Konsert, löpning, födelsedag(shäng) och S:t Patrick

Posted on by

Nästan två veckor sedan jag skrev sist, så dags för en uppdatering.

Kan börja med att tala om att våren börjar komma med stormsteg, fast vädret är verkligen rollercoaster för närvarande. Ena dagen kan det vara nollgradigt på morgonen när man ska åka till jobbet. När man åker hem från jobbet samma dag kan det vara 20. Rollercoaster som sagt.

För någon månad sedan fick jag via Facebook reda på att KMFDM skulle spela i en stad en timma härifrån. Jag har knappt lyssnat på bandet i fråga, men när man får reda på att förbandet är Göteborgsbaserade Morlocks så skaffar man förstås biljetter direkt. Har ni inte hört talas om dem? Det gör inget, det är inte många som har. Vi pratar inte riktigt U2 här. Men jag har gemensamma bekanta med sångaren i bandet, och vi har sprungit på varandra vid någon konsert tidigare. Sagt och gjort, i torsdags förra veckan (den 7:e mars således) satte jag mig i bilen efter jobbet och stack till Carrboro, väl framme visade det sig att Johan (sångaren) hade satt upp mig +1 på gästlistan. Detta innebär gratis inträde. Hemskt fin gest, tyvärr hade jag ju redan köpt biljett. Ingen stor sak i det. Konserten var riktigt bra, och jag hann även se delar av KMFDM innan min mat-och-sovklocka tyckte det var dags att stänga butiken för dagen. Jag hade trots allt en timmas bilkörning hem.

Den kommande helgen var riktigt lugn, det regnade en hel del dessutom, så det blev mestadels TV-serier, tvätta och allmänt grejande här hemma. På söndagen var det riktigt fint väder, så jag släpade med min kollega Martin på en löprunda på Owls Roost Trail, en rejält kuperad slinga på cirka 6,5km terräng och sen cirka 1,5km relativt plan asfalt – 8 kilometer totalt, och det blev en riktigt skön runda där ute i skogen. Jobbig också förstås.

Den här jobbveckan har varit helt hysterisk, med miljontals (känns det som) möten inbokade, men äntligen blev det torsdag och undertecknads födelsedag. Jag invigde dagen med att använda ett par skor jag köpte till mig själv i julklapp, för allra första gången. Svårt nöjd med inköpet.

Dagen förflöt i ett bra tempo, och på lunchen var det återigen dags för löpning. Efteråt, när vi stod och varvade ner litegrann, så går min kollega Fredrik iväg till sin bil och kommer tillbaka med en papperspåse. Då har han köpt en Mack Trucks-keps till mig i födelsedagspresent. Helt oväntat, men uppskattad present. 🙂

På eftermiddagen blev jag uppringd av min chef Maria, som befann sig på flygplatsen på väg till Miami, och så ställer hon sig och sjunger ”Ja må han leva” från gaten precis innan de skulle boarda planet. Det där gjorde min dag. Heja Maria! 😀

Efter jobbet var det dags för lite skönt häng med ett gäng beståendes av både amerikaner och svenskar. Jag var, naturligtvis, äldst i gruppen, men det är ingen som bryr sig här. Inte jag heller för den delen. Eftersom vädret var helt fantastiskt bra – första gången i mitt liv som det är solsken och tjugofem grader varmt på min födelsedag – så satt vi utomhus och hängde. Efter nån timme gick vi och fixade käk, för att sedan gå tillbaka där vi suttit tidigare.

När solen började gå ner så gick vi hem till Jacob, en svensk trainee som ska vara här i ett par månader, för lite mer skönt häng. Efter en stund så körde vi en slags Powerpoint-lek. Den går ut på att alla deltagare har satt ihop en Powerpoint-presentation, och ämnet kan vara precis vad som helst och på vilket språk som helst. Detta har jag aldrig gjort förut, men det visade sig vara helt hysteriskt roligt. Ämnena som avhandlades skilde sig otroligt mycket, eftersom man som sagt själv väljer sitt tema. Eller så ger man bort sin presentation till någon annan, som då får improvisera hejvilt. För egen del höll jag ett föredrag om bärfisars fortplantning, förklarade vad hening är för något och beskrev olika typer av fotbollsskor. Det sistnämnda drog jag på kroatiska, bara för att. Övrigt körde jag på svenska, vilket gjorde att amerikanerna hade ”lite” svårt att hänga med. Hemskt roligt som sagt. 🙂 Övriga föredrag handlade om ifall man ska ha osten eller skinkan närmast smörgåsen(!), Sunfish (tror den heter heter klumpfisk på svenska), hur LIDAR fungerar, samt en amerikanska som fick förklara estniska ord. En fantastiskt rolig kväll och precis innan vi bröt upp ställer sig allihop upp och sjunger ”Ja må han leva” (amerikanerna också!) för mig. Jag blev helt paff, jätteglad och lite rörd.

Igår, lördag, blev jag upphämtad av Martin och vi stack till grannstaden Winston-Salem för att fira S:t Patrick’s Day (som är idag, den 17:e mars) på ett taproom – samtidigt blev det ett avskedshäng för Anton, en svensk kollega, som flyttar tillbaka till Sverige i början av nästa vecka. Vi kom dit vid 15:30-tiden och klockan hann nästan midnatt innan vi bröt upp och åkte hem till Greensboro. Det blev en riktigt trevlig eftermiddag och kväll, med mycket skratt, trams, öl – givetvis – och vi hann även med att spela lite corn hole.

Idag, söndag, har varit en riktigt seg dag. Vaknade sent och kände mig inte riktigt helt hundra i kroppen, så dagens löprunda fick dessvärre utgå. Jag ska försöka springa ett längre pass efter jobbet i morgon istället, tänkte jag. Nästa lördag är det dags för ”examen”, då ska jag delta PTI Airport Run, som jag nog nämnt tidigare. Valde den kortare distansen, fem kilometer, då jag tror det är lagom distans att börja med – innan man ger sig på lite längre. Nu har jag precis fixat matlådor för kommande vecka, så nu är det dags att sjunka ner i soffan för att kolla lite serier innan jag får besök av John Blund. På återseende!

