Category Archives: West Virginia

Besök, casino, salooner och slagsmål

Posted on by

På söndagseftermiddagen satte jag mig i bilen och stack iväg till flygplatsen i Charlotte, NC för att hämta upp kompisen. Alltid kul med besök! Det blev raka vägen hem och sen middag på Rody’s Tavern, precis som vilken söndag som helst. Jag lurade i honom chicken wings, och han verkade riktigt nöjd med valet.

Efter middagen gick vi hem till mig för att prata lite strunt, men också diskutera lite hur vi skulle lägga upp kommande vecka. På grund av orkanen Helene, som härjade runt ordentligt i sydvästra delarna av NC för ett par månader sedan, så var det lite osäkert ifall vi skulle kunna röra oss i den riktningen. Efter lite rotande på nätet insåg vi att det gick visst alldeles utmärkt.

Runt lunchtid på måndagen drog vi iväg och första anhalt var casinot i Cherokee, NC. Den minnesgode kommer alldeles säkerligen ihåg att jag var där vid samma tidpunkt ifjol. Det blev en riktigt kul kväll, med god mat, god öl och vänligt sinnade slot machines.

Dagen efter stack vi iväg igen, målet var Cherohala Skyway, men först ett stopp på en mexikansk sylta för att få i sig lite brunch, i form av väldigt ohälsosam mat. Väldigt gott också, förvisso. Ställets badrum hade dock den knepigaste layout jag någonsin skådat. Personen som byggde den måste förväxlat vattenflaskan med tequila-flaskan.

Nåväl, vi satte kurs mot Cherohala Skyway, som börjar i North Carolina och slutar en bit in i Tennessee (TN). Slingan är några mil och helt fantastiskt fin att köra på. Utsikten lämnar inte mycket att önska heller, för den delen.

Sent framåt eftermiddagen nådde vi dagens slutmål; en liten skithåla med drygt 300 invånare i nordöstra Tennessee. Jag och kompisen är ganska lika på den punkten, vi båda föredrar okända småhålor istället för de klassiska turistställena – inget fel på dem dock. Vi checkade in på ett motell, som visade sig vara både prisvärt och i riktigt fräscht skick. Efter ”förfest” med varsin öl så gick vi ut ”på stan” för att hitta något ställe att äta på. Vi slank in på en riktigt trevlig lokal restaurang där vi fick i oss lite middag.

Efter besöket var det dags att besöka Caboose Saloon, ett ställe som vi hittat tidigare under dagen, medan vi scrollat igenom Google Maps. Det visar sig  vara en riktigt härlig lokal sylta. Ganska nedgången, men med fantastisk charm. En man närmare 70 satt i bardisken och hällde upp whisky åt sig själv, precis som man sett på film. Toalettdörren hade sett sina bästa dagar, men den hade de hjälpsamt lagat med wellpapp samt en plansch på utsidan. Dörren var i princip som nyskick. Nästan.

Efter ett par timmars häng var det dags att promenera tillbaka till motellet för välbehövlig sömn – det sliter en del att tillbringa stora delar av dagen sittandes i en bil.

På morgonen efter kände vi båda att vi behövde en uppfriskande promenad, för att få igång maskineriet lite. Vi hittade snabbt ett mindre berg, som verkade innehålla någonting sevärt uppe på toppen. De knappa två kilometrarna tog närmare trekvart på sig att avverka, på grund av uppförsstigningen. Väl framme på toppen visar det sig vara Tri-State-Peak, alltså en variant på det svenska treriksröset – dock med skillnaden att här var det Tennessee (TN), Kentucky (KY) och Virginia (VA) som möttes. Så, nu har jag befunnit mig i tre stater samtidigt. Stort!

Efter nedkomst satte vi oss återigen i bilen och styrde kosan norrut, målet var ett destilleri i Kentucky. Statens Kentucky Bourbon är världskänd, med flera stora märken (som jag dock inte tänker skriva här, men flera av dem känner ni säkert igen, och återfinns även på Systembolaget). Vi hittade dock ett mindre destilleri, som inte verkade ha några guidade turer, så det slutade med att jag köpte med mig en flaska Moonshine, samt en flaska Kentucky Bourbon (som naturligtvis inte går få tag på i Sverige). Kul minne! Så kul att jag uppenbarligen glömde ta foto på förvärvet.

Därefter styrde vi kosan mot Princeton, VA, där vi skulle tillbringa natten. Det visade sig dock vara ett riktigt tråkigt ställe och varken restaurang eller baren är något att skriva hem om.

