asheville. Det får dock ske vid ett annat tillfälle. Min resa i siffror kan i alla fall kokas ner till 1250km bilåkande och ett minne för livet.