Jobb, hockey, terränglöpning, jobb, fest, terränglöpning

Posted on by

Sedan sista inlägget för drygt två veckor sedan så är det som hänt i stort sett det som rubriken antyder.

Den följande veckan bestod av äta, jobba och sova, ungefär. Men, till fredagens hockeymatch hade jag lyckats skrapa ihop en rejäl samling folk. Ifall det är min övertalningsförmåga, mina oskyldigt blå ögon – eller ifall de helt enkelt gillar hockey – låter jag dock vara osagt. Strunt samma, en tapper skara svenskar och amerikaner begav sig till rinken i Winston-Salem för att bevittna när Carolina Thunderbirds totalt pulvriserade motståndarna Baton Rogue Zydeco – kul hemresa för de killarna, endast 1400km – med hela 8-0. Jättekul för oss hemma-fans, men på det stora hela en ganska tråkig match. Spel mot ett mål, i princip, och nästan inget stök.

Resterande helg var ganska slapp, löprunda på söndagen, och på kvällen unnade jag mig en middag på Rody’s, där jag upptäckte att det var hockey night, så jag satt och tittade simultant på två matcher samtidigt. Bra söndag!

Efterföljande vecka, förra veckan alltså, hände i stort sett ingenting ända till fredagen. Då var det dags för avskedsfest för en svensk kille som kommer flytta hem till Sverige igen om ett par veckor. Han har flickvän där hemma, och jag är verkligen imponerad att de klarat av det så bra under de cirka 1,5 åren han var här. Hon var förresten nyligen och hälsade på, och de båda var med på hockeymatchen veckan innan.

Nåväl, festen gick av stapeln hemma hos Erik och Nicole i deras kåk, och det blev nästan en fest från när man var i gymnasieåldern. Erik hade införskaffat en keg, således ett ölfat på 20 liter, som naturligtvis tog slut. 🙂 Det blev mycket skratt och halvgalna upptåg. Sjukt rolig kväll och jag kände mig ung på nytt igen, haha.

Dagen efter var det rejält varmt ute, så det fick bli att vakna till liv med en kopp kaffe ute på balkongen. Verkligen efterlängtat, men efter en stund blev det förfärligt varmt, så jag var tvungen att gå inomhus igen. Man ser tydligt hur brundbrända och fina mina ben är…

På lördag eftermiddag åkte jag hem till en Volvo-kollega, som skulle hjälpa mig att byta oljefälla på bilen. Ett gummimembran hade spruckit, vilket gjorde att bilen gick väldigt orent och ryckigt på tomgång. Thomas, som han heter, diagnostiserade det där ganska fort, och hjälpte mig både att beställa hem korrekt artikel, samt byta eländet. Nu spinner Skövde-motorn som ett urverk igen, tack Thomas! Igår, söndag, var det dags för den numera återkommande söndagslöpningen. Jag åkte återigen iväg till Bur-Mil Park för att avverka de totalt cirka åtta kilometrarna, varav 6,5km är i terräng. Det var väldigt varmt även igår söndag, och inne i skogen var det hög luftfuktighet pga skyfallet i fredags. Detta gjorde att det var helt förfärligt jobbigt att springa, jag tror jag gick mer än sprang igår. Men runt kom jag. Det tog lite drygt tio minuter längre än normalt, det säger nog en hel del om hur jobbigt det faktiskt var. Givetvis var jag efteråt tvungen att kontrollera ifall mina biceps(?!) blivit större av löpträningen. Självklart har de (inte) växt en millimeter, men det kan vara kul att fåna sig på foto ibland. Emellanåt. Ganska ofta.

Måndagen har gått i ett rasande tempo på jobbet, så nu tänkte jag passa på att buffa ner mig i soffan tillsammans med Netflix. På återhörande!

Alla hjärtans hockey, frisbee och terränglöpning

Posted on by

Andra blogginlägget på mindre än en vecka. ”Har karln blivit sjuk?”. Man skulle kunna tro det, men jag är nog bara lite rastlös, en söndagseftermiddag som denna.

Förra veckan frågade jag hur många som läser den här bloggen, och uppenbarligen är det en enda – hej, Camilla! – åtminstone som vågat ge sig till känna. Jag är fullt medveten om att jag inte har miljoner följare, men gissningsvis torde det vara fler än en i alla fall? Nå, känn er inte tvingade på något sätt, det är bara jag som är nyfiken. 🙂

I onsdags förra veckan var det Valentine’s Day och eftersom jag inte hade någon dejt inbokad så hakade jag istället på några kollegor för att kolla på hockey, heja Thunderbirds! Det blev en riktigt trevlig kväll, ett par öl slank ner, och något enstaka slagsmål – på isen – fick vi också se. Kanske inte den mest romantiska av kvällar, men kul var det.

På torsdagen åkte jag till Apex, NC med min kollega Fredrik. Det var dags för årsmöte i SACC Carolinas, som jag skrivit om tidigare. Lite mingel, mat, ett par glas vin, samt själva årsmötet blev en perfekt avslutning på en annars lite småsur torsdag.

Efter jobbet i fredags stack jag och några kollegor/vänner iväg och spelade frisbeegolf, eller disc golf som det heter här. Jag är fullständigt usel på att kasta frisbee, men det blev ett par riktigt roliga timmar på 18-hålsbanan. Efter avslutad runda, jag kom givetvis sist, stack vi iväg till ett taproom för lite socialisering, öl och käka hamburgare från en Food Truck som stod parkerad utanför. Vi bröt upp vid 20-snåret och jag åkte hem för att buffa ner mig i soffan och kolla TV-serier. Somnade givetvis i vanlig ordning i soffan och sov där hela natten. Udda? Ja, kanske, men jag har nog aldrig någonsin ens försökt ge sken av att vara normal. Tror jag. 🙂

I lördags hade jag ett par långa telefonsamtal med två av mina bättre vänner hemma i Sverige. Vi hann avhandla jobb och allehanda smågrejer, mycket kul!