På torsdagen var det dags att styra kosan hemåt – som skedde via en mindre ort i Virginia, som jag givetvis glömt av namnet på. Vi stannade dock till en sväng där, för att besöka ett gammalt fängelse/rättssal av något slag. Det var egentligen stängt när vi kom dit, men av en ren tur så var föreståndarinnan på plats och hon smälte givetvis som smör av vår exotiska accent – och låste omgående upp dörren. Blå ögon och svengelska är synnerligen en vinnande kombination. Heja Sverige!

Vi kom hem till Greensboro på eftermiddagen, och efter en uppfriskande dusch var det dags att bege sig till restaurangen jag hade bokat bord på. Det vankades Thanksgiving Dinner – och eftersom det var en bättre restaurang så var även maten av det bättre slaget. Till efterrätt valde vi varsin Creme Brulée, som jag dock verkar glömt fota. Bra jobbat!

Under fredagen tog vi en biltur i omgivningarna, passade på att ta promenader i ett par stycken av de fantastiskt fina parkerna som finns i och kring stan. Sent på eftermiddagen tog vi en Uber till Winston-Salem – det vankades ishockey! Carolina Thunderbirds tog emot Athens Rock Lobsters och redan fem sekunder in i första perioden så var det två spelare som kastade handskarna och drog igång ett riktigt raggarslagsmål. Kvällen blev helt fantastiskt rolig, och matchen slutade 6-2 till hemmalaget. Let’s go, Thunderbirds!

Lördagen blev en riktig slappardag. Vi tog dock en kortare biltur, och lyckades även få till en promenad i en av de andra parkerna. På kvällen stack vi in till downtown, där det blev middag, följt av några timmar i en kombinerad bar och arkadhall. Riktigt kul ställe, och jag begriper inte varför jag inte besökt stället tidigare.

Söndagen blev också en riktigt loj historia, och efter en tidig middag på Rody’s så skjutsade jag kompisen till flygplatsen i Charlotte. Jag kom hem riktigt sent, runt 23-tiden tror jag, och var rejält trött. Det blev en intensiv vecka, med cirka 1400km bilkörning, men fantastiskt roligt. Tack för besöket, Patrik, kom gärna snart igen! I söndags var också första december, och jag hade påpassligt nog sett till att skaffa mig en julkalender på IKEA. Känns nästan som hemma i Sverige!

I tisdags hände något riktigt märkligt. Jag vaknade nämligen upp till snö! Inte mycket, förvisso, men i alla fall. Min första snö på amerikansk mark. Fem minusgrader och sommardäck är ingen bra kombination. Det var mängder med bilolyckor på vägen till kontoret, och jag körde långsammare än en sköldpadda.

Nu har det hunnit bli torsdag. Den här veckan har varit riktigt konstig, i brist på bättre ord. Lite halvstökigt och småstressigt på jobbet, samt brist på sömn. Nåväl, i morgon är det fredag, och på lördag är det dags för Year End Dinner med jobbet – ungefär motsvarigheten till julbord, fast här äts ingen julmat – det ska bli kul, hoppas jag. Auf Wienerschnitzel!

Jobbresa, roadtrip och idrott

Posted on by

Nu är det nästan tre veckor sedan jag skrev något, så det här inlägget får bli lite längre.

Dagen efter mitt förra inlägg så flög jag upp till Pittsburgh ett par dagar, för att ha en workshop med en av våra partners. Jag hamnade långt fram i planet på båda flighterna – jag bytte plan i Washington – så både ombordstigning och avstigningen gick himla smutt.

Väl framme på flygplatsen i Pittsburgh styrde jag kosan till hyrbilsfirman för att hämta ut en bil. Hoppades förstås få en Ferrari, men fick nöja mig med en Kia. Nå, den var nästan sprillans ny och hade både fyra hjul och stängningsbara dörrar. Den här gången testade jag ett annat hotell, då kollegan jag reste med bodde på samma ställe. Jag kom fram ganska sent till hotellet, så det blev bara att slänga in väskorna för att sedan bege sig ut i ösregnet och försöka hitta någonting ätbart.

Workshopen gick ganska bra, även om ett par utfall inte blev riktigt som önskat. Deras kontor ligger dock fint, och eftersom det är ett start-up inom tech-branschen så var givetvis inredningen riktigt modern – där dricka, lunch, frukost är helt gratis för de som jobbar där. Sugen på en chokladbit? No worries, det finns också, lika så chips, kakor, frukt eller vad man nu kan tänkas vara sugen på. Det här hade nog inte fungerat hemma i Sverige, eftersom Skatteverket troligen sett det som en förmån, och beskattat därefter.

På lördagen samma vecka, var det dags för en liten roadtrip. Jag och min kollega Martin gled ner i skinnsätena i hans Ford Mustang cabriolet och styrde kosan nordväst-vart. En ganska lång bilresa väntade oss.