Efter telefonmarathonet stack jag iväg till grannstaden Mebane, en tripp på trekvart, för att kika lite på outleten som finns där. Det slutade, helt oplanerat, med att jag gick fullständigt bananas, så i bilen hem vägde mitt kreditkort $300 mindre än när jag kom dit. Så kan det gå! Nöjd med inköpen dock – två par Converse och ett par pikétröjor – så jag klagar inte alls. Vid hemkomst blev det en Teams-öl med en annan kollega, och god vän, hemma från Sverige. Vi hann beta av en hel del, innan det var dags för honom att kasta in handduken och gå och lägga sig.

För min del vankades middag. Eftersom min traditionsenliga fredagsmiddag utgick p.g.a. frisbeegolfen så fick den bli igår istället. Jag höll det väldigt enkelt, så det blev oxfilé med ungsbakade potatisklyftor samt en gräddfilsvariant av bearnaisesås – skulle nog snarare kalla den dragonsås. 🙂 Detta sköljdes ner med ett amerikanskt rödvin av lägre kvalitet – note to self; köp inte de billigaste rödvinerna man hittar.

Kvällen avslutades med TV-serier och Youtube. Natten tillbringades, givetvis, i soffan, eftersom jag helt sonika hann somna innan jag tänkte gå till sovrummet för att lägga mig.

Idag tog jag slutligen tjuren vid hornen och stack iväg till Bur-Mil Park, som är en superstor park, med golfbanor, utomhusbad, möjligheter till fiske, samt flertalet trails i varierande distanser. Planen för dagen var att ta sig an Owl’s Roost Trail, en slinga på dryga 4mi (c:a 6,5km) i kuperad terräng. Den var förbaskat kuperad kan jag tala om, men efter många om och men så var den avklarad – och jag insåg då att man kom ut från skogen på ett helt annat ställe än där man startade. I efterhand visade det sig återstå ytterligare c:a 1,5km löpning innan jag var framme vid bilen. Fantastiskt fin natur dock, och flera gånger på slingan så springer man väldigt nära vattnet. Klagar inte alls, och den slingan kommer besökas fler gånger.

Eftersom jag varit så himla duktig idag så tänkte jag bjuda mig själv på middag på Rody’s Tavern ikväll – jag behöver få tillbaka lite av alla förlorade kalorier. 🙂 På återhörande! Återseende? Återskrivande? Äh, vi hörs snart!

Ishockey, basket och löpträning

Posted on by

Det har runnit lite vatten under broarna sedan senast, men som rubriken antyder så är det snudd på det enda som hänt senast. Förutom jobb, förstås.

Inlägget blir nog en smula spretigt, eftersom det sträcker sig under en dryg månad – ja, jag ska bättra mig, vilket år som helst.

Året började med att löpningen fick en nystart – jag har sedan jag kom tillbaka den sjunde januari sprungit varje tisdag och torsdag. Ett par tillfällen har jag även tryckt in en promenad/löpning även på en söndag. De första löppassen var riktigt hemska, som sig bör när löpningen legat i träda i ett halvår – det säger sig självt liksom.

Då det fortfarande är vinter här, eller rättare sagt ”vinter” så är vädret rena bergodalbanan. Två minusgrader på morgonen har varvats med 14 på eftermiddagen. Det kan vara kyligt ena dagen och rena vårvädret dagen efteråt.

Hur som haver, årets första två löppass avverkade jag på löpband, dels för att det var lite trist väder ute, men dels också för att jag tror löpband är lite mer skonsamt för knä- och höftleder. Sedan ett par veckor tillbaka springer jag uteslutande utomhus. Som bäst har temperaturen legat kring 18, så den 25 januari blev det shorts-premiär! Det kändes lite abstrakt, men var riktigt härligt.

För att hålla piskan/moroten igång så har jag även passat på att anmäla mig till en löpartävling i slutet av mars. Eftersom jag fortfarande är i uppbyggningsstadiet så fegade jag lite och valde 5km, istället för 10km. Fem kilometer blir ett bra delmål och sen ska jag försöka hitta ett lopp på tio kilometer framåt slutet av april, eller i början av maj eventuellt. Skynda långsamt, påstås det ju.

För några helger sedan passade jag på att bjuda hem min chef och hennes sambo på middag. Då hon inte äter kött fick jag istället veva ihop en räkpasta, som gottat till sig i hemkokt räkbuljong. Det blev mycket uppskattat, och jag blev själv nöjd med resultatet.

Helgen efter det var det återigen dags för hockey. Carolina Thunderbirds spelar i en liga som heter FPHL, som ungefär är amerikanska fjärdedivisionen. Klassen på spelet skulle jag nog vilja påstå motsvarar ungefär svensk division 1 – fast det har jag nog nämnt i ett tidigare inlägg, kom jag precis på. 🙂 Det var jag och tre kollegor som kollade och kvällen blev riktigt lyckad – drabbades dessutom av akut köplust, så jag införskaffade mig en matchtrjöja också. Fortsätter det i den här takten så blir jag nog snart officiell maskot.