Sjutton bensträckare senare var vi slutligen framme i Sandusky, OH, där vi skulle tillbringa ett par hotellnätter. När vi satt och letade efter restauranger så hittade vi Knucklehead Saloon i en närliggande ort. Med det namnet så kändes det helt givet att åka dit. Det visade sig dock vara ett ganska sömnigt ställe, och jag vet inte ifall det beror på att sommarsäsongen inte riktigt kommit igång, eller någonting annat. Kul att ha bockat av ställe med knasigt namn i alla fall.

Dagen efter tänkte vi ta en tur till Cleveland, OH längs kustvägen. Precis när vi satte oss i bilen så såg vi en jättelik bergodalbana. Då slog det mig helt plötsligt; det är här som nöjesparken Cedar Point ligger! Jag har känt till parken sedan många år tillbaka, då de är kända för att ha de största, värsta, läskigaste, bästa bergodalbanorna i världen – men det slog mig aldrig att det var just här som parken ligger. Den hade fortfarande inte öppnat för säsongen, men bergodalbanorna syns på håll – milt uttryckt. 🙂

Efter lite fotande utanför parken styrde vi kosan mot Cleveland för lite sightseeing under några timmar. Jättefin stad, det lilla vi hann se – och jag skulle gärna vilja åka tillbaka igen och utforska mer.

Sent på eftermiddagen var vi tillbaka på hotellet igen, och det var dags att äta. Den närbelägna The Thirsty Pony kändes klockren – givetvis på grund av sitt fåniga namn. Utbudet av mat och dricka var som vilken amerikansk restaurang som helst skulle jag vilja säga; hamburgare, grillat och lite annat. Väldigt gott, men det kan bli lite enformigt i längden. Eller, nej, det kan det egentligen inte alls. Hamburgare är nog något jag skulle kunna äta sju dagar i veckan. Precis som pasta så kan man variera dem i det närmaste oändliga.

Det blev en relativt tidig kväll, då vi skulle upp och jobba ”hemifrån” under måndagsförmiddagen. Vid lunchtid stämplade vi ut och började röra oss hemåt. En bit på vägen kom jag på att jag hade ett ganska viktigt möte vid halv ett, så vi styrde kosan mot den lilla staden Milan, OH där jag tänkte uppsöka stadsbiblioteket för tillgång till Wi-Fi. Det visade sig dock vara stängt för dagen, och anledningen kommer lite senare i det här inlägget. Då gick jag istället och satte mig i stadsparken och lät telefonen agera hotspot. Riktigt härlig känsla att sitta i möte i stadsparken i en amerikansk småstad. När mötet var slut såg jag en skylt i parken och var givetvis tvungen att läsa vad det stod. Då visar det sig att Milan är Thomas Alva Edison’s födelsestad! Spännande, det hade jag ingen som helst aning om. Ifall du inte vet vem Edison var bör du skämmas en smula. 🙂

Vi köpte på oss lite vatten och styrde sedan kosan hemåt. Efter någon timma var det dags för lunch och vi stannade till på ett Subway utanför nån stad jag inte minns namnet på. Vi var dock fortfarande kvar i Ohio. Efter intagen lunch insåg vi att tiden var kommen, så vi valde att stanna kvar på parkeringsplatsen.

Det var nämligen dags för total solförmörkelse, och anledningen till att vi gjorde just den här roadtripen. Från början hade vi planerat att se den från Sandusky, men myndigheter hade varnat för trafikkaos och liknande saker, så vi valde att försöka komma en bit på vägen hem, ifall vi skulle hamna i långa köer. Det är trots allt i runda slängar 8-10 timmars körning hem det är frågan om, och eftersom vi skulle jobba dagen efter ville man ogärna komma hem klockan tre på natten.

Men, solförmörkelse alltså. Det var en riktigt häftig upplevelse att få vara med om, och lätt värt den långa bilresan. Solförmörkelser händer även hemma i Sverige till och från, men just total solförmörkelse är väldigt ovanligt där hemma – jag gissar på att det beror på att Sverige ligger så långt norrut, men det är bara en gissning. Nästa totala solförmörkelse i Sverige inträffar 2126, och jag tvivlar ganska starkt på att jag fortfarande är i livet då. 🙂

Att fota solförmörkelse med en mobilkamera visade sig vara betydligt svårare än gjort, men så här såg den i alla fall ut.

Mycket nöjda med upplevelsen styrde vi kosan hemåt, och hemresan tog bara nio timmar, så vi var hemma före midnatt till och med. Skönt!