I onsdags förra veckan var jag och tittade på basket för första gången i mitt liv. Det finns inget NBA-lag här, så vi fick hålla tillgodo med ett farmarlag till Charlotte Hornets och som heter Greensboro Swarm. Jag blev positivt överraskad, sporten var betydligt roligare att titta på än vad jag först hade trott. Som sagt första matchen, definitivt inte sista. Innan matchen var vi förstås tvungna att äta lite också. Det gör man alltid här. 🙂

Efter första quartern kom någon klubbrepresentant fram till mig och kollegan, presenterade sig och sa att han hade något riktigt bra åt oss. Vad var det här? Det slutade med att vi blev erbjödna två stolar på VIP-platser, en meter från sidlinjen (man ser de svarta stolarna på föregående bild). Till VIP-arrangemanget hör också att man har tillgång till servitris, så man behöver inte resa sig upp för att köpa öl – det fixar hon. Fantastiskt bra! 😀 I pausvilan blev vi hänvisade till the VIP Room, där det fanns dricka, glass, popcorn och annat smått och gott. Häftigt värre, men varken jag eller kollegan begriper fortfarande varför vi blev utvalda. Jag försöker intala mig att det var för mina blå ögons skull, och ingenting annat. Sanningen ligger nog dock ljusår från den teorin.

I lördags var jag riktigt seg här hemma. Kände mig sjuk, fast jag inte var sjuk. Sov stora delar av dagen, vilket var lite irriterande, eftersom det var 19 grader ute. Ja, du läste helt rätt. Nitton plusgrader. I början av februari. Heja! Jag kände dock att någonting måste man ju hitta på, för att inte förstöra helgen helt – så jag slängde iväg ett meddelande till vår Whatsapp-grupp, och fick napp. Kvällen tillbringades således på ett taproom nere i downtown, där det blev massa bra samtal och även en och annan öl slank ner.

Kollegan var dessutom fantastiskt snäll och skjutsade hem mig, jag är fortfarande alldeles för ”svensk” till mitt sätt – undviker alkohol i samband med bilkörning. Här är gränsen 0,8, så det är inga problem att ta två, tre öl och sen köra – men jag har inte riktigt accepterat det där ännu. Mycket tacksam för skjutsen således, och den blir ju inte sämre när han råkar äga en Mustang, med en riktigt potent V8 under huven. Man känner sig som tonåring på nytt i en sån bil, förfärligt kul!

Nu kommer dock nånting helt nytt här. Jag har nämligen en fråga som jag tänkt kasta rakt ut i etern. Jag vet att det finns några som läser den här bloggen, men utöver ett par kända (för mig) så har jag inte en susning om hur många ni är, eller vilka ni är. För mig skulle det vara jättekul ifall ni gav er tillkänna, med en kommentar eller liknande. Vill ni vara anonyma så kan ni ju bara använda era initialer och så får vi se ifall jag kan lista ut det. Tack snälla på förhand!

O’Hare, London, jul, nyår, vattenskada och skönt häng

Posted on by

Det är lika bra att passa på och önska ett gott nytt år! Hoppas just ditt 2024 blir helt splendid.

Jag är nu tillbaka på amerikansk mark efter ett par riktigt sköna veckor hemma i Sverige, som i sedvanlig ordning avverkades i en rasande takt. Det har hänt alldeles för mycket på den tiden för att jag ska komma ihåg detaljer på minut-nivå, så det får bli en hyfsat kort sammanfattning över hur just mina senaste veckor sett ut.

Onsdagen den 20:e december klev jag ombord på den första, av fyra(!), flighterna som slutligen skulle ta mig hem till Sverige. Mitt första stopp var Charlotte (CLT), en kort flygtur på cirka 45 minuter. Där fick jag tillbringa ett par timmar innan det var dags att ta sig vidare till mäktiga O’Hare (ORD) i Chicago. Stor flygplats är bara förnamnet. Stor stad också för övrigt.

Tre timmars häng i loungen avverkades fort och det var dags för nästa flight, som skulle ta mig till London. Väl framme i London hade jag valt att förlägga ett stopp, så jag checkade helt sonika ut på flygplatsen och stack in till stan. Det vankades julmarknad och strosande. Mötte upp en kompis och hade en trevlig men ganska kort kväll, eftersom jag började känna av jetlag.

Dagen efter skulle mitt flyg mot Landvetter inte gå av stapeln förrän 15-tiden, så jag fick ett spontanimpuls och stack iväg och införskaffade ett par skor. Mycket nöjd med inköpet!

Dags för fjärde och sista flighten, äntligen på väg mot Sverige!

Jag kom hem till mina hemtrakter väldigt sent på fredagen, så det var i princip bara att hoppa i bingen omgående. Sov som en stock hela natten, jetlag:en satt definitivt kvar i kroppen. Dagen efter fick det bli en efterlängtad kebabpizza till lunch, det har börjat bli en tradition. 🙂

Lördagen den 23:e december tillbringade jag hemma hos min ena bror med hans familj, givetvis stod Uppesittarkväll på agendan. Jag vann varken taggtråd, kallt kaffe eller en lägenhet i Thailand, men däremot rasade det in svindlande tvåhundra spänn. Alltid något!

Julafton tillbringades hos samma bror och där jag hade huvudansvaret för både köttbullar och Janssons Frestelse. Missade foto på köttbullarna, men frestelsen fastnade på bild i alla fall – och den blev mycket uppskattad.

Någon gång i höstas rasade ett ordentligt regnoväder i hemtrakterna och min pappa var en av dem som drabbades av vatten i källaren. Försäkringsbolag, besiktningsmän och hela konkarrongen var givetvis redan inblandade, men jag tog under ledigheten på mig rollen som projektledningskoordinator för återställandet av källaren. Så här såg det ut i gillestugan under mellandagarna. Spännande värre!

Dagarna förflöt och helt plötsligt var det dags för nyår och nyårsafton tillbringade jag hos tidigare nämnd bror tillsammans med ett par andra familjer, samt ett halvt fotbollslag med ungar.

Den 2:a januari var det slut på sötbrödesdagarna, det var dags att börja jobba igen. Jag jobbade från Sverige under den veckan, men på torsdagen åkte jag till Göteborg. Besök hos min hörselingenjör på Sahlgrenska väntade, men även en riktigt trevlig kväll med en gammal kollega. Det blev både middag med vin, och ett antal öl innan det var dags att åka till hotellet och sova.

Besöket på Sahlgrenska gick lysande och därefter hade jag ett par timmar att slå ihjäl innan jag skulle möta upp min före detta chef, för lite återkoppling och umgänge. Det blev två helt fantastiskt trevliga dagar, med mycket snack, skratt och superkorta promenader i det svinkalla Göteborg.

Supertidigt i söndags morse ringde min väckarklocka. Det var dags att checka ut från hotellet och bege sig till Landvetter, för vidare avresa mot USA. Tre byten även den här gången, och en del strulande på Newark (EWR) hanns med, innan jag slutligen var hemma i min lägenhet.

Jag kom hem vid 01-tiden på natten mellan söndag och måndag och insåg att det hade tagit 24 timmar och 45 minuter från det jag lämnade hotellet. Om jag var trött? Gissa, jag stöp i säng som en klubbad oxe och sov ”ända till” 07 på måndag morgon, då det var dags att vattenkamma sig och sedan åka till kontoret. När det här skrivs är det tisdag kväll och jag är förvånansvärt pigg ändå, jag blir inte lika jetlag:ad när jag reser västerut som österut. Men, söndagens resande sitter fortfarande i kroppen, inget snack om saken. Idag rev jag även av årets första löprunda med en jobbkollega. Tio grader och spöregn utomhus gjorde dock att vi valde att springa på löpband. Det passade dock mig bra, eftersom löpningen legat i träda ett par månader för min del. Jobbigt var det definitivt, men det kändes ändå skönt att ha kommit igång igen. Nästa löprunda är på torsdag, håll tummarna att vi kan köra den utomhus.

Till dess, på återseende!

Julkalender, babyshower, bärs och hockey

Posted on by

Nu var det tre veckor sedan jag plitade ner någonting här – så jag tänkte passa på innan julledigheter och liknande.

December rivstartades med att jag köpt en julkalender med chokladbitar. Inte haft en sådan på evigheter, men det kändes lite svenskt på något vis.

Första lördagen i månaden var det dags för årets ”julbord”, som här på andra sidan pölen kallas Year-End Dinner och som i år var en lite mer formell tillställning med tillhörande middag – och fritt fram i baren. Dagen till ära hade jag passat på att införskaffa mig en ny kostym – då jag glömt ta med någon hit – och valet föll på en mellanblå:ish. Passformen är kanske inte helt hundraprocentig, men jag tycker det blev rätt bra ändå.

Middagen var riktigt bra, förutom den lilla detaljen att kocken hade varit extremt försiktig med salt och peppar – det var ganska smaklöst, så jag gick bananas med både salt och peppar. Till slut blev det riktigt schysst.

Efter middagen delades det ut lite priser till folk som gjort något utöver det vanliga på jobbet, och sedan var det dags för lite musik och ståhej. Bland annat fanns det en photo boot, där man kunde spöka ut sig lite som man ville och sedan ta foto. Knäpp i huvudet som man är så krävde jag givetvis att jag, Maria, Sebastian och Fredrik skulle ta ett gruppfoto. Karma is a bitch brukar det ju sägas, och i det här fallet råkade jag se gravt bortkommen ut på fotot. Nå, kul var det i alla fall!

Dagen efter var lite seg, men jag kände inte riktigt för att slösa bort dagen i soffan, så jag impulsköpte en biljett till eftermiddagens match mellan Carolina Thunderbirds och Port Huron Prowlers. Det blev inte i närheten lika många slagsmål den här matchen, men det var kul i alla fall.

Sedan kom en jobbvecka som bara sa ”huitt”, innan det återigen var fredag. Helgen fördrevs med att göra så lite som möjligt, då jag kände mig lite sliten. På söndagen vankades en babyshower hos min kollega Fredrik och hans fina fru – de väntar sin första knodd, och naturligtvis hade jag köpt en onesie med Carolina Thunderbirds logga på bröstet. Fint ska det va’! 🙂

I måndags var det återigen dags för en tripp upp till Pittsburgh, via mellanlandning i Philadelphia. Den här gången hade vi bara bokat in två dagars workshop, men det känns som att vi ändå fick ut någonting av det hela.

Naturligtvis hann vi även med att se en NHL-match, man måste passa på att se dem på hemmaplan också. Vi var ett gäng på ungefär 10 personer, blandat från båda företagen och det blev en riktigt trevlig kväll. Extra kul var det för ett par av mina kontakter hos affärspartner, då de är födda och uppvuxna i stan – och fick se deras Penguins spöa Arizona Coyotes med 4-2.

Sista dagen i Pittsburgh, i torsdags alltså, vaknade jag upp på morgonen och kände att kroppen inte var riktigt helt hundra. Vi hade ett morgonmöte inbokat innan det var dags för hemfärd, så det var bara att stålsätta sig. Mötet på två timmar kändes som sju veckor, men äntligen var det dags att åka till flygplatsen. Den här flighten innebar en mellanlandning i Washington DC i drygt två timmar, och där kände jag att febern bröt ut ganska ordentligt. Satt och hackade tänder och bara väntade på avresa. Till slut landade jag äntligen i Greensboro, var hemma i lägenheten vid 19-tiden. 19:30 sov jag som en stock och vaknade upp mitt i natten av feberfrossa. Byte av sängkläder och jag somnade om igen. På fredag morgon kände jag att febern var borta åtminstone, så jag klarade av att jobba. Helgen har tillbringats med att sova och kurera mig själv. Mår betydligt bättre nu, och hoppas verkligen det inte vänder neråt igen – eftersom jag reser hem till Sverige om tre dagar. Efterlängtad julledighet vankas, och hörs vi inte innan dess så vill jag passa på att önska en riktigt God Jul och ett Gott Nytt 2024!

Casino, hillbillies, sydstater och jultomten

Posted on by

Så var det då äntligen dags. Dags för en hederlig roadtrip! Som nämndes i förra inlägget så var det alltså Thanksgiving i torsdags och även fredagen är ledig dag – Black Friday, känns det igen? – vilket följaktligen ger fyra lediga dagar. En hel del amerikaner, åtminstone på mitt jobb, plockade ut semester måndag till onsdag och får således nio dagar sammanhängande ledigt. USA’s motsvarighet till våra klämdagsledigheter, misstänker jag.