På torsdagen var det dags för lite häng hemma hos Eric, en amerikan jag lärt känna via andra svenskar. Vi var runt åtta personer, varav ungefär hälften svenskar. Vi grillade hamburgare, pratatde strunt och spelade brädspel. Riktigt trevlig kväll och att det blev lite sent gjorde inte så mycket.

Dagen efter var en ren transportsträcka, och äntligen var det dags för helg! Tog det dock väldigt lugnt, då söndagens löprunda hade bytts ut mot löprunda på lördagen istället – tillsammans med några kollegor/vänner, och vi träffades runt nio på morgonen, så man slapp den värsta värmen. Den här gången sprang vi på, för mig, ett helt nytt ställe – en slinga runt Salem Lake, som är cirka 11 kilometer lång. Det blev en riktigt härlig löptur, trots att mina ben var en smula sega de sista fyra kilometrarna.

Lördagskvällen tillbringade jag med matlagning och TV-serier, precis vad jag behövde. Dagen efter var det återigen rejält varmt, uppåt 28 grader, så jag tänkte passa på att premiärbada. Poolen är öppen året runt – men halva min genbank är ju sydeuropeisk, och jag är riktigt kinkig när det kommer till vattentemperatur. Vissa kallar mig badkruka, själv påstår jag att jag inte nöjer mig med vad skräp som helst. 🙂 Det var en smula kyligt i vattnet, ingen termometer till hands men gissar kring 20-21, men kroppen vande sig snabbt. Simmade ett par längder, innan det var dags att kliva upp och torka sig i den varma och sköna solen.

På kvällen unnade jag mig middag på Rody’s Tavern, något som nästan blivit tradition numera. På vägen dit såg jag några gamar stå och mumsa på något okänt, jag gissar på en ekorre, men tog inte reda på det.

Middagen blev, naturligtvis, hamburgare. Det är himla tur att jag håller på med löpträning, för det här är kaloribomber, och förfärligt gott dessutom!

Nuvarande vecka har gått i ett huj, främst för att det är ganska mycket att göra på jobbet. I onsdags blev jag varse att vi hade svenskbesök på jobbet och det visar sig vara en gammal konsultkollega till mig, som jag inte träffat sedan 2019! Så i torsdags släpade jag och Martin med oss Douglas och hans kollega Kristoffer för att titta på baseball. Årets första match för min del, men definitiv inte den sista. Ja, spelet är väldigt långsamt, men jag gillar det ändå. Antagligen för att man har tid att sitta och prata med sina vänner, dricka öl, och i det här fallet; även njuta av trettiogradig värme. Livskvalitet kallar jag det. 🙂

Fredagen gick i ett rasande tempo och jag somnade vråltidigt på kvällen, i TV-soffan naturligtvis. Igår, lördag, var det återigen dags för en löprunda kring Lake Salem. Den gick för min del otroligt trögt, och jag var tvungen att börja gå redan efter ett par kilometer. Resterande runda blev just gå-springa och det tog en smärre evighet att ta sig i mål. Någon tänker säkert: ”Varför vände du inte?”. Av den enkla anledningen att i min hjärna är det never quit som gäller. Således, jag ska i mål även om det tar tre timmar. Det var en riktigt jobbig runda, och mina ben var verkligen helt tokslut vid målgång. Samtidigt kändes det otroligt skönt att ha den avklarad. Dags att åka hem för en efterlängtad dusch och på eftermiddagen hade jag ett Zoom-samtal med en av mina bättre vänner; Anna. Riktigt kul och det var ett bra tag sedan vi hördes.

Jag hann till och med fixa lite lunchlådor, innan min jobbkollega Anders hämtade upp mig – och sedan hämtade vi upp min kompis Fredrik. Det var dags för slutspelshockey! Carolina Thunderbirds möter Port Huron Prowlers i en matchserie bäst av tre. Fredagens match uppe i Port Huron slutade med förlust för Thunderbirds, så det var kniven på strupen som gällde igår. De spelade som pottor i första perioden, men vaknade sedan till liv. Matchen slutade 4-2, vilket innebär att en tredje avgörande spelas klockan 18 idag, söndag. Jag kommer inte se matchen på plats, men förmodligen på deras Youtubekanal. Olidligt spännande, let’s go, Thunderbirds! Först var det dock dags för ett pit stop på Wise Man Brewing, ett mikrobryggeri som bara ligger några minuters bilkörning från arenan.

Idag, söndag, har jag en riktig latardag, såna behövs emellanåt. Det är tvätta kläder, röja runt i lägenheten och dricka kaffe som gäller. Vädret har störtdykt sedan igår, så vid skrivande stund är det bara 12 grader ute. Brrr!