Nåväl, till slut var det onsdag eftermiddag och jag stämplade ut från jobbet lite tidigare. Framför mig hade jag en bilresa på nästan 3,5 timmar – och där slutmålet var Harrah’s Cherokee Casino Resort. Vad det är för ställe behöver jag antagligen inte gå in närmare på. Jag är definitivt ingen gambler, men casino kan jag ändå tycka är lite spännande emellanåt. I helt sedvanlig ordning vann jag en del och förlorade en del. Inklusive mat och dryck slutade givetvis kvällen på minus – det är i extrema undantagsfall det landar på plus. Nå, kul var det i alla fall! Harrah’s ligger alltså i Cherokee Nation och är, som namnet antyder, ett indianreservat. Eller natives som de kallas. Klientelet här skulle jag nog vilja säga är hillbillies i majoritet, och det är verkligen inte menat som något nedvärderande – jag tycker snarare det är otroligt stor charm att få se lite tvättäkta amerikaner, inte silikonförstörda Hollywood-människor.

Efter en skön natts sömn och intagen frukost var det dags att checka ut och åka till resans huvudmål, skulle man kunna säga, Chattanooga. Istället för highway på vägen dit så valde jag att åka genom bergen, och i synnerhet Smoky Mountains. Jag hade fått tips av en jobbkollega, tack Martin!, om en slinga som heter Tail of the Dragon – en böljande slinga uppe i bergen, som innehåller 318 kurvor på ungefär 17km – jajamensan, du läste helt korrekt – den var jag ju bara tvungen att prova. Och, herrejösses vilken fantastisk väg! Tail of the Dragon startar precis på gränsen mellan North Carolina och Tennessee och att avverka de sjutton kilometrarna tog drygt en halvtimme, det gick inte köra fort där precis. Helt fantastisk upplevelse!

Efter någon timme var jag äntligen framme i Chattanooga. Checkade in på hotellet och fräschade upp mig, innan det var dags för kvällens huvudattraktion; jag hade bokat bord på en Riverboat inklusive Thanksgiving-buffé. Det blev en riktigt fin båttur på floden Tennessee River och efter det gick jag tillbaka till hotellet för ett par öl i baren, innan det var dags för en date med kudden.

Dagen efter tog jag en promenad längs strandpromenaden och gick över Walnut Street Bridge, som helt enkelt är en jäkligt gammal bro över floden. 🙂

Sedan passade jag på att besöka stället där Coca Cola hade sin första fabrik. Fabriken är riven, men det fanns en skylt som berättade om historien.

Jag hade innan resan hit fått tips om Chattanooga Cho Cho, som således är ett gammalt ånglok som fortfarande är i drift (det är också en låt från 40-talet, men den lämnar jag därhän). Det måste jag ju prova, tänkte jag, och studsade in på internet för att boka en plats. Det visade sig att Classic Route, som går genom gamla tunnlar och grejer, var fullbokad. Kvar fanns endast en tågresa till Nordpolen(?), det måste jag givetvis prova!

Det visar sig, naturligtvis, att det är ämnat för småbarnsfamiljer, så där satt jag på ett tåg med 200 ungar på vägen till ”Nordpolen”. Väl framme så fick vi besök av självaste jultomten! De påstod i alla fall att det var den äkta tomten. Herrejösses, jag var helt star struck!

På tillbakavägen började en av ”konduktörerna” prata med mig, då hon hade hört min charming accent, och jag förklarade att jag var från Sverige. Då visar det sig att hennes farföräldrar hade immigrerat från Vetlanda till USA för ”en jävla massa år sedan” – och vi satt där och pratade om de båda länderna, och skillnader/likheter mellan dem. Jättekul, och hon fick säkert ett minne för livet – att ha träffat en livs levande svensk! 🙂

Väl tillbaka i Chattanooga var det dags att besöka Tennessee Aquarium, som tydligen skulle vara riktigt bra. Jag kan kort och gott säga att jag håller med, och låter bilderna tala för sig själva.

Efter besök på ett fantastiskt BBQ-ställe, var annars?, var det dags för skönhetssömn.

Dagen efter checkade jag ut för att bege mig till Chickamauga And Chattanooga National Military Park, som ligger i ytterkanten av Chattanooga – fast i delstaten Georgia.

Ett kortare stopp där och det var dags att bege sig rakt västerut. Lunch på Burger King i Alabama stod på agendan. Efter en stabil hamburgertallrik på nyss nämnda ställe styrdes kosan återigen mot Tennessee, närmare bestämt; staden Lynchburg, där whiskeytillverkaren Jack Daniels har sitt huvudkontor. Tanken var att jag skulle ta en guidad tur i destilleriet, men det var så vansinnigt mycket människor där denna lördag, så jag nöjde mig med att läsa på lite skyltar innan det var dags att styra kosan nordvart.

Min ursprungstanke var en småhåla i Kentucky, men klockan var en bra bit in på eftermiddagen och jag insåg att jag inte riktigt skulle palla med dryga fyra timmars bilkörning – så jag tog ett sent beslut och bokade ett motell i Knoxville istället. På vägen dit så kunde jag givetvis inte låta bli att ta en småväg bland bergen, och fick vara med om den här solnedgången. Bra beslut av mig!

Väl framme vid motellet, som låg i utkanten av Knoxville, så begav jag mig till närmsta ställe för lite middag – det visar sig, givetvis, vara ett BBQ-ställe. Helt otippat! Fantastiskt goda ribs hade de i alla fall, kalorierna struntade jag i att räkna… Till dessert valde jag en färgglad drink, och sen var det dags att sova.

Frukost på motell brukar sällan vara en höjdare, så jag valde helt sonika bort den och tog en snabbfrukost på hemvägen istället. Drygt fyra timmars körning hade jag framför mig, som senare visade sig bli sex timmar, på grund av lunchstopp och ytterligare ett stopp för tankning. Efter en hel drös med timmar, via Virginia fick jag äntligen se nedanstående skylt, och det kändes som att jag äntligen var hemma. Trots att det återstod närmare en och en halv timmes körning.

Sammanfattningsvis kan sägas att jag haft en riktigt härlig helg, och där jag dessutom kunnat checka av tre nya stater på listan. Det här blogginlägget påbörjades igår, söndag, men jag somnade innan jag hann skriva färdigt. Så kan det gå när man avverkat cirka 1700 kilometer på fyra dagar. Nu är det måndag kväll, och det var en riktigt seg dag på jobbet idag, men det är kanske inte så konstigt.

Hörs snart!

Champagne, ishockey och rednecks

Posted on by

Jag har ingen ursäkt och jag vet inte varför jag dröjt med att skriva. Nackdelen när det går så lång tid emellan, så hinner man glömma av massa grejer som hänt. Men, jag _ska_ försöka bättra mig.

Hur som helst, den andra november så hade jag varit ”amerikan” i sex månader. Att tiden gått fort är dagens understatement! En sån där milstolpe måste givetvis firas, och det gjorde jag på bästa sätt. Nämligen genom att köpa en flaska champagne, fattas bara annat!

Lämpligt nog hade mina gamla jobbkollegor hemma i Sverige Halloweenfest på jobbet samma dag, så jag hann med ett Teams-samtal med min gamla chef, och medan vi pratade kom flera kollegor förbi kameran och vinkade. Jag fick ett sting hemlängtan, det ska inte stickas under stolen med. Mina svenska kollegor är helt fantastiska och självklart saknar jag dem. Men nu är det som det är, och jag trivs faktiskt jättebra här på andra sidan pölen, det ska jag absolut inte sticka under stolen med.

Sedan handlade det egentligen mestadels om ätajobbasova under ett par veckors tid. Det enda större som inträffat är att jag impulsköpte en kostym, då mina ligger kvar hemma i Sverige. Det är bra att ha, tänkte jag. De behövde göra lite måttändringar på den, så den är nog klar snart.

I fredags förra veckan, den 17:e november således, så var jag i grannstaden Winston-Salem och tittade på ishockey. Ligan kallas FPHL och är, ungefär, deras fjärdeliga inom proffshockeyn. Nivån på spelarna skulle jag tro ungefär motsvarar svensk division 1, så det är definitivt ingen korpen-hockey vi snackar om.

Åskådarna var av ganska blandad karaktär, men flertalet gav mig lite vibbar av hillbillies – eller bondlurkar, om man så vill. Jag lägger ingen nedvärdering i detta, snarare finner jag det lite charmigt. Snubben som satt bredvid mig skulle prompt vara med på selfien, och vem är väl jag att neka? 🙂

Arenan liknade mer en hederlig ishall, och har plats för drygt 3000 åskådare, om jag minns rätt. Matchen var riktigt underhållande och efter två perioder ledde hemmalaget, Carolina Thunderbirds, med hela 5-0. En bit in i tredje perioden så märktes det att det började bli lite irriterat hos motståndarna och när drygt halva perioden avverkats så bröt ett jätteslagsmål ut. Underhållning på hög nivå, särskilt eftersom jag satt rinkside! När krutröken hade skingrats så satt det cirka 3-4 personer i vardera utvisningsbås och 2-3 killar fick matchstraff och fick således lämna rinken helt och hållet. Det var ganska tomt i avbytarbåset efter det där kan jag meddela.

I lördags lämnade ett gäng glada svenskar – jag, min chef Maria, hennes sambo Sebastian, samt vår kollega Fredrik – Greensboro och åkte till Raleigh för att titta på NHL-hockey. Carolina Hurricanes tog emot Pittsburgh Penguins – där de inte helt okända herrarna Sidney Crosby och svenske Erik Karlsson, även kallad EK65, spelar. Underhållning på fantastiskt hög nivå och det märks också på biljettpriserna, kan man lugnt konstatera. NHL-matcher får det nog bli endast ett par, tre stycken av per säsong, ifall man inte vill gå i konkurs i förtid. Matchen slutade 4-2 till Hurricanes och det blev en riktigt trevlig kväll med mycket skratt, trams (från min sida, vem annars?).

När detta skrivs är det måndag kväll och det här är en kortvecka, då Thanksgiving är på torsdag, vilket innebär att vi även är lediga på fredag. Detta gör att jag direkt efter jobbet på onsdag sticker iväg på en roadtrip tills på söndag. Det ser jag fram emot!

Fest, kôrv och bränsleångor

Posted on by

Förra veckan gick, som vanligt, i ett hejdundrandes huj – och som avslutades med en helg full av aktiviteter. I torsdags, förra veckan alltså, var jag hemma hos en jobbkollega efter jobbet – och hjälpte honom med lite grejer. På hemvägen åkte jag förbi ett hus, som uppenbarligen tar det där med Halloween seriöst.

Dagen efter var det dags för den årliga utstyrseltävlingen på jobbet och en hel del folk hade dressat upp sig rejält för att tävla. Första gången jag bevistar detta, så det var riktigt kul minne att ha med sig.

På kvällen var det dags för Halloweenfest hemma hos en annan jobbkollega, och bor man i USA ska man göra det ordentligt, tänkte jag. Sagt och gjort, åkte till en partybutik och gick bananas där inne. Köpte bland annat med mig ”rivsår” i latex och lite smink och grejer. Åkte hem och skred till verket. För att vara extrem novis på att sminka sig så blev jag ändå rätt nöjd med resultatet. Övriga bilder är från själva festen.

Jättekul kväll och jag var inte helt pigg när jag kom hem nångång efter midnatt. Då insåg jag att den där jämrans latexen, och färgen, förmodligen ska plockas bort innan man somnar – för att inte riskera att sängkläderna ser ut som en färgaffär dagen efter. Det var inte det allra enklaste att få bort fastklistrad latex, men till slut kunde jag äntligen hoppa i säng för lite välförtjänt skönhetssömn.

På lördagen åkte jag, tillsammans med min chef, Maria, och hennes sambo, Sebastian, till den årliga BBQ Festival, som hölls i Lexington, NC för det trettionionde året. Vädret var helt strålande och låg kring 30 grader. Jag klagade inte någonstans! Lexingon är en typisk amerikansk småstad och det var en kul upplevelse, även om jag kanske hade föredragit betydligt mer fokus på just barbeque, istället för att sälja massa krimskrams. Nå, nu har jag bockat av tvättäkta BBQ-festival i alla fall.

På hemvägen så tog vi en omväg via Blueridge Parkway – vilket jag skrev om för knappt två månader sedan – för att få uppleva höstens färger. Jag låter bilden tala för sig själv, även om den inte riktigt gör verkligheten rättvisa. Helt makalöst vackert!

Därefter åkte vi hem och det fick bli middag på Rody’s Tavern, då klockan hunnit bli åtta på kvällen. Efter lite TV-tittande somnade jag som en klubbad säl och sov som en stock.

På söndagen var det dags att åka till Martinsville, VA, med en jobbkollega, för att bevista min första biltävling på amerikansk mark. Det vankades nämligen NASCAR. Vädret var återigen strålande och jag uppskattar att temperaturen låg kring 28-30 grader. Även här valde jag att inte klaga på vädret… Tävligen går, kortfattat, ut på att de kör jättefort runt en ovalformad bana. Söndagens tävling var på en så kallad short track, och som mäter cirka 0,5mi (cirka 800 meter) – och totalt skulle det köras 500 varv. Japp, du läste helt rätt. Vrålande motorer, kalasväder och kall öl; vad kan gå fel? Ingenting alls, mer än att det blev lite väl monotont efter cirka 100 varv. Då återstod bara 400… Kul att ha upplevt åtminstone!

Idag, tisdag, är det Halloween här i landet – och jag sitter för tillfället och undrar ifall jag kommer råka ut för Trick or Treat? eller inte. Det får tiden utvisa. Själv önskar jag er alla Happy Halloween!

IKEA, pumpor och amerikansk fotboll

Posted on by

Förra helgen fick jag äntligen tummen ur och kom iväg till IKEA, som ligger i Charlotte, en dryg timme från Greensboro. När man kom fram så kände man omedelbart igen sig, och det såg till och med likadant ut inne i butiken. Målet för dagen var en TV-bänk, samt ett par förvaringskartonger. Resultatet blev som vanligt när man är på IKEA; utöver de planerade inköpen så följde även annan bråte med hem. Dock inga värmeljus (främst för att jag tycker de är helt värdelösa).

Väl hemma och det var dags att börja bygga. Insåg per omgående att det behövdes en skruvmejsel. Orkade inte åka och köpa en skruvmejsel, så jag knackade helt sonika på hos grannen och frågade ifall de hade någon att låna ut. Det hade de. Jag vet dock fortfarande inte vad de heter, och jag ser dem nästan aldrig – trots att de bor precis rakt emot mig. Nåja, dags att bygga möbler. LEGO för vuxna, kanske man kan kalla det.

Efter en stunds trixande, skruvande och grejsande så var TV-bänken äntligen färdigmonterad och jag kände mig mycket nöjd. Nu har jag skaffat allting i möbelväg och min bostad kan, i stort sett, kallas för bostad. Det tog bara fem månader…

På söndagen var jag hemma hos en kollega och hans fru för söndagslunch och fika. De bor i hus sedan några år och har det himla mysigt. På hemvägen fick jag för mig att jag givetvis måste köpa en pumpa – det är trots allt Halloween-tider i det stora landet i väster. Sagt och gjort, stack till Walmart och införskaffade en pumpa samt lite verktyg och åkte sedan hem. För att vara min allra första pumpa någonsin så blev jag svårt nöjd med slutresultatet.

Arbetsveckan kom och gick, och helt plötsligt var det fredag. Igen. Var tar veckorna vägen? Jag är inte helt säker, men jag har en känsla av att de blir uppätna av en fjärdegradsekvation och spolas ut som en kvadratrot vid treriksröset. Fredagsmiddagen blev oxfilé med rotfruktsgratäng samt gräddsås – mycket bra.

Igår, lördag, åkte jag med tidigare nämnda jobbkollega till grannstaden Winston-Salem för att se på Amerikansk Fotboll för första gången i mitt liv. Collegefotboll ska väl tilläggas, och inte NFL. Wake Forest tog emot Pittsburgh Panthers och det blev en riktigt kul tillställning. Med 1,5 minut kvar av matchen låg hemmalaget under med 17-14 och med sju(!) sekunder kvar satte de en Touchdown och efterföljande kick-goal (det kallas säkert något annat) och slutresultatet skrev sålunda 21-17 till hemmalaget och sällan skådat jubel utbröt.

Sport rent generellt är väldigt stort i det här landet och det förstår man också när ett lag på collegenivå drar cirka 25.000 åskådare – i en stad av samma storlek som Borås. Klubbarna i fotbollsallsvenskan och elitserien i hockey borde vara gröna av avund. Så, nu har jag bockat av Amerikansk Fotboll också – kul sport, även om jag fortfarande tycker det är rejält knepiga regler. Det kommer definitivt bli fler matcher framöver.

Idag, söndag, har jag i stort sett inte gjort ett jota. Pratat i telefon med en kompis hemma i Sverige, druckit massa kaffe, planerat in nästa roadtrip – stay tuned! – samt avslutade dagen med söndagsmiddag på Rody’s Tavern. Gott och kaloririkt, precis som vanligt. Hörs snart!